Jag fick lära mig att argumentera tidigt. Det var varken roligt eller nyttigt just då, men idag är jag ganska glad över att mina förmågor prövades och därmed utvecklades så tidigt. Jag kan inte sätta ett exakt datum för när jag började lära mig att lösa dessa konflikter med logik och taktik istället för (eller i alla fall parallellt med) tårar och självförnekelse, men jag vet att jag blev arg för första gången när jag var 12 år. Jag minns fortfarande känslan av hur orättvisan skapade en stor brännande klump i min mage som vällde ut i förbannade ord istället för uppgivna tårar, och den parallella förvåningen över vad som hände med mig. Det var nog någonstans i den vevan jag började förstå hur argumentation, objektivitet och makt hängde ihop och jag började formulera försiktiga motstrategier.

Jag har en liten blogglista där jag skriver upp lösa idéer om vad jag vill blogga om som jag får emellanåt. Just nu står det:

¤ PORR - killar också begränsande stereotyper, hur, skillnad, osv

¤ Liberalism bra på 1700-talet (Mill)

¤ Kända-män-och-deras-smarta-fruar-som-inte-får-nån-cred (mill igen)

¤ cis-respekt

Som ni kanske förstår håller jag på att läsa John Stuart Mill för tillfället. Närmare bestämt ""Förtrycket av kvinnorna." Ännu närmare bestämt hela boken som ska vara färdigläst imorgon. Jag är på sidan 20. Med andra ord får ovanstående idéer förverkligas en annan dag.

Just idag är jag dessutom alldeles för upptagen med att vara stolt över min flickvän som kommit på 10:e plats av 208 i VM i Mahjong!!! Tionde bäst i världen!!! (Mahjong är ett komplicerat kinesiskt brädspel med brickor som ska kombineras på olika sätt för att få poäng, som är ganska ovanligt i Sverige men otroligt populärt i Kina.) YAY!

Kolla här 24 minuter in:



Grattis älskade Mååa!!!

/Zäta

Behöver jag säga att jag älskar Feministiskt Initiativs valaffischer? Till skillnad från konstiga djur-referenser (KD) och tråkiga män i kostym (M) så är de både snygga, välformulerade och roliga.



















Vad sägs om att rösta på ett riktigt feministiskt parti den 19:e?

/Zäta

PS. Jag kanske ska försöka sprida ut bildinläggen bland textmassan lite bättre. Ketchupeffekten ni vet, what can you do?

Vårat vardagsrum har tema kitsch. Den hemskfantastiska flickbebisen satt på min doptårta och hästen hade Kajsa Stina schampoo i när hon var liten.



På bordet sitter viktiga papper och en rosa dinosaurie.



Vardagsrummet pryds också av färgglada lampor från min barndom och ett tuttmemo.



I köket har vi ännu fler viktiga och fina papper.



En vägg har tema sex.



Jag har två genushyllor och en nv-nördshylla i min bokhylla.



I mitt rum finns också en massa rosetter, lite skor och en spegel jag hittat på lagret i en second hand-butik för 50 kronor.



I en hylla samlar jag fina saker. Det är bland annat min gammelmorfars version av David Copperfield, mammas 60-talstjejbok som ser helt lesbisk och cool ut och mina favorithalsband.



jag tänkte att gardiner är onödigt när det finns så mycket fina kläder här i världen.



Jackan kommer från Camden market i London, kjolen är nästan stulen från en vän (Lovisa du ska få den nästa gång vi ses, jag lovar!) och klänningen som invigdes på Valborg är äkta Gina Tricot. Skorna i hörnet var mina som bäbis och ljuslyktorna med små hjärtan gör mig lycklig.

En nyvaken Moa. Jag dricker te med mjölk och hon dricker te utan mjölk på morgonen.

I det rummet tror jag att frukost på sängen och pussar och diskussioner och kanske lite plugg också kommer att passa bra.

Idag har Zuni flyttat in vilket gör kollektivet fulltaliga. Det känns rätt underbart att äntligen ha flyttat hemifrån och hamnat i en rosa feministvärld med två coola tjejer.

Å vad jag är trött. Än så länge äger jag ingen sänglampa och sängbordet står hemma i villan, men jag ser ändå fram emot att krypa ned i sängen och bläddra lite i Förtrycket av kvinnorna och en ärvd Cosmopolitan. Jag får väl tända några ljus.

Godnatt kära läsare.

/Zäta

SFs nya satsning "I rymden finns inga känslor" som bygger på succéboken med samma namn, är en historia om 18-årige Simon som har Aspergers syndrom. Om vi ska tro trailern är det en komedi om att hitta trygghet och kärlek som verkar vara ganska charmig.

Den en minut långa trailern innehåller också tre "roliga" kvinnomisshandels-scener, ord som "flickvänsobjekt", total heteronorm och förlöjligande, eller i alla fall förenklande, av människor med Aspergers.

