Hej och förlåt för det dåliga bloggandet! Jag har som vanligt alldeles för mycket idéer och alldeles för lite tid. Imorgon är det som bekant Valborg så inte kommer det bli mycket skrivet då heller. Bättring på lördag - lovar!

Idag har jag varit på möte med skolsystrarna från Uppsalas fristående gymnasier för RFSL:s räkning. RFSU var också där och vi pratade om vilken skolinformation vi erbjuder, om bra bemötande och upplysningar kring hbt- och sexualfrågor. Det var superkul att de var så intresserade, även om det märktes på en del kommentarer att hbt-kompetensen inte var på topp överallt.

Jag läser på VSASS om panelsamtalen om Bloggande mot normen och önskar att jag inte varit så distraherad de senaste veckorna utan tagit mig till Stockholm för att titta på. Det är sjukt bra att dessa duktiga bloggare får synas i andra forum också. Jag blir så glad när det gång på gång bevisas att bloggar påverkar, och att det inte alls bara är modebloggare som syns och hörs, även om de fortfarande utnumerar de eftertänksamma/feministiska/politiska/queeraktivistiska bloggarna stort.

Jag kastar också av gammal vana en avundsjuk blick på läsarantalet hos VSASS. Jag tänker igen på hur bra de är och hur mycket de faktiskt påverkar. Sedan tittar jag en gång till och inser att jag hade fler läsare än sådär igår. Ganska många fler.

Då blir jag alldeles varm och glad. Det går att påverka! Jag kan påverka! Du kan påverka!

Och alla ni som ger mig uppmuntrande kommentarer, mail och tillrop ska veta att jag uppskattar det otroligt mycket. Inget gör mig gladare än när fina läsare berättar hur jag kunnat formulera det som de själva tänkt på, men inte lyckats sätta ord på, hur det här virtuella stället lyser upp lite i vardagen eller bara utropar: det är verkligen ett nytt perspektiv! Jag skriver ofta för att få ur mig alla de tankar som trängs inombords, för att allt blir så mycket klarare i skrift och för att det är så fantastiskt att få tala till punkt. Men självklart skriver jag också för att bli läst och för att jobba för det viktigaste jag vet. Flickors rättigheter, feminism, normkritik och rättvisa.

Tack till alla er som gör det så roligt!

/Zäta

"Varför sätter sig tjejer alltid i offerrollen?"

När jag hörde denna replik igår när min blogg diskuterades blev jag först bara paff. Det är väl precis det motsatta jag förmedlar, elller i alla fall försöker förmedla, här? Här finns det orättvisor - så här går det att handera dem - låt ingen annan trycka ned dig. Är det bara jag som missar offret?

Men oavsett relevans i min blogg så är offerrollen något som ofta dyker upp i samhällsdebatten, och oftast skulle jag säga, i relation till "omvänd sexism": "Det är alltid så synd om tjejerna, killar har det faktiskt också svårt. Det är inte bara tjejer som är offer jämt"

Jag gillar inte ordet "offer." Det saknar helt agens. Ett offer är hjälplöst, har ingen makt, kan inte påverka. Det är en stor skillnad mellan att vara utsatt för förtryck och att vara ett offer. Jag tror att få unga smarta tjejer som inser att samhället är ojämställt ser sig själva som ett offer för omständigheterna. Visst känner jag mig maktlös när någon avbryter mig med "men lilla gumman..." Visst känner jag mig hjälplös när någon tar sig friheten att ta på mig utan att veta om det är okej. Visst känner jag att jag inte kan påverka när motparten i diskussionen kort svarar "för mig handlar det bara om personligheter, det är du som är antifeministisk som säger att det är skillnad på kvinnor och män." Men jag känner mig aldrig som ett offer. I vissa situationer blir jag ett offer för strukturer som missgynnar mig, men det är inte en del av mig. Jag kan påverka, jag har makt, jag är en individ med handlingsutrymme. Självklart är det så. Samtidigt är det otroligt orättvist att inte erkänna de maktstrukturer som finns. Då är vi där igen. Är det en slump att tjejer har lägre lön? Är det en slump att tjejer mer sällan får tala till punkt? Hur ska vi kunna skapa ett jämställt samhälle om vi bludar för de orättvisor som måste åtgärdas? Att erkänna maktstrukturer är inte att göra sig till ett offer för dem - det är att skapa potential till förändring!

Jag blir förövrigt galen på denna "omvända sexism", "omvända rasism" och "omvända homofobi." Sexism, rasism och homofobi handlar om att de människor som tillhör den ena av två polariserade grupper (kvinna-man, vit-svart, homo-hetero) strukturellt missgynnas bara på grund av att de tillhör eller placeras i denna grupp. Detta förtryck handlar inte bara om lagar som apartheid, gifermålsbalken och rösträtten där dessa grupper uppenbart diskriminerats, utan också om det mer subtila, om än livsavgörande, dagliga förtrycket. Det handlar om vilka som syns i reklamer. En tjej som gör sig fin för sin kille. Vilka som får tala i klassrummen. 70% killar. Vilka som får anställning. De med svenska namn. Vilka som kan viftas bort, tafsas på, ropas efter, bara på grund av en skapad grupptillhörighet.

