Share

En vänskapshistoria (Om trappor och kiss)

T stannar plötsligt upp. Hon kan inte tro sina ögon. Där sitter den Den italienska bitchen, med en handuk över huvudet. Och inte vilken handduk som helst, utan just den Versage-handuk som bara ett par timmar tidigare varit med om sitt livs äckligaste ögonblick. Hon knuffar på A och N och pekar med en vördnadsfull tystnad mot Den italienska bitchen. De ser storögt på varandra någon sekund, innan de faller in i ett hjälplöst och ohejdat skratt. 


Hur hamnade vi här? Jo, det är vad jag tänkte försöka berätta nu, trots att jag själv inte närvarade vid denna sista kaotiska dag av en Italienresa. Det här är ingen vanlig reseberättelse. Det är en stressig berättelse. Och det är en väldigt äcklig berättalse. Men det är framförallt en berättelse om vänskap.

En sommarvecka åker ett gäng ungdomar åker till Italien till sina gamla utbytesstudenter och hälsar på. Tre av tjejerna, A, T och N, är sedan innan väldigt bra kompisar. Italien är precis som vanligt förförande vackert och kvällarna lagom berusade. Det enda som inte är bra är egentligen att de italienare som svenskarna bor hos, är oerhört ostrukturerade och oplanerade, vilket leder till en rad missförstånd och ett växande missnöje hos svenskarna. Hur kul är det att behöva gå 40 minuter med skavsår, för att någon inte visste när bussarna gick, liksom?

Veckan var dock bra till sin helhet, och svenskarna ville förstås göra det mesta av sin sista dag. Därför går de upp tidigt  och städar och packar väskorna, som de lämnar i huset för att gå ned till stranden. Väl på stranden dyker ett par av de italienska tjejerna upp, bland annat en tjej som gillar att ge bitchiga ögonkast och säga precis vad hon tycker om allt och alla hela tiden. När det är två timmar kvar tills att tåget från byn ska gå vill A, T och N gå upp till huset och hämta sina väskor, så att de ska hinna köpa mat. Det är bara ett problem, Den italienska bitchen och hennes vän har lämnat sina märkesväskor där på stranden och gått iväg. Efter en nervös stund bestämmer sig tjejerna för att ta med väskorna och gå upp till huset.

När de kommit upp för de långa trapporna till huset hittar de italienarna, som precis börjat städa. De hämtar sina väskor ändå och börjar gå utan dem. Det är nu 45 minuter tills att tåget går. De går ned för den långa backe som taxichauffören körde upp dem för några dagar tidigare. Det är varmt, tungt, stressigt och de börjar bli hungriga. Italienare har inte samma matvanor som oss. De äter inte frukost och knappt lunch heller. Svenskarna har varit hungriga hela resan, och är därför väldigt måna om att köpa mat till den fyra timmar långa tågresan. Plötsligt säger någon: "Jag tror att det här fel väg. Vi måste vända och ta trapporna. Den här vägen tar visserligen fem minuter med taxi, men om man går tar det 40 minuter. Tåget går om 30." Alla drabbas av panik och börjar springa tillbaka upp för backen. T börjar skratta.

Så där springer de, skrattande och nästan gråtande på samma gång, upp för backen de just gått ned för, med de tunga väskorna släpandes efter sig, då någon skriker: "Maten, då! Jag tänker inte vara hungrig på en fyra timmars tågresa, jag har varit hungrig hela veckan!! Vi måste köpa mat innan tåget går!!" Då detta är något alla är rörande överens om sätter de fart mot en affär.

Men först ned för alla trappor med de stora resväskorna, allt i gassande solsken. Mitt i trappen sätter sig A ned och utbrister: "Jag orkar inte mer!"  Då skriker N: "Men jag tar väl din väska då!", lyfter den 23 kg tunga väskan över huvudet och springer ned för trappen, medan hon svär för sig själv; "Jääkla A, jag vet att hon har muskler, hon är bara så lat. Jääkla A!" Dunsarna från väskorna i trappan får byborna att öppna sina fönsterluckor och titta ut allt eftersom svenskarna tar sig nedåt. En man börjar följa efter A, troligen för att fråga vad som står på. Men A grips av panik och skriker på svenska "Han förföljer mig, hjääälp!" T skrattar hejdlöst hela tiden.

Tillslut når de ändå torget och affären. N ser de goda ostarna och mackorna och frukterna på håll. Hon närmar sig och inser snart att det är lite för tyst, lite för mörkt, lite för folktomt, där inne. På dörren sitter en skylt. "Stängt för siesta."

N får totalt spel och börjar skrika alla svordomar hon kan komma på. A har precis hunnit ikapp de andra och tittar oförstående på N. Då blir det plötsligt för mycket för T. (Det var så stört roligt när hon berättade det här, mitt i alltihop, helt oväntat; Och då kissade jag på mig!) Allt skratt och all stress tar ut sin rätt, och T kissar på sig där, mitt på torget. Hon blir lite småchockad och tar det som finns till hands, en Versage-handuk som hon lånat av Den italienska bitchen.

De springer vidare mot en kiosk, där de rusar in och chockar den gamla damen i kassan genom att skrika på svenska och raffsa åt sig allt ätbart. På stationen möter de italienarna som har kassar fyllda med mat till sig själva, som de köpt innan siestan. De hade inte en tanke på att köpa mat till svenskarna. Dessutom har Den italienska bitchen en nyhet. Hon hade kollat fel. Tåget går inte förrens om två timmar.

Tjejerna sjunker ner på marken. T börjar gråta. "Jag har kiss överallt, jag är jätteäcklig, jätteäcklig!" 
"Du är inte äcklig, sluta nu! Klart att du inte är!" A försöker övertala T om att hon inte alls är äcklig, men T vägrar tro på henne. T är helt förstörd och förvirrad. Tillslut bestämmer sig A att bevisa för T att hon inte är äcklig. A slickar på T:s händer.

A och N vill gå och äta nu när de fått två timmar över. T vill ingenting. Hon sitter smått apatisk på stationen och säger att hon inte är hungrig. Nu är det A:s tur att förlora tålamodet. Hon skricker. "Jag bjuder dig på vad som helst, en trerätters middag, vad som helst!! Jag har haft för många vänner med ätstörningar, du måste äta, HÖR DU DET?!" T nickar försiktigt och en tårögd A tar tag under hennes axlar och drar upp henne. Utan ett ord och stödda på varandra, går T, N och A bort från stationen. De lämnar italienarna och sina packningar bakom sig.

På väg tillbaka till stationen stannar T plötsligt upp. Hon kan inte tro sina ögon.





/Z
Share



Kommentarer
Postat av: A

HAHAHHA

2009-06-28 @ 20:31:14
Postat av: T

HAHAHAHAHAHA. jag ska skriva ut det här och lägga i mitt minnesalbum.



2009-06-30 @ 11:32:11
Postat av: Zettermark

Härligt tjejer! Hoppas att det mesta blev rätt. Ni är sköööna!

2009-07-02 @ 18:36:18
URL: http://zettermark.blogg.se/
Postat av: vigdis

hahahaha åh.



din blogg är Så bra

2009-07-06 @ 17:26:14
Postat av: josefin thun igen

åh!! när jag klickade in på din blogg för ett tag sen så kom jag ihåg att du skrev det här för länge sedan...ville läsa det igen, så jag började söka i arkivet och tillslut hittade jag det här. gud vad jag är glad att du bestämde dig för att skriva ner det! Tack Sofia!

kramar

Josefin

2011-05-23 @ 23:25:39



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0