Det finns kanske bättre kombinationer. Å andra sidan behöver jag längre inte ha ångest för vilken klänning jag ska välja. Den gröna är numera utesluten.


Imorgon tar mitt blogg-jullov slut på riktigt och jag ska ta igen lite av alla de bloggar jag brukar sluka och själv börja skriva seriöst igen. Men idag ska vi alla koncentrera oss på en och endast en sak:

Fira in 2010!

/Zäta

Min mamma är scoutledare och berättade en fin historia:

Juniorerna, som är tio till tolv år gamla, satt i köket, medan patrullscouterna 13-15 år var i rummet bredvid. Mamma behövde en sax och bad ett par av juniorerna att gå in i det andra rummet för att hämta en. Hon fick följande till svar:

- Va? I det rummet?! Men där inne är det ju äldre personer, med finnar och tandställning!

Tänk på det, alla tonåringar där ute. Ni är äldre.

/Zäta

Ikväll ska jag och några genuskursare ha filmkväll med tema Trans här hemma. Det är kanske därför jag kom mig för att skriva detta inlägg som legat på lager ett tag i hjärnvindlingarnas dammigaste hyllor.

De allra flesta vet vad transsexuell betyder och innebär, men inte alls lika många har hört talas om dess motsats: cis. För alla naturvetare där ute ringer det nu förhoppningsvis en liten kemiklocka. Första gången jag hörde uttrycken cis och trans i relation till kön och sexualitet kunde jag bara tänka på dubbelbindningar och väteatomer som pekade åt olika håll, men låt oss inte sväva ut i naturvetarvärlden nu. Det är såklart många läsare som har bättre koll än vad jag har på dessa saker, men för er som är nya i genusvärlden skulle jag vilja ge en kort förklaring: En ciskvinna är en person med kvinnliga könsorgan som känner sig som en kvinna. En transkvinna är en person med manliga könsorgan som känner sig som en kvinna. Och likadant för män. Det är lustigt, eller kanske hemskt, att det avvikande konsekvent ska namnsges, medan det "normala" ska tas så fantastiskt för givet. Transsexualitet har alltså inte att göra med sexuell läggning, utan med könstillhörighet. Och för er naturvetare, igen, logiken är den samma som hos de dubbelbundna molekylerna: Åt samma håll - cis. Åt olika håll - trans.

Vi pratade en del om transsexualitet för ett par månader sedan på genusvetenskapen, i samma veva som vi problematiserade begreppet kön. Detta kan tyckas vara en motsägelse. Hur kan samma personer ifrågasätta könens beständighet och vikt, och samtidigt vilja att deras egen kropp tillhörde det andra könet? Kön var väl oviktigt? Det finns ju inte bara två kön?

För det första behöver såklart transsexuella inte vara intresserade av kön och sexualitet, och för det andra hänger känslor sällan ihop med förnuftet oavsett vad det rör, men jag ska ändå försöka förklara närmare. Försöka ge er den uppenbarelse som min kursassistent gav mig (och nu skäms jag för min trångsynthet, även om jag såklart också lär mig nya saker hela tiden) för ett par månader sedan.

Först ut: förnuftsargumentet. Oavsett hur mycket vi problematiserar (betyder ungefär ifrågasätter) kön och könstillhörighet på ett teoretiskt plan ser verkligheten ut på ett visst sätt. Jag kan mycket väl se hur småflickor skapas som lugna, söta och osäkra i vårat samhälle, att detta inte är något "naturligt", men faktum kvarstår ändå. Småflickorna får söta klänningar i julklapp och blir åtsagda när pratar för mycket vid matbordet (vilket deras bröder inte blir) - verkligheten har inte ändrasts nämnvärt genom att jag genomskådat hur den skapas. Vi lever alltså i en könad värld, vare sig vi vill det eller inte. Det går finfint att bryta normer, men att ställa sig helt utanför den kulturella grundsten som kön tillhör är helt enkelt inte görbart. Vi måste till viss del leva inom de ramar som den könade världen ger oss. En och samma person kan alltstå mycket väl ifrågasätta kön som begrepp, och samtidigt inse att kulturen är könad och hen passar bättre in i den manliga sfären och manliga kroppen, trots att hen har vagina och bröst. Rent förnuftsmässigt fungerar det alltså, trots den skenbara motsägelsen.

