"Feministerna har förbjudit oss kvinnor att vara feminina och ha känsloutbrott. De vill bara att kvinnor ska bli som män. Usch!" Detta är något jag hör och ser allt för ofta. En missuppfattning som verkar ha rotat sig så djupt att många inte bryr sig om att stanna upp och undersöka rimligheten i det.

Feminism innebär ett erkännande av att kvinnor är strukturellt underordnade män och en vilja att förändra detta. Att kvinnor ska bli som män ingår inte i feminismen. Feminister ifrågasätter ofta hur skillnader mellan män och kvinnor överdrivs och värderas olika. Gradskillnader så som biologisk skillnad i muskelmassa sett över en hel befolkning blir till artskillnader där kvinnor är svaga och män är starka. Alla vet att det finns vissa kvinnor som är starkare än vissa män, men vi talar ofta om starka män som en universiell och fixerad storhet utan att inse överdriften och polariseringen som ligger bakom. I sig är detta inte något problem, men det blir ett problem när du straffas om du avviker från dessa fasta ramar (t.ex blir mobbad för att du är klen som kille eller för kraftig som tjej) och när skillnaderna värderas olika. Vad är bäst - att vara stark eller svag?

Denna värdering sker nästan alltid till kvinnornas nackdel. Rationell - känslomässig. Rak - undvikande.  Och så vidare. Det som värderas högt i arbetsliv och som mänskliga egenskaper är ofta de manligt konnoterade egenskaperna. Detta i sin tur leder till att kvinnor måste hävda att de också är till exempel rationella. Men för att ekvationen ska gå ihop måste vi också ta hänsyn till att du alltid straffas om du går utanför ditt eget köns ramar. Bara för att en mans rationalitet är bra betyder inte det att en kvinnas är det. Hon kan mycket väl bli ansedd kallhjärtad när hon gör percis som hon "ska" - för att hon har "fel" kön.

När feminister hävdar att detta är orättvist och säger att kvinnor är precis lika rationella som män kan det upplevas som att de uppmanar kvinnor till att bli som män, men detta beror alltså på att det redan innan var manligheten som var eftersträvansvärd. Feminster tycker att skillnaden i värde mellan manligt och kvinnlig ska försvinna, men ibland när vi pratar om det blir det på en så analytisk och strukturell nivå att det kan låta som att "vanlig kvinnlighet" är negativ.

Det finns feminister som tycker att smink är rätt igenom fel. De tycker att det gör kvinnan till ett vackert objekt (något som är till för att tittas på) istället för ett handlande subjekt (någon som aktivt agerar för sin egen skull). De allra flesta feminister frikopplar dock denna teoretiska tanke från levande människor i ganska hög grad - alltså inser att du mycket väl kan göra egna val och vara stark och snygg bara för att du vill, trots att denna struktur finns.

Jag tycker att det är fel att ena halvan av befolkningen bedöms mycket mer efter sin utsida än vad andra halvan gör. Jag tycker det är fel att det finns en miljardindrustri som säger: Såhär snygg och smal ska du va! Hah, det är du inte! Men köp vår produkt så kommer du närmre perfektion i alla fall! Men jag inser att världen och människor är bra mycket mer komplicerade än dessa enkla generella bilder av verkligheten. I teorin är det alltså lätt - men verkligheten är mer mångfacetterad och behöver därför angripas på många olika sätt.

Det är en skitdålig taktik att skuldbelägga kvinnor för att de gör sig vackra i en värld som skriker åt dem att det är så de blir värdefulla. Vi måste börja i en annan ände. Säga att du är värdefull som person oavsett din näsas form och lyfta fram föreblidar som skiljer sig från den smala, vita, långa, storbystade och vackra kvinnan. Jag tror också att en medvetenhet om hur skönhetsideal skapas, påverkar oss och ibland förstärker kvinnors underordning kan hjälpa oss att hantera detta faktum. Det går utmärkt att inse hur en struktur är negativ och missgynnar kvinnor, och samtidigt delvis leva inom strukturens ramar utan att vara ett offer för den. Det är inte synd om tjejer som rakar benen, det är synd att vissa känner sig äckliga när de inte gör det och det är synd att vissa mäter sitt eget värde bara i hur attraktiva de ter sig för det andra könet. Feminitet är inte negativt i sig, men när den blir ett tvång och bara uppmuntrar till passivitet blir den negativ. Vi måste komma ihåg den skillnaden.

Och vi måste komma ihåg att göra det som får oss att må bra. Jag är som ni kanske vet uttalad feminist. Ibland får jag kommentarer om att jag inte direkt ser ut som en sådan i mina kjolar, tajta tröjor och rosetter. Ofta kommer också följdfrågan: Men det är väl medvetet förstår jag?

Självklart är det medvetet. Jag älskar att skaka om folks fördomar om hur En Riktig Feminst ser ut. Jag älskar att de killar som flyr från mina korthåriga och tatuerade vänner kommer fram till mig - för då har jag en chans att plantera nya tankar hos dem innan de hinner avfärda mig genom mitt utseende. Jag älskar att överdriva flickigheten för att visa på att flickor är olika, smarta och att de rockar. Men framförallt är det medvetet eftersom jag trivs så förbaskat bra i min stil. Det hänger förstås ihop med ovanstående, men också med att det är roligt att få uppskattande blickar och det är roligt att tänka ut outfits och det gör mig glad att känna mig snygg. Jag tycker inte att allt vi gör måste vara politiskt och genomtänkt. Det är okej att bara ha kul ibland.

Men då måste det vara just det - kul. Inte ännu en pusselbit till den perfekta kvinnan som ska vara smart, snygg, rolig, politisk och häftig. Det går att hantera denna sexistiska och utseendefixerade värld utan att skuldbelägga oss själva. Vi måste bara inse att det går att kombinera ett motstånd mot en patriarkal värld med att känna sig snygg och feminin, om det är det du gillar. En rätt bra strategi skulle jag säga är att i första hand tänka på vad du gillar och låta världen leva med det och i andra hand anpassa dig till världen lite för att underlätta livet. Det gäller oavsett om du gillar att visa brösten och ha lösögonfransar eller om vill låta allt hår på kroppen vara orört och ändå känna dig sexig. Att få vara snygg på dina egna villkor är en del i feminismen för mig. Alla behöver inte kämpa för just det, men alla borde sluta upp med att skuldbelägga tjejer för att de rakar sig för mycket, för lite, för lagom och för bakvänt.

För det, och inget annat, är vi värda.



/Zäta

Idag skriver UNT:s Magnus Ringgren att "politiken har blivit karneval" och hänvisar till Pride som ett jippo där de verkliga politiska frågorna glöms bort. Han menar att vi idag glömt bort RFSL:s Frigörelsevecka som var föregångaren till Pride och kopplar ihop detta med moderna hbtq-organisationers namnbyten.

Jag håller med om att Pride är ett jippo, men jag tycker inte att det är något negativt. Jag förståelse för de som tycker att hbtq-rörelsen inte bara får framstå som ett glittrigt, säljande skämt, men jag tycker inte heller att det är någon fara i dagens Sverige. Prideparaden är glitter och regnbågar, men Pride som helhet är panelsamtal, gruppdiskussioner, workshops, informationsspridning, attitydförändring och en hel del fest och pepp. Pride är dessutom inte ekvivalent med vare sig RFSL eller hbtq-rörelsen. Ringgren verkar ha missat att RFSL fortfarande bedriver en högst politisk agenda där undersökningar, konferanser, utbildningar, lobbygrupper och politisk påverkan pågår hela tiden. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Vad jag blev riktigt irriterad på var dock raljerandet över inluderande namn:

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, bildades 1950. Namnet tycks ha funkat fint fram till 2007 då man bytte till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Man kan lägga märke till att ”likaberättigande” bytts ut mot olika gruppers ”rättigheter”. Kanske inte samma rättigheter för alla längre?

På det kristna fältet finns EKHO som förr hette De ekumeniska grupperna för kristna homosexuella. Numera heter organisationen Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer.(...)

Vad beror dessa språkliga otympligheter på? Man kan låna ett politiskt slagord – alla ska med. Eftersom en människas identitet idag mindre innebär att vara någon särskild och mycket mera att tillhöra en eller flera grupper måste alla dessa grupper nämnas i en organisations namn.

Jag talar inte för RFSL som helhet, men tror mig ha rätt bra koll som styrelsemedlem i Uppsalas lokalavdelning.  RFSL bytte namn för att tiderna förändrats. RFSL:s mål var inte längre att skrika "kolla vi bögar och flator är helt normala och också människor", för att det behövs helt enkelt inte längre. Det är tvärtemot ganska förolämpande idag att säga "flator är precis som vi andra" eftersom det insinuerar att de inte vore det. Dessutom hade RFSL efter idogt arbete fått igenom en hel del av det likaberättigande som de kämpat för i decennier. Det finns idag inga lagar, undantaget de som omgärdar familjebildande med barn, som diskriminerar homo- och bisexuella. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer, men i lagens mening är vi faktiskt ganska likaberättigade idag.

En annan viktig anledning till namnbytet har att göra med synliggörandet av transpersoner. Transpersoner har tidigare varit en undanskymd och ofta ovälkommen del av hbtq-rörelsen, vilket RFSL:s gamla namn bara spädde på, för trans har inget att göra med "sexuellt" och läggning, utan handlar om identitet.

Men det som jag tror avgjorde varför RFSL bytte namn är normkritiken. Hbtq-personer ska inte länge behöva jämföras med "vanligt folk" och sikta mot att vara jämlika med "vanligt folk" - det handlar inte om att bli likaberättigad med en norm längre, utan att kritisera normen och jobba för de personer rättigheter som normen lämnar utanför. RFSL vill helt enkelt jobba för homosexuella, bisexuella och transpersoner rättigheter i samhället - de vill inte "höja upp oss" till en "lika bra" nivå som heterosexuella och cispersoner, vilket det gamla namnet implicerar. Det handlar alltså inte om "olika rättigheter", utan om att tydligt visa att alla grupper har samma rättigheter och samma värde. Jag sa att vi hade kommit långt i Sverige och att "likaberättigande" idag klingade falskt, men det är fortfarande ett faktum att homo- och bisexuella samt transpersoner diskrimineras i högre utsträckning än heterosexuella och cispersoner på grund av sin läggning och könsidentitet, varför RFSL behövs i allra högsta grad, även om organistaionen förändras, utvecklas och tar upp nya frågor hela tiden.