Jag känner mig lite sliten, för filmen verkar onekligen rolig och det är lätt att bli stämplad som överkänslig och bitter när dylika saker kritiseras. "Men är du aldrig nöjd?" Å andra sidan tycker jag inte att örfilar är roliga.

Det är positivt att personer med andra psykiska besvär än depression får synas i media, och visst är det kul att det visas positiva sidor av diagnoser också. Egentligen är det svårt att uttala sig endast utifrån trailern, filmen kan ju visa sig innehålla betydligt mer djup, men det bådar inte direkt gott. "Partnerjakt" är ett populärt tema inom filmen, men tar vi bort "gullighetsfaktorn" i att huvudpersonen har Aspergers blir denna films variant på jakten ganska absurd.

"Låter du när du har sex?" Fotoblixt. "Rör mig inte sa jag" Tjej blir nedknuffad på marken.

Känslosamheten som kvinnlig och känslolösheten som manlig ställd på sin spets.

Nu menar jag inte att det är elakt att tycka filmen är rolig. Vissa saker blir bara så jobbigt uppenbara när genusglasögonen är på, och det är skönt att uttrycka dem. Det är alltid bra att reagera på sånt, även om vi måste kunna röra oss ivärlden utan att bli upprörda på precis allt som är fel. Det går utmärkt att vara kritisk till kvinnomisshandel och könsstereotyper och fortfarande gilla skräp-TV och mainstreamfilmer. Du måste bara jobba lite hårdare på att stänga av vissa interna ideologi-knappar.

/Zäta

PS. Ja kanske har min upprördhet lite att göra med att Da Vinci-koden går på TV just nu. Sophie Neveu som var så smart och cool i boken är en total fjolla i filmen. Buhu.

PPS. Dan Browns böcker med kvinnliga huvudpersoner är inte ens hälften så kända som de med en manlig hjälte.

PPPS. Jag undrar vad som händer i Da Vinci-koden om Sophie eller brosan inte vill ha biologiska barn?

Taggar film, könsroller, feminism, Da Vinci koden, ideologi, TV

"Haha, nu har vi en Dirty Diaries-affisch, en Dirty Diaries-kondom och en Dirty Diaries-film..."

"Dåså, då kan vi kalla oss genuskollektiv utan att skämmas."

Okej, det finns några andra tecken utspridda i lägenheten, men jag gillade ordväxlingen skarpt. Jag lovar att jag ska börja blogga som vanligt igen alldeles snart, emn just nu är det för mycket jobbansökningar, CSN, adressänding och uppackning som pågår.

Vi bor så fint! Bilder utlovas så fort K-S får hit kameran.

/Zäta

Jag tänkte vara lite kreativ, ekonomisk och samtidigt få använding av alla gamla tjejtidningar som ligger och skräpar i källaren, så jag band ihop dem och vips hade jag ett unikt sängbord. Det blir en snygg kontrast till resten av lägenheten som är tapetserad av queera bilder och feministiska texter, även om mitt rum nog kommer vara det tjejigaste med klänningar på galgar istället för gardiner. Allt detta pyssel fick mig att tänka på veckotidningar och feminism - något som ofta utpekas som ett motsatspar.

Jag har aldrig varit en motståndare mot vare sig mode, smink eller tjejtidningar och prenumererade på VeckoRevyn i flera år upp till gymnasiet. Idag känner jag att jag har växt ur den, och läser hellre någon mer modeinriktad tidning som komplement till Bang och andra nördtidningar, men jag bläddrade i den häromveckan hos frisören och upptäckte till min glädje att det på redaktionssidan stod något i stil med: Vi vill jobba aktivt mot sjuka skönhetsideal och den snedvridna bilden av sexualitet samt stärka unga tjejers självförtroende. Mycket riktigt visade också modereportaget en kurvig tjej och sex-sidorna var som alltid peppande med en krönika om manligt/kvinnligt där reportern rakt ut säger: Det är inte sant att killar inte kan kontrollera sig! Det kan de, precis som tjejer. Acceptera aldrig att någon tafsar på dig. Jag tycker absolut inte att "den kommersiella" feminismen, som vi kanske kan kalla VR-varianten för, ska föraktas. Visserligen uppmuntrar tidningen till utseendefixering och en stereotypiserad syn på kön, men den förmedlar också viktiga motbilder som tillskillnad från genusvetenskapliga kurser på universitetet, avancerade genus-bloggar och härliga pretto-tidningar som Bang, är lättillgängliga för en stor publik.