För självklart är det så att två tjejer kan vara mer olika är en tjej och en kille. När jag talar om grupper handlar de om de grupper som skapas genom stereotyper, snack, klädel och just förtryck. Jag önskar att vi inte behövde tala om detta, men så länge det finns ojämlikhet behöver vi definiera grunden för den om vi ska kunna ändra på något. Med det sagt vill jag nu påpeka att sexism, rasism och homofobi som tankesystem, missgynnar en av de polariserade grupperna. Sexism handlar exempelvis om att kvinnor länge ansetts vara en mindervärdig människa, något som lett till att de blivit diskriminerade i lag, men också att detta mindervärde byggt in i hur vi tänker och talar om saker. Tjejig är synoym med mesig. Pojkflicka är coolt att vara. Feminin kille är definitivt inte coolt att vara.

Detta system gör att kvinnor som grupp missgynnas, liksom färgade personer missgynnas av rasism och homosexuella av homofobi. Inte män. Inte vita. Inte heterosexuella. Dessa personer kan dock självklart bli diskriminerade. På grund av något som inte är knutet till dessa maktaxlar, som exempelvis intresse, eller på grund av kön, hudfärg eller läggning. Att en arbetsplats inte anställer vita personer tillexempel, det är diskriminering på grund av hudfärg. Det skulle också kunna vara "omvänd rasism", eftersom det handlar just om diskriminering på grund av etnicitet och eller hudfärg, och det är definitivt fel och olagligt. Däremot betyder inte det att "omvänd rasism" faktiskt existerar. Det finns inget stort tankesystem där vithet anses fult och annorlunda, det finns inga statistiska nackdelar med att vara vit, det finns ingen historia där vita människor ansetts vara djur eller primitiva och vita människor blir inte generellt förtryckta i samhället. För det är vad rasism, sexism och homofobi handlar om. Det är strukturer som upprätthålls av enskilda individer,  men som har rötter långt tillbaka och är djupt ingrodda i hur vi tänker och utformar våra samhällen. Det är inget som ändras på en kaffekvart och slår över till "omvänd sexism", även om en man blivit diskriminerad på grund av sitt kön.

Ibland är folk fantastiskt korkade. De blir avundsjuka på de som är missgynnade och har mindre makt, för att de kan säga vissa saker som inte de kan. Hur ofta får vi inte höra saker i stil med "varför homosarna skämta om oss när inte vi får skämta om dem?"

Det bästa vore om jag var en frånskild, tjock, svart, lesbisk, rullstolsburen invandrare med HIV och ADHD. Herregud, jag skulle komma undan med precis allt.

Det är inte lätt att vara ung, smal, välutbildad, medelklass, vit och kärn­familj och tycka till om hur folk borde leva sina liv.

- Malin Wollin.


/Zäta

Kronprinsessan Viktoria vill tydligen bli överlämnad av kungen på sitt bröllop istället för att tåga in tillsammans med Daniel. Jag är varken något stort fan av kungligheter eller bröllop, men det här var droppen.



Hur kan Viktoria ens kan överväga att bli överlämnad av kungen på sitt bröllop? Det är en hemsk tradition som kommer från tiden då kvinnan var omyndig och skulle lämnas över från en man till en annan vid giftermålet. Varför vill en kvinna vid sina sinnens fulla bruk genomföra en sådan grej?

Det är visserligen inte bekräftat än, och vi får väl hoppas på att det bara är rykten. Det skulle vara fruktansvärt om en sådan stor förbild och reprentant för Sverige ska förstärka dessa bakåtsträvande traditioner. Visst kan det hävdas att det bara är en inmarsch i en kyrka och inte borde spela så stor roll, men symbolvärde är otroligt viktigt och skapar i förlängingen reella förutsättningar för våra liv. Det går inte att bortse från var traditionen kommer ifrån. Jag skulle tycka det var helt okej om folk ville tåga in tillsammans med sina föräldrar eller mostrar eller barndomsbästisar eller vad det nu kan vara, om det gällde båda könen och bara var just en kul grej. Men bröllop är inte bara en kul grej för de flesta, utan en viktig manifestation av kärlek och trohet. Det är ofta en av de viktigaste dagarna i folks liv. Ett kungabröllop med all den mediala uppmärksamhet det får är ännu viktigare. Och vad ska vi göra denna viktiga dag? Vi ska stödja patriarkatet i dess tydligaste form med dunder och brak! Vi ska låta män lämna över kvinnor som små paket. Men det är ju fint... Då kan brudgummen titta på min fina klänning...