Jag är fullständigt medveten om att detta normkritiska förhållningssätt inte skulle vara genomförbart om RFSL inte tidigare fått igenom så mycket lag- och attitydförändringar. För att lyfta diskussion till norm-nivå måste vi först ha passerat lika-värde-nivån. Ringgren verkar inte förstå att det är där vi är i Sverige idag. Det är lite som att hävda att Centern borde hålla fast vid "Bondeförbundet" för att det fungerade bra förut, utan att ta hänsyn till hur politiken och väljarkåren ser ut idag. Jag är övertygad om att Frigörelseveckan behövdes då för tiden, liksom grupperna för kristna homosexuella. Jag kritiserar inte hur RFSL och EKHO såg ut och jobbade för 25 år sedan, för det var ett sämre klimat då och homosexualitet behövdes uppmärksammas på ett positivt sätt, men jag ställer högre krav på dem idag. Jag tycker det är absurt att hävda att EKHO borde fortsätta att rikta sitt namn mot bara homosexuella för att det nya namnet blir en "språklig otymplighet." Vad är viktigast - alla Sveriges kristna som är bisexuella, trans och queer - eller några språkkonservativa personers syn på vad som är en snygg förkortning?

Enligt Inglehart-Welzel Cultural Map of the World är Sverige idag ett av världens mest individualistiska länder, där vi har stor frihet att göra egna val och frångå traditionen. Detta står i stor kontrast till Ringgrens påstående att "en människas identitet idag mindre innebär att vara någon särskild och mycket mera att tillhöra en eller flera grupper."

Jag tror att det är omöjligt att få ett exakt svar på huruvida svenskar idag är mer eller mindre benägna att ingå i gruppgemenskaper än tidigare, men vi kan konstatera att det idag är betydligt enklare att tillexempel få dina egna ord publicerade för allmänheten är tidigare genom bloggar och sociala nätverk så som facebook, utan att tillhöra en tidningsgrupp som tidigare krävdes. En annan viktig dimension är att stark grupptillhörighet ofta skapas när gruppen hotas. Inbördes är väl den mest extrema liknelsen, men även hbt-världen är ett bra exempel.

Hbt-personer som länge fått utstå nedvärderande tillmälen som "queer" "bög" och "transa" använde snart dessa ord som en gemensam bas för att skapa motstånd. Istället för att ta illa upp kallade de sig själva för "queers" och tog därmed makten från sina förtryckare. Makten blev synlig och grupperna polariserades. Idag i Sverige är det inte okej att säga nedvärderande saker om homosexuella, bisexuella eller transpersoner. De allra flesta vill heller inte göra det, utan respekterar sina medmänniskor oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Dagens öppnare klimat borde alltså leda till att grupptillhörigheter destabiliseras, inte blir viktigare.

Jag vet inte hur gammal Magnus Ringgren är, men han verkar ha underskattat dagens ungdom. Vi nöjer oss inte med likaberättigande och vi tänker inte avfärdas som gruppslavar. Vi vill riva heteronormen och vi tänker göra det som egna individer, med stöd av varandra i organisationer som inkluderar oss alla.

 

/Zäta

 

Ingen har väl missat de senaste dagarnas stormar kring barnporr, serieteckningar och yttrandefrihet. En man blev dömd för barnpornografibrott av Uppsala tingsrätt efter att 50 teckningar föreställande japanska stiliserade mangafigurer med små bröst i sexuella sammanhang hittats bland hans miljontals seriesidor. Här berättar han själv vad som hänt.

Utdrag: Den lilla andel bilder i erotikamappen som åklagarmyndigheten ansåg vara stötande, var dem där seriefigurerna hade små bröst; gissad ålder någonstans i tonåren. De allra flesta enkla nakenteckningar; några enstaka bilder på en sexakt. Vilken ålder tecknaren tänkt sig är oklart; till saken hör att den japanska seriestilen får seriefigurerna att se unga ut, lägg där till det faktum att japaner är småbröstade i allmänhet. Min lilla mapp med serieerotika innehöll förutom dessa bilder en försvarlig mängd andra, där brösten var lite större. Att detta skulle utgöra skillnaden mellan legalt och illegalt var en så orimlig tanke att den i min vildaste fantasi aldrig slagit mig.

Diskussionen handlar inte om vi ska ha ett förbud mot barnporr eller inte - för det är självklart att vi ska ha. Det är vidrigt att barn utnyttjas för vuxnas sexuella ändamål, samt att detta sprids på nätet. Ingen är för barnporr. Däremot är vi många som är för yttrandefrihet.

Att teckningar inte kan få psykiska men samt att serier inte uppviglar till sexbrott har många redan skrivit om. I fallet ovan är det glasklart att mannen i fråga inte gjort sig skyldig till något annat brott än nyfikenhet och entusiasm över serier. Jag tycker personligen att tecknade bilder av små barn, alltså inte småbystade-typ-17-åringar, i uttalade sexuella sammanhang känns jäkligt äckligt och fel, men jag tycker också att yttrandefriheten går före. Om denna dom blev vägledande skulle det få fruktansvärda konsekvenser. Barn som varit med om övergrepp och ritar det för att bearbeta - kan vuxna som råkar se bilden då bli dömda för barnpornografibrott? Seriestripar där smala och småbystade kvinnor förekommer - ska de förbjudas? Vad mer ska vi förbjuda dokumentation av - män med små penisar, nakna barn som håller handen med varandra, korta kjolar?

Barnporr måste bekämpas, men jag är övertygad att det går att göra med andra medel än inskränkande av yttrandefrihet och stigmatisering av konst, serieläsare och icke-kurviga kvinnor. Lagen är till för att skydda barn, inte skrämma serienördar och konstnärer. Jag förstår att folk ser rött när det handlar om något så fruktansvärt som sexuellt utnyttjade barn, att vissa vill korsfästa förövare och förbjuda teckande nakenbilder - men det är precis därför vi har ett rättsväsende. För att känsligheten i frågan inte ska få gå ut över vår yttrandefrihet och andra grundläggande rättigheter. Svenskt rättsväsende måste förstå detta och ta sitt ansvar, för vi vill knappast hamna där Australien var i vintras, eller hur?

De ville förbjuda småbystade kvinnor i porrfilmer och kvinnlig ejakulation i kampen mot barnporrens namn. Det är ju sjukt. Det är en norm skillnad mellan ett barn och en kvinna med små bröst. Hur kan de få för sig att förbjuda en kroppstyp och säga att de som attraheras av den är perversa? För att inte tala om hur ofattbart sexistiskt och opåläst det är att förbjuda kvinnlig ejakulation eftersom "det är kiss" och "motbjudande." (Jag hoppas innerligt att alla som läser det här vet att så inte är fallet, annars kan ni kolla på länken Fittfakta här till höger.)

Men om nu Sveriges domstolar bestämmer sig för att gå på den här domen i Uppsala som vettig, då kan det få lika konstiga konsekvenser som Australiens lagförslag. Jag funderade på om till exempel min partner skulle måla av mig naken på ett lite stilistiskt sätt, när jag, säg, har handen på underlivet. Om det var ett foto skulle jag ju kunna bevisa att det var jag, och att jag är fyllda 18 år och därför tillåten att dokumentera min sexualitet, men om det var en lite slavrig, cool teckning? Jag har väldigt små bröst. Jag är smal också. Och kort. När jag tänker efter har jag också lugg och gillar att ha accessoarer som anses flickiga, typ rosetter. Att jag är 20 år, fullt kapabel att resonera kring sexualitet dagligdags i en politisk blogg, tycker att sexualitet på mina villkor är fantastiskt och att jag trivs utmärkt med mina små kurvor spelar ingen roll. Om en polis hittade teckningen skulle vi kunna bli åtalade för barnpornografibrott.

Jag är inte längre bara olaglig i Australien, utan i Sverige också! Vad ska jag göra för att få ses som vuxen och legitim, lägga in lite silikon kanske? Trevligt att staten känner för att ogiltigförklara min sexualitet, spä på bröst-hetsen hos unga tjejer och stigmatisera de som gillar små kurvor hos kvinnor. Vad fan håller ni på med?

Jag hoppas innerligt att domen rivs upp och att polisen lägger resurser på att bekäma verklig barnporr som drabbar oskyldiga barn varje dag, istället för att bry sig om A-kupor, nakenteckningar och mangaserier.

/Zäta

Under vårkonserten i nian inledde vi potpurriet med tema tjej/kille med kamplåten Ååå tjejer och spexade med röda feminism-märken och ett stort plakat där det stod "MÄN ÄR DJUR." Jag tror ingen av oss hade koll på varifrån det kom eller varför vi förknippade det med feminism. Våren 2005 var jag 15 år och brydde mig mer om biologiläxan, pojkarnas uppmärksamhet och min egen spegelbild än om politik och feminism.

Idag vet jag att citatet kommer från dokumentären Könskriget av Evin Rubar som sändes i SVT 2005. Hon ville undersöka radikalfeminismens inverkan på svensk politik. Hennes dokumentär inleds med brinnande davidsstjärnor och prat om rituella mord som Sveriges kvinnojourer tydligen tror på. Den fortsätter med intervjuer där mäktiga kvinnosakskämpar säger allt från att "fler män skulle våldta om det inte fanns lagar mot det" till "ja, män är djur, tycker inte du det?" Det är vinklat, galet och extremt osmickrande för svensk radikalfeminism*. Jag blir lika förbannad på upphovsmakarens icke-förmåga att se patriarkala strukturer som på de puckade ord som  ordföranden för ROKS, Riksförbundet för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, häver ur sig.

(*Radikalfeminism är skild från radikal feminism med mellanslag, även om många av de kvinnor som intervjuas definitivt är radikala. Radikalfeminism handlar om en grundsyn på feminism där partiarkatet anses upprätthållas av sexuellt våld (av män mot kvinnor). En grundsyn där mäns potentiella förmåga att våldta är hörnstenen i deras makt. Därmed inte sagt att alla män kan, vill eller kommer våldta, bara att de länge haft den fysiska, lagliga och  moraliska rätten att göra det. Vilket gör maktbalansen i vårt samhälle snedvriden. Du kan ha denna grunssyn och vara en helt vanlig mellanmjölksfeminist som tycker att tjejer borde ta för sig mer och att våldtäkt borde få strängare straff, punkt. Om du däremot är radikal betyder det att du har åsikter som anses laddade och som spränger gränser för vad de flesta i din samtid tycker är acceptabelt. Typ tycker att det ska finnas mans-skatt.)


Trots att de västa hatstormarna kring feminism verkar ha lagt sig är utdrag ur denna dokumentär fortfarande aktuella. Jag såg häromveckan ett klipp där en man frågade Gudryn Schyman "Är det inte ni som tycker att män är djur?" Det klassiska uttalandet om att "män är djur" kommer från Ireen von Wachenfelt, ordförande för ROKS efter att hon fått olika varianter på frågan "så ni står för den här artikeln där män kallas för sämre än djur i er organisation?" ett tiotal gånger. I intervjun citerar Rubin ur en bokrecention av SCUM-manifestet, en känd, galen och radikal skrift av Valerie Solanas. Wachenfelt försöker försvara sig med att det är just en bokrecention. Rubin ger igen med att ROKS hyllar en bok där manshatet flödar.