Men det finns andra, ibland otroligt mycket viktigare saker, som styr oss förutom logik och förnuft. Känslor, brukar de kallas. Och nu kommer vi till själva brännpunkten i inlägget. Det är en sak att acceptera, att tycka att "jamen hon får väl känna så, men jag fattar inte varför" och en helt annan sak att förstå. Det är kanske omöjligt att helt och fullt förstå hur en transperson känner när man själv är och alltid varit en cisperson, men det finns ett enlkelt tankeexperiment som kan hjälpa till på vägen (män får vända på situationen): Tänk dig att du går och lägger dig som vanligt en kväll, och nästa morgon vaknar du upp i en manskropp. Det är fortfarande du, med samma känslor och tankar, men du har bredare axlar, större lemmar, skäggväxt, mörk röst och en snopp mellan benen. Du inser att ditt liv som kvinna varit en dröm. Hur bekväm skulle du känna dig i din nya kropp? Hur obehagligt skulle det inte vara att mötas av hån och oförstående miner när du hävdade att du egenligen var en kvinna? Hur gärna skulle du vilja korrigera tillbaka ditt kön?

Som en vän sa till mig: Visst vill jag slippa represtentera ett patriarkat som jag inte stödjer... det finns många förnuftiga argument för att vilja vara kvinna. Men egentligen är de ju bara efterkonstruktioner. Sanningen är att jag vet inte varför... det bara är så.

Jag säger ibland obetänkssamt nog att jag vill vara man. Naturligtvis vill jag inte vara man. Jag vill inte ha snopp, jag vill ha de manliga privilegierna och jag vill slippa ses som mitt kön i första hand. Men jag kämpar faktiskt hellre mot hela världens samlade diskriminering och snedvridna maktfördelning, än mot min egen kropp. Mycket hellre. Och jag tycker, jag vill, jag önskar, att de människor som haft oturen att födas i fel kropp ska ha all uppmuntran och förståelse i världen från omgivningen. Det är tillräckligt jobbigt ändå.

/Zäta

Imorgon är alltså dagen då jag ska leva på ostmackor eftersom julmat är det värsta jag vet, glatt ropa åååh åt tröjan jag själv har köpt och försöka höra Karl Bertil över småkusinernas stoj. Men det är förstås också dagen då det kommer att dofta fantastiskt av granbarr, alla kommer att vara lite extra glada och jag kommer vara nöjd och lagom självgod när mina klappar träffat rätt.

Efter högtidsdagarna lovar jag att ta tag i bloggandet igen, med de långa engagerade texter där allt som är fel här i världen angrips med feministiska glasögon, som den här bloggen är menad att innehålla, ska återkomma. Jag har som sagt haft några omtumlande dagar och knappt förstått att det är jul, men nu ska jag nynna en julsång, titta på adventsstjärnan, stänga ned datorn och försöka förstå det, så ses vi igen om några dagar.

God Jul kära läsare!

/Zäta

Gårdagen var episkt dålig. Komiskt dålig. Och ändå så bra. Om jag berättade vad som hände skulle ni förlåta min frånvaro från bloggosfären tusenfallt. Men eftersom jag inte driver en privatlivsblogg lämnar jag dessa livsomvälvande avslut bakom mig och berättar istället om ett otroligt osannorlikt sammanträffande.

---

Vi sitter på Statsbibblans nya fina fik när tre personer kommer in och glatt hälsar på O, som tydligen känner dem. Jag känner vagt igen en av dem, det där långa blonda håret... men kan inte placera honom. Då säger O till blondinen: Så du är hemma från Göteborg? Det klickar nu till i min hjärna och jag frågar honom utan att tänka mig för närmare: Pluggar du biologi? Situationen var precis lika absurd som den låter när han konfunderat svarade Ja, öh... och jag fortsatte Var du på SACO-mässan förra året? och han svarar ja.

Det visar sig att vi pratat om biologiutbildningen i Göteborg under den SACO-mässan och jag till och med kom ihåg vad han sa. Redan där var sammanträffandet rätt stort, men det blir betydligt bättre än såhär. Blondinen, J, frågar nu om han lyckades övertyga mig att välja biologibanan. Jag svarar glatt att Njaah, det blev Genusvetenskap i Uppsala. Nu får han samma glasartade blick som jag hade tidigare när poletten i fråga om SACO-mässan föll ned: Vad sa du att du hette nu igen? Sofia... efternamn? Ja, Zettermark! Sjunger du i Devisa? Min lillasyster L pratade om dig IGÅR! Hon sjunger också i Devisa, och började prata om genusvetenskap och så. Jag svarar förvånat att jaha, är du L:s storebror? Haha, lustigt!

J log och fortsatte: Det konstiga var att jag kände igen ditt namn, eftersom jag en vecka tidigare kommit in på en blogg som hette Zettermark via Google. Jag gillade den förövrigt, även om jag aldrig läser bloggar. Alla i sällskapet var vid det här laget rätt yra i huvudet och fulla i skratt.

En timme senare krockar jag med en annan blondin på väg ut från Claes Olson, det är L, J:s lillasyster...

/Zäta

När jag var yngre och såg romantiska filmer som slutade sorligt, det vill säga med att någon av de fötutbestämda tu dog, tänkte jag alltid att de trots allt skulle få återförenas i himlen och grät lite mindre. Detta antyds också i en mängd filmer och böcker. De första jag kommer på är Titanic där Rose och Jack i sista scenen möts i trappen inne på fartyget igen, och Gladiator där huvudpersonen ser sin fru gå i det vajande gräset innanför himlens portar när han dött.