Det är viktigt att det feministiska budskapet existerar på sätt som inte utesluter alla som inte råkar vara födda i en akademikerfamilj eller har mode som sitt största intresse och kanske jobb. Det betyder förstås inte att vi inte får kritisera tjejtidningar eller utseendefixering - det är otroligt viktigt att vi fortsätter med det - men inte på feminimens befriande och viktiga budskaps bekostnad. Det är ett faktum vi inte kan ignorera att skönhet är en stor del av vårt samhälle. Jag tror att det är viktigt att jobba parallellt med att lära tjejer hantera skönhetspressen samt att kritisera och försöka avskaffa den. Jag skulle säga att en del av VR:s reportage gör just det förstnämnda: försöker visa hhur du kan känna dig snygg och trygg på samma gång. Det kanske kan tyckas lite motsägelsefullt att uppmuntra något som i förlängningen ska avskaffas, men verkligheten är som ni vet inte så enkel. Förändring tar tid och mode är inte ont i sig - ätstörningarna, pressen och värdeskillnaden som kommer med på köpet är det onda. Jag tror att vi kan jobba mot det senare och samtidigt omfamna det förstnämnda.

Feminism finns i många olika former, precis som kvinnor gör. Jag tycker bara vi skjuter oss själva i benet om vi börjar klanka ned på våra systrar som kanske bara kämpar med ett annat fokus än oss själva. Våldtäktsmän, rasister, män som utnyttjar sin maktposition och folk som drar kvinnoförnedrande skämt eller vägrar se förtryckande strukturer är våra fiender, inte tjejerna med för mycket smink eller för högtravande språk.

Jag tror på mångfald. I samhället och inom feminismen. Vi behöver folk som Birgitta Ohlsson som lyckas kombinera liberalism, feminism och vara en förbild för karriärskvinnor med familjer. Vi behöver folk som Hanna Friden och UnderbaraClara som visar på girlpower och estetik samtidigt. Vi behöver övertygade kulturnördar som skriver långa krönikor om den moderna kvinnorollen så som Elin Grelson och doktorer i genusvetenskap som utreder sambanden mellan queerteori och postkolonialism. Vi behöver folk som VR:s Hannah, en vanlig tjej som bara vill hjälpa unga tjejer tro på sig själva - och vara snygga om de vill det. Och vi behöver de där tjejerna och killarna som räcker upp handen i klassrummet och påpekar att det bara figurerade en kvinna i den två timmar långa historie-filmen.

Något våra motståndare ofta säger är: "ägna er åt något viktigt istället!" Feminister som jobbar på hemmaplan med bloggar och tjejjourer borde lyfta blicken till länder där kvinnor är förtryckta "på riktigt." De som gör femnistisk konst borde skiva böcker istället och vi som bloggar borde gå ut på stan och "göra något verkligt." Vet ni vad? Det är bara en klassisk splittra-och-segra-strategi som antifeministerna använder sig av. Självklart bör vissa frågor prioriteras och andra drivas mest för nöjes skull, men det är essentiellt att vi jobbar på flera fronter samtidigt. Vi kan ju inte ignorera hur dåligt unga tjejer mår av stress i skolan för att vi ska fokusera på kvinnomisshandel. Om du hittar något du brinner som kommer göra världen lite, lite bättre - låt då ingen annan säga åt dig att det är oviktigt.

Vi är alla viktiga. Det är ju det som är poängen.

/Zäta


Taggar: Feminism, tjejtidningar, mångfald, skönhetsideal, inredning

Det är tur att ens vänner känner folk som kan saker. För då kan det bli såhär bra på såhär kort tid!

Fler ideer är fortfarande välkomna!

/Zäta

Hej och förlåt för den obefintliga uppdateringen under två dagar, men det blir lätt så med flyttkaos och Internetbrist. Ikväll ska jag installera mig själv och datorn ordentligt i Eriksberg, så jag lovar att det kommer ett inlägg lite senare.

/Zäta

Den här idén var så jäkla bra! Varningstexter för dålig journalistik. Genialt! Här finns de svenska varianterna för utskrift.

Tom Scott.


Min kompis kom på några med feministisk vinkel som vore helt suveräna att ha:

Warning: Contains reductive gender stereotypes

Warning: This article misgenders people

Warning: Reporter quotes only men

Warning: This article contains a high amount of heteronormativity


Jag kom på ett par egna också:

Warning: Reporter does not understand the difference between structures and individuals

Warning: Author is oblivious to their own privileges


Vad tycker ni saknas? Och hur skulle de se ut på svenska?

/Zäta

Vänstern brukar generellt vara kritisk till att skilja ut skolelever från varandra. Vänsterpartiet vill tillexempel inte ha några betyg alls, utan skriftliga omdömen. Skulle jag inte vara rosa i politiken skulle jag definitivt vara rödgrön, men deras skolpolitik har jag alltid haft lite svårt för. Nu menar jag inte att jag köper FP:s förslag om elitklasser i högstadiet rakt av, men jag tycker det är naivt att tro att alla elevers behov ska kunna tillgodoses på samma sätt inom skolan. Det är bara att titta på hur det gick när högstadiet likriktades för alla - en miljon kulturklasser och sångklasser och fotbollsklasser och miljöklasser poppade upp. Folk är olika, och vill ha lite olika saker.

