Före detta polischefen i Uppsala, Göran Lindberg, är som väl ingen missat anklagad för en mängd grova sexbrott så som sexköp och våldtäkt. Det är förstås fruktansvärt att en polischef begår grova brott, men det vänder sig lite extra i magen när det talas om hur Lindberg var en jämställdhetskämpe inom poliskåren. Han brukade föreläsa om jämställdhet och kvinnors rättigheter, samt vikten av förebyggande åtgärder för att förhindra våldtäkt. Lindberg står åtalad för 23 olika punkter, en mängd sexköp, förmedling av sexköp och flera våldtäkter, vissa av minderåriga.

Enligt dagens UNT är det vanligt att brottslingar lever dubbelliv på det här sättet, och en expert säger att "kampen för jämställdhet är den stora förloraren. Oavsett om han förlorar eller inte så tror jag att män som står upp för jämställdhet kanske kommer betraktas med större misstro."

Jag tycker att det skulle vara förfärligt om Lindbergs beteende fick påverka folks bild av jämställda män. Generellt har kvinnomisshandlande män en mycket dålig kvinnosyn och kan med hjälp av denna berättiga sina egna brott. "Kvinnor är objekt och objekt kan inte såras"  Lindberg har inte erkänt någon våldtäkt, utan bara sexköp och hävdar att allt sex var frivilligt. Han verkar alltså ha en snedvriden världsbild.

I mina ögon bevisar Lindbergs brott bara att det behövs fler insatser mot våldtäkt och attitydförändrande metoder. Förhoppningsvis kan avslöjandet av Lindberg uppmärksamma vilka stora problem det finns i vårt samhämhälle, och vikten av ett genuint jämställdhetsarbete. Jag hoppas innerligt att folk inte kommer att vara misstänksamt inställda mot män som betonar jämställdhet bara för att en person har begått hemska brott. Det behövs fler män som jobbar med jämställdhet, som förstår att det är strukturella problem som berör alla människor och inte "bara" kvinnor.

Uppmärksamheten kring Lindbergs sexbrott borde kunna användas för att starta nya projekt kring jämställdhet och kvinnovåld, och på så sätt i längden kunna påverka jämställdhetsarbetet positivt, trots det uppenbara bakslag som en polischefs kvinnofientliga brott innebär.

/Zäta

För ett par dagar sedan såg jag denna blid på facebook. Jag kommenterade lite upprört i förbifarten: Fitta! Kuk och fitta. Inte kuk och bröst. Vi har ett eget könsorgan, inte en icke-penis.

Det utlöste en lång diskussion mellan mig och en person som inte tyckte att det var ett problem alls. Jag har i alla fall svårt att se något i den här serien som värderar bruket att betrakta bröst som kvinnliga sexuella attribut framför könsorganet. - Björn Lindström

Den diskussionen utmynnade i något slags samtycke efter många långa kommentarer, så jag tänker inte ta upp hela här, men jag vill använda bilden som utgångspunkt för ett inlägg. Serien handlar som synes om en nutida manlig forskare som tolkar en dåtida lek mellan två män där de ritar bröst och penisar som en fertilitetsrit. Poängen är att tolkningar ofta är svåra att göra i efterhand, och sen är såklart sex alltid lite extra kul.

Det är en ganska bra poäng, och visst är det en harmlös serie i sig, men den speglar ett alltför vanligt fenomen. När det kommer till kroppen utmärks män av kukar och kvinnor av bröst. Jaha, men så är det ju? Varför är detta ett problem?

Nja, anledningen till att vi tycker att det är så är kanske inte så självklar som den verkar. Varför utmärks inte män av icke-bröst och kvinnor av fittor? Jag har skrivit förr om att det kvinnliga könsorganet så ofta reduceras till en icke-penis. Detta är förstås problematiskt eftersom det kvinnliga könsorganet är ett eget organ med detaljerad anatomi, inte en brist. Jag tror inte att osynliggörandet av vulvan har särsklit mycket med dess egentliga anatomi att göra (vilket uttalanden i stil med "men vårt könsorgan SYNS ju inte!" antyder), utan mer med konstruktionen av kvinnlig sexualitet som något skamligt. Freud var inte ensam och ska inte ensam bära skulden, men just "brist" var hans formulering när det kommer till fittan. Härligt.