Nej det är inte fint, det är galet! Förstår ni hur galet det är när prästerna blir ledsna över hur bakåtsträvande kungahuset är? Och argumentet att brudgummen skulle kunna se sin snygga brud var det sämsta jag har hört. För det första har de väl tid att titta på varandra senare under dagen, och för det andra är den ännu en hemsk kvinnosyn. Hon är väl främst där för att ingå ett seriöst förbund med någon hon älskar? Snyggheten måste vara en bisak. Det enda positiva jag kan se i denna debatt är att svenska folket trots allt verkar reagera väldigt starkt mot det. Och det förstår jag. Varför ska ett land som skryter med hur jämställa dess invånare är, vilja att deras kungahus frångår en tradition där paret kommer in tillsammans i kyrkan som en manifestation för deras jämlikhet, för den bisarra brudöverlämningen?

Läs gärna orginalartiklen, som har en del smarta reflektioner kring symbolvärden, men tänk också på hur lustigt den skiljer på folk folk. Det är lite extra illa eftersom Daniel är en man av folket. Kom igen.

Det enda jag hoppas på nu är att detta får folk att vilja avskaffa monarkin ännu mer. Hur kan vi ha arvsmakt i Sverige?! Det är nästan lika absurt som att vår kronprinsessa vill bli fråntagen sin egen agens på bröllopsdagen och bli "överlämnad."

/Zäta

Nu har jag bestämt mig för att skriva om litenhet och genus i min B-uppsats. Mer specifikt hur kroppsstorlek medverkar till att konstruera genus, och särskilja manligt och kvinnligt. För att göra detta tänkte jag intervjua 3-4 tjejer som har erfarenhet av att deras fysiska storlek spelar roll i den sociala interaktionen med andra.

Jag ska inte känna informanterna personligen, men om du känner någon som du tror kan vara intresserad får du gärna höra av dig.

Idag jobbar jag annars med världens trögaste PM om intervjuer som analysmetod. Jag brukar vara rätt bra på att ordbajsa, men hur jag ska få två relevanta sidor att nå upp till minimigränsen som går vid fem förstår jag faktiskt inte. Det är vid tillfällen som dessa jag betvivlar smartheten i att välja C-kursen till hösten...

/Zäta

Jag var på en fantastisk föreläsning om det kvinnliga könsorganet idag. Alla Uppsalabor borde förövrigt besöka Sexdagarna som idag och imorgon pågår på GH nation. Gratis, lärorikt och kul med öppna seminarium, informationsbord och konstutställning! Jag sitter där vid RFSL Uppsalas bort och ser representativ ut, typ.

Å, Berlin!


Å, Spanien!


Å, USA!



Å, London! I maj, med dig.



Å! /Zäta

"You know, the anorectic is always convinced she is taking up too much space, eating too much, wanting food too much. I've never felt that way, but I've often felt I'm too much - too much emotion, too much need, too loud and demanding, too much there, if you know what I mean."

Jag skulle vilja se hur många som känner igen sig i detta. Jag tror att det är rätt många, och jag tror att de alla tillhör samma kön.

Jag satte nästan i halsen när jag läste detta citat från Susan Bordos bok "Unbearable Weight" för första gången. Gud. Det är precis sådär, precis så, jag känt i hela mitt liv. Jag har aldrig haft ätstörningar, men jag har ofta känt att jag är för mycket. Gråter för mycket, pratar för mycket, känner för mycket, tänker för mycket, är för mycket. Det är fantastiskt att läsa en bok som förklarar strukturer bakom dylika känslor. Självklart är vi främst individer, och jag är helt enkelt löjlig ibland, men ofta är det något annat som bidrar också.

Det finns trots allt en tradition av en manlig värld, en stor och outtömlig offentlig värld där "viktiga" ting så som politik, filosofi, krig och ekonomi diskuteras, och en kvinnlig värld som är liten och cirkulerar kring hem och familj. En världsordning som gjorde att mannen hade kvinnan som bisak och kvinnan hade mannen som centrum. De kvinnor som växer upp behöver inte känna av detta på samma sätt som tidigare generationer. Vi får lära oss läsa, behöver inte gilla hemsysslor och anses rent teoretiskt vara likvärdiga människor. Men det sätter sina spår. Varför handlar exempelvis tidningar som riktar sig till män om teknik, specialintressen och politik, medan de som riktar sig till kvinnor handlar om relationer och utseeende? Kvinnor får fortfarande lära sig att ta hand om andras känslor, vi matas fortfarande med bilder av hur äckliga våra kroppar är, vi blir fortfarande ogiltigförklarade på olika sätt när vi tar plats.

Dessa traditioner och tankesystem är något som våra vardagliga relationer och känslor har som fond hela tiden. Det är inte en slump att hon gråter och han är oberörd varje gång. Det är inte en slump att så många tjejer känner sig överflödiga, äckliga och för mycket. Det är inte en slump, men det är fel.

Oavsett om en han uppskattar det eller inte har vi rätt att känna, tänka, leka och skratta!

Ikväll ska jag fira denna insikt med att dricka alldeles för mycket cider, skratta alldeles för mycket åt galna historier och prata alldeles för mycket om relationer, framtiden och politik med en av mina fina E:n!

