...när du läser genus och sådär."

Ser man på. Min första Kategoriserad-på-grund-av-din-utbildning-kommentar.

- "Ja, jo, genusvetenskap handlar väl inte direkt om vad man får och inte får säga."

- "Neej, men läser man din blogg är det ju ganska tydligt var du står."

Det är intressant att min öppenhet, eller mitt ståndpunktstagande till normkritiska och normbrytande personers fördel, beronde på hur man ser det, skapar en bild av vad som är okej att säga till mig och inte. Jag skulle definitivt reagera negtivt om personen som sa ovanstående la en värdering i det, eller använde "bög" som ett skällsord, men eftersom det var i en kontext där jag förstod att så inte var fallet alls, blev jag inte särskilt upprörd över spekulationen.

Genusvetenskap och feminism handlar om att se strukturer och maktordningar, och om att analysera varför dessa hierarkier uppkommer och reproduceras. Det handlar om att lyfta blicken från individnivå och personliga erfarenheter för att se system av förtryck och normer. I detta sammanhang kan bög-spekulationer mycket väl vara ett uttryck för en förtryckande heteronorm, men det innebär inte att den enskilda personen i just det rummet just då är vare sig medveten eller medskyldig till detta.

Feminismen är ett verktyg för att analysera och förändra kvinnors, och andra marginaliserade gruppers underordning i samhället. Den är inte mall som säger åt oss hur vi ska leva våra liv, vad vi får säga och vad vi får göra. Visst medför feminismen för i alla fall mig vissa personliga ställningstaganden: Jag skrattar inte åt sexist-skämt. Jag påpekar gärna när jag ser snedvridna maktförhållanden på TV. Jag tycker inte att det monogama äktenskapet är det ultimata livsmålet. Men jag gör också saker som på en strukturell nivå kan ses som kvinnoförtryckande: Jag har högklackade skor och långt hår. Jag lägger ned tid och energi på att förstå och analysera mäns känslor. Jag sminkar mig till vardags och älskar att ha rosetter i håret.

För att vi inte fastna i att-vara-konsekvent-träsket, måste denna uppdelning mellan det strukturella och det personliga göras. Människor får gärna visa sitt politiska engagemang genom att raka av sig håret, men folk måste också få klippa sig för att de bara gillar det likväl som de måste få ha långt hår och vara politiskt engagerade. Till en viss gräns är "det personliga politiskt", ja. Jag skulle inte kalla mig feminist och samtidigt medvetet objektifiera kvinnor, men, och här kommer själva brännpunkten, jag skulle inte heller vilja leva i en värld där jag var tvungen att sluta ha klänning för att få vara feminist. Och ingen som läst genusvetenskap skulle heller hävda att jag var tvungen att göra det.

Jag vill bryta normer och jobba för en mer jämställd värld, men jag vill göra det på mitt sätt. Och just nu ska jag göra det genom att läsa i min kurslitteratur om hur den ideala kroppen konstrueras diskursivt och praktiskt, och beundra mina två princessklänningar som just anlänt från England och som var precis så fina som jag hade hoppats.

Det låter väl som en bra kväll?

/Zäta