I diskussionen uppkom frågan om att det är naturligt för män att tycka om bröst, och därför elakt att säga åt dem att de inte får göra det. Med tanke på hur lättförklarat mäns intresse för kvinnliga bröst är med sexuell selektion tycker jag också att det är människofientligt att skuldbelägga preferensen. - Björn Lindström

Män får självklart tycka om bröst. Kvinnor får självklart tycka om bröst. Det är inte vad det handlar om. Det handlar om att bröst inte är ett könsorgan. Om att kvinnobröst i vår kultur är en symbol för manligt begär (inte verkliga bröst alltså, utan som symbol) och att kvinnors könsorgan alltför ofta osynliggörs. De allra flesta använder sina könsorgan för att njuta. Penisen får vara med, symbol för manlig lust. Kvinnobrösten får vara med, symbol för manlig lust. Och är det någon som fortfarande tvivlar på att serien är gjord ur ett väldigt manligt perspektiv är det bara att kolla på de ganska tydliga könsmarkörer som personerna i den har. Typ skägg och kostym och så. Alla är män.

Var är kvinnans lust?

Jag vet att det bara är en fånig seriestrip, och som vanligt kom argumentet "men tror du verkligen att de var medvetet sexistiska?" upp i diskussionen. Jag vet inte, jag har inte talat med upphovsmakarna, men troligen ser de inte sig själva som sexister. Ytterst få människor gör det. Men jag är av åsikten att upprepade handlingar väger tyngre än uttalanden, vilket alltså gör det omöjligt att uttala sig i det här fallet eftersom det bara handlar om en serie. Jag har också sett mycket värre sexistiska bilder. Men alla dessa argument tar inte bort faktumet att serien speglar en trist verklighet där kvinnors sexualitet sällan får vara med och där männens sexualitet framställs som en ostoppbar drift, stereotyper som kan begränska båda könen, men som oftast begränsar kvinnors vardag mer.

Det kan kanske tyckas ironiskt att tolka en serie som handlar om övertolkning, men jag tycker nog att det är mer ironiskt att en bild som vill säga något visst om sin samtid istället säger något annat med ofrånkomlig tydlighet.

/Zäta

Om ni undrar över den dåliga uppdateringen beror den på ett elakt virus som förpestar min tillvaro. Jag ska testa vad det är på måndag, men det kan vara körtelfeber sa läkaren igår.

Det vore lagom trist att vara inomhus hela sommaren. Vi får se.

Jag kommer såklart blogga ändå, men just nu är jag för opepp och febrig för det.

/Zäta

Idag vill jag bara säga grattis till min lilla O som nu officiellt blivit Moa! Jag är så stolt över dig baby!

Oh my, nu får jag säga flickvän till vem som helst och behöver inte tänka på olika pronomen till olika människor. Helt sjukt skönt! Det är intressant hur många som hävdar att kön inte spelar någon roll för dem. "Det är ju människan som räknas!" Självklart är det så, men att i detta samhälle hävda att kön inte spelar någon roll är faktiskt löjligt. Prova att leva tillsammans med någon som bryter mot hur folk av ett visst kön förväntas vara och känna sig ett tag så får du se.

Ååå, oavsett vilken slags värld vi lever i är jag sjukt glad just nu! Tack till alla som stöttat mig och Moa och kommer att fortsätta göra det. Vi rockar.

Nu blir det kvällsmys och en annan dag snart när halsvirus och glädjerus lagt sig (hm, kontrasterande men sant) ska jag börja skriva långa vettiga inlägg som den här bloggen är menad för igen.

/Stolt-och-lycklig-Zäta

Och vem sa att musikbranchen inte var sexistisk?

This is what the gender (in)balance looks like at the festival’s that we have studied (the study was done on the 25th of may):

EMMABODA

Perceived male – 69
Perceived female – 16

SIESTA

Perceived male – 66
Perceived female – 2

ROSKILDE

Perceived male – 84
Perceived female – 2

ARVIKA

Perceived male – 74
Perceived female – 3

HULTSFRED

Perceived male – 80
Perceived female – 4

WAY OUT WEST

Perceived male – 46
Perceived female – 10

PEACE AND LOVE

Perceived male – 69
Percieved female – 4

URKULT

Perceived male – 54
Perceived female – 26

QUEERTOPIA

Perceived male – 31
Perceived female – 76


Hm. Tur att jag bara ska på en festival. Den sistnämnda.