/Zäta

"Men va töntiga de där tjejerna är, bara kommer in här på efterfesten och sätter sig på bordet och skrevar och hånglar med varann. Vi är inte intresserade!"

Människor beter sig ibland töntigt, fel, konstigt och inkonsekvent. Varför har kvinnan som vill bli sedd som en seriös chef kort kjol på jobbet? Varför fnissar tjejen med när hennes pojkvän drar sexistiska skämt på hennes bekostnad? Varför beter sig tjejerna på efterfesten så töntigt och bara ber om uppmärksamhet?

Det finns självklart en dimension av självständigt val i de allra flesta situationer. Ingen tvingar rent fysiskt på chefen en kort kjol på morgonen, men det kan finnas andra faktorer som gör det till ett tvång. Mycket handlar om handlingsutrymme. Tittade någon på efterfesten tjejerna i ögonen och sa: Slå er ned här! Vi pratar om hur efterkrigstider skapar hjältar av en praktik som dödar eller Lina här berättar om ett awesome festivalminne? Gavs det något utrymme för tjejerna att bli sedda som något annat än sexobjekt?

Att människor beter sig på ett sätt som vid en första anblick kan verka vara kontraproduktivt, verka minska deras eget utrymme att exempelvis tas seriöst, kan ibland bero på att det är det enda sätt de får utrymme att bete sig på. Ta tjejen som fnissar med i pojkvännens taskiga skämt. Hon vet antagligen att alla skulle skratta ännu mer om hon tog illa upp, eller kalla henne för bitter och tråkig. Och eftersom hon vill vara i det sällskapet och bli omtyckt av folk måste hon skratta med. Hon har inte utrymmet att agera på något annat sätt.

En sådan här diskussion måste vara balanserad. Självklart kan tjejen ryta ifrån. Det är aldrig produktivt att se oss själva som offer för en tvingande struktur, men det är nödvändigt att inse att den finns. Maktstrukturer fråntar varken de som gynnas eller de som missgynnas av den från eget ansvar, men de som gynnas har otroligt mycket större utrymme att agera inom dem. Vi behöver ryta ifrån. Vi behöver anmäla gubbarna som kommenterar den korta kjolen på ett ovälkommet sexuellt sätt. Vi behöver lära oss att vi är värdefulla på efterfesten även som samtalspartners. Men vi behöver också inse att det finns strukturer som tvingar in kvinnor i dessa situationer, och inte skuldbelägga de tjejer som bara försöker navigera i en snårig värld av rätt och fel.

Nästa gång du fnyser åt någons beteende kanske du kan tänka på om det finns andra skäl än de uppenbara bakom. Vill hon verkligen bli sedd som ett sexobjekt, eller får hon inte existera alls om hon inte ikläder sig den rollen? Det är svårt att agera rätt utifrån en trängd position. Att skratta med är att ta skit, att säga ifrån är att vara bitter. Att fälla skämtet däremot, det är bara socialt och bra för stämningen, oavsett mottagandet. Jag skrev att vi inte ska skuldbelägga varandra för dessa beteenden, utan jobba på att stärka istället, men det gäller också oss själva. Det inte okej att bara glida med eller förstärka felaktiga maktstrukturer, men det är inte alltid du kan styra över en situation. Det kan vara skönt att få en förklaring till varför vissa beteenden som vi inte alls är stolta över tar över ibland.

Och det är okej att inte vara superkonsekvent jämt.


/Zäta

Våren 2006 var jag 16 år. Jag trodde inte på Gud, men på livet som snart skulle börja.

Jag hade gått i samma musikklass i sex år och nu var jag inne på den sista terminen. Det kändes ofattbart att jag skulle sluta min älskade grundskola och ge mig ut i Det Stora Livet. Jag önskade av hela min själ att vi kunde få stanna några månader till bland välbekanta ansikten och klingande korridorstoner, samtidigt som jag var otroligt nyfiken på allt som verkade finnas där ute och bara vänta på mig...

Idag har jag skrivit ett blogginlägg på Tjejjouren.ses blogg. Läs det gärna!

/Zäta

Det är underligt hur någon kan känna sig själv så dåligt efter 20 år. Jag blev helt knorrlig i trean av gymnasiet eftersom jag inte fick utlopp för alla de blogginlägg som ständigt producerades i huvudet. Då hade jag bloggat från nian till tvåan.

Men att jag inte inser att det inte bara är bloggande, förutom vänner, studier, mat och sånt livsnödvändigt jag behöver. Nej det är något annat som fattas den här gången, som gör mig alldeles knollrig. Jag har inte sjunigt på snart ett år!

ABSTINENS.

/Zäta

Från Facebookgruppen Normen tar inte semester.

