niotillfem skrev ett inlägg om hur det kändes att ha en blogg med 70000 läsare i veckan.Om hur det kändes att vilja skriva en massa fint och ärligt, men inte riktigt våga. Här inne är vi, precis som Sandra menar att det känns, ungefär en skolklass varje dag. En ganska överfull sådan ibland, en lite mindre ibland. Men jag har precis samma tvivel emellanåt. Jag är aldrig rädd för att skriva om varför sommaren är fantastisk eller varför vissa saker är orättvisa, men jag är lite rädd för att skriva om hur det känns att vara nykär eller gråta över fel saker. 

Den allra vanligaste kommentaren jag får jag pratar om min blogg med någon är: "Jag skulle aldrig kunna ha en blogg! Jag skulle inte våga skriva saker som verkligen betyder något, och då skulle det bara bli en tråkig dagbok." Jag förstår att människor känner så. Det är väldigt sunt. Det är sunt både att inte vilja dela med sig av sitt privatliv på Internet och att inse att en simpel "idag har jag..."-blogg är otroligt tråkig.

Jag har ingen längtan efter att hänga ut mitt privatliv på Internet. Nej, jag har bara en obetvinglig lust att sätta tankar på pränt. Jag bara måste få publicera alla de där blogginläggen som hoppar och brusar inom mig, även om de ibland utgår från mitt eget liv och är på tok för seriösa.

Det är såklart dumt att ha en uppriktig blogg. Alla kan bli utsatta för elakheter på Internet, men har man skrivit om saker som betyder mycket gör elakheterna förstås ondare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att de läsare som skrattar åt ärliga bloggar inte ska få påverka mer än de som faktiskt uppskattar skriverierna. Människor kommer alltid att störa sig på saker. Människor kommer alltid att störa sig på mig. Jag kan ju inte klappa ihop och bli deprimerad för det. Jag tycker om att blogga. På mitt sätt.

En annan vanlig kommentar är: "Åh, jag skulle aldrig orka sitta och hitta på saker att skriva om varje dag."

Jag är kanske inte helt normal, men jag tänker ofta i blogginlägg. När jag ser eller hör något som upprör eller påverkar mig börjar jag genast formulera ett inlägg om detta inombords. Då kan det lika bra skrivas ned, liksom. För mig är det inte jobbigt att blogga, det är jobbigt att inte blogga. Även om vissa saker är svåra att publicera.

Jag önskar också att det fanns en spärrfunktion. Att de illvilliga läsarna på något magiskt sätt skulle stängas ute och jag skulle få skriva för er andra. Kanske struntar jag högaktningsfullt i de andra ändå.

Kanske.

/Zäta