/Zäta

Girls suck at video games / Les filles sont nulles aux jeux vidéo from Stéphanie Mercier on Vimeo.

Jag har fått kommentarer om hur himla produktiv jag är här. Ibland kan jag hålla med, men det beror mycket på att bloggande verkligen är en uttrycksform som passar mig. Du får själv välja vinkel och nivå och du kan skriva om precis det som engagerar dig för tillfället. Jag sätter mig mycket sällan framför datorn och tänker "hm, vad ska jag blogga om idag", utan inlägget är oftast redan skrivit i huvudet under en bussresa eller ett upprörande Tv-program. Det bidrar förstås till att orden bara rinner ur mig när jag väl får tillfälle att blogga.

En annan sak som spelar in är såklart att jag inte behöver leta särskilt länge efter inspiration, eftersom världen svämmar över av intressanta saker som jag vill skriva om och orättvisa förhållanden som behöver belysas. Men en väldigt viktig del är också de bidrag jag får av er läsare och andra som vänder sig till mig med feministikt anknutna artiklar, filmer (som här ovan) och historier.

Jag kan inte skriva om allt ni uppmärksammar, men jag blir glad varje gång ni vill just jag ska ta mig an något. Fortsätt så!

/Zäta

 

Separatism kan betyda en massa olika saker beroende på sammanhang, men i feministiska sådana brukar det handla om att separera könen. Det finns ett fåtal separatisktiska feminister som anser att det samhälle vi lever i idag är för genomsyrat av könsnormer för att någonsin kunna bli jämställt, kvinnor kommer aldrig  kunna undå att bli underordnade män, varför vi bör separera kvinnor och män helt. De två könen bör leva avskilt så mycket som möjligt från varandra.

Hm. Jag är inte riktigt med på det. Jag är säker på att väldigt få feminister är med på det resonemanget. Jag inser att mannen som norm är djupgående och näst intill omöjlig att ändra på, men det innebär inte att full separatism är den enda lösningen. Den är för det första rätt heteronormativ: Alla är klart uppdelbara i ett av två kön. Det blir också himla trist för alla som är heterosexuella. För att inte tala om dem som har vänner och bekanta av ett annat kön än dem själva. Eller samhällskostnaden för att bygga om hela stadsplaneringen. Och så vidare. Separatism i sin renaste form är varken realistiskt eller eftersträvansvärt.

Men separatism kan också betyda isärhållande av kön på andra sätt. Pojk- och flickavdelningar i klädaffärer är till exempel en slags separatism, som jag personligen tycker är väldigt onödig. Varför ska det vara så viktigt att ha "rätt" kläder på en tvååring när pojk- och flickkroppar inte skiljer sig åt? Vad är "rätt"? Vad ger det för följder att omgivningen ständigt vet vilket kön du har och att du bemöts utifrån detta? Komersiell separatism kanske vi skulle kunna kalla det.

Biologistisk separatism skulle kunna vara argument där könens upplevda olikhet hela tiden härleds till en olik anatomi. "Det beror ju på att de har mer testosteron" "Kvinnor föder ju barn så det är klart att de är bättre på känslor" Även här tycker jag att det är onödigt, och väldigt farligt. Kvinnors underordning har i alla tider berott på hennes stackars halvtaskiga kropp, som jämfört med A-modellen (mannen) inte riktigt är lika stark, lika oberoende, lika objektiv.

Sedan finns det den motsatta linjen: All separatism är fel. RFSL tycker exempelvis inte att klasser slentrianmässigt ska delas in i tjej- och killgrupper, eftersom detta ställer till det för transpersoner. Det finns också många som tycker att könen minsann är olika, men att till exempel kvotering på grund av kön är fel, eftersom kön inte ska spela någon roll. Fast det är lite där skon klämmer för mig. Kön SKA inte spela någon roll vid tillsättning av tjänster, men det gör det.