Den här reklamskylten är absurd på så många sätt att jag inte vet var jag ska börja. Tjejer bör vara oskulder. Killars oskuld är inget att värna om. Tjejer vill ha sex med killar och killar vill ha sex med tjejer. Killar går inte att lita på. Killar vill supa ned tjejer så de får ligga med dem. Det är dåligt att tjejer går hela vägen. Föräldrar bör lägga sig i huruvida deras döttrar är oskulder eller inte.

Jag håller med om att det är synd att vi har en alkoholkultur där intag av detta berusningsmedel kan leda till att folk gör saker de ångrar, men där slutar också mitt medhåll. Än en gång hamnar vi i konstruktionen av manlig och kvinnlig sexualitet. Den ena är sund och tar för sig, den andra bör inte existera. Det är väl jättekul om din dotter vill gå hela vägen med någon? Det är väl inte alls säkert att "killarna" vill göra det? Det är fel och hemskt när någon tvingas eller övertalas till sex mot sin vilja, oavsett om det sker under berusning eller inte, men att någon vill ha sex, oavsett om det är för första gången eller inte, är väl bara kul? Det enda som är fel är att tjejen inte fått tillräcklig uppmuntran eller har självförtroendet att vilja och våga ha sex utan alkohol.

Jag inser förstås att alkohol ibland har bidragit till att tjejer har haft sex mot sin vilja, kanske oftare än vad det bidragit till att killar haft det. Men det är ingen ursäkt för att skapa en affisch som hyllar den kvinnliga oskulden och skapar män till sexmonster. Jag blir galen på oskuldsbegreppet. Det är inte skamligt att ha sex! Det finns inget att förlora! Sex för första gången är en ny upplevelse, något som vidgar ens horisonter något, men det är en upplevelse bland andra. Denna sexmytsbubbla som bara växer och växer och gör att sex får sådan enorm betydelse i vårt samhälle. Tänk om sex kunde få vara en skön kroppslig sak som alla fick definiera själva och njuta av utan jämförelse, istället för ett enormt paket av fördomar, löpsedlar, porrbutiker, plastbröst, manliga perspektiv, smuts och renhet som vi hela tiden måste förhålla oss till.

Jag skriver ofta om hur kvinnor missgynnas i sexualitetssammanhang, och det gör de även i denna affisch i och med att tjejen uppenbarligen inte får ha någon egen sexualitet eller vilja. Däremot är det en hemsk manlig stereotyp som förstärks här också. Män i allmänhet vill supa ned tjejer för att ha sex med dem. Kom igen. Män är inte onda och tänker inte bara på sex. Män i allmänhet vill nog ha sex för att det är trevligt och skönt, med någon som tycker likadant, tror jag.

Och varför, varför, ska killarna och inte dottern få vinflaskan av föräldern till henne?

/Zäta

Sa jag att jag skulle blogga idag? Då räknade jag inte med magsjukan.

Jippie, liksom. Begravning, missad kurs och magsjuka. Vilken fantastisk helg.

Igår kunde jag i alla fall vara med på kursen, och fick höra detta fina citat från en av deltagarna: "Jag blir mer och mer sugen på att läsa genus. Alla genusvetare jag har träffat är så smarta! Jag vill också kunna säga sånna där bra grejer!" Ja! Alla borde läsa genus!

Nu har jag varit uppe i en hel halvtimme... dags att krypa ned i sängen igen.

/Zäta

Jag har inte försvunnit eller givit upp bloggandet, men de senaste dagarna har jag haft seriösa framtidsfunderingar, begravt min morfar och varit på kurs för RFSL. Kursen fortsätter även imorgon och jag har egentligen väldigt mycket roligt och intressant att skriva om både därifrån och allmänt, men för tillfället är min hjärna är ett stort sorg- och kunskapsfullproppat mos.

Återkommer imorgon med riktiga Zäta.

När du verkligen tänker efter, hur stor del av ditt liv har gått ut på att inte vara äcklig?

Ha koll på vad som är äckligt: Hår på benen, men inte hår på huvudet. Att lukta svett, men det är inta bra att lukta för mycket parfym heller. Valkar, fett, sådant som ligger ovanpå kroppen och äcklar sig, samtidigt är det fult att vara ett skelett. Pruttar, rapar, mens, snor och saliv, vissa saker bör stanna på insidan eller i alla fall skötas i skymundan. Finnar, stora porer, rödflammig hud, ljusa ögonfransar, men översminkning är heller inte bra.

Åtgärda det som är äckligt: Raka, vaxa, dölja. Duscha varje eller minst varannan dag, hitta en lagom balans med de artificiella doftämnena. Banta när det behövs, tänka på maten bara lite lagom eller kanske gå upp i vikt - fast på ett bra sätt. Ha dåligt samvete överskräpmatskonsumption. Inte bajsa hemma hos andra, inte prata om mensen, låta bli att rapa och snyta sig när ingen ser. Sminka sig lagom, för att dölja men inte skapa ett plastigt utseende.