Självklart behövs en gemensam grund och högstadiet är ofta för tidigt att rikta in sig för mycket i, men jag tycker inte att akademiska eller sk "pluggämnen" ska uteslutas från specialiseringen av ogenomtänkta "elitism är hemskt!"-skäl. Fotboll är helt okej att vara bra på. Matematik som specialisering blir plötsligt elitism. Jag vill jobba mot klyftor i samhället på en massa olika sätt, men klyftor är inte samma sak som individuella olikheter. Vissa behöver mer stimulans i vissa ämnen, och extra mattestenciler är ärligt talat det tråkigaste som finns.

Frågan är hur rätttvist det skulle bli i praktiken. När jag gjorde mitt projektarbete om jämställd taltid i klassrummen både läste jag en del intervjuer och gjorde egna med lärare. Nästan alla var överens om att killarna var de som var extra superintresserade och begåvade av ett visst ämne, medan tjejerna mest fick bra betyg för att de planerade och var duktiga. Sanningshalten i detta kan diskuteras, men lärarnas attityder är väldigt viktiga. Jag tror också att tjejer planerar mer, och de har bevisligen bättre betyg. Vi behöver ha det, för vi behöver komma in på bra universitetsutbildningar för att få jobb. Det är mycket lättare för killar att få jobb utan adekvat utbildning. (Läs gärna Det ordnar sig ifall ni inte tror mig) Frågan är om denna planering och högprestation överlag hindrar tjejer från att vara extra duktiga i något ämne. Sådär så att de skulle bli puschade av en lärare att söka en spetsutbildning. Självklart är tjejer också begåvade, men att ha MVG i allt tar trots allt mer tid än att koncentrera sig på ett ämne för att det är kul och få G i resten. Det senare beteendet lär dock premieras när spetsklasser införs. Jag är övertygad om att eleverna som planerar kommer klara en spetsutbildning bättre än de som bara förlitar sig på begåvning, men kommer lärare och elever att inse detta?

Jag tror att försiktigt genomförda spetsklasser i pluggämnen kan leda till stärkt självförtroende hos de högpresterande "plugghästar" som är mogna nog för att hantera ett högre tempo och vara bra för Sverige genom att kompetens uppmuntras och tas tillvara redan på högstadiet. Dagens lösning där duktiga elever helt sonika flyttas upp en årskurs blir väldigt ofta fel då du ovasett begåvning missar ett helt år av social skolning och riskerar att hamna utanför. Det är inte elitistiskt att låta begåvade barn få utnyttja hela sin potential, det är snarare småsint att förneka dem den chansen. Jantelagen tar sig löjliga propotrioner här. Det är okej att vara duktig. Smart och begåvad också, så länge du inte tror att din intelligens eller begåvning gör dig bättre och mer värdefull än någon annan.

Samtidigt är det svårt att genomföra spetsklasser på ett rättvist sätt i ett samhälle som är så skevt. Hur många barn från arbetarhem kommer hamna i spetsklasserna? Hur många med invandrarbakgrund? Hur många tjejer?

Med utbildning i jämställdhets- och mångfaldsfrågor, tillräckligt små klasser för att alla barn ska kunna få hjälp i skolan och inte hemma och en medvetenhet om strukturella problem som skapar orättvisor tror jag att det går att genomföra på ett bra sätt. Men dessa synpunkter är väl knappst inskrivet i Fp:s förslag och de rödgröna som har potential att göra det bra, kommer knappast heller att skriva ett förslag om spetsklasser. Det är synd att en fråga som har potential att skapa ett lite bättre samhälle ska falla mellan stolarna för att blocken vägrar kombinera sina ideologier och tankar.

/Zäta

Jag tycker att aktuellts inhyrda stress-expert satte fingret på varför unga tjejer är mer stressade än unga killar: Du ska inte bara ha bra betyg, utan vara snygg, smal och social också. (Heja tjejerna från katte som hade gjort en stress-hanteringsbroschyr förresten!)

Jag tror att vi alla kan känna av det. Det finns ett fåtal förunnade som kan strunta i pressen, men de allra flesta känner av den. Och grejen är att det går aldrig att lyckas. Jag hade bra betyg, jag ansträngde mig för att vara snygg och social och smal är jag ändå - och vad fick jag för det? En klasskompis som inte tålde mig i tre år och gjorde livet lite allmänt surt då och då, för anledningen hon förklarade i slutat av trean, när vi blev tvugna att prata med varandra, att jag var lite för perfekt.

Självklart var jag inte perfekt. Självklart är jag inte perfekt. Jag gnäller för mycket, jag kan vara väldigt överanalyserande, jag är på gränsen till snål, jag får fula röda ögon när jag är trött, jag är en besserwisser emellanåt och jag har absolut inget tålamod. Jag har också en massa bra egenskaper, och vissa tycker att jag är snygg, precis som för de flesta av oss. Men poängen är att strävan efter perfektion aldrig leder till något gott. Det går inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja lyckas? Jag tycker inte att perfektion ska vara målet. Rättvisa och lycka är mina mål. Det är oerhört svårt, och jag kämpar fortfarande med det, men vi måste börja tro djupt där nere att vi duger med alla våra brister, inte trots dem. Det är klart det är eftersträvansvärt att vara en bra person och ha en fin utbildning och se bra ut, men inte hela vägen hela tiden på alla punkter.

