Den moderna kvinnan kan
Vi vet alla vad I-landsproblem är. Men I-lands-simultankapacitet?
Jag skulle tro att kom rätt nära häromkvällen när jag lockade håret, åt snabbnudlar och smsade samtidigt framför spegeln.
/Zäta
Jag skulle tro att kom rätt nära häromkvällen när jag lockade håret, åt snabbnudlar och smsade samtidigt framför spegeln.
/Zäta
Om att blogga
niotillfem skrev ett inlägg om hur det kändes att ha en blogg med 70000 läsare i veckan.Om hur det kändes att vilja skriva en massa fint och ärligt, men inte riktigt våga. Här inne är vi, precis som Sandra menar att det känns, ungefär en skolklass varje dag. En ganska överfull sådan ibland, en lite mindre ibland. Men jag har precis samma tvivel emellanåt. Jag är aldrig rädd för att skriva om varför sommaren är fantastisk eller varför vissa saker är orättvisa, men jag är lite rädd för att skriva om hur det känns att vara nykär eller gråta över fel saker.
Den allra vanligaste kommentaren jag får jag pratar om min blogg med någon är: "Jag skulle aldrig kunna ha en blogg! Jag skulle inte våga skriva saker som verkligen betyder något, och då skulle det bara bli en tråkig dagbok." Jag förstår att människor känner så. Det är väldigt sunt. Det är sunt både att inte vilja dela med sig av sitt privatliv på Internet och att inse att en simpel "idag har jag..."-blogg är otroligt tråkig.
Jag har ingen längtan efter att hänga ut mitt privatliv på Internet. Nej, jag har bara en obetvinglig lust att sätta tankar på pränt. Jag bara måste få publicera alla de där blogginläggen som hoppar och brusar inom mig, även om de ibland utgår från mitt eget liv och är på tok för seriösa.
Det är såklart dumt att ha en uppriktig blogg. Alla kan bli utsatta för elakheter på Internet, men har man skrivit om saker som betyder mycket gör elakheterna förstås ondare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att de läsare som skrattar åt ärliga bloggar inte ska få påverka mer än de som faktiskt uppskattar skriverierna. Människor kommer alltid att störa sig på saker. Människor kommer alltid att störa sig på mig. Jag kan ju inte klappa ihop och bli deprimerad för det. Jag tycker om att blogga. På mitt sätt.
En annan vanlig kommentar är: "Åh, jag skulle aldrig orka sitta och hitta på saker att skriva om varje dag."
Jag är kanske inte helt normal, men jag tänker ofta i blogginlägg. När jag ser eller hör något som upprör eller påverkar mig börjar jag genast formulera ett inlägg om detta inombords. Då kan det lika bra skrivas ned, liksom. För mig är det inte jobbigt att blogga, det är jobbigt att inte blogga. Även om vissa saker är svåra att publicera.
Jag önskar också att det fanns en spärrfunktion. Att de illvilliga läsarna på något magiskt sätt skulle stängas ute och jag skulle få skriva för er andra. Kanske struntar jag högaktningsfullt i de andra ändå.
Kanske.
/Zäta
Den allra vanligaste kommentaren jag får jag pratar om min blogg med någon är: "Jag skulle aldrig kunna ha en blogg! Jag skulle inte våga skriva saker som verkligen betyder något, och då skulle det bara bli en tråkig dagbok." Jag förstår att människor känner så. Det är väldigt sunt. Det är sunt både att inte vilja dela med sig av sitt privatliv på Internet och att inse att en simpel "idag har jag..."-blogg är otroligt tråkig.
Jag har ingen längtan efter att hänga ut mitt privatliv på Internet. Nej, jag har bara en obetvinglig lust att sätta tankar på pränt. Jag bara måste få publicera alla de där blogginläggen som hoppar och brusar inom mig, även om de ibland utgår från mitt eget liv och är på tok för seriösa.
Det är såklart dumt att ha en uppriktig blogg. Alla kan bli utsatta för elakheter på Internet, men har man skrivit om saker som betyder mycket gör elakheterna förstås ondare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att de läsare som skrattar åt ärliga bloggar inte ska få påverka mer än de som faktiskt uppskattar skriverierna. Människor kommer alltid att störa sig på saker. Människor kommer alltid att störa sig på mig. Jag kan ju inte klappa ihop och bli deprimerad för det. Jag tycker om att blogga. På mitt sätt.
En annan vanlig kommentar är: "Åh, jag skulle aldrig orka sitta och hitta på saker att skriva om varje dag."
Jag är kanske inte helt normal, men jag tänker ofta i blogginlägg. När jag ser eller hör något som upprör eller påverkar mig börjar jag genast formulera ett inlägg om detta inombords. Då kan det lika bra skrivas ned, liksom. För mig är det inte jobbigt att blogga, det är jobbigt att inte blogga. Även om vissa saker är svåra att publicera.
Jag önskar också att det fanns en spärrfunktion. Att de illvilliga läsarna på något magiskt sätt skulle stängas ute och jag skulle få skriva för er andra. Kanske struntar jag högaktningsfullt i de andra ändå.
Kanske.
/Zäta
Stunder, straxar, tag och små evigheter
Strax ska jag springa till bussen, för att om en stund anlända hos H. Och det är sista gången jag träffar henne på ett tag. På en liten evighet faktiskt.
Vi har alla olika definioner av ovanstående uttryck. Jag skulle säga som såhär:
Strax - inom fem minuter
Om en stund - inom en halvtimme
Ett tag - mellan sju och en halv minut och ett år
En liten evighet - obestämd kvantitet av tid, som du är skild från någon som du tycker väldigt mycket om
Lova att hälsa Skottland från mig.
/Zäta
Vi har alla olika definioner av ovanstående uttryck. Jag skulle säga som såhär:
Strax - inom fem minuter
Om en stund - inom en halvtimme
Ett tag - mellan sju och en halv minut och ett år
En liten evighet - obestämd kvantitet av tid, som du är skild från någon som du tycker väldigt mycket om
Lova att hälsa Skottland från mig.
/Zäta
Att börja första klass
Idag började lilla J första klass. Jag minns precis hur det var för tolv år sedan, när jag började skolan. Jag hade på mig en blå omlottkjol som jag hade fått på en marknad i Göteborg. På den svarta tavlan i klassrummet hade fröken Karin skrivit:
Välkommen klass 1A
med snirkliga bokstäver och färggranna blommor runt om. Jag hittade den lilla skylten där det stod Sofia, allra längst fram.
Det är klart att jag inser såhär i efterhand att det är lite romantiserat att börja i skolan, men som sjuåring visste jag inte vad romantiserat betydde, och tyckte bara att allt var fantastiskt spännande. Och ärligt talat tycker jag fortfarande att det är lite magiskt. Tänk, ändå! Min lilla, lilla J har börjat skolan. För bara ett par år sedan var du ju en envis liten unge som inte kunde säga R.
All lycka på färden, älskade syster.
/Zäta
Välkommen klass 1A
med snirkliga bokstäver och färggranna blommor runt om. Jag hittade den lilla skylten där det stod Sofia, allra längst fram.
Det är klart att jag inser såhär i efterhand att det är lite romantiserat att börja i skolan, men som sjuåring visste jag inte vad romantiserat betydde, och tyckte bara att allt var fantastiskt spännande. Och ärligt talat tycker jag fortfarande att det är lite magiskt. Tänk, ändå! Min lilla, lilla J har börjat skolan. För bara ett par år sedan var du ju en envis liten unge som inte kunde säga R.
