Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

"Jag trodde att det var kärlek"

Jag tycker ofta att man läser dylika påståenden. "Jag trodde att det var kärlek, men i efterhand insåg jag att det bara var attraktion."

Kan man verkligen ogiltigförklara sina känslor i efterhand? Bara för att jag inte är kär längre, eller varit mer kär i någon annan efter denna episod, var väl inte det jag kände då mindre verkligt? Det är lite samma dilemma som personen som trott att han eller hon levt i ett "lyckligt" äktenskap, för att sedan upptäcka att den andra parten bedragit honom eller henne i flera år. (Nu tycker inte jag att definitionen på lycka är monogami, men många gör det, så det är ett effektivt exempel.) Innebär detta att dessa år bestått av falsk lycka? Finns det falska känslor?

Jag vet att jag skrev i min dagbok som Sagan-om-Ringen-tokig 12-åring att jag hoppades att mitt äldre jag skulle respektera min vördnad för denna saga. Nu är jag äldre. Jag tycker, av rent nostaligiska skäl, att Sagan om Ringen är rätt mysig, men det är svårt att komma ifrån vilken otroligt kvinnofientlig trilogi det är. Dock tycker jag att man kan skilja på ting och relationer och ens egna känslor inför dessa ting och relationer. Jag avgudar inte längre Tolkien och hans verk, jag respekterar dem faktiskt knappt, men det innebär inte att jag tycker att mitt tolvåriga jag var töntig. Det var precis vad jag behövde då. Jag respekterar alltså de känslor som jag hade inför boken, även om själva objektet för mina dåvarande känslor inte längre framkallar några varmare sådana.

Jag tror inte att det finns falska känslor. Är man lycklig så är man. Självklart skulle man känna sig lurad om ens äktenskap utvecklade sig som i exemplet ovan, men de faktiska känslorna man haft under de bedragna åren skulle inte försvinna för det. Lite som att vissa människor kan fnysa åt de som inte lever på det sätt anser vara korrekt. "Det kan ju inte vara roligt att aldrig gå ut." "Vad sjutton vill han ha honom för? Han är ju ful!" Bara att i dessa exempel ogiltigförklarar man andras känslor, vilket är minst lika illa.

Jag tycker som vanligt att vi ska få leva som vill och låta andra leva som de vill, med det lilla tillägget att vi på vägen också ska respektera våra egna och andras känslor. Jag var förbannat förälskad när jag var 11. Personen som väckte mina känslor visade sig senare vara en skitstövel av rang, som idag inte ens får mig att höja blicken om han går förbi. Men det innebär inte att de brännande tårarna, fladdrande känslorna i magen eller trånande dikterna var mindre verkliga när de inträffade.



"Jag kände att det var kärlek, oavsett hur det gick sen."

/Zäta

Det var bra skrivet! Jag håller helt med. Alla känslor måste väl vara äkta?Annars skulle man inte känna dem, om det sedan händer något i framtiden som får en att ändra sig blir det väl svårt att ogiltigförklara de känslor man hade. Hmm, det här ska jag fundera på ett tag!

Du har självfallet rätt, men det förutsätter att känslor är subjektiva. Om vi lyckas förstå hjärnan så bra att vi kan mäta- och spåra känslors tillblivelse och processer så skulle man ju kunna ha en objektiv definition på vad varje känsla innebär, som innebär en snäv uppsättning processer (n.b. detta är ett teoretiskt resonemang, jag har svårt att tro att detta skulle göras eller ens borde göras även om det skulle gå). Då är det väl möjligt att man skulle ha trott att man kände en sak, men faktiskt kände någon annan. Men då handlar det ju helt enkelt om ord -- att man låter begreppet "vara kär" o.s.v. ha en annan innebörd.



Frågan är om det inte är åtminstone en del av det du skriver om också? Om jag först tycker att jag är kär i en person, för att vid ett senare tillfälle bli kär »på riktigt«, så att jag då omdefinierar begreppet kärlek, då måste man ju säga att jag med mitt nya kärleksbegrepp inte var kär tidigare.

Så sant.

Jag kan nog förstå det första påståendet lite, i alla fall. Ens definition av ord kan ju faktiskt förändras med tiden, även om känslorna inte gör det. Typ vad du kände i tonåren för den första personen du var kär i kanske inte riktigt går att jämföra med vad du som pensionär känner för den partner du har haft de senaste XX åren. Även om du definierade din tonårsförälskelse som kärlek när du var i tonåren, behöver du ju inte göra det som pensionär. Vilket i och för sig inte betyder att du förringar eller ogiltigförklarar den känslan du hade då. Låter det förvirrat så är det för att jag är väldigt sömnig.



EDIT: Läste kommentarerna ordentligt, jag är inne på samma spår som Albin, bara lite mer ostrukturerat.

Håller med dig. And that's all I have to say about that, sistah!

Hej!



Jag håller med i det du skriver och jag kan bli lite irriterad när folk kommer med såna påståenden. Men jag tror att det är ett slags försvarsmekanism. Om de i efterhand säger att de inte älskade personen så kanske det lättar på smärtan av att ha förlorat personen eller att ha blivit sårad.



Jag tänker dock som du. Det man kände då var äkta då och man ska inte "belittle" (finns det något bra ord för det på svenska?) sitt tidigare jag.



"Jag kommer för alltid att ha älskat dig i det här ögonblicket" - Så tänker jag.