Solanas hatade definitivt män. Hon hade blivit utnyttjad av män hela sitt liv och såg i SCUM-manifestet en chans till att vända offerrollen till något nyskapande, vackert och viktigt. Hon ansågs mentalsjuk men tyckte själv att det var världen som var sjuk. Många feminister beundrar hennes texter och livsverk. Solanas är kult. Hon är larger then life. Hon är stark och cool. Men väldigt få feminister hatar män trots att de beundarar Solanas.

Du behöver inte stå för allt som dina idoler gör och tycker. Många tycker att Luther rockar, väldigt få håller med om att kvinnor bör stanna i hemmet eftersom de har breda rumpor, trots att Luther skrev det. Många beundrar Nietzsche för att han valde att bli galen och för hans banbrytande filosofi, men väldigt få tycker hans idéer om övermänniskan och den ädla rasen som skall komma och styra över slavarna (vi vanliga) är bra. Många älskar Van Gogs konst, men få tycker att det är trevligt och önskvärt att skära av sig öronen. Många, inklusive jag själv, tycker att Darwin gjorde fantastiska upptäkter, men få håller med om hans tankar att kvinnan är biologiskt underlägsen mannen och mer lik "de underlägsna raserna." En persons gärningar eller verk kan ha vissa poänger som du kan relatera till, utan att du behöver stå för allt den personen någonsin sagt och gjort. Solanas skrev att män var vandrande dildos, ja. Jag håller inte med om det. Män är människor. Jag tycker överlag att hon är galet separatistisk och grym, men jag tycker också att hennes texter ibland är träffande analyser av samhället och att hon är cool och viktig.

Män är djur - orginalklippet (spola fram en minut om du vill slippa morgonsoffan):


Jag skulle aldrig försvara det Wachenfelt säger. Det är varken sant eller smart av henne att hålla med om att män är vandrande dildos och djur. Pucko. Men hennes största misstag är faktiskt inte manshat, utan brist på mediaträning. Det syns lång väg hur obekväm hon är. Hon är uppenbarligen inte insatt i artikeln som Rubar pratar om och försöker så länge hon klarar att undvika att uttala sig för hela organisationen. Rubar gör inte en schysst intervju. Hon får fet belöning i och med att Wachenfelt är så klumpig, men hon är inte förtjänt av den. Bra journalistik innebär inte att upprepa samma fråga tills du får ett slagfärdigt svar.

Jag kan tycka att Rubin dokumentär satte fingret på några skumma saker och felaktigheter som pågick inom ROKS under den här tiden. Det var bra. Alla instanser i samhället behöver granskning och Wachenfelt var uppenbarligen inte en lämplig ordförande.

Detta betyder inte att feminism har något som helst att göra med manshat. Feminism handlar om rättvisa. Feminism handlar om lika villkor inom arbetsmarknad, sexliv och media. Feminism är inte radikalt. Wachenfelt är radikal. Det är en enorm skillnad.

Jag tycker också att det vore konstigt att ignorera ROKS verklighet. De kvinnor som jobbar där träffar dagligen kvinnor som blivit misshandlade, våldtagana och utnyttjade av män. Alla män våldtar inte, men 97% av alla våldtäkter begås av män och innan 1962 var våldtäkt inom äktenskapet lagligt i Sverige. Enligt FN har tredjedel av alla världens kvinnor har någon gång blivit utsatta för sexuellt våld. Att prata om detta som ett enormt samhällsproblem som främst drabbar kvinnor är inte att hata män, det är att erkänna sanningen. Jag förstår att vanliga killar som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att våldta blir upprörda när de hör saker som "mäns våld mot kvinnor." Jag har då aldrig slagit en kvinna! Nej, bra, jag tänker inte hylla dig för att du låter bli för det är väl en förbannad grundläggande mänsklig grej att inte misshandla andra, men män ska inte behöva känna sig som stereotypiserade djur som alla är våldtäktsmän heller.

Jag har aldrig mått så dåligt av en undervisningsvecka som den när vi besökte NCK - Nationellt center för kvinnofrid, och pratade om sexuellt våld. Hemska vittnesmål. Domslut som aldrig kommer. Statestik. Mord. Internalisering. Våld, våld, våld. Mäns makt över kvinnor. Och då fick vi inte direkt träffa offren ansikte mot ansikte. Efter ett arbetsliv av det är det inte helt konstigt att en viss bitterhet mot män infinner sig. Men, MEN, detta ska inte behöva gå ut över alla de sjyssta killar som tycker att kvinnovåld är hemskt. Kvinnojourerna borde få mediaträning och tänka över sina uttalanden. Killarna borde inse att allt inte handlar om dem personligen, men att det finns ett stort problem där män utövar våld mot kvinnor. Det är faktiskt sjukt egoistiskt att låta sitt sårade ego stå i vägen för brottsbekämpning och mänskliga rättigheter.

Jag tycker inte att generaliserande och nedsättande saker som sägs om något av könen i officiella sammanhang är bra. "Djur" tycker många är nedsättande eftersom det förknippas med instinkter och förvisar människan som skapelsens krona.

Jag ska inte komma in på en biologi-debatt här, men ärligt talat - vi är alla djur. Utan krona, men med rättighet att leva liv fria från våld och fördomar.

/Zäta

Igår hittade jag hittade fyra fina rosetter.


Tillsammans kostade de 40 kronor.


Det tyckte jag var trevligt.

/Zäta

En kursare till mig berättade att hon frågat en tjej hon just träffat om hon hade någon partner, och fått svaret: Men sluta vara så jäkla PK - nej, jag har inte kille.

PK, eller politiskt korrekt som utläsningen lyder har blivit ett skällsord. Visserligen ofta ett skämtsamt sådant, men ändå något som antyder att du är feg, svävande och tråkigt. Kom igen vi vill höra det gottiga, inte nått politiskt välgenomtänkt som inte kan såra nån! verkar vara huvudtanken bakom att använda PK som ett skällsord.

Det finns ingen ordboksdefinition av PK och det är därför lite svårt att analysera begreppet, men klart står det i alla fall att PK handlar om vad du kan säga offentligt i vårt samhälle utan att uppröra folk. Det är tillexempel inte särskilt PK att säga att judar och homosexuella nog ska hålla sig i bakgrunden, medan det är väldigt PK att vara för jämställdhet (men mot kvotering). Jag håller med om att det ibland kan gå för långt inom den politiska sfären med att tillfredställa alla sorters människor. Ett lysande exempel på detta är RFSL:s nya bok "Verklighetens folk" som består av bilder på icke-normativa familjer kombinerat med citat av Göran Hägglund och Kristdemokraternas hemsida. Citat som verkligen passar till bilderna. "Vi vill att människor ska få välja själva hur de ska leva, ingen ska behöva pressas in i en mall de inte passar i" (ej exakt citat, jag läste den lite snabbt igår, men mallen var definitivt med.) Det är alltså samma Hägglund som i april 2008 i en artikel i DN skrev att Kristdemokraterna aldrig skulle tillåta könsneutrala äktenskap.

Det blir verkligen fegt och tråkigt när Hägglund pratar om "Familjens rättigheter" och bara menar att mamman i en kärnfamilj ska ha rätt att ta ut alla barnmånader, inte att lesbiska par ska få hjälp med insemination eller att familjer med tre vuxna i ska kunna registrera alla som vårdnadshavare. Men PK i folkmun handlar knappast om politik, utan om fördomar och vilka som är okej att uttrycka.

Jag säger också "Peekååå" ibland på ett menande sätt när jag tycker att någon hymlar, men jag tycker att det har gott för långt. Är det PK, i dess negativa bemärkelse, att inte skämta nedsättande om bögar och flator? Är det PK att tillsätta en kvinnlig chef? Är det PK att säga utlandsfödd istället för utlänningarna? Är det PK att prata om åtgärder för låginkomsttagre istället för att fråga sig hur vi ska kunna hjälpa de stackars fattiglapparna?

Eller är det rent och skär hyfs att inte skämta nedsättande om minoritetsgrupper, är det kanske rättvist att en kompetent kvinna får bli chef och förtjänar inte alla människor, oavsett ekonomisk status, samma respekt? Politisk korrekthet är inte bara fegis-prat, det är en inställning till samhället som skyddar dess mindre priviligerade medborgare. Jag är väldigt glad att jag lever i ett land där det blir skandal om en riksdagsledamot säger "bögjävlar" och "hon fick skylla sig själv som hade kort kjol." Jag skulle inte vilja att de fördomar och hatiska åsikter som syns så tydligt i kommentarerna på nätartiklar fick fritt spelrum på den politiska och officiella arenan. För att dra det till sin spets vet vi alla hur det kan gå när staten sprider fördomar - folkmord och världskrig.

PK får inte bli en fegisvägg att gömma sig bakom så som Hägglund gör, men det får heller bli bara ett skällsord. Det är faktiskt ganska fantastiskt att veta att jag och alla tjejer jag känner, alla bögar, flator och transpersoner åtminstone ska ha staten på vår sida. Visst ser det inte alltid ut så och enskilda myndighetspersoner kan vara fördomsfulla svin, men det finns en grundläggande rätt här som många andra människor i världen saknar. Det är också fint att många "vanliga" människor (icke-officiella, alltså) inte tyckar att respekt är fånigt och PK, utan självklart.

Nu har jag mest talat om minoritetsgrupper, men alla skyddas faktiskt av PK-attityden ibland. Kommer ni ihåg "män är djur"-skandalen? Det var inte särskilt PK att säga något sådant. Och det vore inte särskilt trevligt att bo i ett land där det var okej att klanka ned på män heller, eller hur? Jag förstår mycket väl att folk ibland måste gå över gränser för att få uppmärksamhet och därmed slutar vara PK, som när F! eldade pengar tillexempel, men som grundinställning tycker jag att PK har fått lite väl dålig klang.

För att återgå till tjejen som kände sig kränkt av att inte bli satt i facket "hetero" på en gång. Kom ihåg att min kursare inte frågade om tjejen hade flickvän - det hade varit lika o-PK som att fråga efter pojkvän, hon frågade om hon hade partner. Ett ord som inkluderar alla, oavsett läggning och könsidentitet. Även heterosexuella cispersoner. Tjejen blev alltså inte utesluten, hon blev bara inte priviligerad i och med sin läggning.