All lycka på färden, älskade syster.
/Zäta
Titta, titta, ny design!
Åh, tack söta snälla bästa Anna! Har ni sett vad fint det här blivit här inne? Anna har både tagit bilderna och hjälpt mig få till en header.
Och inte nog med det, idag fotade hon mig och två fina vänner i min trädgård. Snygga, redigerade varianter kommer säkert snart på Annas blogg, men här är ett litet (klickbart) smakprov. Nu är det enda jag önskar mig en sådan där lista med "best of"-inlägg.
Ni är ändå bäst.
/Z
Och inte nog med det, idag fotade hon mig och två fina vänner i min trädgård. Snygga, redigerade varianter kommer säkert snart på Annas blogg, men här är ett litet (klickbart) smakprov. Nu är det enda jag önskar mig en sådan där lista med "best of"-inlägg.
Ni är ändå bäst./Z
"Antingen så lägger jag mig ner och dör här och nu - eller så åker vi till Värmland!"
Kommer ni ihåg när jag skrev ett inlägg om min morfar? Om min morfar som är döende i hjärtsvikt, och har varit så de senaste tjugo åren. Om min morfar som vägrar ge upp.
För ett par veckor sedan ville morfar, som alltid på sommaren, åka till sin hembyggd i Värmland. Förra året slutade vistelsen med en vecka på sjukhus. Hela släkten avrådde honom starkt från att köra till Värmland och tillbaka i år igen- hur skulle hans kropp orka? Men då sa min, i vanliga fall väldigt snälla och godmodiga morfar, ifrån: "Antingen så lägger jag mig ner och dör här och nu - eller så åker vi till Värmland!"
Heja morfar! Varför ta hänsyn till döden, när livet har ännu lite till att erbjuda?
/Z
PS. Mormor och morfar kom både til Värmland och tillbaka utan större missöden. Och visst var morfar lite tröttare när han kom hem - men han var också lite lyckligare.
För ett par veckor sedan ville morfar, som alltid på sommaren, åka till sin hembyggd i Värmland. Förra året slutade vistelsen med en vecka på sjukhus. Hela släkten avrådde honom starkt från att köra till Värmland och tillbaka i år igen- hur skulle hans kropp orka? Men då sa min, i vanliga fall väldigt snälla och godmodiga morfar, ifrån: "Antingen så lägger jag mig ner och dör här och nu - eller så åker vi till Värmland!"
Heja morfar! Varför ta hänsyn till döden, när livet har ännu lite till att erbjuda?
/Z
PS. Mormor och morfar kom både til Värmland och tillbaka utan större missöden. Och visst var morfar lite tröttare när han kom hem - men han var också lite lyckligare.
Glassbilen
Idag stod glassbilen på vår gata när jag kom hem. En söt liten lintott i röd klänning stod bakom och hoppade för att se alla glassorter. "Snälla en sån också?"
Än är inte sommaren slut.
/Z
Än är inte sommaren slut.
/Z
Varför ska det vara finare att lida, än att var lycklig?
Jag är otroligt trött på att det ska vara så fint att lida. Jag vet inte om felet ligger i samhällets kristna värdegrund, någon slags skruvad ridderlighet eller kanske dr Phil, men tydligt är det.
Tänk bara på äktenskap. Den part som tycker att det är jobbigast, men ändå stannar kvar, är den bästa personen. Det är fint att lida för någon annans skull. Jag menar nu inte att vi alla borde gå och bli totala egoister, jag tycker bara inte att statusen som lidandet medför, ska gå före en chans till lycka. Det borde vara okej att gå sin egen väg, även om den enda drivkraften är att den ger en något större chans till lycka.
Ett annat exempel är konstnärer och komiker. De som mår sämst blir mest hyllade. Allra mest status är det förstås att ta livet av sig. Helst före 30, det är riktigt coolt!
Jag vet att det finns personer som mår psykiskt dåligt på riktigt. Jag vet också att det finns människor som lider av anledningar de inte rår över. Det skulle inte falla mig att uppmana dessa personer att "rycka upp sig." Vi måste skilja på självvalt och icke självvalt lidande. Det förra är det jag kritiserar, och kanske framförallt samhället vi lever i, som gör det till något positivt.
Bara det att lyckliga människor anses ytligare än olyckliga personer. Huruvida någon är lycklig i grunden eller ej, påverkar väl ändå inte deras förmåga till allvarliga funderingar och samtal om viktiga känslor och saker? Jag kan visserligen förstå att en människa som aldrig känner sig ledsen kanske inte får samma insikt i hur andra kan känna sig, och således uppfattas som ytligare. Men seriöst, hur många personer passar in på den beskrivningen? Nej, just det. Dessutom borde detsamma gälla för en person som endast är olycklig.
Jag vet som sagt att deprissioner och andra omständigheter som gör människor olyckliga, inte går att styra över. Jag tror bara att det finns en stor lyckopotential där ute, som inte utnyttjas. Varför försöka bli lycklig, när du är intressantare som olycklig?
Jag menar inte att alla måste bli hedonister. Folk kan mycket väl få välja att ha andra mål här i livet än lycka. Men om jag får tala av egen erfarenhet, skulle jag ändå vilja påstå att den här lidande-kulten är ett himla slöseri. För även om insikten inte skulle finnas utan de där hemska stunderna, då man bara vill krypa ur skinnet och kräkas för att livet gör så ont, tycker jag ändå att det i slutändan är rätt trevligt att vara lycklig.
/Z
Tänk bara på äktenskap. Den part som tycker att det är jobbigast, men ändå stannar kvar, är den bästa personen. Det är fint att lida för någon annans skull. Jag menar nu inte att vi alla borde gå och bli totala egoister, jag tycker bara inte att statusen som lidandet medför, ska gå före en chans till lycka. Det borde vara okej att gå sin egen väg, även om den enda drivkraften är att den ger en något större chans till lycka.
Ett annat exempel är konstnärer och komiker. De som mår sämst blir mest hyllade. Allra mest status är det förstås att ta livet av sig. Helst före 30, det är riktigt coolt!
Jag vet att det finns personer som mår psykiskt dåligt på riktigt. Jag vet också att det finns människor som lider av anledningar de inte rår över. Det skulle inte falla mig att uppmana dessa personer att "rycka upp sig." Vi måste skilja på självvalt och icke självvalt lidande. Det förra är det jag kritiserar, och kanske framförallt samhället vi lever i, som gör det till något positivt.
Bara det att lyckliga människor anses ytligare än olyckliga personer. Huruvida någon är lycklig i grunden eller ej, påverkar väl ändå inte deras förmåga till allvarliga funderingar och samtal om viktiga känslor och saker? Jag kan visserligen förstå att en människa som aldrig känner sig ledsen kanske inte får samma insikt i hur andra kan känna sig, och således uppfattas som ytligare. Men seriöst, hur många personer passar in på den beskrivningen? Nej, just det. Dessutom borde detsamma gälla för en person som endast är olycklig.
Jag vet som sagt att deprissioner och andra omständigheter som gör människor olyckliga, inte går att styra över. Jag tror bara att det finns en stor lyckopotential där ute, som inte utnyttjas. Varför försöka bli lycklig, när du är intressantare som olycklig?