Jag tyckte som sagt att det hela var väldigt fint när jag var yngre, men ju mer jag funderade på det desto mindre gick ekvationen ihop. Även om man gör som man ska och gifter sig med en person och lever monogamt med henne eller honom ett tag tar det ofta slut, eller någon dör. Och då brukar folk gifta om sig, eller börja älska någon annan. Hela monogami-tanken, i alla fall i kärleksfilmer, är ju att mannen och kvinnan i filmen är menade för varandra, och är varandras "the one." Då är det klart att de ska få varandra efter döden också, liksom. Men vad händer med Roses amerikanska man i himlen? Får han bara leva ensam, för att hon ska ju vara med Jack? Han kanske älskade henne mer än någon annan. Kan man vara olyckligt kär i himlen? Nej, där ska ju alla vara lyckliga! Ungefär så tänkte en tioårig Zäta.

Men nu när jag blivit gammal och vis ser jag att lösningen är löjligt enkel: I himlen är alla polyamorösa.

/Zäta

Idag stod jag med halva benen doppade och tankte fornarmat: Varfor maste de gora poolen sa har kall? Sedan tankte jag att jag nog har det ratt bra, om det ar mitt storsta bekymmer for tillfallet.

Annu lite senare tankte jag att det har varit otroligt skont med sol, men att jag ar valdigt redo for att aka hem imorgon. Hem till icke klorerat kranvatten, en mjuk sang, mat som inte ar friterad och farmforallt, forstas, de manniskor jag har saknat nar jag spenderat en vecka har utanfor Afrikas ostkust. Jag har dessutom skrivit tiotals mentala blogginlagg, som jag alltid gor nar tankarna far vandra, och som bara vantar pa att fa komma ut i lugn och ro med valfortjanta prickar over sig. 

Om 30 timmar eller sa landar jag i Sverige. Det ser jag fram emot.

/SemesterZ

Nu har det hant tva ganger. Kyparen skojar och pekar pa barnmenyn och ger mig en klubba. Samtidigt som han ger mig en alkoholhaltig drink eller tittar pa mina ben och sager "olola."

Det ar inte riktigt okej. Det ar forstas aldrig riktigt okej att kommentera kroppar som tillhor folk man inte kanner (sarskilt inte pa ett sexualiserat vis), men det ar fasiken annu mindre okej nar man forst markerar att personen ar ett barn. (Det ar foresten lustigt det dar. Folk verkar generellt bedomma alder pa tva kritertier: Langd och broststorlek. De flesta flickor ar fardigvuxna i trettonarsaldern, liksom.)

 Jag har funderat mycket pa kroppar, utseende och hur det kan kopplas till politik och ideoligier (feminism) den senaste tiden, som jag i och for sig alltid gor, men det vill jag skiva om nar jag har tillgang till alla prickar och ett Internet som inte kostar skjortan.

Pa sondag landar jag i kylan. Da.

/SemerterZ

Heterosexuella medelalders par. De ar overallt. Hela tiden. Och jag overdriver inte. Jag har kanske sett tva barnfamiljer, tre ungdomar och ett tantgang pa hela resan. Till och med min mamma reagerar: Vi sticker ut lite har, va?

Missfosta mig ratt, det ar inget fel pa sextioaringar som haller handen pa gatan eller surt stirrar at varsitt hall vid middagsbordet, men jag tror att jag behover en lite queerdos snart. Sa att jag inte pa allvar borjar tro att varlden faktiskt ser ut sahar. Eller, det kanske den gor, men inte min varld. Och jag saknar min varld lite grann, trots franvaro av sol i den.

/SemesterZ

Pilot. Vad tanker du pa da? Jag tanker pa en stilig man i uniform, foljd av tre vackra, leende kvinnor. Lite som i Catch me if you can, om ni har sett den. Hur som helst rader inga tvivel om att pilot ar ett manligt kodat yrke. Tank bara pa vad piloternas kontor kallas. Cockpitt. Det ar ju lojligt uppenbart.

Det ar dessutom ett yrke som anses ha hog status i de flesta undesokningar av svenska folkets attityder kring yrken. Snoppar = status. Fy sjotton vad trott jag ar pa det.

En annan observation: Chartersvenskar och alkohol. Varfor denna hets? Vi startade 07.00, anda stank det alkohol runt mig en timme senare nar dryckesvagnen rullade forbi.

Vi har i alla fall landat tryggt har pa turiston nummer 1 (jag har en stark kansla av att detta ar min sista charterresa) tack vare pilot Karin och solen skiner som utlovat. Det ar skooont.

Jag horde att det skulle bli minus 18 i Mellansverige i natt. Inte for att det paverkar hur skont det ar har... inte alls.