Jag förstår att min kropp är äcklig, hur skulle jag kunna tro något annat? Jag får inte prata om mens, för då blir gubbar upprörda. Jag har sett på porr- och reklambilder att kvinnor ska ha slät hud utan fördelsemärken och färgskiftningar, vilket jag inte har. Tjejerna på film har aldrig egna kroppsliga behov, möjligen blir de kåta när en man rör vid dem, så nog måste det vara äckligt när jag pruttar eller är kåt alldeles av mig själv? Jag förstår ju att jag måste ta bort så mycket som möjligt av min kropp för att duga: hår, fett, lukt, ojämnheter och ljud. Jag borde inte vara så äcklig, jag borde inte ta så stor plats, snälla, hjälp mig tämja min kropp, ta bort den helt, helst!

Det pratas ofta om skönhetsindustrins inverkan på ätstörningar, men jag vill säga att den påverkar oss alla på ett fundamentalt plan. Det slog mig för någon månad sedan, när en person som växt upp som kille fällde en rolig kommentar, som träffade rakt på den ömma punkt jag för länge sedan förträngt. Äcklet. För honom var det inte en pik, det var ingenting, bara ett skämt som råkade handla om kroppslighet, men för mig kändes det ordentligt. Och då slog det mig: Jag har spenderat halva min barndom med att försöka tämja äcklet inom mig. Och jag tror att väldigt många tjejer har gjort samma sak. 

Jag tycker ändå om min kropp. Jag gillar att prova kläder, jag är bekväm naken med de jag tycker om, jag tänker oftare "najs kurvor!" än "usch, fula linjer." Jag har inte alltid känt så, men jag har heller aldrig avskytt min kropp rakt igenom. Ändå är jag en mästare på att undvika att vara äcklig. Jag kan konstens alla regler, och jag är knappt medveten om det. Det är så integrerat i hur jag tänker och agerar att jag inte reflekterar över det.

Jag tror att det bästa och mest talande exemplet på vad det samhälle som ständigt uppmanar kvinnor att ta mindre plats och tämja våra opålitliga kroppar, kan göra, kommer från en dag i högstadiet då en kompis till mig lågt och bekymrat sa: "Det är så pinsamt att andas. Usch, varför ska jag behöva det?"

Det finns inget äckel. Det finns en mänsklighet och en kropp, som alla oavsett kön besitter. Däremot finns det strukturer och maktordningar som ständigt skapar det ena könets kropp som äcklig och för mycket, medan det andra könets kropp är en styrkedemonstration och en tillgång.

Jag är alldeles snurrig av vårkänslor, nyinköpta rosetter och fantastiska mötesidéer. Att jag aldrig lär mig vilken lättnad det är att få saker gjorda!

Det känns som att det händer otroligt mycket roliga saker just nu. Engagemang och aktivism i form av RFSL (styrelsemöte idag och informatörskurs i helgen!), skrivuppdrag (jag lyckades till sist knåpa ihop ett blogginlägg till tjejjouren), vårsol och anledning till inhandlande av fina vårsaker (tre rosetter och två hårspännin i form av ankare) många roliga planer med olika vänner och föreningar framöver.

Kan det vara så enkelt att vintern äntligen tagit slut?

/Zäta

Sällan har jag haft så roligt åt en kommentar där författaren försöker såga mig. Den kommer från UNT:s hemsida där min insändare om mens och gubbar lagts upp efter att den kom med i tidningen.

En sak tänker jag bemöta seriöst innan jag tar det på nivån det förtjänar. Mens ska inte behöva vara något vi smyger med och letar upp info om själva på Internet, det ska vara helt okej att ha en mensspecial en vecka på 130 år i Upsala Nya Tidnings Leva-special i kulturdelen. Det är bara absurt att det ska få plats tio sportsidor och inte två om något som berör så jäkla många så jäkla mycket en enda vecka.

det är spännande att läsa om bombade människor, folk som flyger i bitar. att läsa om masspädbarnsdöd är inte äckligt.

ingen normal människa läser av egen fri vilja en artikel som handlar om:
"bajs och dess ursprung"
"Snorets mysterie"
"hur man spyr på rätt sätt och hur det ska se ut".
vill man läsa såna saker tar man till sig en annan sorts tidning som brukar kallas national geographic, illustrerad vetenskap eller någon annan liknande vetenskapstidning.

det finns hur mycket information som helst om mens (och om allt annat) på internet.

kvinnokroppen har aldrig ansetts äcklig. däremot har människokroppen ansetts äcklig (se religioner), man måste täcka sin fula kropp. endast medelålders moraltanter och starkt religiösa tycker att den vackra människokroppen ser ut som spya.
Robin Gräsman


Är det bara jag som missat var i min insändare det stod att människokroppar ser ut som spyor?

Det nästan osannolikt hur bra han lyckas med att underminera sina egna argument. "kvinnokroppen har aldrig ansetts äcklig" - men jag liknar glatt mens vid bajs och snor!