Jag menar inte att alla måste bli hedonister. Folk kan mycket väl få välja att ha andra mål här i livet än lycka. Men om jag får tala av egen erfarenhet, skulle jag ändå vilja påstå att den här lidande-kulten är ett himla slöseri. För även om insikten inte skulle finnas utan de där hemska stunderna, då man bara vill krypa ur skinnet och kräkas för att livet gör så ont, tycker jag ändå att det i slutändan är rätt trevligt att vara lycklig.
/Z
Ska småbystade kvinnor inte få ha BH, för att det finns en risk att barn ska använda dem?
Vad väger tyngst? Kampen mot störda ideal, eller rätten till att själv välja sina underkläder, oavsätt kroppstyp?
Kommer ni ihåg när det var livliga diskussioner kring en så kallad "BH för barn" i Lindex sortiment? Jag stötte på en artikel om detta i etern. 2005 fick de dra in en kollektion med små kupor och Disneytryck, men går du in i en Lindexaffär idag säljer de fortfarande storlek 65AA och Disney-BHar, liksom många andra kedjor. Det jag främst reagerar över är dock inte kedjornas sortiment, utan den debatt som följer på dylika upptäckter.
Se här och här och här. (Lite olika diskussionsforum som kom upp på googlingen)
Det är många som anser att dessa små storlekar inte borde säljas, eftersom de till synes riktar sig till barn, men också eftersom de "inte behövs."
Strikt talat behöver kvinnor med mindre byst än en genomsnittlig C-kupa inte BH för dess ursprungliga syfte, nämligen att hålla uppe en tung byst. Men idag är en BH så mycket mer än ett stöd. Det är en prydnad, det är ett skydd (om inte mot häng, så mot att visa allt) och det är en sexuellt laddat plagg - oavsett storlek. Dessutom skulle inte kvinnor med stora bröst heller behöva vackra BHar, de skulle kunna få stöd av sport-BHar precis lika väl.
Jag anser det vara ganska töntigt att hävda att småbystade kvinnor inte borde ha BH för att det inte behövs. Poppare behöver inte ha hatt, tanter behöver inte ha piratbyxor, människor behöver inte ha tatueringar där de inte syns. Nej, de har det för att de vill och för att den kultur de lever i gör det normalt.
Men jag tycker absolut inte att icke könsmogna flickor ska ha BH, och jag kan även tycka att storlek 65AA är en överdrift. (Kan du inte BH-storlekar kan du läsa min lilla guide längst ned.) Dock tycker jag inte att vare sig storleken eller Disney-trycket i sig diskvalificerar dessa BHar. Det finns 11-åringar som kommit i puberteten och börjat få riktiga bröst, som behöver stöd eller i alla fall döljas lite, och då känns det nog bättre med en BH med Mimmi Pigg på, än en i svart spets. Det finns också vuxna kvinnor med mycket små bröst, som vill ha BH för att det är fint, passande eller kanske till och med för att få lite större bröst. Jag skulle säga att en BH är en betydligt bättre väg att gå än en operation.
Det jag skulle ha opponerat mig starkt mot i denna fråga, var om BHarna funnits på barnavdelningen och specifikt riktat sig till barn. Barn ska få vara barn, och även om det är ett fritt val att köpa dessa varor, ska inte handeln signalera att det är normalt med sexualiserade plagg på 8-åringar. Senast jag var på Lindex hängde dock dessa BHar på vuxenavdelningen, vilket i alla fall jag skulle tolka som att de var tillverkade för vuxna/ungdomar.
Småbystade kvinnor ska få ha BH om de vill. Storbystade kvinnor ska få slippa om de vill. Och tvärt om. Könsmogna kvinnor kan väl dessutom få välja en BH med ett barnsligt motiv på, om de nu vill det. Barn ska däremot inte ha detta plagg, inte för att det inte behövs, utan för att det som jag tidigare nämnde, har en sexuell underton.
Om dessa BHar var riktade till barn, vilket vi aldrig kommer få ett ärligt svar på, är det absurt och fel. Men att det eventuella faktumet skulle omyndigförklara könsmogna kvinnor med små bröst, till den grad att de inte längre får välja själva om de vill ha BH eller inte, är precis lika absurt.
/Z
Kort guide till bröstbeklädnader
Bh-storlekar består av två mått. Vi tar BH-storlek 75B som exempel. Det betyder att den passar någon mäter (ungefär) 75cm under bysten. (Perspektiv på detta mått kan vara att en tjej med storlek XS eller 34 har ungefär 62 cm i midjemått, enligt H&M.) B:t berättar hur stora kuporna är. Detta mått är dock relativt. En BH i storklek 70C har precis lika stor kupa som 75B, även om den är mindre runt om. Likaså är en BH i storlek 80A lika stor i kuporna, men är större runt om. Någon med storlek 70B har alltså betydligt mindre byst är någon med 80B, trots att de har samma kupa.
Den minsta "vanliga" storleken, som finns i alla affärer, är storlek 70A. Ibland finns även 65B - mindre runt om, men lika stor kupa. 65AA, som det talas om här i inlägget, är alltså två storlekar mindre i kupa än 70A.
Kommer ni ihåg när det var livliga diskussioner kring en så kallad "BH för barn" i Lindex sortiment? Jag stötte på en artikel om detta i etern. 2005 fick de dra in en kollektion med små kupor och Disneytryck, men går du in i en Lindexaffär idag säljer de fortfarande storlek 65AA och Disney-BHar, liksom många andra kedjor. Det jag främst reagerar över är dock inte kedjornas sortiment, utan den debatt som följer på dylika upptäckter.
Se här och här och här. (Lite olika diskussionsforum som kom upp på googlingen)
Det är många som anser att dessa små storlekar inte borde säljas, eftersom de till synes riktar sig till barn, men också eftersom de "inte behövs."
Strikt talat behöver kvinnor med mindre byst än en genomsnittlig C-kupa inte BH för dess ursprungliga syfte, nämligen att hålla uppe en tung byst. Men idag är en BH så mycket mer än ett stöd. Det är en prydnad, det är ett skydd (om inte mot häng, så mot att visa allt) och det är en sexuellt laddat plagg - oavsett storlek. Dessutom skulle inte kvinnor med stora bröst heller behöva vackra BHar, de skulle kunna få stöd av sport-BHar precis lika väl.
Jag anser det vara ganska töntigt att hävda att småbystade kvinnor inte borde ha BH för att det inte behövs. Poppare behöver inte ha hatt, tanter behöver inte ha piratbyxor, människor behöver inte ha tatueringar där de inte syns. Nej, de har det för att de vill och för att den kultur de lever i gör det normalt.
Men jag tycker absolut inte att icke könsmogna flickor ska ha BH, och jag kan även tycka att storlek 65AA är en överdrift. (Kan du inte BH-storlekar kan du läsa min lilla guide längst ned.) Dock tycker jag inte att vare sig storleken eller Disney-trycket i sig diskvalificerar dessa BHar. Det finns 11-åringar som kommit i puberteten och börjat få riktiga bröst, som behöver stöd eller i alla fall döljas lite, och då känns det nog bättre med en BH med Mimmi Pigg på, än en i svart spets. Det finns också vuxna kvinnor med mycket små bröst, som vill ha BH för att det är fint, passande eller kanske till och med för att få lite större bröst. Jag skulle säga att en BH är en betydligt bättre väg att gå än en operation.