Det är viktigare att kunna andas ordentligt och kunna skratta på riktigt, än att vara omtyckt av alla och komma i den där klänningen. Tusen gånger viktigare.

/Zäta

Det är omöjligt att få bostad i Uppsala. Alla vet det. Men på mindre än en vecka har jag gått från "nej inte bo hemma en termin till" till "bo med två kursare vore najs" till "oj kan vi kolla på rummet imorgon?" till ett underskrivet kontrakt och nycklar till en trea i Eriksberg i handen. Ibland har en kanske bara tur.

Vilket fantastiskt litet genushäng vi kommer skapa! Jag är lite chockad fortfarande över den senaste veckans snabba händelseutveckling, men tror att det kommer bli superbra.

Jag ska äntligen flytta hemifrån på riktigt!!!

/Zäta

Jag vet inte om ni stöter på det ofta, men jag gör det då i både genusvetenskapliga och hbtq-aktivistiska sammanhang titt som tätt. Taggar: feminism, hbtq, jämställdhet, objektivitet, rättvisa, argumentationsteknik

Jag skulle kunna blogga om något smart och bra, men just nu kallar viktigare saker. Så som att BADA. Kan ni förstå att jag inte har badat på HELA sommaren?! Körtelfeber i curse you. Inte för att jag är frisk, men ett dopp i det blå är nog bara bra för feber och virus.

YAY.



Förra sommaren på Gotland med hela gänget (Jag badade inte för jag var - wait for it - förkyld!)

/Zäta

När blev jag så stor och beläst?

Jag vill göra något verkligt. Något som känns, något som kan användas, något som även gymnasietjejer förstår. Jag vill göra något som kan påverka  vardagen för åtminsone några unga tjejer. Jag vill undersöka ett problem och försöka hitta lösningar och goda råd. Jag tror att jag vill fokusera på gymnasieskolan och kanske spinna vidare på mitt projektarbete om uppdelningen av talad tid i klassrummet.

Att formulera sig väl. Jag har funderat kring detta både vad det gäller kommentarer här på bloggen och kommentarer i verkliga livet. Jag har idag ingen moderering på mina kommentarer, men i takt med att bloggen växer börjar jag undra om det inte vore bra att i alla fall ställa upp lite regler för vad som får förekomma och inte på min webplats. Jag vill att folk under 18, icke-svenskar, unga tjejer och alla vettiga människor ska kunna känna sig trygga här. Jag, eller egentligen de som kommenterar, men jag känner mig medskyldig eftersom det är min blogg, vill inte bidra med rasism och sexism. Jag är beredd att ta en debatt - men på vissa grundläggande villkor.

Feminister får ofta höra "men ägna dig åt något viktigt istället!" När vi kritiserar språk ska vi prata löneskillnader, när vi startar tjejjourer borde vi starta ungdomsgrupper, när vi skriver om kvinnohistoria borde vi ägna oss åt nutiden. Det gör mig galen. Vi måste ägna oss åt flera saker samtidigt. Och dina prioriteringar behöver inte vara mina. Men just idag är jag benägen att hålla med. Det här var bara... puckat.

Det finns en sak som väldigt många från priviligerade grupper har väldigt svårt att förstå. Det är skillnad på icke-privilegium (rättvisa) och diskriminering (orättvisa). Ett tydligt exempel är heterosexuella som blir upprörda när någon frågar om de har en partner. "Varför frågar du det? Jag är väl inte lebb heller, nej jag har ingen kille." Att fråga om någon som du inte känner har en partner istället för en pojk- eller flickvän handlar om att inte anta att alla är heterosexuella, men också att inte anta att folk är homo- eller bisexuella. Den frågan antar inget, och priviligerar därför ingen. Jag har dock aldrig hört en homo- eller bisexuell som blivit upprörd över att bli frågad om partner, snarare tacksam för att slippa säga "nej jag gillar inte killar, men jag har flickvän."

Heterosexuella skulle ha rätt att känna sig diskriminerade om alla helt plötsligt började anta att de var homosexuella och fråga om killarna hade pojkvän eller vilka sorts tjejer hon tänder på. De har däremot inte rätt att känna sig diskriminerade när frågan inluderar alla, även dem själva. Det är kanske trist att inte längre vara priviligerad, men det är ingen rättighet och faktumet gör dig knappast diskriminerad.

Samma resonemang kan föras kring män som envist hävdar att all slags kvotering och speciell satsning på kvinnor är diskriminerande mot dem. Om kvotering infördes skulle det vara för att utjämna en orättvisa, inte skapa en ny orättvisa. Mer om varför det är på det sättet kan du läsa här. Männen skulle inte längre vara priviligerade, utan spela på samma nivå som kvinnorna. Det skulle bli rättvist. Ett icke-privilegium som hävdas vara en orättvisa. Snedvridet och ganska osynligt innan vi börjar bena ut begreppen.