Jag har inget enkelt svar på frågan om separatism är bra elller dåligt, för jag tror att det behövs ibland och att det behöver bekämpas ibland. Transfrågor är väldigt viktiga för mig, och jag tycker definitivt att folk ska få välja grupp själv utifrån identitet, men jag anser att tjej- och killgrupper är viktiga att ha ibland. (Däremot håller jag med RFSL om att det inte ska vara helt slentrianmässigt och heteronormt.) Framförallt för att tjejerna som inte vågar eller kan komma till tals i blanande grupper ska få en chans att synas och bli sedda. Feminism är en åskådning som alla oavsett kön kan ha, men jag tror att det ibland är viktigt att kunna träffas i enkönade grupper för att diskutera, utbyta erfarenheter och få komma till tals även här. Detta beror inte på att könen är låsta i sin olikhet eftersom de har olika könsorgan, utan är helt enkelt en konsekvens av att vi lever i ett samhälle som bemöter oss och skapar oss som väldigt olika. Vi måste utgå från den verklighet vi lever i för att kunna skapa ett motstånd.

/Zäta

Det här har varit den värsta jäkla skithelgen på evigheter. Det är inte kul att gravsätta sin morfar, men det blir fasiken så mycket värre när de 95 milen till Sunne ska köras tillsammans med en ofattbart omedveten och egoistisk tant. Plus konstant mensvärk, omöjligt att nå den enda jag vill prata med och en osammanhängande nattsömn.

Jag är helt slut av tårar, vanmankt och irritation, men jag är glad att morfar nu vilar i sitt älskade Sunne, omgiven av Värmlänska solstrålar och grönskande träd. Å, min fina morfar.

/Zäta

Does anyone else feel like you're not really in the moment? That you're kind of always thinking about your future or about your past, or about what you should have been doing or what you have done or those things? There's a long list of things that you should be doing. Well, this is about the moment when you're not thinking about that, when you're just really present. And it don't happen very often, but I find it happens when you're... in bed, with somebody nice. (Loud cheers from the audience) So, I'm actually encouraging that in my life, so I wrote a song about it to hope it would encourage more of it into my life... by me, singing it, into the universe. Whatchaknow? Seems to be working actually. (More cheering)

Sweet sleepless tumbling night
Oh and the morning on your skin
And loved up light

Tracing patterns in the maze of your back
Softly softly the goosebumps like that
And then a kiss
Maybe another
And another one


/Zäta
 

Idag har vi shoppat hbt-filmer till RFSLs nya sommarhäng och snart bär det av till bokcirkel för Det kallas kärlek. Läs den om du inte gjort det redan!

Hela genusproblemet känns oerhört fabricerat, de enda som upplever detta som ett problem är just genusvetarna. Vi andra inser att livet är annorlunda som man och kvinna, vissa tycker till och med att livet skulle vara tråkigt om så inte var. Härifrån.

- Jaha, och hur fick du reda på det?

- Jag såg på facebook att en kompis skulle vara med.

- Men vilka känner du där då?

- Ja, min kompis, en kursare. Och sen ska kanske O med.

- Vart är det någonstans? Känner du inga fler?

- Mamma, det är en BOKCIRKEL, ingen knark-klubb!

God, ibland är det mer lockande än annars att flytta hemifrån.

/Zäta

Du kan fråga vem som helst som växt upp i Sverige - jämställdhet är bra, jämställdhet är eftersträvansvärt. Ändå är vi inte jämställda.

Zäta

När vi talar om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet handlar det ofta om luddiga bemnämingar av outtalade regler och förgivettagande. Men det är inte alltid lätt att inse vad det handlar om i praktiken. Finns det en konstig norm som svävar omkring där ute och säger åt oss hur vi ska bete oss? Jag väljer väl själv vem jag blir kär i och om jag vill ha barn!