PK är kanske inte gynnsamt för majoritetsgrupper - men det är inte heller missgynsamt. Men det är fantastiskt trevligt och ibland livsavgörande för personer utanför normen att PK finns. Allt som allt alltså - en positiv sak. Det tycker jag vi kan tänka på lite oftare.

/Zäta

Jag har just läst ut Champangeflickan - en svensk strippa berättar av Caroline L Jensen. Boken handlar om Caroline som efter att ha gjort slut med sin pojkvän och råkat elda upp sin lägenhet helt plötsligt ser strippklubbarbas Köpenhamn som ett bra sätt att tjäna pengar. Hon har stora bröst och är bra på att snacka, så det går suveränt för henne tills hon är med om att en av hennes kompias mördas utan att deras chefter bryr sig och hon bestämmer sig för att åka hem och fortsätta på juristlinjen. Den är självbiografisk, ibland rolig och med självdistans och ibland bara föraktfull mot allt och alla som inte tänker precis som författaren själv. Folk som inte gillar julen är trångsynta glädjedödare, feminister är rabiata och enkelriktade hela bunten, transtjejer är "oäkta kvinnor" som gör vad som helst för pengar och gamla prostitureade är uttjänta och äckliga.

Jag tycker att det är en intressant historia och hon har många poänger kring hur svensk socialtjänst fungerar och tänkvärda slutsatser kring prostitution och sex, men jag blir galen på den föraktfulla och överlägsna tonen. Jag tycker inte att hon låter överlägsen när hon beskriver sin barndom där hon gled fram på en räkmacka av intelligens och så småningom skönhet - det är väl helt enkelt sant, och är det något jag inte gillar med konstruerad kvinnlighet så är det ursäktandet av den egna framgången. Men det känns ganska kontraproduktivt att konsekvent dissa andra människor när ett av syftena med boken verkar vara att minska andra människors förakt för strippor, genom att ge en inblick i en vanlig strippas vardag och därmed visa att det kan vara självvalt och trevligt.

SVT visade en film som hette Shocking truth och som handlade om porrbranchen  - eller rättare sagt handlade den väldigt vinklat om de stackars utsatta och urblåsta kvinnor i den branschen som inte vet sitt eget bästa utan utnyttjas av de grymma och sluga männen. Monstren, för det är ju - utgick filmen från - vad män är. Och offren, för det är ju vad kvinnor är.
Jag gick i taket, som alltid när jag tvingas se eller höra ensidigt feministiskt dravel som saknar verklighetsförankring. Efter filmen ägnades ett helt avsnitt av ett debattprogram åt ämnet och inbjudna att företräda "min" aktuella sida var ett gäng fördomsbekräftande, blonderade mjölkkor och en gapig och hjärnbefriad prostituerad kvinna. Jag visste inte vad jag var argast på; att filmskaparens påstod sig vara kvalificerad att bedöma graden av utnyttjande i mitt liv, eller att de som hade chansen att argumentera för andra sidor av saken var så dåliga på det att efterblivna babianer hade gjort ett bättre jobb. (s. 294)

Det är svårt att sätta upp generella och universiella gränser för vad som är okej, och vad som är utnyttjande och fel när det kommer till porr, strippklubbar och prostitution tycker jag. Porr och prostitution förtjänar egna inlägg och detta skulle kunna bli hur långt som helst, men rent allmänt kan jag väl säga som jag gjorde i radioprogammet Knullrufs när de intervjuade mig om prostitution: I den ultimata världen, där alla var fria och hade lika mycket makt och inflytande över sina egna liv,  där inga maktordningar mellan kön eller raser fanns - där skulle inte prostitution eller porr vara fel. För då skulle det verkligen vara vuxna människor som gjorde något de ville för pengar eller framför kameran. Men den världen är långt ifrån här. Traffickingoffer blir tvingade i ordets grövsta bemärkelse - de riskerar att bli dödade eller utslängda på gatan om de inte gör sexuella tjänster. Men även andra prostituerade och personer inom porrbranschen kan bli indirekt tvingade - genom ett behov av pengar eller genom nedbrytning av självförtroende och internalisering av andras vilja. Det vore också löjligt att prata om porrbranschen som könsneutral. Det är ett välkänt faktum att de flesta porrkonsumenter är män och de flesta som jobbar inom branschen är kvinnor.

Det finns säkert också de kvinnor som blir prostituerade eller strippor av egen fri vilja och som oftast njuter av sitt jobb. Och det är egentligen här dilemmat finns för mig - för när det gäller direkt och indirekt tvång så är det självklart att det är fel och utnyttjande. Men om någon faktiskt vill strippa, är det fortfarande fel?

Jag tycker att en branch som går ut på att exploatera kvinnlig sexualitet och reducera människor till bröst och knullhål är vidrig. Porrbranchen är och kommer så länge den ser ut såhär att vara ett enormt hinder för en jämställd värld. Däremot tycker jag inte att porr i sig är något felaktigt. Jag har inget moraliskt att invända mot att låta andra människor titta på din kropp och njuta av din sexualitet - så länge du själv gillar det och har full kontroll över vem som tittar och varför du gör det. Det scenariot är tyvärr ganska osannolikt, vilket gör att jag vänder mig mot porrbranchen som den ser ut idag. Den drabbar inte heller bara de direkt inblandade. Hur många komplex hos unga tjejer och killar har inte fötts ur oro för att inte "nå upp till" en porrfilmskropp? Hur många samlag har varit hemska eftersom killen trott att det ska gå till som på porrfilm? Hur många begränsande stereotyper om kvinnlig passivitet har inte befästs? Hur många sårande skämt om små bröst eller korta kjolar har inte fötts ur konsumtion av denna bransch? Nej, en sådan bransch skulle världen må bättre utan.

Åter till den lyckliga strippan. Är hon en av skurkarna i dramat? Hjälper hon till att upprätthålla stereotyper som gör män till sexmonster och kvinnor till offer - eller är det rent av som Jensen hävdar - att feministerna har den rollen? Jag tycker det är viktigt att skilja på strukturer och människor. För rent krasst bidrar kvinnan som tjänar pengar på sina bröst att branchen överlever och därmed kan fortsätta sprida eländigheter. Men det är inte heller så enkelt, för varje människa har sitt eget rörelseutrymme inom och ibland mellan alla dessa strukturer som försöker sätta åt oss. Upplever hon att hon är fri och vill knulla eller strippa som leverne så tycker inte jag att någon annan kan säga åt henne att låta bli för mänsklighetens bästa. (Det trodde du inte om en feminist va, Caroline? Feminism handlar inte om fördömande, utan om rättvisa för kvinnor.) Däremot kommer hon, oavsett hur hon känner, att bidra till en eländig bransch. Det kanske är värt det för henne, vad vet jag?

För att sammanfatta kan jag säga att porr i sig inte är något ont, men porrbranschen idag ger upphov till en hel del riktigt ont och jävligt, som vi bör använda vår kraft för att motverka och bekämpa så gott vi kan. Kvinnor är inte knullhål och vårt värde sitter inte i kupstorleken.

Jag vill leva i en värld där unga tjejer aldrig hört talas om att kvinnor bara skulle vara till för att knullas med - inte en värld där allt för många av oss mäter sig mot ideal som härör från denna bild.

/Zäta

Jag försöker fixa till bloggen lite, men saker jag tagit bort ur kodmallen syns fortfarande på framsidan. Och ja, jag har uppdaterat. Till och med provat en annan webläsare. Dessutom syns inte kommentarerna på senaste inlägget och de länkar jag lagt in under Best of syns inte. Jag får lite panik. Funka dumma blogg!

/Zäta

Update. Nu funkar det att ändra i kodmallen och Best of-inläggen har uppdaterats. Rubrikerna på inläggen är nu en länk till kommentarerna. Jag har till och med listat ut hur jag ska få in en blogroll här till höger! Den ska fyllas på så småningom.

Jag har bestämt mig för att inte åka på Queertopia efter en veckas fram-och-tillbakande. Tältning, trängsel, sömnbrist och behöva ta det lugnt hela tiden känns övermäktigt och skittrist. Jag vill verkligen och jag tror att det skulle vara hur kul som helst att lyssna på bra band, träffa kompisar och nya coola människor och insupa stämningen - om jag var frisk. Men det suger att göra saker halvhjärtat och vara trött och ta hänsyn till svullna organ. Jävla körtelfeber som förstör min sommar.

Nu ska jag gråta en skvätt till och sedan inse att det inte är hela världen. Fördelen är ju att vi kan fixa klart nya rummet i lugn och ro. Dessutom kommer jag inte vara utan Internet i fem dar, vilket väl kan vara till glädje för några läsare (som strömmar till fler och fler, vilket är kul men förvånande - solar och badar inte ni friskusar mest hela dagarna nu?)

Dummadumma. Jag ska trösta mig med lite Pride nästa vecka och lite te just nu.

/Zäta

Hallongrottan är ungefär världens mysigaste bokaffär. Det finns alltid te och kakor, de har alla queera böcker du kan tänkas vilja ha och Bitte som äger den är en sån där person som det bara osar entusiasm och vänlighet om. Jag hittade dit första gången i vintras och blev störtkär. Vi var kvar i säkert tre timmar medan vi letade julklappar till hela släkten, blev lyckliga över barnböckernas icka-normativitet, åt hallongrottor och gömde oss från snön.

Nu ska Bitte börja plugga och satsa på sina serier, vilket känns tråkigt för ett nyblivet fan, men kul eftersom hon gör najs serier. Men Hallongrottan behöver nya ägare om den inte ska läggas ned! Jag hoppas innerligt att någon kan och vill ta över, för Sveriges queera fina utanför-normen-liv skulle bli mycket fattigare utan denna fantastiska lilla affär.

/Zäta

Kvotering är verkligen en het potatis i Sverige. Det blir så tydligt att Jämställdhet är bra och självklart, bara är tomma ord från många politiker och privatpersoner - för när det verkligen kommer till att omfördela makt till kvinnornas fördel - då är det plötsligt moraliskt fel och ogenomförbart och allt därimellan.

Problemet med kvotering är att de allra flesta bara ser kvotering som en brysk åtgärd, de lyfter inte blicken och ser varför den behövs. Och jag håller helt med att om vi levde i ett jämställt samhälle skulle kvotering vara orättvist och konstigt - å andra sidan skulle det aldrig komma på tal för det skulle inte behövas - men så ser inte det här samhället ut.