Apropå gårdagens anstormning av arga svenskfödda män som tycker att de får ta skit när jag hävdar att svenska män också våldtar, kan vi göra samma sak där. Svenska välanpassade män män anses enligt fördomar inte kunna våldta. De är priviligerade eftersom de anses lite bättre än utlandsfödda män. När jag säger att svenska män också våldtar (inte att alla invandrare är godhjärtade eller att alla svenska män är våldtäktsmän, bara att det är en överdrift att säga att bara invandrare våldtar) ramlar dessa män ned från sin priviligerade position - och känner sig diskriminerade. Problemet är bara att de inte alls är diskriminerade, de är bara icke-priviligerade och således bedömda ur ett rättvist perspektiv.

Om jag hade sagt att svenska män är svin som älskar att våldta, till skillnad från utlandsfödda svenskar som är fina och bara utsatta för rasism - då hade jag diskriminerat. Men jag andades inte ens åt det hållet. Jag sa bara att rasism skapar orättvisor och att svenska män också våldtar.

Personligen tycker jag att oberättigade privilegier som tillkommer mig är lite obehagliga. Om jag fötts med svart hår och mörk hy, hade min blogg haft lika många läsare då? Om jag varit riktigt ful, hade mina lärare lyssnat lika mycket på mig då? Om jag växt upp i en tvåa med fem syskon utan tillgång till dator och uppslagsverk, hade jag varit lika allmänbildad och kunnat argumentera för min sak som jag är och kan idag då? Jag vill konkurera på lika villkor med alla mina medmänniskor, inte bara med dem som idag har det lättare än mig (till exempel män).

Jag önskar att fler kunde inse att frånvaro av privilegier är en god sak, som gynnar en rättvis värld. Jag vill kunna veta att jag fick stipendiet för att jag var bäst, inte för att jag hade rätt hudfärg eller kön.

/Zäta

Majoritetssamhället kanske inte tycker att SD brukar säga bra grejer, men det här med att invandrare skulle våldta mer än infödda svenskar är faktiskt allvarligt att de tar upp. Jag har tidigare skrivit om att du som våldtäktsoffer måste uppfylla en rad kriterier för att tas på allvar och för att våldtäkten ska räknas som "en riktig våldtäkt." Till exempel ska du säga nej "ordentligt" genom att skrika och helst kämpa tillbaka med hela din styrka, du ska ha prydliga kläder, inte känna gärningsmannen och gärna ett fast jobb och ljus hy.

Men det finns liknande regler för vem som blir "en riktig våldtäktsman." Dessa "regler" baseras främst på fördomar och gör att svenska, snygga och populära killar inte anses kunna våldta. Bjästa-våldtäkterna är ett hemst och tydligt exempel på detta. En riktig våldtäktsman är istället mörk, fattig och smyger runt i skogspartier.

Det är förstås inte sant. Brottsstatistik visar ofta på en förhöjning av brott i invandrargrupper, men det beror på att fler brott anmäls och framförallt går till domstol när förövaren har utlänsk bakgrund. Vilket i sin tur förstås beror på fördomar som vi hyser mot "det främmande." Det finns också en enorm kolonial exotifiering av färgade mäns sexualitet som promiskiös och okontrollerbar. Varför pratas det alltid om de enorma penisar som mörkhyade män ska besitta, när det i verkligheten skiljer mycket lite mellan personer av olika hudfärgs statistiska penislängd, om inte för att detta påstående förstärker den översexuella stereotypen? Detta är inget vi till vardags tränger djupare in i, men tankesättet finns där som en fond som våra fördomar kan ta fäste i och få dem att verka logiska. Det är därför det är så viktigt att veta vilka maktstrukturer som finns i samhället. Vi måste kunna se igenom dem för att inse vilka åtgärder som verkligen behövs och för att kunna behandla alla människor likvärdigt.

Att begränsa invandringen från utomeuropeiska länder kommer inte att minska våldtäkterna i Sverige. Att satsa på information, tjej- och kvinnojourer, identitetsstärkande åtgärder för unga personer och effektivare polisutredningar skulle kanske kunna bidra till en minskning.

Självklart är det inte okej att utlandsfödda svenskar våldtar. Det är lika illa som när infödda svenskar gör det. Men vi måste komma ihåg att det inte är invandarkillar som våldtar oproportioneligt mycket, det är svenskfödda killar som kommer undan för lätt.

/Zäta

...men med nya insikter och en återvunnen trygghet.

Det blev bra igen.

/Zäta

Ibland tänker jag på vad jag önskar att mitt 15-åriga jag hade vetat. Jag skulle vilja viska i hennes öra att du kommer visst att kyssa någon på riktigt, och du kommer att vara lyckligt kär. Du är inte omöjlig att älska bara för att du inte är snyggast i klassen eller verkar för smart och hotande ibland. Du kommer att vara trygg i dig själv och du kommer att känna dig vacker precis i din egen kropp. Inte alltid, men tillräckligt ofta.