/SemesterZ

Ibland undrar jag hur osentimental jag är egentligen. Nejmen jag behöver ingen Svensson-jul med tomtar, snö, en massa mat och klappar. Det är bara stress och press ändå.

Och så hör jag ett luciatåg i bakgrunden och blir nästan tårögd. Första året sedan dagis, ja på så länge jag kan minnas, som jag inte går ett enda luciatåg. Som liten stod man där i luciakrona tillsammans med alla andra flickor. I musikklass gick man så många luciatåg att man tappade räkningen varje år - men Domkyrkokonserten var alltid fantastisk. Och så min bästa tjejkör i gymnasiet som också lussade halva December. Vad ska jag göra denna lucia? Sitta på ett flygplan. Sola.

Nej, jag vill inte ha någon Svensson-jul. Jag avskyr julskinka, träffar dem jag älskar på andra dagar och köper ändå bäst paket till mig själv. Men stearinbrända handflator, klingande stämsång och röda sidenband i midjan? Misslyckade försök att hålla sig för skratt innan intåg, kattpissluktande buxbomskransar och glada, nästintill rörda, människor i publiken. Det kommer jag att sakna. Luciatågen kommer jag att sakna.

Glad lucia kära läsare. Hoppas att ni utnyttjar högtiden bättre än jag gör i år, även om bara ben och sol också känns rätt okej.

/Zäta

Språknörden:

O drömmer att en man kommer fram och frågar:

- Vill du ha en kuksvans?

- Nej tack, jag kör.

Kuksvans, vad är det?! Kuk... cock .. svans.. tail... Cocktail! Alkolhol + köra bil = nej tack. Ibland får hjärnan till det.


Mattenörden:

D: Ibland undrar jag varför man har namn på instrumentala låtar egentligen.

Zäta: För att man ska kunna skilja på dem?

D: Men varför heter det inte bara "Miles Davis 1"?

Zäta: Det skulle ju inte heller funka i längden...

D: Joo, men då skulle man ordna dem efter album, liksom "Miles Davis 1:1, Miles Davis 1:2" där skivan var första siffran och spåret det andra.

Jaa, himla kul det skulle vara...

---

I natt klockan 04.00 bär det av till Arlanda och vidare till Teneriffa där jag och min mor ska njuta av solen en vecka. Jag vet inte om jag kommer kunna stänga av genushjärnan under de dagarna dock. Ni kommer nog få en del feministiska poolkants-analyser och postkoloniala funderingar kring turistindustrin. Hoppas bara att Internetet (visst måste det väl böjas så?) är billigt på hotellet. Och att solen lyser alla dagar, förstås.

Mot värmen!

/Zäta

Henric skriver i en kommentar till mitt inlägg Män blir också objektifierade (ibland):

Jag tror att mycket få män provoceras av den här bilden, i mycket just för att de faktiskt gillar stereotypen.

Titta på finnarna, de odlar en kultur på film av att allt de i stort sett gör är att vara kärva, supa och slåss med kniv. Det är svårt att bli kränkt av en bild man har gjort till sin egen. Även om man gjort det HALVT på skämt...

Elias skriver om samma inlägg:

Jag vet inte om jag tillhör en minoritet (förmodligen inte) men jag har oerhört svårt att bli förolämpad av bilden överhuvudtaget. Den varken provocerar, påverkar eller roar. Den är helt enkelt meningslös.

Det är väl fint och så att ni blir arga på den här mansbilden och jag förstår era argument men kan inte riktigt hålla med. Om det är någon som finner glädje i sådana här satirer så tycker jag man kan låta dem hållas. Har man som man någon form av självinsikt eller självdistans så blir man inte förolämpad av sådant här. Förutom om en man, mot förmodan, skulle råka vara just som bilden antyder. Människor får gärna se mig som en skrevkliande sexidiot så länge jag känner mig själv bra nog för att veta annorlunda.

Detta är precis vad jag menar är skillnaden på manlig och kvinnlig sexism. Detta är precis varför svaret "men män blir också objektifierade" inte funkar som ett likvärdigt mothugg mot kvinnors objektifiering. Männen har själva kontroll över stereotyperna, de begränsar inte deras liv. De berikar dem snarare. Det är en enorm skillnad mellan att ha kontroll över en situation och att bli inpressad i fack man själv inte valt.

Jag gillar inte att bli ansedd som korkad för att jag är blond. Jag blir det ändå. Jag skiter i om det anses överkänsligt att ta åt sig av blondinskämt, jag gör det ändå. Ingen har någonsin rätt att ogiltigförklara mina känslor, oavsett vad de baseras på, men i just blondin-fallet baseras skämten på sexualiserade fördomar om steriotypa kvinnor, något jag i allra högsta grad motsätter mig på en genomtänkt ideologisk bas.