Det finns hisnande statistik på hur kvinnorna sorteras bort från maktpositioner - just för att de är kvinnor. Det finns också definierat i ramen för manlighet och kvinnlighet (rak och effektiv vs. känslosam och detaljfixerd) vad som passar till chefsposter - oavsett hur individer beter sig mäts de olika mot dessa fördomar beroende på sitt kön. Idag är de kvinnor som får maktpositioner ofta mångfaldigt mer kompetenta än sina manliga kollegor - en kvinnlig doktorand måste publicera 2,7 gånger så många artiklar som en manlig för att få samma lön. Kvinnliga chefer på mellanchefnivå har dubbelt så ofta som männen akademisk utbildning i bagaget. På grundnivå är det 65% kvinnor vid Sveriges universitet, medan det bara är 17% av professorerna är kvinnor - och så har det sett ut i över 30 år, så att "det blir bättre med tiden" är inte sant. Två procent av Sveriges börsstyrelser består av kvinnor. Det finns en mängs avhandlingar och böcker skrivna om "glastaket" som den barriär som hindrar kvinnor från att klättra i karriären på samma sätt som män kallas. Det finns teorier utarbetade om hur, varför och när män och andra kvinnor hindrar kvinnor från att få inflytande och makt. (Bland annat "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Lotta Snickare och Lisa Marklund och "Det ordnar sig" av Charlotte Holgersson, Pia Höök, Sophie Linghag och Anna Wahl)

Ett argument som ofta används av motståndare till kvotering är att det är i mansdominerade yrken som mycket makt finns i chefsposterna, och därför är det bara logiskt att män jobbar där. (Det säger ju något i sig) Jag tycker inte att en på procenten korrekt återspegling av organisationen i kön ska finnas i chefsskiktet, men vilka som utbildat sig inom området borde ju få genomslag även högre upp. Det får det också. I mansdominerade yrken. Där är det nästan bara män som har makten. Problemet är att även i kvinnodominerande yrken har männen makten.

Jag minns mitt fösta sommarjobb på apoteket då min chef visade ett "träd" över organisationens ledare, med VD:n i topp. Det var ungefär 15 namn varav kanske tre var kvinnor. På apotekarlinjen är det 90% kvinnor. Men det slutar inte där, för vilka chefspositioner som innehas av män respektive kvinnor skiljer sig också åt. Kvinnor är oftare personalchefer, medan män oftare är chefter för själva kärnverksamheten - och det är där makten och möjlighet till befodran finns.

Nog om sakernas tillstånd, för jag vet att många är medvetna om detta och ändå inte gillar kvotering. Det ska lösas på annat sätt. Attityder måste förändras, vi måste uppfostra barnen på ett annat sätt, kunskap måste spridas, vi måste vara smidiga. Jag håller med om nästan allt. Det är hur viktigt som helst att jobba på attityder och kunskap - och dessutom en absolut nödvändighet om kvotering ska införas - folk måste ju veta och förstå varför. Uppsfostran är jätteviktig, men det är ett för långsamt medium. Kvinnors löneskillnader har legat still i årtionden, och då har ju nya generationer med jämställda? värderingar växt upp och börjat jobba under tiden. Det hjälper inte att bara prata och lirka.

Se bara vad som fick kvinnors rättigheter att ta stormsteg under 1900-talet: Världskrigen. En konkret förändring som ledde till att kvinnor fick möjlighet att gå ut och jobba - och efter det var det svårare att förneka dem den rätten och att de skötte det bra. Jag menar naturligtvis inte att krig är bra för mänskligheten, jag menar endast att en konkret förändring ibland kan ändra attityder snabbare än en attitydförändring kan skapa samma konkreta förändring.

Kvotering har inget som helst med utbildning, erfarenhet eller kompetens att göra. Det har endast med kön att göra, det kvinnliga könet. Vad händer när man sparkar 40% av styrelsen, ersätter dessa med oerfarna kvinnor tagna från låga chefsposter som då saknar åratal av erfarenhet? Sämre skötta företag och ett förakt mot dessa kvinnor då de inte förtjänat posten.

Varför ska inte kvinnor behöva konkurrera på samma villkor? - Pether

De som propagerar for kvotering ar under medelmattan. De som inte gor det ar over medelmattan. - 007

Ett par kritiska kommentarer under den här fantastiska artikeln i SvD.

De två kommentarna tycker jag är intressanta ur flera perspektiv. Kvotering är för dem ett oförtjänt privilegium som alla kvinnor kan rida på, medan de stackars männen blir förtryckta. Jag förstår som sagt att det kan framstå som det om du inte vet något om bakgrunden, men för mig ter sig frågan "Varför ska inte kvinnor behöva konkurrera på samma villkor?" nästan skrattretande tragisk. Tänk vad många kvinnor som haft en konkurrens på lika villkor som sin högsta önskan genom tiderna. Tänk om mina smarta kvinnliga klasskompisar någon gång fått höra det som mina smarta menliga klasskompisar fick höra jämt: hur begåvade de var. Vi var bara duktiga. Tänk hur många kvinnor som ursinniga sett sitt eget förslag läggas fram av en manlig kollega på mötet bara sekunder efter att hon sagt samma sak, med skillnaden att alla lyssnar och håller med nu. Det kan kanske verka onödigt att strida för den här frågan, när vi i lagens mening faktiskt är jämställda, men det är plågsamt tydligt att vi inte alls är det i realiteten. Hela frågan om kvotering som en kvinnoförmån är totalt snedvriden, det är ju för att det är så förbannat svårt att göra karriär som kvinna som det överhuvudtaget förs på tal. Kvotering skulle inte gynna kvinnor så mycket att de fick mer makt än män, det skulle bara vara en droppe i havet av maktfördelning. Men en stor och väldigt viktig droppe, som kunde leda till fler.


Att en del män behöver säga att det bara är folk under medelmåttan som är för kvotering förstår jag till viss del och tror inte att det går att råda bot på så länge de vägrar inse sina egna privilegier, eftersom kvotering minskar (den potentiella) makten för dessa män, och därmed är otrevligt för dem. Det jag däremot blir lite ledsen över är de kvinnor som säger "Jag skulle då aldrig vilja bli inkvoterad! Det skulle kännas som fusk, jag skulle bara vara där på grund av mitt kön." Jag vill inte heller bli inkvoterad, tro mig. Jag vill bli sedd som en värdefull medarbetare, trevlig person och kompetent chef, bara. Problemet är att jag också kommer att vägas och mätas i en könad vågskål som jag inte rår över, där den ena sidan väger betydligt tyngre än den andra, oavsett hur mycket vi pratar om individer. Alternativet som kvarstår är att göra som Sveriger karriärkvinnor idag: Prestera skiten ur sina manliga kollegor. Jag förstår att det har en viss lockelse, jag älskar själv att få MVG plus och ett "lysande" och fasiken vet vad. Jag tycker om att vara "över medelmåttan" för att använda kritikernas ord (i vissa specifika sammanhang så som skolarbeten alltså, inte som människa). Det ger mig en kick att prestera bra, eller fantastiskt bra, och jag har ofta kul under tiden. Men borde det behövas? Borde kvinnor behöva publicera 2,7 gånger så mycket som männen för att få samma lön? Självklart inte. Det som liberalerna jämt talar om: Det handlar om individer! blir verklighet först när vi kompenserat för den skillnad den väldigt skeva vågskålen som kallas kön utgör.

Om kvotering ska fungera måste kvinnor sluta oroa sig för "att bara bli inkvoterade." Kvotering handlar inte om att ta kassörskan och göra henne till varuhuschef över en natt. Det handlar om att se vilka personer som är kvalificerade, helt och fullt kvalificerade oavsett kön, till styrelse- och chefsjobben och sedan kompensera för den utsortering av kvinnor som i vanliga fall sker genom att använda lagen för att ta in fler kvinnor. Det är enkelt, rättvist och det är bra för både kvinnorna, kvinnolöner och maktfördelning i allmänhet, för företaget som utnyttjar sin fulla potential och för överiga män i styrelsen som får en bättre styrelse. De enda som missgynnas är de icke-kvalificerade män som går miste om det jobb de skulle fått utifall kvoteringen inte hade skett. Det låter krasst, och självklart generaliserar jag en del - det finns förstås dåliga karriärskvinnor och män som är fantastiskt förtjänta av sitt jobb, men det finns få kvinnor som är oförtjänta av sin ställning och få män som förlorar i en konkurrens med kvinnor - även om han kan göra det mot andra män. Om ni vill ha ett verkligt exempel på att det faktiskat går till såhär tycker jag att ni ska läsa Sanningen om IKEA av Johan Stenebo. Poängen är att kvinnor måste tro på sin egen kompetens, för oavsett om vi blir inkvoterade eller inte så kommer vi att bli dömda hårt.

Sedan tycker jag också att kvotering alltid bör vara grundat på kvalifikationer, genomföras bara där det behövs och inte sträva efter 50-50 utan efter utjämning av makt, oavsett siffror. Tillsist skulle jag vilja sammanfatta hela inlägget med en fras som till och med min mamma gillade (hon är ganska skeptisk mot det hela):

Att kvotera handlar inte om att släppa fram inkompetenta kvinnor. Att kvotera handlar att släppa fram de individer som är kompetenta, men som annars sorteras bort för att de är kvinnor.

/Zäta

I Frankrike är som ni väl hört en lag om förbud mot att bära burka/niqab på allmän plats på gång. Om allt går som planerat träder den i kraft nästa år.

H hade ännu inte fyllt 17 och jag hade gjort det tidigare det året. Vi var höga på livsglädje, frihet och uppmärksamhet, även om det hela smälte ihop till en härlig dimma av pubrundans många stopp. Det var sommar och vi var utomlands själva för första gången. Vi blev förälskade i Edinburgh och lite smått förtjusta i några personer vi träffade där. När sista puben stängt gick vi tillbaka till vårt hostel, jag hand i hand med killen som var så charmig och rolig trots att han var mycket äldre och rätt udda. Vi satte oss i ett litet kuddbeklätt rum innanför köket och hånglade. Och kysstes. Och pratade. Hela natten. Jag svävade på små moln. H satt i entréns soffgrupper tillsammans med spridda delar av sällskapet, trots att hon var utmattad av dans och alkohol klockan fyra på morgonen, för hon vägrade lämna mig ensam med den okända killen.

I efterhand blir jag lite rörd över omtanken, även om jag hade gjort precis samma sak för henne. Det var hederskodex, en odiskutabel regel, att inte lämna varandra ensamma med killar utomlands i den åldern. Jag hade full kontroll över situationen och blev snarast irriterad på nämna kille för att han frågade mig hela tiden om jag verkligen ville göra si och så, även om jag idag förstår honom då jag var så mycket yngre. Ju äldre vi har blivit desto mindre beskyddande jäntemot varandra har vi nog blivit. På gott och ont. Jag tror absolut att det finns en poäng med att du har större koll på vad du själv vill när du är 20 och redan har en del erfarenhet, än när du är 16 år och aldrig haft sex, men samtidigt handlar det så mycket mer om individer än om ålder.