Det jag skulle ha opponerat mig starkt mot i denna fråga, var om BHarna funnits på barnavdelningen och specifikt riktat sig till barn. Barn ska få vara barn, och även om det är ett fritt val att köpa dessa varor, ska inte handeln signalera att det är normalt med sexualiserade plagg på 8-åringar. Senast jag var på Lindex hängde dock dessa BHar på vuxenavdelningen, vilket i alla fall jag skulle tolka som att de var tillverkade för vuxna/ungdomar.
Småbystade kvinnor ska få ha BH om de vill. Storbystade kvinnor ska få slippa om de vill. Och tvärt om. Könsmogna kvinnor kan väl dessutom få välja en BH med ett barnsligt motiv på, om de nu vill det. Barn ska däremot inte ha detta plagg, inte för att det inte behövs, utan för att det som jag tidigare nämnde, har en sexuell underton.
Om dessa BHar var riktade till barn, vilket vi aldrig kommer få ett ärligt svar på, är det absurt och fel. Men att det eventuella faktumet skulle omyndigförklara könsmogna kvinnor med små bröst, till den grad att de inte längre får välja själva om de vill ha BH eller inte, är precis lika absurt.
/Z
Kort guide till bröstbeklädnader
Bh-storlekar består av två mått. Vi tar BH-storlek 75B som exempel. Det betyder att den passar någon mäter (ungefär) 75cm under bysten. (Perspektiv på detta mått kan vara att en tjej med storlek XS eller 34 har ungefär 62 cm i midjemått, enligt H&M.) B:t berättar hur stora kuporna är. Detta mått är dock relativt. En BH i storklek 70C har precis lika stor kupa som 75B, även om den är mindre runt om. Likaså är en BH i storlek 80A lika stor i kuporna, men är större runt om. Någon med storlek 70B har alltså betydligt mindre byst är någon med 80B, trots att de har samma kupa.
Den minsta "vanliga" storleken, som finns i alla affärer, är storlek 70A. Ibland finns även 65B - mindre runt om, men lika stor kupa. 65AA, som det talas om här i inlägget, är alltså två storlekar mindre i kupa än 70A.
Stolt Zäta
Titta här vilken begåvad vän jag har:
10 i topp av 1616 tävlande! Och nu ska hon förstås vinna och få en fancy kamera också! Så gå in HÄR och rösta på Annas bild (nr 2).
Nu är det film- och kladdkaketime
/Z
10 i topp av 1616 tävlande! Och nu ska hon förstås vinna och få en fancy kamera också! Så gå in HÄR och rösta på Annas bild (nr 2).
Nu är det film- och kladdkaketime
/Z
"Men du är ju en man, Sofia!"
Jag tycker att det vore trevligt om kommande generationer slapp höra uttalanden som här ovan, efter högstadielektioner om hur tjejer/killar brukar uppträda i klassrumsmiljöer. Personligen tycker jag om att vara kvinna. Jag råkar dessutom vara född till kvinna. Och jag tycker att jag kan få prata mycket och engagerat i klassrummet - och ändå få vara en kvinna. Även om jag inte är en "typisk" sådan i alla avseenden.
Det är att det inte okej att bryta mot den manliga normen som man, och den kvinnliga normen som kvinna. Feminina pojkar är mesiga och borde tuffa till sig, medan en tjej som beter sig likdant bara är normal. Maskulina tjejer är störande. De är bitchiga som tar så mycket plats, som behöver så mycket uppmärksamhet. För att inte tala om de som avviker helt från både den manliga och den kvinnliga normen, hua så konstigt. Inte kan väl de vara vettiga människor med bra idéer, de ser ju konstiga ut!
Kvinnliga egenskaper värderas ofta lägre. Visst är det bra att var omtänkssam, men det är bättre att vara "driven och målinriktad" på en arbetsplats. Om en kvinna agerar på detta "manliga" och eftertraktade sätt, är hon dock en kallhjärtad bitch. Hon är, redan innan hon visat vad hon går för, diskvalificerad på grund av sitt kön.
Men samtidigt, är det inte värre för männen? Att hälften av befolkningen ska uppfostras till att känslor är något man håller för sig själv, det är bara stört. Det här med att prata i grupp också. Flickor lär sig snabbt att de måste uttrycka sig snabbt och kärnfullt för att inte bli avbrutna, medan killar kan sitta och "öhm-a" och "uhm-a" ett bra tag först. Det har de tyvärr igen på arbetsmarknaden senare.
Jag vet inte hur många gånger detta behöver bli sagt innan det ska gå in, men båda könen vinner på jämställdhet. Feminism är inte någon Herre på täppan-lek där kvinnorna ska putta ned männen från toppen. Det är inte en tävling där ett kön vinner och ett annat förlorar. Ett samhälle där, oberoende av kön, kompetens tas tillvara, vinner alla på. Ett samhälle där söner till frånvarande fäder slipper bli frånvarande fäder själva, eftersom de lär sig att hantera känslor och relationer, vinner alla på. Ett samhälle där ingen behöver känna sig åsidosatt eller dömd på grund av sitt kön, vinner alla på.
Det handlar helt enkelt om rättvisa. Lönemässig rättvisa. Tidsmässig rättvisa. Känslomässig rättvisa. Och om att få vara en individ, och inte en tjej eller kille, i första hand.
DET är feminism.
/Z
Det är att det inte okej att bryta mot den manliga normen som man, och den kvinnliga normen som kvinna. Feminina pojkar är mesiga och borde tuffa till sig, medan en tjej som beter sig likdant bara är normal. Maskulina tjejer är störande. De är bitchiga som tar så mycket plats, som behöver så mycket uppmärksamhet. För att inte tala om de som avviker helt från både den manliga och den kvinnliga normen, hua så konstigt. Inte kan väl de vara vettiga människor med bra idéer, de ser ju konstiga ut!
Kvinnliga egenskaper värderas ofta lägre. Visst är det bra att var omtänkssam, men det är bättre att vara "driven och målinriktad" på en arbetsplats. Om en kvinna agerar på detta "manliga" och eftertraktade sätt, är hon dock en kallhjärtad bitch. Hon är, redan innan hon visat vad hon går för, diskvalificerad på grund av sitt kön.
Men samtidigt, är det inte värre för männen? Att hälften av befolkningen ska uppfostras till att känslor är något man håller för sig själv, det är bara stört. Det här med att prata i grupp också. Flickor lär sig snabbt att de måste uttrycka sig snabbt och kärnfullt för att inte bli avbrutna, medan killar kan sitta och "öhm-a" och "uhm-a" ett bra tag först. Det har de tyvärr igen på arbetsmarknaden senare.
Jag vet inte hur många gånger detta behöver bli sagt innan det ska gå in, men båda könen vinner på jämställdhet. Feminism är inte någon Herre på täppan-lek där kvinnorna ska putta ned männen från toppen. Det är inte en tävling där ett kön vinner och ett annat förlorar. Ett samhälle där, oberoende av kön, kompetens tas tillvara, vinner alla på. Ett samhälle där söner till frånvarande fäder slipper bli frånvarande fäder själva, eftersom de lär sig att hantera känslor och relationer, vinner alla på. Ett samhälle där ingen behöver känna sig åsidosatt eller dömd på grund av sitt kön, vinner alla på.