Nej, inlägget om mäns objektifiering skrevs för att jag inte skulle verka ensidig i min samhällskritik. Jag tycker fortfarande att män blir objektifierade på ett negativt sätt ibland, men jag vill ändå tacka de killar som kommenterat och gjort det så mycket enklare för mig att bevisa min huvudsakliga poäng med det blogginlägget: Mäns objektifiering blir ytterst sällan lika begränsande som kvinnors.

/Zäta

Under den sexuella revolutionen var p-pillrena en av de drivande krafterna. Nu kunde kvinnor ha sex utan att oroa sig för graviditet. De kunde bli sexuellt frigjorda.

Idag kan man knappast nämna att man äter p-piller som feminist utan att bli påhoppad med kommentarer som "varför ska du pumpa din kropp full med hormoner för männens skull?"

Jag inser att det finns en rad komplicerande faktorer på vägen till jämställt sex, och att p-piller inte fick riktigt den utopiska effekt som man trodde på 60-talet. Kvinnors sexualitet är fortfarande extremt begränsad, kanske inte av graviditetsrisker, men av normer som skuldbelägger kvinnor som har sex på andra sätt än i monogama heterosexuella relationer.

För att återgå till p-pillrena. En faktor som gör att de inte fått väntad frihetseffekt är könssjukdomarna. Oavsett p-piller kan du inte ha sex med vem som helst utan kondom. (Jag är medveten om detta inläggs heterofokusering , men det kommer sig av att det p-piller skyddar mot - graviditet, bara uppkommer vid heterosexuella samlag.) En annan faktor är förstås att synsättet på vem som har ansvaret för att förhindra graviditet har förändrats. Förr i tiden blev som bekant utomäktenskapligt gravida kvinnor utslängda ur hushållen, medan männen inte straffades alls. Det är enbart positivt att även mannen ska ta ansvar, men att använda argumentet "det finns inga p-piller för män därför ska inte kvinnor äta några" känns som ett något endimensionellt resonemang.

Tro mig, jag är medveten om de snedvridna maktförhållanden som både begränsar kvinnor sexualitet och gör att det inte forskas mer på manliga p-piller. Jag tycker verkligen att det är fel. Men vill vi förändra världen måste vi utgå från hur den ser ut just nu.

Just nu finns det miljontals tjejer som vill ha sex med killar utan att oroa sig för graviditeter. Just nu finns det hormonpreparat som kan förhindra det. Dessa hormonpreparat kan vara farliga, absolut. Men för att sätta saker i proportion är det fem gånger högre risk att få en blodpropp under en graviditet än under p-pilleranvändning*. Dessutom finns det fördelar med p-piller som sällan diskuteras, så som mindre mensvärk. Just nu finns också andra preventivmetoder, som inte innehåller hormoner. Kondomer är fantastiska i teorin, men de är tyvärr inte lika säkra som p-piller ens vid korrekt användning.

Jag tycker att alla människor (tillsammans med den/dem de har sex med) ska få bestämma själva hur/om de skyddar sig vid sex. Jag tycker också att det borde forskas mer på p-piller för män. Och att de som trivs med kondom ska fortsätta att använda det. Inte heller tycker jag att p-piller är i grunden en god sak. Nej, vad jag vill säga är: Döm inte de tjejer som med de medel de har tillgängliga idag skyddar sig själva och har sex på vad de anser vara sina egna villkor, genom att de äter p-piller.

Det är ett medvetet val, som kanske inte alltid rimmar perfekt med feminismen, men som förbättrar så många kvinnors livskvalité. Ibland måste vi verka inom felaktiga strukturers ramar för att nå våra mål. I det ultimata samhället ska inte ett kön behöva äta hormoner för att få ha sex, men på vägen dit måste människor få göra de val som de anser vara bäst för deras liv.

/Zäta

PS. Jag vet att det finns en stor mängd tjejer som känner sig tvingade till att inte använda eller använda det ena perventivmedlet, vilket förstås är vidrigt, men det är en annan diskussion.

*Basrisken för en kvinna som inte äter p-piller att råka ut för blodpropp är 1 fall/10 000 kvinnor. Med användning av p-piller ökar risken till 2 fall/10 000 kvinnor. Men det ska jämföras med risken för blodpropp vid graviditet som är 10 fall/ 10 000 graviditeter. - Erlandsson & Bloom AB 2008

Det finns en mängd saker vi karaktäriserar som manligt och kvinnligt. Det är kvinnligt att bli ledsen gråta och manligt att bli arg. Trots att de individuella skillnaderna är så mycket större än de könsliga delar vi in världen i två läger, där de med snopp ska bete sig på ett visst sätt och de med snippa på ett annat. Men vad man inte tänker på dagligdags är de minimala tecken på vilken könstillhörighet vi har. Små poser eller uttryck, som är mycket mer subtila än män i klänning och kvinnor i mustach. De små saker som, när de blir "fel", gör att en person blir "en feminin kille" eller "inte en riktig kvinna."

