Att själv skriva reglerna för sitt liv. Jag tror att det är vad jag, vi, håller på med just nu. Och det är en obeskrivligt bra känsla.

Det är en berusande känsla som bara kan jämföras med att cykla lite för fort ned för en backe där slutet inte riktigt kan urskiljas.

Det är en frihetskänsla som bara kan jämföras med att percis ha slutat nian och inte alls veta vad livet planerat för dig, bara att det kommer att bli bättre och du kanske trots allt är på väg att bli vuxen.

Det är en lyckokänsla som bara kan jämföras med hur det känns att skratta tills du kiknar tillsammans med någon som verkligen tycker om dig.

Det är en känsla av uppriktighet som bara kan liknas vid hur det känns att erkänna hur fel du hade och att du är ledsen, för någon som blivit sårad, trots att nervositeten innan nästan gör det svårt att gå.

Det är en känsla av förundran som bara kan liknas vid hur det känns att titta på en människa du älskar, som sover alldeles stilla bredvid dig.


Det är nog den bästa känsla jag haft, trots att inget är är säkert och det är svårt, nytt och konstigt. Allt kanske går i kras, men då har vi försökt, och kommit en liten bit på vägen mot att leva våra liv som vi vill.

Det får räcka så.

/Z

Vi har hittills varit med om mycket bra och lika mycket galet här i Berlin.

Gardagen ägnades at (de har inga an med prickar pa här. Det blir ett ü istället. Ach, Deuschland!) sightseeing i centrum. Vi sag bla muren,  Branderburger gate, stod ovanför bunkern där Hitler tog sitt liv och sag glaskupolen ovanpa regeringsbyggnaden, som symboliserar det tyska folkets rätt till insyn i politiken. Allmänheten hade tillgang till den coola kupolen alla dagar i veckan gratis, och star man uppe i den ser man ned i salen där riksdagen röstar.

Kvällen började med vad vi senare insag var en liter starköl var för H och mig pa hostelets billiga bar. Snart träffade vi ett gäng sköna.... wait for it... svenskar, som hade en barrunda pü G. De var ett udda gäng, med en sminkad hardrockare, en rödharig kille med moderiktiga glasögon, en kille som hette Arnold, en annan som hade längre och blondare har än mig och en söt tjej. De var fran Sthlm och var ett  ar äldre än oss. Fram mot midnatt drog vi och började med att ta U-bahn, S-bahn, whateverbahn sju stationer at fel hall. Snart hittade vi dock rätt och stannade i Kreuzberg. Där lag enligt svenskarna tre fyra barer med mer eller mindre galna inriktningar och namn. Tiki-bar var den första. Helt ärligt ska jag inte pasta att jag minns alla miljöer eller människor, men galet och kul var det hur som helst. Jag tror dock att jag och H ännu en gang infriade fördomarna om de lössläppta svenskarna. Barrundor, hangelrundor... can you spot the differens? 

Den sista baren är dock värd ett extra omnämnande. Taket och väggarna var klädda i rosa fuskpäls, i hörnen stod blinkande lampor tillsammans med en glatt dansande bög, ur högtaklarna srömmade Michael Jacksson och fran taket hängde glittergirlanger. Baren hette kort och gott Bar.

Kvällen avslutades vid femtiden da vi stapplade hemmat, och atminstone undertecknad var fortfarande berusad.

Imorgon ska jag skriva om kyrkorna och Erotikmuseumet vi besökte idag, förnu tarmin datortid slut. Höres, eder egen
 /Z

Jag väcks av hostattacker. Djupa, rosslande, ihållande. De pågår säket en halvtimme. Jag ligger i min säng och morfar sover i mammas rum här bredvid. För varje rosslande andetag sticks små knivar i mitt hjärta. Doktorn har berättat att när morfar fick sin första hjärtattack var hans prognos tre år. Nu har det gått tjugotvå.

Det är oundvikligt, jag vet det. Han kommer att dö. Och det snart. Mamma kommer att bli förkrossad. Min mormor är en speciell människa, väldigt egoistisk utan att mena illa, och mamma var därför pappas flicka helt och hållet. Jag brukar lungt konstatera att morfar inte har så långt kvar när någon frågar. Jag brukar glädjas över det faktum att jag hade alla mor- och farföräldrar närvarande på min student.

Men egentligen har jag inte insett vad det handlar om.

Kommer morfar verkligen att försvinna? Morfar som lagar världens tunnaste pannkakor och vänder dem i luften? Morfar som berättar konstiga historier från Värmland? Morfar som glatt sjunger snapsvisor utan att pricka en enda ton? Morfar som alltid är blysam, men lyser av stolthet vid särskilda tillfällen? Morfar som var så tjock att jag inte nådde runt hans midja när jag var yngre? Morfar som delar födelsedag med mamma, och är precis 25 år äldre? Morfar som blir tårögd när jag sjunger "En kväll i juni"? Morfar som alltid var tomte på julen på grund av det vita skägget? Morfar med den skrovliga rösten, finurliga leendet och stillsamma humorn? Min morfar?

Säg att det inte är sant. Säg att han kommer leva för evigt.

Min morfar.

/Z

Som liten ville jag alltid ha en storasyster som kunde lära mig om smink och killar och andra mysterium. Eller en storebror som mina kompisar kunde slåss om. Nu blev det ju aldrig så (förutom sju månader förra året då, när min lånestorebror och tjejfavoriten Tyler bodde här), men jag har upptäckt på senare tid att det faktiskt är oerhört roligt med en sexårig lillasyster också. Någon att återupptäcka alla de där bortglömda sommaraktiviterna med.



Någon att under varma dagar hoppa i vattenspridaren hemma hos Mimmi och Farfar med, tillexempel.





Sommar!

/Z