Det handlar helt enkelt om rättvisa. Lönemässig rättvisa. Tidsmässig rättvisa. Känslomässig rättvisa. Och om att få vara en individ, och inte en tjej eller kille, i första hand.
DET är feminism.
/Z
Ni vet att jag älskar att blogga
Och jag har faktiskt en mängd påbörjade inlägg om allt från mänskliga brister till frihet och feministiska problem.
Men just nu kan jag inte koncentrera mig. För idag får jag äntligen träffa två av de personer som jag inte kan leva utan igen. Kanske är jag galen och älskar för mycket, men jag kan inte låta bli. Kanske är det ett tecken på osjälvständighet att känna sig så trasig utan vissa människor, men det struntar jag blankt i.
Dessutom har jag levt utan er hela sommaren, och det har gått utmärkt. Det är bara så mycket bättre när ni är här.
Välkomna hem, E och D.
/Z
Hopp efter en utmattande arbetsdag
Såhär olycklig var jag över mina kursval till hösten.
"Hej
Jag sätter upp dig på min reservlista och sannolikheten är mycket stor att du kan läsa Genusvetenskap A i höst. Jag hör av mig så snart jag fått listan på antagna.
Vänligen
Denise
Denise Malmberg, PhD
Senior lecturer (universitetslektor)
Director of Studies (Studierektor)
Centre for Gender Studies/Centrum för genusvetenskap
Uppsala University/Uppsala universitet"
Hoppas, hoppas, hoppas att sannorlikhetsläran inte sviker mig!
Det är för övrigt mitt mål här i livet att ha en sådan där fancy underskrift som den Denise som just nu håller mitt öde i sina händer. Doktor-lektor-rektor. Dendu.
/En mycket hoppfull Z
Inte alltför avlägsna framtidsdrömmar
Finns det något skönare än att efter ett långt bad krypa ned i en nybäddad säng, i ett alldeles nystädat rum, där fönstret står på glänt mot sommarnatten?
Jag tror inte det.
(Det skulle väl möjligen vara att få en kopp kvällste och sällskap av någon omtyckt i sängen.)
/Z
Jag tror inte det.
(Det skulle väl möjligen vara att få en kopp kvällste och sällskap av någon omtyckt i sängen.)
/Z
"Du är liksom både androgyn och flickig!"
"Du är ju lite... Hm. Du är liksom både androgyn och flickig - asså du ser ju ut som en söt tjej, men du beter dig verkligen inte så."
Jag är mycket medveten om den sociala påverkan som flickor och pojkar utsätts för - att ojämställheten finns på alla nivåer - men det går inte att föra ett effektivt krig på flera fronter. I min värld är det således just nu av underordnad betydelse huruvida en tjej vill ha en rosa klänning på grund av att samhället hjärntvättat henne till att tycka om rosa, eller om hon faktiskt skulle gillat rosa även om hon växt upp bland elefanter. Nej, det viktiga är att tjejen ska få ha en rosa klänning om hon vill det, och hög hatt och golfbyxor om hon vill det. Utan att det ena ska värderas högre - anses bättre eller mer normalt - än det andra.
Jag är en individ som, antagligen på grund av samhällshjärntvättning - vilket jag skiter högaktingsfullt i - tycker om rosetter och att ha lena ben. Därför rakar jag benen och klär mig i rosetter. Jag är även en individ som, tvärt i mot vad samhället borde ha uppfostrat mig till - vilket jag också skiter högaktingsfullt i - älskar att uttrycka mina åsikter ljudligt i klassrum och prata oblygt om sex. Därför pratar jag mycket i klassrummet och skriver här om sex och sånt. Om det sedan skapar förvirring och lockar till kommentarer som rubriken här ovan, får det väl göra det.
Vem vill vara förutsägbar?
/Z
Jag är mycket medveten om den sociala påverkan som flickor och pojkar utsätts för - att ojämställheten finns på alla nivåer - men det går inte att föra ett effektivt krig på flera fronter. I min värld är det således just nu av underordnad betydelse huruvida en tjej vill ha en rosa klänning på grund av att samhället hjärntvättat henne till att tycka om rosa, eller om hon faktiskt skulle gillat rosa även om hon växt upp bland elefanter. Nej, det viktiga är att tjejen ska få ha en rosa klänning om hon vill det, och hög hatt och golfbyxor om hon vill det. Utan att det ena ska värderas högre - anses bättre eller mer normalt - än det andra.
Jag är en individ som, antagligen på grund av samhällshjärntvättning - vilket jag skiter högaktingsfullt i - tycker om rosetter och att ha lena ben. Därför rakar jag benen och klär mig i rosetter. Jag är även en individ som, tvärt i mot vad samhället borde ha uppfostrat mig till - vilket jag också skiter högaktingsfullt i - älskar att uttrycka mina åsikter ljudligt i klassrum och prata oblygt om sex. Därför pratar jag mycket i klassrummet och skriver här om sex och sånt. Om det sedan skapar förvirring och lockar till kommentarer som rubriken här ovan, får det väl göra det.
Vem vill vara förutsägbar?
/Z
Det är sånt här som får mig att vilja fortsätta blogga
Stina om Strump-fnatt:
jag gillar verkligen din blogg, alla inlägg är så smarta och tar verkligen upp grejer, och när man läser tänker man, jaa, juste, så är det ju, och varför har jag inte tänkt på det här sättet om den här saken.
jag blir så glad!
Jag bloggar för min egen skull. För att jag vill, för att jag behöver och för att jag helt enkelt tycker att det är väldigt roligt. Men det är förstås väldigt trevligt att få kommentarer som här ovan. Att få höra att bloggen faktiskt uppskattas av andra människor. Det blir jag glad av!
Åh, jag älskar bloggar. Screw SvD och alla andra som säger att de dödar den riktiga kulturen. De skulle bara veta hur många intelligenta och viktiga bloggar det finns där ute. Leta utanför topplistorna och du ska se att det finns många guldkorn.
Nu ska jag lägga mig i detta gläderusiga tillstånd. Vilket trevligt avslut på en fantastiskt mysig kväll!
Puss!
/Z
jag gillar verkligen din blogg, alla inlägg är så smarta och tar verkligen upp grejer, och när man läser tänker man, jaa, juste, så är det ju, och varför har jag inte tänkt på det här sättet om den här saken.
jag blir så glad!
Jag bloggar för min egen skull. För att jag vill, för att jag behöver och för att jag helt enkelt tycker att det är väldigt roligt. Men det är förstås väldigt trevligt att få kommentarer som här ovan. Att få höra att bloggen faktiskt uppskattas av andra människor. Det blir jag glad av!
Åh, jag älskar bloggar. Screw SvD och alla andra som säger att de dödar den riktiga kulturen. De skulle bara veta hur många intelligenta och viktiga bloggar det finns där ute. Leta utanför topplistorna och du ska se att det finns många guldkorn.
Nu ska jag lägga mig i detta gläderusiga tillstånd. Vilket trevligt avslut på en fantastiskt mysig kväll!
Puss!
/Z
Strump-fnatt
Är det normalt få en oförklarlig längtan efter vita knästrumpor, springa runt halva stan och inhandla par för nästan tre hundralappar?
Är det normalt att lägga sig på förstutrappen i skymmingen och spreta med benen rakt upp i himlen bara för att ens nya skor och knästrumpor i ull är så fina?
