Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Prinsessproblemet

Han kallade mig för sin feministprinsessa. Jag tyckte att det var rätt fint.

Jag har en kluven inställning till både ordet och fenomenet prinsessa. Min direkta association är till allt som är rosa och vackert. Prinsesstårtor, tyllkjolar, styrdanser, glitterdiadem, slott och prinsessklänningar. Men å andra sidan hänger detta ihop med det jag inte gillar med prinsessor. Jag tycker för det första att monarki och arvemakt är så fel det kan bli och att kungafamiljens underhåll på massa miljoner per år skulle kunna gå till cancerforskning och teatergrupper istället. Men den kanske viktigaste invändningen är Disney-hjärntvättningen. En prinsessa kan aldrig vara lycklig som hon är. Hon måste gifta sig med en viss sorts man,  drömprinsen! och kan sedan leva lycklig i alla sina dagar. Hm, inte min grej liksom.

"Prinsessa" kan också vara en nedsättande term i vardagen. När något inte duger, när mamma har köpt fel marmelad, då är man bortskämd - en prinsessa. Men å andra sidan är en prinsessa någon man värderar högt. Och samma person som använder ordet för att påpeka hur odräglig jag är, kan nästa dag använda det för att påpeka hur mycket hon tycker om mig.

Jag minns när vi hade prins- och prinsessfest på dagis. Hur vi åt prins- och prinsesskorvar och hade prins- och prinsessdisko. Hur otroligt roligt det var. Men jag minns också hur lilla J för något år sedan kom insvassande i prinsessklänning och tiara, gav mig en liten krona och utropade att nu kunde hon och jag vara prinsessor tillsammans. Jag frågade diskret om inte D också kunde få en krona. Jovisst svarade hon, jag ska bara hämta prinskronan. När jag och D bytte blev hon sur. Det var fel. Prinsar har prinskronor och prinsessor har prinsesskronor. Så Är Det.



Problemet är inte att flickor vill ha tyllkjolar, utan att pojkar inte får ha det och att detta gör att samma flicka och pojke i förlägningen ska attraheras av varandra. Och att Disney får min knappt 7-åriga lillasyster att vägra leka om inte könsrollerna är ordentligt uppfyllda.

Men tillbaka till det ursprungliga dilemmat. Om man är mot monarki och steriotypa könsroller, är det då en förolämpning att bli kallad prinsessa? Mitt svar är såklart nej. Prinsessproblemet är egentligen att-se-ut-som-en-steriotyp-tjej-och-vara-feminist-problemet ställt på sin spets. Detta har jag redan berört flera gånger och kommer säkerligen att göra igen, men som vanligt tycker jag att det finns gränser för hur mycket och på vilket sätt ett politiskt engagemang ska få inverka på ens liv. Jag förstår mycket väl att mina val inte görs i ett kulturellt vakuum, och att jag gillar prinsessklänningar delvis för att jag får sådan positiv feedback från omgivningen när jag "gör som man ska", men detta innebär inte att jag inte upplever det som fria val. Eller att vackra klänningar gör mig mindre lycklig.

Jag tänker fortsätta tycka att Disney borde visa femåringarna att det finns andra sätt att leva på, att monarkin är ett slöseri med pengar och att måla mina småkusiners naglar när det vill det, oavsett kön. Men jag kommer också att fortsätt ha högklackat, rosetter i håret och förtjust pussa den pojke som kallar mig för sin prinsessa. För än en gång - jag strävar inte efter att få vara konsekvent - jag strävar efter att få vara jag.

/Zäta

När jag var barn kallades jag för pojkflicka därför att jag lekte med pojkar, klättrade i träd och var klädd i overall. Men närjag skulle vara fin ville jag ha rosa eller röda klänningar med rosett i håret. Och jag lekte med dockor.Då sa våra gäster att jag såg ut som en prinsessa. Jag tror att man behöver vara både som en flicka eller pokjke som barn.Man skall vare sej själv nok som norrmännen säjer. Du har kloka tankar. Kram Britt-Marie!

Jag tänker, precis som du, att det är möjligheterna som är viktigast. Om en liten pojke känner att han har möjlighet ha klänning och leka med dockor så är det inget problem om han väljer att klättra i träd och leka krig. Det är därför som det är så viktigt att vuxna visar barn just att det finns möjligheter. Du behöver inte leva ditt liv på just det sättet, men du får om du vill. Du får leva ditt liv precis som du vill.



Sen är det ju problematiskt att det känns så djävla bra att följa normen. Jag har diskuterat det med delar av kollektivet apropå kjolbärande, något ingen av oss gör särskilt ofta. Och hur problematiskt det är när man får positiv respons när man klär upp sig i kjol, men inte när man klär upp sig i byxor. De flesta vill ju, trots allt, vara snygga och bli uppskattade för sitt utseende.

Jag tänker, precis som du, att det är möjligheterna som är viktigast. Om en liten pojke känner att han har möjlighet ha klänning och leka med dockor så är det inget problem om han väljer att klättra i träd och leka krig. Det är därför som det är så viktigt att vuxna visar barn just att det finns möjligheter. Du behöver inte leva ditt liv på just det sättet, men du får om du vill. Du får leva ditt liv precis som du vill.



Sen är det ju problematiskt att det känns så djävla bra att följa normen. Jag har diskuterat det med delar av kollektivet apropå kjolbärande, något ingen av oss gör särskilt ofta. Och hur problematiskt det är när man får positiv respons när man klär upp sig i kjol, men inte när man klär upp sig i byxor. De flesta vill ju, trots allt, vara snygga och bli uppskattade för sitt utseende.

"Problemet är inte att flickor vill ha tyllkjolar, utan att pojkar inte får ha det" - Exakt.

För mig är ordet prinsessa bara ett ord. Ett fint ord. Som när ens pappa lyfte upp en i knät när man var liten och sa att man var hans älskade lilla prinsessa, och man förstod att man var omtyckt. Jag har väldigt svårt att relatera ordet till ett stereotypfaktum på grund av det, det är bara en sak som har med barndomen att göra.

Det är synd att disney lyfter fram pojke-flicka det så kraftig bara, som du säger.

Bea: Det är farligt att avfärda ord som betydelselösa. Det ligger otroligt mycket makt och normer i vårt språkbruk. "Prinsessa" kanske är ett gulligt ord, men med det följer vissa premisser som bidrar till att förstärka normen om vi inte uppmärksammar dem.