Normer märks ofta först när vi bryter mot dem. När jag hade pojvän och fick frågan "har du pojkvän?" tänkte jag inte närmare på saken utan svarade helt enkelt ja. Om du har flickvän och får samma fråga blir det mycket mer komplicerat. Det fungerar visserligen att helt kort säga "nej", men det kan bli efterverkningar i raggningssituationer eller om du gärna vill tala om för världen att du har en fin partner - och så ges inte möjligheten. Du kan också välja att säga "nej, jag har flickvän", men det känns rätt trist tionde gången att själv alltid behöva ta upp det. Eller den ännu mer komplicerade situationen: "Nej, jag har inte pojkvän och tänkte inte skaffa det heller för jag är inte intresserad av killar." Du måste väga in att folk kan känna sig obekväma, att du själv blir satt i en begränsande stereotyp (ofta "homosexuell" då folk sällan antar att du är bi om du har en samkönad partner) och att hantera fördomar och/eller ursäkter. Denna problematik, som givetvis inte borde vara en problematik och inte alltid är det heller - det finns faktiskt människor som inte bryr sig om civilstånd eller frågar efter partner och partners - finns inte för dem som passar in i normen.

Men heteronormen finns inte bara i frågor och bemötanden, utan runt omkring oss hela tiden. Titta här vad fint de fångat hela heteronormen på svenskanamn.se:


Varför är detta en bild av heteronormen?

1. Det antas att varje barn har en mamma och en pappa. Det går inte att ha fler eller färre föräldrar än två eller att ha föräldrar av samma kön.

2. Det antas att alla barn är antingen pojkar eller flickor. Det går inte att söka på könsneutrala namn eller inte fylla i kön eller söka på både flick- och pojknamn samtidigt.

3. Detta gör den tvåsamma heterofamiljen med barn där alla är cissexuella till det normala. Andra alternativ är omöjliga att söka på här.


Det är kanske inte hela världen att en fåning namngenerator utesluter homosexuella, ensamstående och transpersoner, men det definitivt hela världen att det nästan alltid ser ut så här. Det är inte en sida med ett oviktigt budskap. Det är miljontals sidor, politikerprogram, reklamfilmer, bemötanden och attityder, varje dag. Det är vad som skapar heteronormen. Skapar heterosexualitet till något normalt och alla andra läggningar till avvikande. Det handlar inte om minoritet eller inte minoritet.

Blåögda är i minoritet. Men de missgynnas inte av det, för det finns ingen norm som säger att det är "naturligare" och därmed önskvärt att vara brunögd. Skulle en sådan norm finnas skulle den lätt kunna motiveras med att brunögda minsann har förmåga att skapa det protein som ger irisen färg, medan blåögda saknar denna förmåga. De har en brist, och även om det inte påverkar synförmågan så måste det ju vara sämre. Fast vi accepterar blåögda, det gör vi. Jag lovar, jag har inget emot blåögda!

Ser ni mönstret? Heterosexualitetens särställning som positiv motiveras ofta med att den är just "naturlig" eller i majoritet. Men det skulle lika gärna kunna vara homosexualitet eller bisexualitet som motiverades med samma medel. Det finns en mängd djurarter där samkönade samlag är väldigt vanliga, till exempel.

Nej, normer är begränsande för alla och det är inte svårt att inse att vi alla mår bäst av att få älska och vara fritt. För att detta ska bli verklighet för alla dem som inte passar perfekt in i heteronormens alla steg (där ingår förstås också att tjejer ska vara tjejiga och killar killiga för att motsatserna ska kunna attrahera varandra) så behöver vi ifrågasätta denna norm. Och första steget till det är att upptäcka den.

/Zäta

Hahaha! Jag älskar denna människas självdistans och förmåga att tala på rätt nivå.

Folk verkar ibland tro att Gudrun Schyman är den radikalaste av feminister, som verkligen hatar män och inte gör något annat än pratar "kvinnofrågor." Politiken som F! för handlar i själva verket inte alls om kvinnofrågor, eftersom de anser att jämställdhet ingår i alla politiska frågor, och handlar om alla människor. Däremot inser de förstås att det idag främst är kvinnor som missgynnas i samhället idag. Inte heller är det ett enfrågeparti, utan har ett partiprogram som täcker det mesta, och alltid ur ett feministiskt perspektiv.

En moderatsläkting frågade mig mig förskräkt häromdan: Vill du ha en sosseregering, en röd regering?

Nej, svarade jag, jag vill ha en rosa regering.