Kanske inte. Men vad gör det?
/Z
Riktigt sex kräver sin snopp. Right?
När jag gick i tvåan hade några av tjejerna i klassen en informell klubb i ett par veckor, som hette "KKK - Kvinnor Kan Knulla!" Killarna i klassen påstod nämligen att det måste vara en penis med i leken för att det ska räknas som knull. Två killar kunde minsann knulla, så det handlade inte om heterosexualitet. Men två kvinnor kunde engligt dem bara knulla om de använde ett hjälpmedel. Snacka om nedsättande. Det hela slutade dock med att vi slog upp "sex" och "samlag" i en ordbok, där det stod något i stil med könsligt umgänge, varmed vi förklarade oss ha vunnit diskussionen.
Dock verkar det vara en spridd uppfattning att sex inte är riktigt sex utan en snopp. Att det enda sättet att förlora oskulden är med en kille.
En homosexuell tjej då, som aldrig har sex med killar, är hon oskuld hela livet? Eller kan hon bli av med oskulden med hjälp av en dildo, kanske? Det här med snoppkravet är bara genomlöjligt.
För mig är sex helt enkelt, för att citera SAOL, sexuellt umgänge mellan två (eller fler) personer. Det är möjligt att det är krångligare att ha sex med någon av samma kön, men det betyder inte att det är vare sig mindre skönt eller mindre värdefullt. Den enda uppenbara skillnaden jag kan se är att det inte kan alstras några barn, vilket i alla fall jag skulle se som en fördel just nu.
Det finns inget sådant som "riktigt sex". Det blir inte mer "äkta" för att det är en snopp inblandad. Nej, jag är trött på att ena halvan av befolkningen ska leva på andra villkor än den andra halvan.
Kvinnor Kan Knulla!
/Z
Dock verkar det vara en spridd uppfattning att sex inte är riktigt sex utan en snopp. Att det enda sättet att förlora oskulden är med en kille.
En homosexuell tjej då, som aldrig har sex med killar, är hon oskuld hela livet? Eller kan hon bli av med oskulden med hjälp av en dildo, kanske? Det här med snoppkravet är bara genomlöjligt.
För mig är sex helt enkelt, för att citera SAOL, sexuellt umgänge mellan två (eller fler) personer. Det är möjligt att det är krångligare att ha sex med någon av samma kön, men det betyder inte att det är vare sig mindre skönt eller mindre värdefullt. Den enda uppenbara skillnaden jag kan se är att det inte kan alstras några barn, vilket i alla fall jag skulle se som en fördel just nu.
Det finns inget sådant som "riktigt sex". Det blir inte mer "äkta" för att det är en snopp inblandad. Nej, jag är trött på att ena halvan av befolkningen ska leva på andra villkor än den andra halvan.
Kvinnor Kan Knulla!
/Z
Att längta och att sakna
Aj. Usch. Vill försvinna och krypa härifrån. Jag blir inte hungrig trots en tom mage.
Jag saknar.
Eller längtar jag? Vad är skillnaden? Kan det vara så att vi saknar specifika saker, medan en längtan är mer diffus? Jag har aldrig hört någon säga att de längtar efter sina borttappade strumpor. Däremot kan de sakna dem. På samma sätt är det ovanligt att höra hur någon saknar kärlek (romantisk sådan brukar det vara frågan om), men däremot är det många människors främsta sysselsättning att längta efter den. Kanske är det så att vi saknar något vi mist, medan vi kan längta efter något vi aldig haft.
Det hela kompliceras av att det finns två sorters sakna. Det finns sakna som i "inte ha", till exempel "jag saknar ett par vinterhandskar till vintern- därför ska jag nu köpa ett par." Denna variant är inte särskilt känsloladdad. Och sedan finns det sakna som i "jag önskar att den eller det var här - jag saknar det." Det är den känsloladdade formen.
Är saknad alltid negativ? Att sakna är att inte vara hel. Att sakna pengar till exempel. Att verkligen sakna pengar, i bemärkelsen vara utfattig, hindrar ofta människor från att leva sitt liv så som de hade önskat. De är inte hela. Men att sakna pengar i den andra bemärkelsen, alltså att vilja ha mer, kan också hindra männiksor från att leva fullvärdiga liv. Kanhända fokuserar de allför mycket på detta något de saknar och kan således inte uppskatta det andra. De är inte heller hela.
Är längtan alltid positiv? Att längta är att ha en önskan om något, att vilja. Vilja ha något, vilja få något, vilja ge något. En vilja att bli hel? Det är nog positivt, men samtidigt kan det göra fruktansvärt ont att längta, och det är inte särskilt positivt alls.
Det går kanske inte att dra några enkla slutsatser om ord som rymmer så mycket, men en sak vet jag:
Jag saknar. Jag saknar E:s små händer och galna skratt. Jag saknar D:s korta nackhår och varma närhet. Jag saknar O:s leende röst och fula kläder. Jag saknar er så det gör ont.
Jag längtar också. Jag längtar tills ni kommer hem och fyller min värld med galna påhitt och väldigt långa kramar igen.
För mitt liv är inte detsamma utan er.
/Z
Jag saknar.
Eller längtar jag? Vad är skillnaden? Kan det vara så att vi saknar specifika saker, medan en längtan är mer diffus? Jag har aldrig hört någon säga att de längtar efter sina borttappade strumpor. Däremot kan de sakna dem. På samma sätt är det ovanligt att höra hur någon saknar kärlek (romantisk sådan brukar det vara frågan om), men däremot är det många människors främsta sysselsättning att längta efter den. Kanske är det så att vi saknar något vi mist, medan vi kan längta efter något vi aldig haft.
Det hela kompliceras av att det finns två sorters sakna. Det finns sakna som i "inte ha", till exempel "jag saknar ett par vinterhandskar till vintern- därför ska jag nu köpa ett par." Denna variant är inte särskilt känsloladdad. Och sedan finns det sakna som i "jag önskar att den eller det var här - jag saknar det." Det är den känsloladdade formen.
Är saknad alltid negativ? Att sakna är att inte vara hel. Att sakna pengar till exempel. Att verkligen sakna pengar, i bemärkelsen vara utfattig, hindrar ofta människor från att leva sitt liv så som de hade önskat. De är inte hela. Men att sakna pengar i den andra bemärkelsen, alltså att vilja ha mer, kan också hindra männiksor från att leva fullvärdiga liv. Kanhända fokuserar de allför mycket på detta något de saknar och kan således inte uppskatta det andra. De är inte heller hela.
Är längtan alltid positiv? Att längta är att ha en önskan om något, att vilja. Vilja ha något, vilja få något, vilja ge något. En vilja att bli hel? Det är nog positivt, men samtidigt kan det göra fruktansvärt ont att längta, och det är inte särskilt positivt alls.
Det går kanske inte att dra några enkla slutsatser om ord som rymmer så mycket, men en sak vet jag:
Jag saknar. Jag saknar E:s små händer och galna skratt. Jag saknar D:s korta nackhår och varma närhet. Jag saknar O:s leende röst och fula kläder. Jag saknar er så det gör ont.
Jag längtar också. Jag längtar tills ni kommer hem och fyller min värld med galna påhitt och väldigt långa kramar igen.
För mitt liv är inte detsamma utan er.