Det är viktigt att vara försiktig, att komma överens innan utgången om vilka regler som gäller. (Typ, inte lämna krogen själv, alltid va nåbar på mobilen, ha koll så ingen blir för full eller vad det nu kan vara.) Men rädslan för att bli våldtagen eller utnyttjad kan inte heller få styra alla de potentiellt fantastiska kvällarna och nätterna som ligger där ute och väntar. Det får fruktansvärda konsekvenser när något går snett, men hur stort ansvar kan du egentligen ta för det själv? Jag tillhör dem som inte tycker att tjejen har någon skuld i våldtäkten för att hon frivilligt följt med killen någonstans. "Det var ju inte så smart gjort" hörs ofta kommenteras. Som att det var hon som var osmart, och inte våldtäktsmannen som var omänsklig och våldsam.

Trots att jag blir galen på att tjejer ska behöva vara försiktiga istället för att brott ska bekämpas, så måste vi ändå anpassa oss till den verklighet vi lever i. Att vara med någon du inte känner kan vara väldigt farligt, å andra sidan begås de flesta våldtäkter av gärningsmän som redan känner offret. Jag vet faktist inte varför jag kom att tänka på den där natten i Skottland just nu, men jag tror att jag tyckte att det var lite inspirerande. Självklart kan vi inte ha våra kompisar i rummet bredvid varje gång vi har sex, men att hålla koll på varandra när det egna omdömet sviker är faktiskt väldigt bra. Och det fina med regler som är uppgjorda innan är att ingen har rätt att bli sur för att kompisen förvägrar en vad som verkar vara lite najs sex i buskarna.

Men som alltid, försiktigheten kan också gå för långt. Najs sex i buskarna kan ju faktiskt vara just najs sex i buskar. Om du är tillräckligt nykter för att avgöra det och vet var dina vänner är alltså.

/Zäta

Jag vill hävda att det går att kombinera tron på evolutionsteorin i sin helhet och en genusvetenskaplig syn på världen, med reell jämställdhet som mål. Och att det beror på ett missförstånd. Missförståndet som så många gör när det kommer till evolutionen, ofta helt omedvetet, är att den har ett mål. Evolution är utveckling, den strävar framåt, världen blir hela tiden bättre. Nej. Evolution handlar enbart om slumpvisa förändringar bland kvävebaserna i DNA, som ibland (ytterst ytterst sällan) leder till en fördel och händer i en könscell som råkar bli avkomma, vilket gör att den egenskapen förs vidare eftersom det var en fördel i att göra avkomma.

"Den starkes överlevnad" är bullshit. Den som får flest av avkommor, den som klarar sig bäst fram till reproduktionen, oavsett om det är rätt kasst, är lyckad ur evolutionär synpunkt. I det långa loppet förändrar detta arter, och bildar nya. Men inte i någon speciell förutbestämd riktning eller till det bättre. Det bara förändrar.

Alla idag levande arter är en produkt av sina förfädrar och förmödrars förmåga till anpassning och därmed fortplantning. Alla arter som lever idag har kommit lika "långt", vi har en gemensam an-organism. Min gemensamma anfader/moder med en chimpans ligger ca 7 miljoner år bakåt i tiden, men därifrån har vi utvecklats lika mycket, bara åt lite olika håll. Chimpansens förfäder blev bättre på att klättra i träd, mina på att gå på två ben. Men chimpansen är inte "lägre stående" än mig. Den är precis lika utvecklad. Precis som att pelargonen här på min altan är lika utvecklad som jag, fast vår gemensamma anfader ligger betydligt längre bak i tiden. Att evolutionen "skapat" vackra pelargoner eller intelligenta chimpanser verkar kanske som framsteg, men det är bara en slump. Att jag uppfattar något som vackert beror förstås också på hur jag tolkar världen, och inte på att pelargoner (det är en blomma btw) ÄR, av någon objektiv och bestående anledning bortom mänskligt förnuft, vackra. På samma sätt tolkar vi gärna evolutionen som ändåmålsenlig och framåtsträvande. Det ändåmålsenliga är efterkonstruktioner. Giraffen har inte lång hals för att det är bra, den giraff som hade lite längre hals fick lite mer mat och kunde producera lite mer ungar och så småningom blev giraffernas halsar långa. Det är bara i efterhand vi människor med våra systematiserande hjärnor kan tycka att det var ändåmålsenligt av evolutionen.

I boken Arvet efter Darwin av Birgtta Forsman som jag just avslutat ondgör sig författaren över hur vissa feminister helt verkar vilja stänga av "verkligheten" - biologin, till fördel för social påverkan, eftersom vi annars enligt dessa feminister hamnar i determenistiska mönster där kvinnan blir reducerad till barnfödarmaskin. Forsman påpekar med rätta att det istället är i samhällen som styrs av religion och där evolutionsteorin inte beaktas som kvinnors rättigheter ligger längst efter. Jag håller med om att religion ofta är ett större hot mot jämställdhet än vetenskap - vem kan argumentera med en allsmäktig guds vilja? Däremot tycker jag att hon avfärdar feministernas oro lite väl lättvindigt. Vi kan inte bortse från att vår kultur bär på ett tungt arv av att förkroppsliga och förringa kvinnan, och även om, som hon påpekar, vetenskap ofta motbevisar teser så som att kvinnor skulle ha lägre intelligens, kan den också användas för att motivera orättvisor. Men det är här vi måste återgå till missförståndet. Hur kan vi motivera en orättvisa med en process som är helt slumpmässig?

Like nature intended är en ofta upprepad fras, som inte har någon som helst verklighetsförankring. Naturen menade inget alls. Att vi säger "giraffen har lång hals för att kunna äta löv högt upp" vilseleder oss, men det är bara en språklig konstruktion. Det skulle helt enkelt bli otympligt att säga "det naturliga urvalet gynnade giraffer som fick lite längre hals därför att de kom åt mer föda och då så småningom blev deras halsar längre för att långhalsade giraffer i genomsnitt fick mer avkomma som också hade långa halsar" varje gång vi vill förklara en evolutionär process. Det viktiga är att skilja på ÄR - hur världen faktiskt ser ut och BÖR - hur världen borde se ut och vara. Evolutionsteorin ger bara en förklaring till ÄR, den ger ingen fingervisning om BÖR.

Det är möjligt att könen i ett förhistoriskt samhälle hade helt olika roller och att det ofta resulterade i att kvinnan hade mindre makt. Men som Johan påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg:

Vi har genomgått en mycket snabb kulturförändring de senaste 4000 åren. 4000 år är i runda slängar 160 generationer, dvs alldeles för kort tid för att hinna etablera nya genetiska varianter i människopopulationen. Således är den största delen av den moderna människans evolution INTE biologisk utan kulturell. (...) En annan egenskap hos människan är ju att vi faktiskt har evolverat ett intellekt som gör det möjligt att tänka själva (även om inte alla utnyttjar det fullt ut...) Det möjliggör också att gå emot våra genetiskt programmerade beteenden (i de situationer det finns sådana). Det är inte naturligt för andra apor att åka till månen, ändå har människan gjort det. "Naturligt" är helt enkelt värdelöst att applicera på oss själva. Begreppet betyder ingenting. Vill vi behandla män och kvinnor lika kan vi garanterat göra det.

Att ha naturen som moraliskt rättesnöre är galet (för att inte tala om omöjligt då vi alltid kommer tolka den utifrån vår egen kultur så som jag visade igår). Jag skrev igår att jag fann evolutionen som fenomen vackert, och det står jag fast vid, men evolutionen i praktiken är inte vacker. Det handlar om att det produceras ett enorm överskott av avkomma som konkurrerar om begränsade resurser, med den utgången att de allra flesta dör. Långsamt, plågsamt, onödigt. Naturen är inte den romantiska plats med fågelkvitter och snälla rävungar vi blivit uppfödda med, allt är konkurrens och självklart gynnas där ofta egenskaper så som dominans och själviskhet. Så även inom vår egen art. Förmåga till abstrakt tänkande, monogami, moral och avancerad kultur är ofta något som får beteckna varför människan är unik (och lite bättre). Men de mindre smickrande gemensamma drag mänskligheten uppvisar, så som förmåga till folkmord, könsstympning av kvinnor och medveten våldtäkt nämns sällan som urskiljande för oss människor. De är dock, om vi ser till historisk och biologisk forkning, precis lika "naturliga" som vårt abstrakta tänkande och kultur. Betyder det att vi vill leva i ett samhälle som premierar de dragen? Självklart inte.

Naturligt är livsfarligt ord, mycket eftersom det är så positivt konnoterat. Det skulle göra mig väldigt glad ni ville tänka på hur och i vilket syfte det används nästa gång ni hör det, med allt detta i bakhuvudet.

Jag är övertygad om av biologisk och evolutionär forskning behövs för att vi ska lära oss mer om vilka processer som driver oss, för med insikt kommer förmågan att hindra de drag vi inte tycker om och framhäva de vi uppskattar. Jag är precis lika övertygad om att denna forskning behöver bli granskad och dess objektivitet behöver bli kritiserad av ett genusvetenskapligt perspektiv för att inte användas till att motivera eller förstärka orättvisor. Naturen kan inte ignoreras för att samhälliga strukturer ska verka viktigare, det behövs inte för det är så tydligt att manligt och kvinnligt är föränderliga storheter som i allra högsta grad är kulturellt skapade, men naturen får inte heller användas för att motivera löneskillnader och särbehandling som vi människor är fullt kapabla att åtgärda. Kan vi åka till månen kan vi höja kvinnolöner, liksom.

Evoluitonsbiologi och genusvetenskap går inte bara att kombinera. Jag skulle vilja säga att de båda vetenskaperna behöver varandra för att vi ska kunna leva i ett så rättvist och framåtsträvande samhälle som möjligt.

/Zäta

Jag minns fortfarande när vi läste om evolutionsteorin i åttan. Hur jag bläddrade i förväg i biologiboken och sög in allt läraren sa. Hur fantastiskt logiskt, vackert och intressant evolutionen som fenomen tedde sig. Jag tänkte på hur den långsamma förändring av egenskaper som sker bara på grund utav vilken avkomma som överlever och fortplantar sig kunde skapa allt det liv vi ser framför oss. I åttan förstod jag inte alla mekanismer, men jag var fascinerad.