Just nu önskar jag att jag kunde prata med en, säg, 28-årig Sofia. Jag önskar att hon kunde viska i mitt öra vilken utbildning som faktiskt passade mig och hur jag skulle överleva de närmsta dagarna utan att bli cynisk. Jag skulle vilja att hon suddade ut tankarna som får mig att känna mig som skräp och ersätte dem med mod och livsglädje.

Fast jag vet ju att det inte går. Jag kan inte prata med en äldre mig själv, jag måste bli henne. Det är det som är poängen med livet - att ta sig dit steg för steg och lära sig på vägen. Jag har nog aldrig kännt mig så lurad, sviken, ledsen och rädd som jag gör just nu, men jag vet att det kommer ordna sig. Kanske blir det bra igen, kanske blir det inte det och jag hittar andra vägar.

Jag kanske kommer att vara mer försiktig med mina känslor i framtiden, men jag tror inte ens att det här kommer lyckas göra mig cynisk. Just nu tror jag att oavsett vilken skit världen slänger på mig så kommer jag fortsätta att tycka att den är i grunden vacker.

På något sätt ordnar det sig, och det med bibehållen självrespekt. Fan det gör förbannat ont, men fan ta den som ger sig.

/Zäta

Jag minns att vi läste en text under A-kursen som citerade ett utdrag av en lärobok i samhällsvetenskap från 1994 där författaren kom fram till att kvinnor strängt taget inte behövs i politiken. Hans främsta argument var att vi har åsiktsrepresentation i Sverige, det vill säga att politikerna står för vissa frågor och åsikter som vi sedan kan rösta på, och att vem som helst kan ha dessa åsikter. Män kan alltså representera kvinnor.

Huruvida han funderade över att exakt samma resonemang kan visa att män är överflödiga i politiken framgick inte. Till författarens försvar ska jag nämna att han inte direkt uppmanade till total mansdominans, han sa bara att i teorin skulle det gå lika bra. Jag håller inte med om hans teori. För det första, och viktigaste, så vore en politisk arena där kvinnor inte var välkomna fruktansvärt orättvist för de kvinnor som älskar politik och vill jobba med dessa frågor. Detta argument i sig borde räcka. Men ska vi ha fler så kan kompetens nämnas, för väljer vi mellan 100 personer av båda kön istället för mellan 50 män borde rimligen en högre kompetens kunna hittas, av rent numerära skäl.

Sedan kommer vi till den lite svårare frågan - är män och kvinnor olika på något sätt annat än som individer, så att de behöver representeras av både män och kvinnor? Idag har vi till stor del kommit förbi stadiet där vi hade uttalade "kvinnofrågor" i politiken. "Mansfrågor" har förstås aldrig funnits, liksom en "manskonvention" aldrig har funnits, eftersom all "neutral", "vanlig" och "allmänmänsklig" politik varit inriktad på män och deras intressen. Gamla kvinnofrågor kunde handla om barnomsorgens utbyggnad för att kvinnor skulle kunna arbeta eller rätt till fri abort och mödravård. Idag anses inte barnomsorgen vara en kvinnofråga officiellt, eftersom barnen i alla fall i medelklass-hem oftast är båda föräldrarnas ansvar. Däremot är det tydligt att det är kvinnornas karriärer som drabbas hårdast av indragen barnomsorg och bidrag för omsorg i hemmet, som vår sittande regering infört som det verkar utan en tanke på jämställdhet och integration. Jämställdhet därför att det nästan uteslutande är kvinnor som tar dessa bidrag och blir fast i hemmet och intregration för att det främst är utlandsfödda kvinnor som istället för att uppmuntras till att söka jobb, lämna barnen på dagis, lära sig språk och träffa nya människor stannar hemma med bidrag.

Till synes könsneutrala frågor som a-kassa för deltidsanställda, utbyggnad av kollektivtrafik eller äldreomsorg kommer att få får könade konsekvenser så länge vi lever i ett könat samhälle. Så länge 30% av alla kvinnor jobbar deltid, och knappt 10% av alla män gör det samma, kommer en sänkt a-kassa för deltidsarbetare främst drabba kvinnor. På samma sätt kommer en utbyggnad av kollektivtrafiken gynna kvinnor, eftersom det främst är kvinnor som använder sig av den. Det är lätt att dölja en könad politik bakom könsneutrala ord, men det är lika lätt att rasera bilden genom att titta på lite statistik och läsa mellan raderna.

