Människan är konstig. Man längtar efter det man inte har, men om man får det blir man rädd. Rädd att mista det.
Rädd för att vara lycklig.
Som om allt hemskt skulle hända en om man bara vågade vara lycklig.

Lycka är för mig att älska och bli älskad tillbaka på sina egna vilkor.
Men framförallt, att kunna säga vad man tycker och tänker, att kunna vara med människor och på platser man tycker om.

Att vara fri.

Jag planerade radbrytningarna noggrant och gillade centrerad text. Bakgrunden var svart och all text gick i olika gröna nyanser. Största delen av sidan bestod av Sagan-om-Ringen-citat.

Jag är inte längre den osäkra flickan med dålig hållning, som alltid var klädd i mörkgrönt och var lika övertygad om att ingen kille någonsin skulle titta åt hennes håll, som att matematik var löjligt enkelt och det var coolt att skriva hobnamn på sina jeans och pretentiösa texter på KramKalas. Men jag blev ändå förvånad när jag hittade det här citat i ett gammalt dokument på datorn.

Jag är mig rätt lik ändå, inte sant?

/Zäta