Jag tycker att det är intressant vad som skapar dessa nästan osynliga rörelser eller placeringar som antingen manliga eller kvinnliga. Vi tar hästsvansen som exempel. Det är visserligen kvinnligt att ha långt hår, men många män har också långt hår, utan att anses kvinnliga. Männen med långt svall sätter gärna upp det i hästsvans, precis som kvinnorna med samma hårlängd. Men det finns ett sätt att se om det är en man eller kvinna, bara på hästsvansens placering. Män har snodden i nacken och kvinnor betydligt högre upp, gärna lite stramare.

Det finns andra exempel:

¤ Uppkavlade/uppdragna/halvlånga ärmar. Kvinnor har trekvartsärmar (de slutar mitt på underarmen/lite under armbågen), mäns ärmar slutar ovanför armbågen.

¤ Att luta sig mot en bänk/fönsterbräda/högt bord: Kvinnor lägger upp ena benet på bordet eller lutar sig från sidan med ena armen som stöd, män ställer sig med ryggen mot möbeln och lutar sig på båda armarna.

¤ Kroppsställning efter sex. Män ligger på rygg och kvinnor ligger på sidan (gärna vända mot mannen, om det gäller heterosexuellt sex).

¤ Titta efter skit på skon. Kvinnor vänder upp foten bakom sig, håller fast den med hjälp av ena handen och tittar över axeln på skon, män lägger upp foten framför sig på det andra benet, för att göra samma sak.

Det finns klassika exempel också. Som att män sitter med lätt särade ben på en vanlig stol, och kvinnor med korslagda. Dessa signaler är redan kända och rätt lättolkade: Korslagda ben signalerar underlägsenhet, särade signalerar dominans. Men hästsvansen? Varför skulle kvinnor sätta den högre upp än män? Det är ett mysterium.

/Zäta


PS. Jag är medveten om att denna lilla lista endast utgår ifrån mig och min värld, och att andra människor i andra kulturer skulle tolka in helt andra saker i dessa signaler. Liksom jag tror att även de som lever samma kultur inte håller med om allt eller har tänkt på helt andra saker. Men det var mest en kul grej att skriva ned något jag funderat på, nämligen hur dessa till synes obetydliga signaler vi sänder ut, sorterar in oss i fack genom sin blotta existens.

jag diskriminerar vem jag vill om jag vill det. men nu bryr jag mig inte om kön, inte heller om etnicitet, ålder, hårfärg, längd, allt jag bryr mig om är vad man har i hjärnan, allt annat är blankt.

- Hannes (apropå att jag tackade nej till hans inbjudan till Antifeminist-gruppen på facebook)

Så det är okej att diskriminera folk över lag, även om just du inte bryr dig om kön och vissa andra egenskaper? Om någon har låg intelligens, jag antar att det skulle räknas som något "man har i hjärnan", är det okej att diskriminera den personen då? Ska han eller hon få lägre lön för samma arbetsuppgifter, bara för att personen är osmart?

Kom igen. Hur kan man uttala sig så oövertänkt? Diskriminering är aldrig acceptabelt. Det är inte svårare än så.

Ingen är perfekt och självklart kan personer omedvetet behandla folk olika, och därmed diskriminera vissa. Men att rakt ut säga att diskriminering är ett val man minsann kan göra? Vidrigt.

Jag skulle kanske inte dra det till att alla som inte är feminister diskriminerar kvinnor, men de bidrar genom sin overkssamhet till att ett samhälle där kvinnor konsekvent diskrimineras, upprätthålls. Dessutom tror jag inte på personer som säger att de inte bryr sig om kön. Studie efter studie visar att människor behandlas olika endast på grund av sitt kön. Jag har svårt att se den person som utgör ett undantag. Jag behandlar män och kvinnor olika. Jag är inte stolt över det, jag tänker på det varje dag och motarbetar det med alla tillgängliga medel, men jag är medveten om att jag gör det. En person som inte har någon feministisk medvetenhet är förstås än mer benägen att bara falla i gamla mönster och särskilja könen till varje pris.

Och återigen, det kanske var ett skämt, men vissa saker väljer jag medvetet att inte ta som skämt. För att det inte är roligt och för att jag inte känner till kontexten eller personen tillräckligt väl. Ironi hörs inte i text. Dessutom skulle jag inte gå med i en antifeministgrupp på skoj heller.

/Zäta

...på genusvetenskapen var att titta på ett såpaavsnitt. (Och tänka på hur genus görs i poser, kläder, relationer och handling.)

Mamma: Soooofiiiaaa! Diiiisken!

Jag: Inte nu, jag gör läxan!

Mamma: Du sitter ju bara där framför datorn och tittar på nått strunt!

Jag: Det är min läxa!


Ha! Erkänn att du också vill läsa genusvetenskap.

