Det vanligaste argumentet för giftermål är Romantiken och Kärleken. Så som Sofia påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg: folk tar inte kärleken på allvar om den inte bekräftas med ringar. Men vill du inte gifta dig med den person du älskar?! (underförstått:) Men då kan du ju inte älska honom på riktigt! Låt oss vara tydliga: Jag avsäger mig inte kärlek för att jag avsäger mig giftermål. Ur mitt perspektiv gör jag snarare precis tvärt om. Jag låter kärleken vara precis det den är, utan stämplar och dokument och hundraåriga traditioner att tynga den med.

Ett annat skäl som förs fram brukar vara att när man väl hittar The One, någon man vill leva hela sitt liv med, då kommer man vilja gifta sig. För det första tror jag inte på The One. Det är ju skitlöjligt. Jag tror definitivt på kärleken och intima relationer med människor, men menar folk seriöst att deras Enda, deras Meant To Be, skulle finnas i samma land, samma stad, ja oftast samma skola eller samma arbete, eftersom det är så folk träffas? Tänka sig, att denna Enda dessutom råkar ha samma utbildningsnivå, samma hudfärg och ett annat kön, i nästan alla fall. Vilket sammanträffande!

Och även om jag trodde på The One, eller Rätt Kille, så skulle jag inte vilja gifta mig med henom när vi väl träffades. Att inte gifta sig är ett politiskt ställningstagande. Att gifta sig för mig skulle vara att stödja en institution som sedan sin uppkommst  förtryckt kvinnor, homo- och bisexuella, som polariserat Hustruns roll och Makens roll, till kvinnans nackdel förstås, och därmed hjälpt till att hålla den väv av fördomar mot kvinnor och andra avvikande individer uppe. Det skulle och vara att stödja en samlevnadsform som har en oberättigad särställning, där alla som lever själva, endast med barn, med fler än en partner, med vänner eller till och med som en man och en kvinna utan att vara gifta, diskrimineras på en mängd sätt. Ensamhushåll har en mycket tuffare ekonomi. Vid separationer har den svagare parten inte alls samma rättigheter i ett samboförhållande som vid ett giftermål. Fram till förra året fick bara heterosexuella par gifta sig, och så ser det fortfarande ut i största delen av världen. Barn som föds inom äktenskapet blir automatiskt makens barn (jag vet inte hur det är med gifta homosexuella par eftersom den lagen är så ny), barn som föds i ett förhållande där mamman inte är gift blir bara mammans barn. Den andra personen (för barn kan bara ha två vårdnadshavare i Sverige, något jag också tycker är fel, men inte tänker ta upp här) måste sedan ansöka om faderskap eller vårdnad. Och som sagt, en person kan bara gifta sig med en annan, utom i vissa länder där vissa män kan gifta sig med flera kvinnor. Var är den fria kärleken och rättvisan i det systemet?

Jag skulle dessutom ha väldigt svårt att stå där inför en massa människor och lova att älska någon för evigt. Hur kan man veta det? Löften är i min värld till för att hållas. Detta ska inte tolkas som att jag aldrig älskat någon så det gör ont och det känns som att min själ och mitt hjärta och min sentimentala mage håller på att sprängas om jag inte får krypa tätt intill denna person alldeles på en gång - det har jag. Jag har också alldeles definitivt kännt: den här personen vill jag vara med för alltid. Mitt liv skulle inte vara detsamma, knappt värt att stiga upp för, utan henneellerhonom. Det är dock, vad Yours Truly beskrev så bra förut som: för-alltid-precis-just-nu. Just nu känns det som att jag vill vara med dig för alltid. Men jag kan inte lova vad jag kommer känna imorgon, om en vecka, eller ett år. Och det är vad du måste göra när du ingår äktenskap. Lova att du kommer känna något i en framtid du inte alls känner till ännu.

Jag tänker inte dömma människor som gifter sig. Folk får gärna se det som en kärleksgest eller kanske ett juridiskt skydd de behöver, men jag önskar att fler skulle börja ifrågasätta äktenskapets särställning. Varför ska två personer med ringar på fingrarna vara lite mer värda än alla andra? Både rent juridiskt och statusmässigt.

Jag vill skriva reglerna för mina relationer själv, inte läsa dem i en antik regelbok som inte passar oss alls. Jag vill helt enkelt kunna älska på mitt sätt, och allra helst vill jag få göra det utan nedsättande kommentarer.

/Zäta