Det är lite kul att den här killen är precis det som antifeministerna brukar anklaga mig för att vara - en dålig representant för sin rörelse. "Det är sånna som du som ger jämställdhet ett dåligt namn" (Eh, nej, det är sånna som jag som driver den framåt.) Jag menar, inte ens den mest inbitna antifeminist kan väl tycka att detta var ett bra bidrag till debatten?

/Zäta

PS. Jag tror att "endast medelålders moraltanter och starkt religiösa tycker att den vackra människokroppen ser ut som spya" ska få sitta på favorithyllan bland försök till förolämpningar som blir fantastiska, tillsammans med "Men... Kärlek är heligt!"

PPS. Tack till de bra svar som Robin fått på UNT:s sida, jag känner inte att jag behöver tillägga något.

Det HÄR är nog det sjukaste jag har sett någon gång. Det är ett inslag om ett japanskt datorspel som går ut på att våldta kvinnor. Det är animerade flickor i korta kjolar som ska antastas och våldtas. Spelet har funktioner som att bjuda in vänner till våldtäkten, välja om rumpan eller brösten ska tafsas på, tränga in kvinnorna i hörn, göra dem gravida och utföra tvångsaborter.

Jag önskar också att det var ett skämt.

Det är tyvärr vidrig verklighet. Visst är våldsspel överlag hemska, men detta tar vidrigheten till en ny nivå. Andra spel som innehåller våld brukar ha ett högre syfte, som att inte en militärbas eller vinna en strid, men detta spel går alltså enbart ut på att våldföra sig på människor. Men det är inte vilka människor som helst. Förgriparna är uteslutande män och offren är uteslutande kvinnor.

Det är ofattbart. Ska detta vara underhållning? Det förmedlar en minst sagt förfärlig kvinnosyn. Kvinnor är till för att tillfredställa mina lustar. De är kroppar jag kan göra lite som jag vill med. Och som jag pratat om tidigare: i en värld utan maktstrukturer och ojämlikhet skulle detta bara vara äckligt, fel och konstigt, men nu är det värre än så. Det spelet gör ju precis det feminister och rättvisekämpar velat motverka sedan uppkomsten, kvinnorsn plats som mäns sexuella leksaker. Hur ska vi kunna bli tagna seriöst, våga uttrycka en engen sexualitet och med lätta steg gå ned i en tunnelbana när sådant här existerar?

Det finns inte ursäkter. Det är inte okej för att det är knäppa japander som skapat spelet. Det är inte okej för att det är animerat och overkligt. Det är inte okej för att det nu tagits bort från butikshyllorna. Det är inte okej för att det ju bara är ett spel. Det är helt enkelt inte okej alls.

Jag är inte heller någon varm vän av cencur, men jag är en varm vän av mänskliga rättigheter och raka flickryggar. Det måste gå att lagstifta mot att dylika spel får tillverkas. Hur skulle folk reagerat om det handlat om att våldta judar eller någon annan etnisk minoritet? Vilket ramaskri det skulle blivit. Nu är det hemskt, men också lite lustigt. Japener är ju som de är.

DET ÄR INTE OKEJ ÄNDÅ. VISSA SAKER KOMPROMISSAR JAG INTE MED. VÅLDTÄKTER ÄR INGET SOM NÅGON SKA LEKA MED ELLER FÖRHÄRLIGA. PUNKT.

/Zäta

Titt som tätt får vi som argumenterar för att det finns en ojämlikhet mellan könen höra att det handlar om att trycka ned män. Detta påstående brukar vanligtvis följas av "men att killar måste göra lumpen då?! Det finns mansförtryck också!"

Jag är av den bestämda åsikten att vi bör välja våra strider. Ibland är det enda vettiga att vända på klacken, om inte annat i ren självbevarelsedrift. Våra krafter behövs för slag som faktiskt kan vinnas. Men jag är av en lika bestämd åsikt att det är bra att försöka sprida ordet och få folk att tänka till. Det finns få känslor som är så bra som den när någon säger: "Oj, det där har jag aldrig tänkt på förut, vilket intressant perspektiv! Nu fattar jag vad de där feministerna pratar om!"

Men de reaktionerna hör till ovanligheterna, och rätt ofta suger konversationer där det mest verkar som om du pratar med en (liberal) vägg musten ur en. Det är därför vi behöver samla kraft hos varandra, och lära oss vissa knep.

Här är mina bästa diskussionsknep när det handlar om motvilliga män.

1. Poängtera att det handlar om strukturer, inte killen du har framför dig (sedan beror det på hans mognadsgrad om han faktiskt vågar ställa detta i relation till sig själv och inse hur priviligerad han är, vilket inte är hans fel, men vilket han säkerligen upprätthåller genom att vara exempelvis sexistisk)

2. Använd dig av statistik. Kolla upp på SCB eller lär dig de enkla: Killarna får 70% av talutrymmet i klassrummet. Generellt i Sverige tjänar kvinnorna 82% av vad männen gör, 96% om det regleras mot antal jobbade timmar och yrke (tänk dock på att mansdominerade yrken ofta är mer välbetalda och att det finns strukturer gör att kvinnor väljer deltid). 42% av personerna i riksdagen är kvinnor, och det är näst bäst i världen. 70% av alla som förekommer i nyhetsmedia är män, kvinnorna förekommer ofta som brottsoffer. 97,5% av sportbevakningen handlar om män. 3% av alla som blir misshandlade i nära relationer är män, resten är kvinnor.