/Zäta

Fredag
8.00 Upp för att skriva klart hemtentan i form av PM
14.00 Arbeta som ledsagare
18.00 Arbeta för Orphei Drängar bakom scenen på deras årliga Caprice
21.30 Pubrunda med genusvetarna
02.30 Sista bussen hem

Lördag
11.00 Skura duschen hemma
13.00 Arbeta för OD
18.00 Smink, hår och finklänning
19.30 Bal på slottet!
03.00 Däcka i en 90-säng på hotellrum tillsammans med E


Ja, vi kokar alltid kaffe i långklänning. That's how we roll...

Söndag
11.00 Arbeta för OD
22.00 Färdigarbetat

Pubrundan var fantastiskt kul, balen var ännu bättre och OD-jobbet var som vanligt roligt. På balen hittade jag och E hittade på egna sopranstämmor till snapsvisorna, skålade bara med damer, övertalade personelen om att det var diskriminering att damtoan låg längre bort varpå vi gick på herrarnas (jag kunde inte sluta tänka performativt beteende) och dansade vals med varandra och bugg med OD-isterna. Oförglömlig kväll.

Men nu ska jag SOVA. Nykter, i min egen säng och minst tio timmar!

Med tanke på att man för det mesta är nyvaken, osminkad och har sina fulaste kläder där bakom scenen, är det rätt roligt att få se ut såhär en kväll. Jag och E väckte en del uppmärkssamhet där ensamma bland de 75 männen, när vi helt plötsligt förvandlades till balbesökare.

Vad det innebär kan vi analysera en annan dag. Godnatt!

/Zäta

Jag tycker ofta att man läser dylika påståenden. "Jag trodde att det var kärlek, men i efterhand insåg jag att det bara var attraktion."

Kan man verkligen ogiltigförklara sina känslor i efterhand? Bara för att jag inte är kär längre, eller varit mer kär i någon annan efter denna episod, var väl inte det jag kände då mindre verkligt? Det är lite samma dilemma som personen som trott att han eller hon levt i ett "lyckligt" äktenskap, för att sedan upptäcka att den andra parten bedragit honom eller henne i flera år. (Nu tycker inte jag att definitionen på lycka är monogami, men många gör det, så det är ett effektivt exempel.) Innebär detta att dessa år bestått av falsk lycka? Finns det falska känslor?

Jag vet att jag skrev i min dagbok som Sagan-om-Ringen-tokig 12-åring att jag hoppades att mitt äldre jag skulle respektera min vördnad för denna saga. Nu är jag äldre. Jag tycker, av rent nostaligiska skäl, att Sagan om Ringen är rätt mysig, men det är svårt att komma ifrån vilken otroligt kvinnofientlig trilogi det är. Dock tycker jag att man kan skilja på ting och relationer och ens egna känslor inför dessa ting och relationer. Jag avgudar inte längre Tolkien och hans verk, jag respekterar dem faktiskt knappt, men det innebär inte att jag tycker att mitt tolvåriga jag var töntig. Det var precis vad jag behövde då. Jag respekterar alltså de känslor som jag hade inför boken, även om själva objektet för mina dåvarande känslor inte längre framkallar några varmare sådana.

Jag tror inte att det finns falska känslor. Är man lycklig så är man. Självklart skulle man känna sig lurad om ens äktenskap utvecklade sig som i exemplet ovan, men de faktiska känslorna man haft under de bedragna åren skulle inte försvinna för det. Lite som att vissa människor kan fnysa åt de som inte lever på det sätt anser vara korrekt. "Det kan ju inte vara roligt att aldrig gå ut." "Vad sjutton vill han ha honom för? Han är ju ful!" Bara att i dessa exempel ogiltigförklarar man andras känslor, vilket är minst lika illa.

Jag tycker som vanligt att vi ska få leva som vill och låta andra leva som de vill, med det lilla tillägget att vi på vägen också ska respektera våra egna och andras känslor. Jag var förbannat förälskad när jag var 11. Personen som väckte mina känslor visade sig senare vara en skitstövel av rang, som idag inte ens får mig att höja blicken om han går förbi. Men det innebär inte att de brännande tårarna, fladdrande känslorna i magen eller trånande dikterna var mindre verkliga när de inträffade.



"Jag kände att det var kärlek, oavsett hur det gick sen."

/Zäta

Jag vill bara säga en sak. Det finns män som är medvetna om att de lever i ett patriarkat. Som avskyr särbehandlingen de får och ryser när fallos-metaforer används. Som är rädda att missbruka sin makt och som medvetet låter kvinnor gå före ibland. Som blir uppriktigt frustrerade och arga å den underlägsna gruppens vägnar.

Jag tycker inte att dessa män är mer beundransvärda än de kvinnor som inser samma sak, men jag tycker definitivt att de är helt fantastiska.