Jag började gymnasiet och på mitt första utvecklingssamtal sa jag att mina framtidsplaner var att bli evolutionsbiolog. När vi läste om evolutionen i gymnasiet hade jag redan läst en hel del själv, men jag fick nya infallsvinklar och tyckte ändå att det var den roligaste delen av biologin det året. Jag och M följde lektionerna inför biologiolympiaden med stora ögon och utan att förstå ens en tredjedel, men lyckliga över att få nörda ner oss ordentligt i vårt favoritämne. (Xylem och floem!) Jag slukade Dawkins The Ancestors Tale på jullovet, slog flitigt upp de många engelska ord jag inte förstod och förundrades än en gång över livets utveckling. (Jag tycker alla som har det minsta naturvetenskapliga instresse ska läsa den boken, det är en underbart berättad historia om livets utveckling på jorden, som börjar bakifrån och följer olika livsformer fram till den sista gemensamma anfadern/modern/organismen.) I tvåan och framförallt trean med biokemin och genetiken blev även de minsta delarna av evolutionens verkan förklarad och allt verkade falla på plats.

Sedan började jag vid universitetet och läste genusvetenskap. Första delkursen läste vi bland annat Sara Ahrrhenius bok "En riktig kvinna" om biologism och hur naturfilmer och naturvetenskaplig forskning ofta framställer könen väldigt olika och gör den klassiska naturen-tolkad-ur-vår-kulturs-perspektiv-får-bevisa-att-vår-kultur-är-naturlig. Det senare kan exemplifieras med en film om just detta vi fick se i gymnasiet, där det avgjordes om en vikingagrav var kvinnlig eller manlig genom att titta på antalet pärlor i graven. Var det fler än tre låg det en kvinna i graven. Ser ni cirkelargumentet?

1. I vår kultur är pärlor kvinnligt.
2. Då antar vi att det var så även hos den här gamla kulturen.
3. Det gör att vår kultur är naturlig och att kvinnors dragning till pärlor är medfödd.

Bara det att det eller de två första stegen oftast inte syns, vilket gör att naturen får förklara allt möjligt som kanske inte alltid har relevans.

Just nu läser jag en bok av som heter Arvet efter Darwin, som främst handlar om moral, religion och evolutionsteorin både historiskt och filosofiskt (rekommenderas till alla filosofi-intresserade!), men som såklart berör tolkningar av evolutionen och den intolerans gentemot evolutionsbiologin som enligt författeren genomsyrar samhällsvetenskaperna. Det ligger nära till hands att tänka att genusvetenskapen skulle vara fientligast av alla. Kom inte här och säg att orättvisorna i samhället beror på gener, det handlar om strukturer!

Jag har personligen aldrig upplevt att de två vetenskapsidealen krockat. Jag tycker det är självklart att erkänna genernas roll i människans framväxt. Jag tycker det är fascinerande att tänka hur den sexuella selektionen skapar till synes ogynnsamma drag hos olika arter. Men jag tycker det är lika självklart att män och kvinnor ska vara jämställda, samt att vad vi kallar "kvinnligt" och "manligt" idag har ytterst lite att göra med gener.

Det jag irriterar mig mest på är nog uttalanden i stil med: Ja du vet killar, snabba bilar, fart och fläkt, det är testosteronet som talar. Män ÄR bättre på höger och vänster, det är förstås för att det var viktigt att veta vilket håll hjorten fanns när de jagade. Kvinnor är mer känslosamma till vår natur, vem kan förneka det? Oh god, som en en gång kompis raljerade: När blev jakt-genen en bil-gen?

Alla kan självklart inte vara genetiker eller ens ha gått natur på gymnasiet, men de flesta vuxna svenskar borde veta att gener är små fragment av kvävebaser i en viss ordning i en lång kedja kallad DNA, som med hjälp av vissa enzymer kan "läsas av" och bilda proteiner som bygger upp vår kropp. En gen = ett protein (eller del av protein). Du kan inte köra bil bra för att du har ett visst protein. Det finns ingen bil-gen.

Självklart är jag medveten om att sammansättningen av proteiner, alltså av gener, gör oss till de vi är, men betydelsen av enskilda gener överdrivs otroligt inom populärvetenskapen och således ännu mer i dagspressen. På samma sätt överdivs verkan av hormoner (testo-stinna hanar och PMS-stinna honor) och andra skillnarder mellan könen. Ett test där en viss gens aktivitet förstärkts hos några möss av honkön visar att de ägnar tio sekunder längre i genomsnitt med varje unge. Detta blir till att honorna är mer ömsinta. Vilket blir till att moderskapsgenen hittats. Vilket blir till att kvinnor är mer känslomässiga än män och bättre på att ta hand om avkomma. Vilket gör att pappamånader är onödiga. Vilket gör att kvinnor får lägre lön och män bättre karriärer. Vilket gör att män har större makt över sina egna liv än kvinnor. Tänk, allt detta på grund av en liten gen! Eller?

Ni förstår den för jämställdheten potentiellt negativa effekten av vissa forskningsrön, även om jag såklart hittade på och överdrev något här ovan. Jag tycker att det är dumt att som vissa feminister och genusvetare helt avfärda biologin, liksom det är dumt av biologer att resonera som jag gjorde här ovan. Inget av förhållningsätten är hållbara. Det är uppenbart att det finns evolutionära förklaringar till vissa beteenden som mer frekvent förekommer hos ett kön, till exempel, men det yttrycks sällan så. Det heter "det ligger i generna att kvinnor är mer känslosamma". Som om vi var robotar, viljelösa, befriade från förnuft och lägre väderade där vi sitter, fångade i våra kropper. Det är en enorm skillnad mellan att förstå mekaniskmerna bakom fortplantning och attraktivitet, och att motivera kvinnors underordning med deras livmödrar. Ändå håller jag med båda sidor? Går det verkligen?

Ja, det gör jag, och allt går att förklara på grund av ett missförstånd. Men det ska jag berätta om imorgon, för det här kommer bli världens längsta inlägg annars. (Det är dock redan skrivet, så jag LOVAR att det verkligen kommer imorgon.)

/Zäta

Jag vet inte hur smart det var av Schyman att elda upp 100 000 kronor på Almedalsveckan, men det var definitivt effektivt ur publicitetssynpunkt.

Som jag ser det är den största negativa effekten att de som anser att F! är ett radikalt manshatar-parti får vatten på kvarnar, helt enkelt genom att de kan säga "jamen ni ser ju att de är galna." Å andra sidan skulle dessa personer aldrig rösta på F!, så jag vet inte hur stor den förlusten är.

Jag tycker inte heller att det var särskilt galet. Jag menar, det ÄR galet att elda upp pengar, men det måste sättas i sitt perspektiv. F! hade fått 100000 av en reklamfirma, de ansåg inte att det räckte långt i valkampanjen och ville därför göra något som märktes med pengarna. Bakgrunden där F! liksom Piratpartiet inte får mediebevakning eller bekostade valsedlar så som riksdagspartierna gör också att uppmärksamheten behövs. Jag tycker ochså att F! har rätt i att de inte är någon välgörenhetsorganisation, utan ett politiskt parti med en stark agenda.

Och ärligt talat, är det inte 100 000 gånger galnare att kvinnorna i Sverige tillsammans går miste om 100 000 kronor varje minut i lönepengar?

/Zäta

Update. Suverän och rolig artikel av en av upphovsmakarna till pennabränningen. Läs!

Jag håller på att uppdatera länkarna under "Best of", men är inte färdig än. Åh vad jag önskar att jag hade valt en bättre bloggportal än blogg.se när jag startade den här bloggen. Jag har funderat på att byta adress, men dels innebär det en massa jobb och dels vet jag att jag kommer förlora läsare som slentrianmässigt kollar sina favoriter, eller reads, men inte orkar byta ut dem. Ett alternativ vore att automatiskt dirigera om all trafik härifrån till den nya sidan. Det vet jag dock inte hur det går till, plus att det kanske käns som lite overkill när jag inte direkt har tusentals läsare varje dag.

Ack, dessa kval.

Dagens största nyheter annars är att jag fått en babypool av mamma och börjat tillverka flädervin tillsammans med Moa. Babypool för att den förbannade körtelfebern gör att jag ännu inte kunnat bada i år! och tvingar mig att stanna i huset i flera veckor i sträck. Och det är varmt. Flädervinet borde vara färdigt ungefär tills jag får börja dricka alkohol och göra häftiga rörelser igen. Typ början av september alltså.

Nej, nu ska vi sluta vara bittra och läsa den här artikeln om en kristen man som kramade en bög i kallingar under en pride-parad istället. Hur söt som helst.

Tillsist kan den nämnas att jag filar på ett par inlägg om evolution och orgasmer för tillfället. Morgondagen får utvisa resultatet...

/Zäta

In the United Arab Emirates, a country that prides itself on modernity and its willingness to advance women's rights, the criminal court in Abu Dhabi has sentenced an 18-year-old Emirati woman to a year in prison for illicit sex after she reported that six men had gang-raped her. (...)

On 13 June, the Abu Dhabi criminal court sentenced both the woman and her 19-year-old friend to one year in prison for engaging in consensual sex. The court acquitted all the men of rape, finding four of them guilty of less serious charges of "moral crime". Härifrån.

Meningarna ovan sammanfattar artikeln rätt bra, men läs gärna hela. Det är mer än fruktansvärt att en modig kvinna som berättar om en grov våldtäkt ska få fängelse för att hon har haft sex utanför äktenskapet. Lagarna i Förenade Arabamiraten är uppenbarligen otroligt kvinnofientliga och bygger på en hemsk syn på sexualitet. I Sverige hade kvinnan med högsta sannorlikhet blivit trodd och männen dömda för våldtäkt eller medhjälp i detta fall. Men tittar vi noga på våldtäktsmål i Sverige är det inte alltid så mycket bättre.

Amnesty gjorde 2008 en rapporten "Var går gränsen?" som baseras på en attitydundersökning bland svenskar från 15 år. Den handlar om svenskar inställningar till våldtäkt och cirklar som så ofta i dessa sammanhang runt frågan "Vad är en riktig våldtäkt?" Här är några punkter som framkom.

Drygt 20 procent av de svarande tycker att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon klär sig och beter sig ”utmanande”.

„„Omkring en fjärdedel av de svarande anser att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon flörtat och hånglat med mannen före våldtäkten.

„„Var femte person tycker att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon inte gör fysiskt motstånd eller skriker.

„„Var femte person anser att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon är påverkad av alkohol eller droger.

„„Drygt en av tio tycker att det är en förmildrande omständighet för gärningsmannen om han har ett fast förhållande med våldtäktsoffret.


Det finns en bild av våldtäkt som ett våldsamt påhopp av en äcklig gubbe i skogen där den stackars tjejen blir alldeles blåslagen coh skakad för livet. De allra flesta våldtäkter begås av personer som känner offret och väldigt många är inte särskilt våldsamma i ordet fysiska mening. Jag minns inte vem som sa det nu, men jag tyckte att formuleringen "problemet med våldtäkt som brott är att sex är något som vi människor också har frivilligt och njuter av. Den problematiken finns inte vid andra brott." Det skulle knappast funka att hävda att "hon faktiskt ville bli knivhuggen!" eller att "de där smyckena ville han ändå bli av med." Att samma fysiska handling ibland kan vara ett brott och ibland underbart gör att skalan blir flytande och frågan om vad som är en "riktig våldtäkt" blir aktuell.