3. Säg långsamt och tydligt, efter statistikrabblandet: Idag är det alltså kvinnor som är strukturellt underordnade. Inte i alla situationer, men överlag i samhället har de betydligt mindre makt. Detta vill vi ändra på. Därför heter det feminism. Femi... kvinna...

4. Det är svårt att se ett förtryck när du själv tjänar på det. Tänk bara på hierarkier i en klass, någon som är mobbad har stenkoll på vem som står var, de populära tror väl att alla trivs lika bra, bara på olika sätt? Det är inte ditt fel, men som det ser ut nu tjänar män på orättvisa strukturer, och det är väl fel?

5. Det handlar alltså inte om att trycka ned män, utan att ge kvinnor samma rättigheter och skyldigheter som män. För att detta ska ske (och se nu mina gröngula 70-30-diagram framför dig) måste männens makt minska. Vi vill, vi kräver, att männen ska backa för att vi ska få den plats vi förtjänar, men vi vill inte trycka ned någon. Vi vill inte att män ska behöva läsa om hur andra män blir våldtagna av kvinnor hela tiden. Vi vill inte att 97% av alla misshandelsfall i nära relationer ska drabba män. Vi vill inte att män bara ska ha tillgång till filmer där männen bara är snygga och blir jagade och sedan lyckligt gifta. Vi vill inte att männen ska få bara 30% av talutrymmet i ett klassrum med lika många elever av varje kön. Vi vill inte att män ska behöva få 82% av vår lön. Vi vill inte att männen ska bli ansedda som dåliga fädrer om de längtar tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma med barn. Vi vill inte att män ska kunna bli avbrutna, sexualiserade och ogiltigförklarade av kvinnor enbart på grund av sin kropp. Vi vill inte trycka ned er så som ni, och vi själva, idag trycker ned oss, men för att nå ett jämställtsamhälle måste några backa och några kliva fram.

Det är en enorm skillnad mellan att be någon backa och att trycka ned någon. Det enda vi ber om, det enda vi å det bestämdaste kräver, är att män ska backa från den dominansposition som idag gör det svårt för kvinnor att andas och leva fulländade liv.

Vi vill inte trycka ned någon, vi vill bara få plats att resa oss upp.

/Zäta

Jag har just avslutat en fyrasidig akademisk essä om kroppens betydelse i kunskapsproduktionen och har inte några ord kvar i huvudet, så jag publicerar min insändare som jag skrev till UNT i ett förbannat tillstånd häromdagen istället. Jag blev lite trött på gubbarna som inte kunde unna andra personer ett uppslag om mens i en vecka.

Det är nästan komiskt att de insändare som är kritiska till UNT:s fantastiska initiativ "mensveckan" hänvisar till hur äckligt det är att läsa om mens till frukosten. Personligen tycker jag att krigsreportagens bortsprängda lemmar, våldtagna och misshandlade kvinnor  och dricksvattensituationen som dödar fyra spädb arn i minuten är betydligt mindre aptitretande. Det är uppenbart att föraktet handlar om något annat än känsliga magar. Att kvinnokroppen anses lite äcklig är inget nytt. Kvinnor har sedan antikens idétradition associerats med sin sin känslosamma kropp, medan männen haft förmåga till rationalitet och förnuft, vilket gör kvinnorna opålitliga och i behov av att tämja sin "läckande" kropp. Det vore kanske lockande att tro att vi kommit längre idag, men kvinnors kroppar anses fortfarande vara fyllda med opålitliga hormoner och blödningar som, uppenbarligen, borde tystas ned.

Det övergår nästan mitt förstånd att någon efter en artikelserie som till åtminstone hälften handlat om hur svårt det blir för kvinnor när mens är tabu, hur de måste lida i svåra smärtor eftersom de inte fått tillräckligt information eller begränsa sina liv eftersom de lärt sig att skämmas över sina egna friska kroppsfunktioner, kan skriva som Karl Eriksson gör: "varför ska mens uppmärksammas? löjligt..." Hur kan någon missunna en halv mänsklighets erfarenheter, problem och funderingar kring detta månatliga fenomen ett uppslag per dag i en vecka? Det visar bara än en gång vilka människor som är intressanta och viktiga att lyssna på. Min rätt till hälsa, delade erfarenheter och information som gör att jag inte behöver skämmas för min kropp, är varken löjlig eller äcklig. Den är livsviktig.

Tack UNT för att ni förstått detta och ignorerat de röster som inte är kapabla att unna andra personer ett uppslag om något som de inte tror berör eller inte intresserar dem.

/Zäta

Update. Tydligen publicerade UNT min kommentar. HÄR om ni vill läsa.