/Zäta

Det blir bra med nästa generation. Vi behöver inte lagstifta. Vi behöver inte demonstrera. Vi behöver inte tänka på vilka böcker och historier vi berättar för småbarn. Vi behöver inte tänka på vårt beteende ALLS, för det kommer att ordna sig när vi växer upp. Vi tjejer kommer att ta för oss.

*


- Jo, jag skulle ju kunna gå med i den där fina orden, men det är mot allt jag tror på. Fast liksom, vad kan jag göra? Tillfällena bara uppenbarar sig för mig...

Förbindelser till mäktiga män: CHECK
Poster inom nations- och organisationsliv: CHECK
Glashiss-karriär: CHECK
Snopp: CHECK

Jag fick en liten Patriarkats-chock i går. Det bara låg där, synliggjort i all sin vedervärdiga glans. Ibland är vi alldeles för naiva. Det ordnar sig inte. Inte av sig självt.

Jag vet. Män måste också åstadkomma vissa saker för att lyckas. Men de har alltid en sak mindre att kämpa mot. En sak de inte alltid måste bevisa först. Sin mänsklighet.

Jag vill också. Jag är djävulskt avundsjuk. Det finns inte ord för upprörd jag är över orättvisan. Och nej, det förändrar inte min känsla av fångenskap att jag lever i ett av världens mest jämställda land. Det förändrar inte min situation alls. Det är världens sämsta argument: Du borde vara glad, för det finns andra som har det sämre.

Jag är inte glad. Jag är förbannad. Och mest av allt är jag förbannad på, inte männen med makt eller deras uppenbara efterföljare, inte kvinnorna som hejar på sexismen och förnedrar sig själva, inte ens på politikerna som ägnar sig åt annat, utan på alla de där ute som tror att det på något magiskt sätt kommer att ordna sig av sig självt.

Makt är berusande. Beroendeframkallande. Fantastiskt att ha. Ingen kommer att släppa ifrån sig sin makt frivilligt. Männen kom inte på en dag: Ja, låt oss ge kvinnorna rösträtt! I Schweiz, där kvinnorna fick rösträtt 1971, funderar man på att ta bort den kvinnliga rösträtten igen. De röstar ju ändå så lika sina män.

Det ordnar sig inte. Vi måste ordna det.

/Zäta

* Wahl, Anna mfl (2001, s. 11): Det ordnar sig. Teorier kring organisation och kön. Studentlitteratur, Lund

Min dator dog igår. Med min hemtenta på.

Snyft. Tyck synd om mig.


Imorgon blir det nya tag, även här.

Godnatt.

Feminism. Feminit. Kvinnofokusering. Som så många ofta är snabba att påpeka vill de inte ansluta sig till en rörelse som premierar det ena könet. I högstadiet brukade jag av den anledningen förespråka neutralism. Det gick ut på att alla kön och männikor ska värderas lika, alltså ungefär exakt vad feminismen vill. Men med begreppet "neutralism" faller en viktig, den viktigaste till och med, biten bort. Det är kvinnorna som är det underlägsna könet. Neutralt är alltid manligt.

Världen är dock inte endimensionell. Det finns många steriotyper och regler som håller män fågna på samma sätt kvinnor. De spelar inte i samma division, men de finns.

Jag menar, jag skulle i alla fall bli förolämpad om någon framställde min hjärna såhär:


Hittad här.


Av ren nyfikenhet undrar jag vad sexist-anhängarna tycker om en sådan här bild? Den är onekligen sexistisk. Är det lika kul när det handlar om män? Tilltalar det en annan målgrupp (kvinnor)?

Det är alltid svårt att analysera humor. För det första öppnar det upp för personangrepp i stilen "bitterfitta", för det andra uppfattar människor ett och samma skämt på så olika sätt. Men frågor som jag brukar ställa mig i dylika sammanhang är: Förstärker denna bild/text våra fördomar om kön, eller får den oss att tänka efter? Eller är den bara kul och påverkar oss inte alls?

Det är sällan något inte har en påverkan. Sexistisk humor kan vara bra och ickenormerande. Det beror helt på sammanhang och utförande. Överdrifter kan parodiera och dra uppmärkssamhet mot ett missförhållanden i samhället. Men det är alldeles för lätt att falla i den riktiga sexism-fällan och bara förstärka steriotyper och kvinnors underordning.

Jag tycker dock att det finns en viss skillnad mellan sexism riktad mot män och sexism riktad mor kvinnor. Båda är definitivt fel, men den ena sorten slår ur ett underläge och den andra på de redan liggande. Det gör mig inte en anhängare av nu-ska-männen-få-smaka-på-sin-egen-medicin-folket som hejar på reklamkanpanjer som objektifierar män. Jag tror att det finns andra sätt att ändra på mäns privilegerade positition, men det utesluter inte att ett maktperspektiv är relevant vid anlyser av könade skämt.

/Zäta