Jag har på barnsligaste vis haft en "ärkefiende" i klassen. En tjej som till synes utan anledning dissat mig på alla tänkbara vis. I diskussioner, oavsett ämne och ståndpunkt, kunde hon helt sonika räcka upp handen och säga "Jag tycker att det Sofia sa var dåligt. Det bara var det." Jaha?

Sedan hände det en grej. Av en slump fick jag reda på något avgörande. Och jag insåg att folk kanske inte alltid har det så lätt. Att jag till stora delar lever ett skyddat prettoliv med mina fina betyg, långvariga förhållande och nära vänner, allt i en lagom stor villa. Och att det visserligen är barnsligt att vara elak mot mig på grund av det, men att det också är förståeligt. Det finns människor som kan hantera andras framgång på ett bra sätt, som kan glädjas med dem, trots att de själva inte lyckas. Men jag är den första att erkänna att det är svårt. Och nu menar jag inte att vara glad för singelkompisen skull när hon hittat en kille, då man själv har pojkvän, utan att kunna vara det när man själv är olyckligt kär. Det är svårt.

På samma sätt är det förstås svårt att gilla någon som alltid själ ens repliker i klassrummet, själ ens uppmärksamhet från killarna och lärarna och... helt enkelt själ ens roll i klassen. Jag ser inte på mig själv som sådan, men tydligen gör andra det. Och det är förstås enklare att hata någon än att vara avundsjuk på dem. Det jag vill ha sagt är inte att jag på något sätt är en avundsvärd person, utan bara att det föll sig såhär i min klass och att jag numera har insett det. Och jag förstår henne. Vi kommer aldrig att bli bästisar, men hon insåg nog att jag inte bara var dryg, utan att jag har andra, mycket mer mänskliga sidor också. Och jag insåg som sagt hur jag tedde mig ur hennes perspektiv, även om min mening såklart aldrig varit att trycka ned, eller skuffa undan någon. Hur kan jag vara sur på någon som bara reagerade precis så som vilken osäker tonårstjej som helst skulle ha gjort, som jag själv kanske hade gjort om situationen varit den omvända?

Den riktiga väckarklockan kom när en kompis till mig sa "Jamen, jag skulle också hata dig om jag inte kände dig. Du har ju ett perfekt liv, liksom." Ni fattar inte hur sjukt det är att höra något sådant. Jag är ju fortfarande den där osäkra tolvåringen som aldrig var med på snygg-listorna. Jag är ju fortfarande den där långa och klumpliga åttaåringen som grät över allting. Jag är ju fortfarande den där förvirrade femtonåringen som ville alldeles för mycket. Någonstans där inne finns de kvar, och de var så långt ifrån perfekta och lyckade som det var möjligt. Jag är för tillfället rätt tillfreds med livet (när det inte spelar spratt med mig) och mig själv nuförtiden, men liksom... perfekt? Det är ett skämt.

Men jag lärde mig något. Jag tror att hon lärde sig något. Och framförallt är det mycket trevligare att mötas av ett leende när jag kommer till skolan, än en fnysning.

I guess we live and we learn.

/Z