/Z
Bortförklaringar och dokumenterat livsnjuteri
Jag har redan accepterat mitt öde som icke-storbloggerska, eftersom regel nummer ett för att få många läsare (och inte många som i antal tiotal, för där är jag faktiskt redan, utan många som i antal tusental) är att lägga upp mycket bilder. Kolla bara på Bella och Kenza, de har minst en bild i varje inlägg. Visserligen blir motivet rätt snabbt uttjatat (jaaa, Kenza har snygga läppar och iögonfallande hår. Jaaa, Bella har nice kläder och en söt pojkvän. VI VET.) men ändå, konceptet verkar helt klart funka.
Hursomhelst tänkte jag att det skulle bli lite bättring på bildfronten här på bloggen, utan att för den delen börja spamma er med ego-bilder eller mat-dito. Finns det förresten något tråkigare än bilder på tallrikar, smörgåsar och kaffekoppar på bloggar?! Nej, det behöver ni i alla fall inte oroa er för.
Och när jag säger bättring menar jag typ en bild varannan, var tredje dag sådär. Låt oss inte överdriva. (läs överanstränga oss (läs mig)) Ehm, dessutom är texten det viktiga.
Dagens bildtema får bli livsnjuteri.
Strawberry daquiri
Prinsesstårta
Öl
Vänner
Bad
(Det här är förövrigt min älskade Gotlandsfamilj med pojkvänner, kusiner och bonusbarn.)
Pussar
Sex
Dans
Nya platser och färgstarka leggings
Ah.
/Z
Det är svårt att bestämma sig
Ibland tycker jag inte alls om mig själv. Som när jag glömmer min mobilladdare hos pojkvännen och således blir avskuren från världen.
Ibland tycker jag väldigt mycket om mig själv. Som när jag kommit ihåg att tända ytterbelysningen innan jag gick hemifrån och därför kommer hem till ett mysigt och välkomnande hus, där ljuset får klätterväxterna att bli ännu vackrare än på dagen, trots att jag är helt solo hemma.
Ibland tycker jag att livet är taskigt. Som när det placerar alla mina vänner utomlands eller på landställen eller i lumpen.
Ibland tycker jag att livet är finurligt. Som när det inom loppet av en timme:
1. bjuder in mig på kräftskiva med människor jag knappt känner,
2. får mig att stöta på en barndomsvän som varit utomlands ett år
3. får mig att stöta på ännu en barndomsvän, som vandrar ensam i natten och råkar bo på samma gata som jag, varför vi istället delar på min cykel
Jag som trodde att jag skulle vara helt själv nu i några dar. Icke då. Barndomsvänner och kräftskivor (och lite jobb) hägrar.
/Z
Ibland tycker jag väldigt mycket om mig själv. Som när jag kommit ihåg att tända ytterbelysningen innan jag gick hemifrån och därför kommer hem till ett mysigt och välkomnande hus, där ljuset får klätterväxterna att bli ännu vackrare än på dagen, trots att jag är helt solo hemma.
Ibland tycker jag att livet är taskigt. Som när det placerar alla mina vänner utomlands eller på landställen eller i lumpen.
Ibland tycker jag att livet är finurligt. Som när det inom loppet av en timme:
1. bjuder in mig på kräftskiva med människor jag knappt känner,
2. får mig att stöta på en barndomsvän som varit utomlands ett år
3. får mig att stöta på ännu en barndomsvän, som vandrar ensam i natten och råkar bo på samma gata som jag, varför vi istället delar på min cykel
Jag som trodde att jag skulle vara helt själv nu i några dar. Icke då. Barndomsvänner och kräftskivor (och lite jobb) hägrar.
/Z
Snoppar och ...vaginor? Kom igen
Man - snopp
Kvinna - ...vagina?
Man - sperma
Kvinna - ...slidsekret?
Man - runka
Kvinna - ...onanera?
Varför har vi självklara och enkla ord för allt som har med det manliga könsorganet att göra, och bara konstiga facktermer för det kvinnliga? Varför är det inte självklart att små flickor pratar om sin (och nu väljar jag det ord som jag tänker använda med mina eventuella döttrar) snippa, medan det finns otaliga historier om små snoppar? Det finns barn som inte kunnat berätta om övergrepp, helt enkelt för att de inte har ord för att beskriva det som hänt.
Jag läste en intervju med Dan Höjer, mannen som skrivit Lilla snoppboken och Lilla snippaboken, där han kommenterade att reaktionerna på den första boken (2002) enbart varit positiva. "Vad roligt med en frispråkig barnbok om snoppar och sexualitet!" Reaktionerna på den andra boken (2004), hade varit helt annorlunda. Några halvhjärtade försök till hurrarop, men mest en försiktig fråga: "Kan man skriva om sånt här? Varför behövs det? Är det lämpligt för barn?" Detta var alltså 2004, i Sverige. Världens mest jämställda land.
Visst finns det ord för det kvinnliga könsorganet. Fitta, vulva, vagina, slida, mus, bäver, framstjärt, springa, för att nämna några. Det är inte det som är det egentliga problemet. Nej, det finns två sådana:
Det första problemet är klangen.
Fitta, vulva. Skulle du säga det till dina barn? Nej, alldeles för vulgärt.
Vagina, slida. Krångligt och vetenskapligt, och det sistnämnda exkluderar dessutom större delen av organet.
Mus, bäver. Det är ju förtusan djur, som inte har den minsta likhet med en vagina. Ska vi kalla det manliga könsorganet för myrslok och noshörning? Fy så förvirrande.
Framstjärt. Senast jag kollade var vårt könsorgan inte en del av rumpan.
Springa. Det är nedlåtande. Som om det inte var något mer än just en springa. Ska vi kalla männens motsvarighet för utbuktning?
Det finns visserligen ord på det manliga könsorganet som inte heller lämpar sig för barn. Typ kuk och korv. Kuk är vulgärt och korv lika förvirrande som mus. Men ända, om den kvinnliga motsvarigheten till ordet kuk är fitta, vad säger det? Vilket ord har, bortsett från sin vulgäritet, bäst klang? Blir killar förolämpade om någon benämner deras könsorgan med kuk? Nä, just det.
Det andra problemet är bristen på självklarhet.
Snopp. Alla åldrar, oavsett hur pryda, kan använda det ordet. Vad säger vi? Där nere? Jag hoppas och önskar att det i framtiden ska finnas ett lika självklart ord för tjejer.
Jag röstar på snippa.
/Z
Kvinna - ...vagina?
Man - sperma
Kvinna - ...slidsekret?
Man - runka
Kvinna - ...onanera?
Varför har vi självklara och enkla ord för allt som har med det manliga könsorganet att göra, och bara konstiga facktermer för det kvinnliga? Varför är det inte självklart att små flickor pratar om sin (och nu väljar jag det ord som jag tänker använda med mina eventuella döttrar) snippa, medan det finns otaliga historier om små snoppar? Det finns barn som inte kunnat berätta om övergrepp, helt enkelt för att de inte har ord för att beskriva det som hänt.
Jag läste en intervju med Dan Höjer, mannen som skrivit Lilla snoppboken och Lilla snippaboken, där han kommenterade att reaktionerna på den första boken (2002) enbart varit positiva. "Vad roligt med en frispråkig barnbok om snoppar och sexualitet!" Reaktionerna på den andra boken (2004), hade varit helt annorlunda. Några halvhjärtade försök till hurrarop, men mest en försiktig fråga: "Kan man skriva om sånt här? Varför behövs det? Är det lämpligt för barn?" Detta var alltså 2004, i Sverige. Världens mest jämställda land.
