Det var länge sedan jag slutade vara rädd för att kalla mig feminist.

De vanligaste argumenten för att inte kalla sig feminist är att "det har fått en dålig klang", "varför ska kvinnorna ha det bättre än männen?" och "men då kommer alla tro att jag (som tjej) inte rakar mig och är allmänt ful/ men jag (som kille) kommer att anses som en mes"

För det första har det inte "fått" en dålig klang - det har det alltid haft. Men hur stor roll får det spela? Visst, jag skulle kunna säga att jag är en jag-anser-att-kvinnor-är-underordnade-i-vårt-samhälle-och-jag-vill-ändra-på-det-för-det-är-obefogat-och-orättvist-och-behöver-vi-ens-dess-strikta-könskategorier?-ist, men det är mycket enklare att säga att jag är feminist. För mig är vinsterna med att öppet jobba mot kvinnoförtrycket och steriotypa normer, och ha ett namn på detta, mycket större än den eventuella förlusten i att några personer tycker att det namnet har en dålig klang. För mig har det en bra klang. Det är framåtsträvande och rättvist, kan det bli bättre?

Det andra argumentet mot har jag redan svarat på i tidigare inlägg, men för att fatta mig kort kan jag säga att det inte handlar om vilket kön som ska gå segrande ur ett krig. Det handlar om ett system som genomsyrar hela vårt samhälle och som medvetet och omedvetet håller tillbaka kvinnor och förminskar deras insatser, som separerar manligt och kvinnligt och som värderar den ena högre än det andra. Och det är helt enkelt orättvist och behöver bekämpas.

Det tredje argumentet är sällan uttalat, men kanske det viktigaste. Här blir maktförhållandena otroligt tydliga. Kvinnors engagemang förminskas till argument om utseende, mäns till att handla om oviktiga saker som kvinnor. Genom att använda dessa och liknande argument bidrar man alltså i högsta grad till att förstärka den genusstruktur som gör kvinnor underlägsna. Jag tror att många är håller med mig om detta, på ett rent teoretisk plan. Men återigen, bara för att man inser att en struktur existerar och är fel kan man inte lösgöra sin jag-känsla från den, eftersom den är konstruerad inom systemets gränser. Jag upplever att jag vill sminka mig, oavsett om detta är ett uttryck för kvinnoförtryck på ett strukturellt plan eller inte. Det gör inte känslan mindre påtaglig eller verklig för mig.

Men det gör mig heller inte rädd för att folk ska tro att jag är ful för att jag är feminist. Det är väl rätt tydligt när man träffar mig att jag varken har åderbråck, håriga armar, röda strumpor eller ett så allmänt motbjudande utseende att jag inte kan få några män. Jag tycker dessa argument enbart är komiska. Det är möjligt att det är lättare att få ett krogragg om man undviker att prata feminism - jag har aldrig provat, men å andra sidan är det nog inte särsklit svårt att få ett krogragg som söt tjej oavsett vad man pratar om, vilket bara säger något om den miljön.

Att inte vara feminist är en sak. I min värld väldigt avlägset och ologiskt, men ändå såklart ett fritt val. Men att tro på kvinnors rätt till lika värde och inte våga kalla sig feminist av, ska vi säga... parningsskäl, är bara dumt. Det går som sagt utmärkt att få ragg som feminist, och när det kommer till mer långvaraiga förhållanden är det lika dumt att inte kalla sig feminist som att låtsas vara dum inför sin partner. Kan personen inte hantera det är det inte en partner värd att ha. Punkt 
 
/Zäta

---

PS. Sista meningen gav mig lite steriotyp-ångest. Skulle jag skriva han? Det förhållandet är definitivt vanligast, men inte allomfattande. Självklart kan även lesbiska och heterosexuella killar uppleva samma motstånd mot feminism hos sin partner/sina partners. Vi behöver helt enkelt ett bra könsneutralt pronomen för att texter som dessa inte ska bli otympliga. Det ska jag skriva om en annan gång.