Vi har alltså konstaterat att samhället är könsuppdelat, oavsett vad vi tycker om det, och att en rättvis politik måste ta hänsyn till detta. Men betyder det att politikens ledare måste vara av olika kön? I verkligheten kommer detta aldrig att vara aktuellt eftersom principen om lika rätt till deltagande i politiken oavsett kön går före, men rent teoretiskt? Rent teoretiskt skulle vi kunna ha en riksdag bestående av 100% kvinnor som förde en mycket kvinnofientlig politik så som fråntagande av aborträtt och dagis. Men hur realistiskt är det? Personer tenderar att driva frågor som berör dem själva på något sätt och de tenderar att sympatisera med den egna gruppen. Visst har vi en kvinnlig jämställdhetsminister idag som inte vill kalla sig feminist, men hon hör till undantagen och är snarast ett bevis för tidigare femnisters landvinningar - idag kan du som liberal kvinna tro att du har samma reella rättigheter som män, eftersom det är ganska jämställt trots allt - något tidigare generationer öppnat för.

Det könade samhället gör också att vi växer upp som distinkt tillhörande ett av två kön. Vi associeras ständigt med detta kön och kommer till viss del att formas som individer genom detta kön. Att prata om kön som distinkta kategorier är alltid problematiskt, men det är också smidigt och ibland nödvändigt. Oavsett hur stor hänsyn vi vill ta till biologin, och med gradskillnader och inte artskillnader i bakhuvudet, kan vi alltså konstatera att vi delvis blir olika som män och kvinnor. Inom genusvetenskapen brukar detta refereras till som "den levda erfarenheten" - något som alltså skiljer sig beroende på kön och som skulle kunna påverka åsikter och reprentation. Ett annat skäl till varför vi behöver olika människor i politiken är identifiering. Många människor har lättare att identifiera sig med och sympatisera med någon av samma kön eller liknande bakgrund. Det kanske inte är enbart gott, men det är ett faktum som jag tycker är värt att ta hänsyn till.

För att inte tala om vilka signaler en riksdag med bara män skulle sända ut. Kvinnor är inte värda att lyssna på. Kvinnor klarar inte av makt. Kvinnor är andra klassens medborgare.

Sammantaget vill jag alltså hävda att läroboken från 94 har fel och att kvinnor, såväl som män, behövs i politiken av en mängd olika skäl. Jag tycker dock att detta inte är en diskussion som borde vara på agendan under min livstid. Att författaren ens kan föra ett resonemang om "att kvinnor inte behövs" säger nästan mer än alla hans sammanvägda argument.

Vi behöver kvinnor i politiken och politiska kvinnor. Vad vi inte behöver är trångsynta och sexistiska läroboksförfattare i samhällsvetenskap.

/Zäta

Körtelfeber och trötthet och feber och svala duschar för att lära remperaturcentum vett är himla trist att dras med hela sommaren. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan tjejen som väcker mig från tuppluren med nybakad paj och kramar mig varje gång jag tappar modet.



Du är det bästa jag vet.

/Zäta

Alltså sådant här gör mig riktigt arg. Att en kille kan ta sig rätten att bedöma och anmärka på tjejers utseende publikt. Vad lever vi i för sjukt samhälle där detta är ett sätt att få många bloggläsare?

Det kan visserligen hävdas att tjejerna självmant skickar in bilderna, och det är ju sant. Men det bakomliggande fenomenet - där mäns blickar är det viktigaste för kvinnors uppenbarelse blir äckligt tydligt här. Det finns så många skäl till varför det är fel att jag inte vet var jag ska börja. För det första ser de flesta tjejerna världigt lika ut. De har långt hår, är mycket sminkade, visar klyfta och spärrar upp ögonen på bilden. Vad finns det för alternativ skönhet att identifiera sig med? Den tjej som har cykelhjälm, antydan till dubbelhaka och inget smink blir förstås satt i kategorin Herregud.

Det bästa utlåtandet är Bångevarning. En sexualisering som tydligt visar att det inte handlar om någon slags "objektiv" bedömning av skönhet - utan en "liggbarhet" ur ett manligt perspektiv. Det märks även i hans svar.

Hur kasst självförtroende har de här tjejerna när de tror att en random snubbes bedömning av deras utseende ska leda till något gott? Hur kasst självförtroende skapar detta hos alla de osäkra fjortonåring som läser och inser att de inte alls har vare sig klyfta, putmun eller perfekt hy?

Peter är självklart inte ensam om att skapa ett samhällsklimat där tjejers utseende är viktigare än insidan och där det är upp till män att besämma värdet på denna utsida, men han bidrar i allra högsta grad. Han har en minst sagt dålig förebild i syrran Kissie (det är så han blev känd från första början), men det är ingen ursäkt. Jag säger som Hanna Friden - skärpning killen.

Självrespekt. Jag vill införa en obligatorisk kurs i högstadiet som går på djupet av dagens skönhets- och porrindustri (på ett lämpligt sätt) och vad den gör med unga tjejers uppfattning om attraktivitet och värde. "Det är insidan som räknas" i all ära, men de tonårstjejer som försöker överleva i den här världen med bibehållen självrespekt behöver lite mer kött på benen än så.

/Zäta