/Zäta

Jag får ganska ofta kommentarer om bloggande, om min blogg eller om bloggande i allmänhet. Det finns som bekant ett stort förakt för bloggande, framförallt i de generationer som växt upp utan denna mediaform. Det är ytligt, privat och onödigt. Nu senast kommenterade min mamma: "då fick jag veta att Stefan Parkman alltid sätter på sina konsertstrumpor på morgonen. Det är sådant man får veta i bloggar." Nu kan det nämnas att min mamma inte läser bloggar. Hon läste det i tidningen som skrev om en blogg. Alltså, tänker jag, är det "sådant man får veta" i tidningar.

Hederlig gammalmedia.

Nu menar jag inte att min mamma föraktar bloggar eller tror att de bara handlar om strumpor och frukostar. Hon är mycket medveten om vad jag driver för en slags blogg. Ändå slänger hon ur sig nedlåtande kommentarer. Jag har inget emot att det raljeras över att Stefan Parkman skriver om strumpor, men det är onödigt att dra hela bloggosfären över en kam.

Det är lustigt att de konverationer jag har med vuxna kring bloggar nästan alltid ser ut på samma sätt:

Vuxen: Så du bloggar..? Om vaddå?

Jag: Japp. Politik, feminism och lite saker som händer i mitt liv typ.

Vuxen: Haha, så det står "idag åt jag filmjölk till frukost..."

Jag: Nej, det mesta som skrivs är ganska seriösa feministiska texter.

Vuxen: "...och idag köpte jag strumpbyxor på H&M." Haha. Dessa bloggar. Varför vill alla människor skriva allt möjligt löjligt om sig själva? Jag är inte intresserad!

Jag: Fast alla bloggar handlar ju inte om frukost och dagens outfit. Som sagt, jag skriver ganska sällan om mig själv, även om jag ibland tar avstamp i något i mitt liv. Som i en tidningskrönika.

Vuxen: Jaha. Jaa, men bloggar är ju sådär flyktiga och ytliga. Jag läser inte bloggar!


Som ni ser är det ingen konversation. Det är en monolog om hur värdelösa bloggar är, som jag försöker bryta in i. Det är väldigt trist att prata med någon som redan bestämt sig för hur världen ser ut och inte alls är intresserad av att någon annan än de själva ska svara på deras egen fråga. Alla konversationer om bloggar jag har med vuxna ser förstås inte ut såhär. De finns de som är uppriktigt intresserade och inte slentrianmässigt avfärdar ett helt kommunikationsmedium för att de själva inte växt upp med det. Men gemensamt för nästan alla är att de måste rättfärdiga sitt läsande med "i vanliga fall läser jag ju inte bloggar, men..." "det finns ett fåtal intressanta bloggar där ute, men det mesta är ju skräp."

Bloggar som medium har blivit Internets skräpkultur, så som såpor är TVs, romcomsen är biografernas och korven är matens skräpkultur. De anses ytliga, normerande och ointressanta för en utbildad publik. Men liknelsen håller inte hela vägen, för bloggar är inte bara en sak. De har inte ett satt manus så som en kärlekskomedi har. Kanske får du fler läsare om du skriver provocerande, har många bilder och är snygg, men det innebär inte att alla rättar sig efter den mallen. Bloggar är inte som romcoms, bloggar är som filmindustrin i stort. Det finns visserligen en hel del Hollywood-yta där, men det finns mycket små indiefilmer, dokumentärer och noggrant animerade barnfilmer där också.

Uttalandet "jag läser inte bloggar!" tyder inte på en förfinad smak. Det tyder bara på en trångsynthet och generalisering av verkligheten. Vilka är det som är ytliga och normerande egentligen? De som använder sig av ett medium för att för fram sina åsikter eller bilder, eller de som avfärdar det utan att ge det en chans?

/Zäta

Jag har inte glömt bort bloggen - jag har bara fokuserat på att klia, snora, nysa, hosta och dricka honungste de senaste dagarna. Ni vet, tentan är över, festligheterna kommer på rad och kroppen säger jaaaaattjoooneeejförkylning!

Återkommer imorgon eller så när världen slutar att klia så förbaskat mycket.