Visst finns det ord för det kvinnliga könsorganet. Fitta, vulva, vagina, slida, mus, bäver, framstjärt, springa, för att nämna några. Det är inte det som är det egentliga problemet. Nej, det finns två sådana:
Det första problemet är klangen.
Fitta, vulva. Skulle du säga det till dina barn? Nej, alldeles för vulgärt.
Vagina, slida. Krångligt och vetenskapligt, och det sistnämnda exkluderar dessutom större delen av organet.
Mus, bäver. Det är ju förtusan djur, som inte har den minsta likhet med en vagina. Ska vi kalla det manliga könsorganet för myrslok och noshörning? Fy så förvirrande.
Framstjärt. Senast jag kollade var vårt könsorgan inte en del av rumpan.
Springa. Det är nedlåtande. Som om det inte var något mer än just en springa. Ska vi kalla männens motsvarighet för utbuktning?
Det finns visserligen ord på det manliga könsorganet som inte heller lämpar sig för barn. Typ kuk och korv. Kuk är vulgärt och korv lika förvirrande som mus. Men ända, om den kvinnliga motsvarigheten till ordet kuk är fitta, vad säger det? Vilket ord har, bortsett från sin vulgäritet, bäst klang? Blir killar förolämpade om någon benämner deras könsorgan med kuk? Nä, just det.
Det andra problemet är bristen på självklarhet.
Snopp. Alla åldrar, oavsett hur pryda, kan använda det ordet. Vad säger vi? Där nere? Jag hoppas och önskar att det i framtiden ska finnas ett lika självklart ord för tjejer.
Jag röstar på snippa.
/Z
Andras godkännande och egna svagheter
Jag tycker inte om att behöva erkänna för mig själv att jag nog, trots en stor integritet, och en emellanåt ganska kaxig attityd, har många drag av den där duktiga flickan kvar. Inget är svart eller vitt, och jag var både den som surt påpekade att vi behövde rast när ingen annan vågade eller hade lust, och den som med självklarhet tog ansvar för grupparbetet.
Det är inte heller så att jag behöver andras godkännande för att tro på mig själv och det jag gör. Det har minsann hänt att jag gått tvärs emot allas rekommendationer. Nej, jag behöver det inte, men det känns fasiken så mycket bättre om det finns där.
Gudmor: "Jadu Sofia, tänk på att du inte ens är 20 än. Det är okej att hatta omkring lite då. Man kan inte vara tvärsäker på allt, även om det vore enklare och omvärlden kanske tycker att man borde det. "
Kanske är det även okej att erkänna att du ibland behöver andras godkännande, när du inte ens är 20 år. Visst är det coolt att vara självständig och säker på sig själv - men att inse sina svagheter, och inte börja tycka illa om sig själv på vägen - är kanske ännu viktigare.
Jag tror det.
/Z
Julgranspynt och knasiga småsyskon
(Fråga mig inte varför jag skriver om julgranspynt mitt i sommaren.)
Min lillasyster (nu snart 7 år) hade en period för ett par år sedan då hon uttryckte sin irritation och missnöje med omgivningen på ett något kryptskt sätt. Varje gång hon inte hittade en bok eller en leksaksbil sa hon med rynkade ögonbryn: "Nån har taaagit min bil!"
Juldagen förförrra året var min farmor och farfar hemma hos pappa. När de gått kom en trulig lillasyster in till oss i vardagsrummet, satte armarna i sidorna och sa:
Lilla J: "Nån har haft ned min julgranskula... Nån som har glasögon och grått hår."
Far (roat): "Jasså, vem kan det vara då..?"
Lilla J (förorättat): "Hmf. Nån som bor i Järna och kör en röd Volvo."
Nån, ja.
/Z
Min lillasyster (nu snart 7 år) hade en period för ett par år sedan då hon uttryckte sin irritation och missnöje med omgivningen på ett något kryptskt sätt. Varje gång hon inte hittade en bok eller en leksaksbil sa hon med rynkade ögonbryn: "Nån har taaagit min bil!"
Juldagen förförrra året var min farmor och farfar hemma hos pappa. När de gått kom en trulig lillasyster in till oss i vardagsrummet, satte armarna i sidorna och sa:
Lilla J: "Nån har haft ned min julgranskula... Nån som har glasögon och grått hår."
Far (roat): "Jasså, vem kan det vara då..?"
Lilla J (förorättat): "Hmf. Nån som bor i Järna och kör en röd Volvo."
Nån, ja.
/Z
"Vaddå, har DU en rosa mobil?!"
"Jaaa?"
"Men du är ju feminist!"
För mig handlar inte feminism om färger eller utseende. Det handlar inte om håriga ben eller lesbiskt sex. Det handlar inte om att vara manlig eller kvinnlig. Det handlar om ren och skär, och rent ut sagt förbannat enkel, rättvisa.
Det finns inte en enda anledning som är ens i närheten av att vara godtagbar, som skulle kunna förklara varför kvinnor med samma arbetsuppgifter och erfarenhet, i genomsnitt har 82% av männens lön. Eller som skulle kunna berättiga varför tjejer i genomsnitt får 1/3 av elevernas talutrymme i klassrummet, i en klass med lika många tjejer som killar. Eller som berättigar varför lärare värderar killars verbala förmåga högre än tjejernas, trots att de säger samma sak.
Det finns härskartekninker och vanor och maktstrukturer och social påverkan och kanske till och med hormoner. Men det finns också något som vi människor kallar rättvisa. Vi sitter ofrånkomligen ihop med vår kropp, och det kan hända att det finns det skillnader och biologi som vi inte kan sätta oss över. Det kan hända att dessa invanda strukturer är så djupt rotade att de inte går att tvätta bort. Men vi måste försöka.
Jag måste försöka. För finns det något jag inte tolererar, är det orättvisor.
/Z
"Men du är ju feminist!"
För mig handlar inte feminism om färger eller utseende. Det handlar inte om håriga ben eller lesbiskt sex. Det handlar inte om att vara manlig eller kvinnlig. Det handlar om ren och skär, och rent ut sagt förbannat enkel, rättvisa.
Det finns inte en enda anledning som är ens i närheten av att vara godtagbar, som skulle kunna förklara varför kvinnor med samma arbetsuppgifter och erfarenhet, i genomsnitt har 82% av männens lön. Eller som skulle kunna berättiga varför tjejer i genomsnitt får 1/3 av elevernas talutrymme i klassrummet, i en klass med lika många tjejer som killar. Eller som berättigar varför lärare värderar killars verbala förmåga högre än tjejernas, trots att de säger samma sak.
Det finns härskartekninker och vanor och maktstrukturer och social påverkan och kanske till och med hormoner. Men det finns också något som vi människor kallar rättvisa. Vi sitter ofrånkomligen ihop med vår kropp, och det kan hända att det finns det skillnader och biologi som vi inte kan sätta oss över. Det kan hända att dessa invanda strukturer är så djupt rotade att de inte går att tvätta bort. Men vi måste försöka.
Jag måste försöka. För finns det något jag inte tolererar, är det orättvisor.
/Z