Det är dock inte så enkelt som att sex kan vara trevligt och därför är våldtäkt svårt att bedöma. Vad som anses vara en "riktig" våldtäkt bygger på förgivettagna och dolda föreställningar om kvinnlig sexualitet och manligt tolkningsföreträde. Det är inte en jämn och rättvist glidande teoretisk skala från sex till våldtäkt, utan en som är kantad av förlegade attityder och skuld. Bjästa-våldtäkterna är ett skolexempel på hur dessa attityder får verkliga och grova konsekvenser för offret. Hon kallades för hora och han hyllades. Varför är det så svårt att tro på att hon inte ville och att han tvingade sig på henne?

Stina Jeffner har i sin bok "Liksom våldtäkt, typ..." hittat sex kriterier som måste vara uppfyllda för att en våldtäkt ska anses vara en riktig våldtäkt bland ungdomar idag:

BETYDELSEN AV ATT SÄGA NEJ PÅ RÄTT SÄTT. Det är skillnad på nej och ett ”riktigt” nej.

„„KÄRLEKENS BETYDELSE. Om tjejen är kär i killen kan hon inte bli våldtagen av honom.

„ALKOHOLPÅVERKAN. Om killen är full ses det som en legitim ursäkt om han gör sådant han annars inte skulle ha gjort. Om tjejen är full får hon skylla sig själv eftersom hon måste vara medveten om att det kan gå illa.

„„FÖRESTÄLLNINGAR OM ”HORAN”: Om tjejen har ett ”horrykte” kan hon inte bli våldtagen utan då vill hon egentligen eftersom hon har sex med vem som helst.

„„”AVVIKANDE” KILLAR: Fina eller bra killar våldtar inte alltså kan inte en vanlig normal kille ha gjort sig skyldig till våldtäkt.

„„KONSEKVENSER FÖR TJEJER. Våldtäkt är förnedrande och därför måste det synas på tjejen att hon lider av att ha våldtagits.

Amnesty skriver att dessa punkter går igen hos deras undersökning. Tillexempel anser en femtedel av de svarande att hon måste säga nej på rätt sätt om det ska räknas - hon ska sparka och skrika. Det är sjukt hur det kan ställas krav på hur någon ska reagera i väldigt pressad situation för att få räknas som ett riktigt offer. För att inte tala om att kvinnans klädsel fortfarande anses relevant.

En kvinna i Sverige som kvinnan i Förenade Arabamiraten hade blivit fysiskt misshandlad och våldtagen av sex män hade blivit trodd. Godkänd, om vi ska vara krassa. Kvinnor anses inte vilja ha gruppsex, och blåmärkena talar ju sitt tydliga språk. Men om hon hade följt med en av männen hem efter krogen för att lära känna varandra mer och nyktra till med lite te, och sedan funnit sig själv upptryckt mot en vägg med en bönande röst i örat att hon nu måste ge honom vad hon ju "lovat". Om hon kännt sig illa till mods, fångad i någon annans lägenhet och lite skyldig för att hon ju faktiskt följt med honom hem i sin tajta klänning, lagt sig på sängen fast hon helst av allt bara ville gå hem, försökt föreslå att de kunde ses enn anan dag men han var påstridig och hon gav upp för det verkade enklare att bara låta honom ta av trosorna och tränga in i henne fast tårarna var nära... Hade hon blivit trodd då? Hade han blivit dömd?

Jag tror inte att fallet ens hade gått till domstol. Ändå är det så tydligt vem som har makten i situationen. Både makt att definiera verkligheten (hon lovar sex genom tajta kläder) och att handla inom de ramar han själv satt upp (han är fysiskt starkare och berättigad till detta i sitt eget huvud).

Vad som räknas som "en riktig" våldtäkt är definitivt snävare i Förenade Arabamiraten, omöjligt snävt, men det finns ganska väldefinierade och motbjudande ramar här i Sverige också.

/Zäta

Det är ju smått fantastiskt att frågan om tvångssterilisering av transsexuella äntligen har kommit upp på agendan i svensk media och politik. Aftonbladet skriver om det. DN har en fin liten ledarkolumn med frihets-pepp. Allt tack vare socialstyrelsens eminienta rapport som nu landat på Hägglunds bord.

De flesta jag pratar med har ingen aning om att transsexuella i Sverige idag tvingas sterelisera sig för att få byta kön juridiskt. Och blir när de får reda på det med rätta väldigt upprörda. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan: Men varför?! Finns det någon medicinskt skäl eller?

Låt oss börja från början. Den lag som reglerar utredning och behandling av transsexuella i Sverige är från 1972. För att sätta det i perspektiv kan det sägas att sjukdomsstämpeln av homosexualitet togs bort 1979. Det har alltså inte hänt något alls rent juridiskt på nästan 40 år i Sverige när det kommer till transvård. Operationsmetoder har utvecklats, kunskapen och acceptansen i samhället har till viss del ökat, men lagen ligger där som en stort orubbligt stenblock och försvårar alla framsteg.

I dag står det att den som vill byta kön juridiskt först måste genomgå en utredning, som ska ta minst två år innan potentiell operation, men väldigt sällan går så fort från första besöket. Själva utredningskravet har jag inget emot. Transsexualism är en sak att ta på allvar och det finns många som kanske har andra identitetsfrågor eller behöver annan hjälp än just könskorrigering - de ska fångas upp i utredningen och få denna andra hjälp. Det sker dock inte som regel idag. Endast de som får diagnosen transsexualism (det vill säga har en konstant och stark känsla av att befinna sig i fel kropp och vill korrigera den medicinskt, samt stämmer väl in i sin blivande könsroll. Det är sjukt, men ju tjejigare en transtjej är, desto "bättre" transsexuell anses hon ofta vara) får hjälp. Alla andra, som känner sig som mitt emellan, eller gärna vill ha hormoner men inte några ingrepp i könsorganen får ingen hjälp. Den nya utredningen förslår att även dessa personer ska kunna få den vård de behöver.

Men det är inte slut där. Om du är transsexuell och lyckas passera alla fördomar och hinder och få din efterlängtade diagnos och hormoner, så får du ändå inte byta kön juridiskt. Det står nämligen i lagen att du måste vara över 18 år, svensk medborgare, ogift och steril, innan du kan få en ny stämpel i passet. Att någon ska vara över 18 är inget reellt problem eftersom utredningen ofta tar så pass lång tid ändå att det knappast skulle bli aktuellt för någin under 18 att byta kön juridiskt. Däremot behöver transvården för unga förbättras, men det är en annan fråga. Svensk medborgare är ett annat krav som diskuteras, varför skulle det vara ett krav för att byta kön juridiskt? Om du får vård, bor och arbetar här men ännu inte blivit medborgare, vad spelar det för roll vilken stämpel du har i passet?

Att du skulle vara ogift 1972 när du bytte juridiskt kön skulle kunna förklaras med att vi då inte hade en könsneutral äktenskapsbalk, vilket skulle ställa till med juridiska problem, men idag finns ingen sådan förklaring. Den enda förklaring jag fått är att ingen ska "luras" in i ett äktenskap med någon som byter kön. Det är det dummaste jag har hört. En partner, en make eller maka, har knappast undgått att deras älskade har ett annat kön är det som står i passet och behöver inte "skyddas" av staten. Tvångsskilsmässa och omgiftermål är inte en okej lösning. Det är inte svårt att ta ut skilsmässa i Sverige idag. Låt dem som vill det göra det och lämna resten ifred, tack.

Steril. Du måste vara steril. Det handlar inte om att du blir steril av behandlingen. Självklart blir en transtjej som opererar bort sina testiklar steril. Likaså blir transkillar ofta sterila av testosteron. Detta är någon som alla transsexuella är medvetna om och ofta villiga att ge upp. Men, oavsett om du blir steril av testosteronet eller inte så måste du som transkille skära av dina äggledare och göra dig steril för all framtid (slutar du ta testosteron kan nämligen mens och fertilitet komma tillbaka). I ett teoretiskt fall där någon fått diagnosen transsexuell men också visar sig ha stor blödarbenägenhet så att en stor operation i underlivet är omöjlig, kan denna person inte få byta juridisk kön om hon eller han inte görs steril med en mindre operation. Det är också förbjudet enligt lag att spara ägg eller spermier, eftersom du då inte räknas som steril.

Det är nu frågan "men varför?!" alltid kommer upp. Och sanningen är att det inte finns något giltigt svar på den frågan. Det finns inget varför. Det är ren och skär diskriminering. Vissa människor är uppenbarligen inte önskade som föräldrar av staten. Det handlar inte om någon dyr särbehandling av människor. Om jag som cisperson vill spara ägg för att jag riskerar att bli steril får jag det. En transperson som garanterat kommer bli steril får inte göra samma sak.

Det finns inga giltiga svar, men det finns luddiga förklaringar i stil med "folk skulle bli så förvirrade om en man hade en gravid mage" "det ingår i diagnosen att inte vilja ha biologiska barn" och de ogrundade, ofta implicita "en transsexuell person skulle aldrig bli en bra förälder. Han eller hon är ju psykiskt instabil." Den första handlar uppenbarligen om tvåköns- och heteronormen, som tillåts bli så styrande att de tvingar folk till sterilisering. Fint. Det andra påståendet är någon slags myt som underhållits bland annat av föreningen Benjamin, en förening för transsexuella som har mycket bestämda åsikter om vem som är en "riktig transsexuell" och inte. För väldigt många transpersoner har dock inte barnlängtan något med transsexualisem att göra, annat än att en transtjej vill vara mamma och inte pappa. Och det sista. Herregud, varför skulle könsidentiteten avgöra om någon blir en bra förälder eller inte? Säger vi åt andra med psykiska diagnoser att de inte får bli föräldrar? Utreder vi gravida och blivande pappor eller mammor alls lika noga som transsexuella?

Jag är 20 år och barn känns väldigt avlägset, men om jag en dag skulle vilja ha barn med min partner, skulle jag då uppskatta om det fanns nedfrusna spermier som vi skulle kunna få biologiska barn med? Självklart. Det är inte ett krav, det är inte livsnödvändigt. Jag ser både adoption och insemination som bra alternativ. Men när jag nu av en slump är tillsammans med en tjej som jag potentiellt faktiskt skulle kunna få biologiska barn med, är det klart att det är vad jag vill. Som det ser ut idag får jag och Moa inte den chansen. Staten säger nej.

/Zäta