Jag tycker att aktuellts inhyrda stress-expert satte fingret på varför unga tjejer är mer stressade än unga killar: Du ska inte bara ha bra betyg, utan vara snygg, smal och social också. (Heja tjejerna från katte som hade gjort en stress-hanteringsbroschyr förresten!)

Jag tror att vi alla kan känna av det. Det finns ett fåtal förunnade som kan strunta i pressen, men de allra flesta känner av den. Och grejen är att det går aldrig att lyckas. Jag hade bra betyg, jag ansträngde mig för att vara snygg och social och smal är jag ändå - och vad fick jag för det? En klasskompis som inte tålde mig i tre år och gjorde livet lite allmänt surt då och då, för anledningen hon förklarade i slutat av trean, när vi blev tvugna att prata med varandra, att jag var lite för perfekt.

Självklart var jag inte perfekt. Självklart är jag inte perfekt. Jag gnäller för mycket, jag kan vara väldigt överanalyserande, jag är på gränsen till snål, jag får fula röda ögon när jag är trött, jag är en besserwisser emellanåt och jag har absolut inget tålamod. Jag har också en massa bra egenskaper, och vissa tycker att jag är snygg, precis som för de flesta av oss. Men poängen är att strävan efter perfektion aldrig leder till något gott. Det går inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja lyckas? Jag tycker inte att perfektion ska vara målet. Rättvisa och lycka är mina mål. Det är oerhört svårt, och jag kämpar fortfarande med det, men vi måste börja tro djupt där nere att vi duger med alla våra brister, inte trots dem. Det är klart det är eftersträvansvärt att vara en bra person och ha en fin utbildning och se bra ut, men inte hela vägen hela tiden på alla punkter.

Det är viktigare att kunna andas ordentligt och kunna skratta på riktigt, än att vara omtyckt av alla och komma i den där klänningen. Tusen gånger viktigare.

/Zäta