/Zäta

Vi har också ord, som i synnerhet höra till visthuset, köket eller källaren, eller särskilt till våra fruntimmers slöjder. Av dessa är de allmänt gängse uti ordboken intagna: men somliga brukas icke, eller förstås icke heller av andra än av fruntimren. Sådana ord har man icke aktat nödigt att uti ordboken införa.

- Abraham Sahlstedt, kunglig sekriterarde för en svensk ordbok 1773

Ord som bara kvinnor, fruntimmer, använder är alltså inte intressanta att ha med i en ordbok över svenska språket. Nu kommer förstås det vanliga argumentet att detta var i en annan tid, där de hade sådana värderingar, komma. Varje gång orättvisor mellan könen i andra kulturer och tidsepoker än vår egen tas upp kommer detta till synes vattentäta argument och tar död på diskussionen. Personligen tycker jag att "det var så då" ungefär världens sämsta argument. Om det handlar om hur allianser och fiendeskap växte fram mellan länder säger ingen "det var helt enkelt frostigt mellan Sverige och Danmark för 200 år sedan, därför blev det krig." Istället utredas situationen, relationer med andra länder undersöks, handlingar och makthavare kartläggs och historiska orsaksamband hittas. Den frostiga relationen är en beskrivning av läget, men den är inte orsaken. Det är alla dessa små samband som tillsammans bildar frosten. Men när det kommer till kvinnors levnadsvillkor räcker det tydligen med en beskrivning: "det var så för länge sen."

Såvida du inte tror på en överjordisk makt som handgripligen kan ändra människors liv, kan inte "det var så på den tiden" förklara något alls. Det är bara en beskrivning av verkligheten. Vad som skapar denna verklighet är i själva verket alla dessa små delar, orsakerna som exempel uteslutning ur ordböcker. Orsakerna kan inte förklaras av beskrivningen, beskrivningen måste få sin förklarning med hjälp av orsakerna. Det är sjukt omvänt. Istället för att säga "eftersom kvinnors ord inte fick vara med i ordboken blev det svårare för kvinnor att vinna en egen röst och bli respekterade i samhället" säger folk "kvinnor var inte respekterade i samhället på den tiden, så tillexempel fick inte typiska kvinno-ord vara med i ordböcker." Kvinnor var inte mindre respekterade för att det var på den tiden, utan för att den tiden hade en mängd olika regleringar, värderingar och åtgärdes som skapade kvinnor som mindre värda. Självklart handlar det inte bara om ordböcker, utan om uttalanden av filosofer och psykologer, klädeskonventioner, historiska arv, arbetsdelning, tillgång till skolgång och till sociala rum. Min poäng är att alla dessa delar, och tusentals fler, skapar en verklighet där kvinnor blir mindre värda.

Strindberg skrev inte kvinnofientligt för att han levde i en kvinnofientlig tid, han var med och skapade en kvinnofientlig tid genom det han skrev. Vi kan inte ursäkta allt och alla med att de levde i en viss tid. Tiden kan vara en delförklaring, bidra till en djupare förståelse och vara viktigt för vilken betydelse berättelsen, tavlan eller ordet får i dåtid och nutid, men denna förståelse av världen där beskrivningar får förklara orsaker behöver granskas kritiskt.

Det blir farligt när bara beskrivningen används. Om vi bara säger "det var så på den tiden", utan att nämna eller förstå vad som skapade denna tid som den var, hamnar vi lätt i biologisktiska argument kring kön. "Men VARFÖR var det så på den tiden? Det finns ju inga orsaker, då måste det bero på att kvinnor helt enkelt är sämre."

Det finns orskaer, vi behöver bara erkänna dem som aktiva orsaker till kvinnoförtryck eller vad det nu kan vara och inte se dem som passiva produkter "av sin tid."


/Zäta

Weei vad kul det var! I tisdags var det B-uppsats-fest, imorgon är det studenten för alla 3:or och slutfest för genusklassen och på söndag är det personalfest på Uplands. Veckans tema? Fest!

/Zäta

Haha, vad roligt! Då kommer vi komma där, en cirkusdirektör och en liten ballerina!

Förlåt för frånvaron, men den beror på att deadline för min B-uppsats är idag 12.15. Göra saker i god tid? Inte min grej.