Jag får ganska ofta kommentarer om bloggande, om min blogg eller om bloggande i allmänhet. Det finns som bekant ett stort förakt för bloggande, framförallt i de generationer som växt upp utan denna mediaform. Det är ytligt, privat och onödigt. Nu senast kommenterade min mamma: "då fick jag veta att Stefan Parkman alltid sätter på sina konsertstrumpor på morgonen. Det är sådant man får veta i bloggar." Nu kan det nämnas att min mamma inte läser bloggar. Hon läste det i tidningen som skrev om en blogg. Alltså, tänker jag, är det "sådant man får veta" i tidningar.

Hederlig gammalmedia.

Nu menar jag inte att min mamma föraktar bloggar eller tror att de bara handlar om strumpor och frukostar. Hon är mycket medveten om vad jag driver för en slags blogg. Ändå slänger hon ur sig nedlåtande kommentarer. Jag har inget emot att det raljeras över att Stefan Parkman skriver om strumpor, men det är onödigt att dra hela bloggosfären över en kam.

Det är lustigt att de konverationer jag har med vuxna kring bloggar nästan alltid ser ut på samma sätt:

Vuxen: Så du bloggar..? Om vaddå?

Jag: Japp. Politik, feminism och lite saker som händer i mitt liv typ.

Vuxen: Haha, så det står "idag åt jag filmjölk till frukost..."

Jag: Nej, det mesta som skrivs är ganska seriösa feministiska texter.

Vuxen: "...och idag köpte jag strumpbyxor på H&M." Haha. Dessa bloggar. Varför vill alla människor skriva allt möjligt löjligt om sig själva? Jag är inte intresserad!

Jag: Fast alla bloggar handlar ju inte om frukost och dagens outfit. Som sagt, jag skriver ganska sällan om mig själv, även om jag ibland tar avstamp i något i mitt liv. Som i en tidningskrönika.

Vuxen: Jaha. Jaa, men bloggar är ju sådär flyktiga och ytliga. Jag läser inte bloggar!


Som ni ser är det ingen konversation. Det är en monolog om hur värdelösa bloggar är, som jag försöker bryta in i. Det är väldigt trist att prata med någon som redan bestämt sig för hur världen ser ut och inte alls är intresserad av att någon annan än de själva ska svara på deras egen fråga. Alla konversationer om bloggar jag har med vuxna ser förstås inte ut såhär. De finns de som är uppriktigt intresserade och inte slentrianmässigt avfärdar ett helt kommunikationsmedium för att de själva inte växt upp med det. Men gemensamt för nästan alla är att de måste rättfärdiga sitt läsande med "i vanliga fall läser jag ju inte bloggar, men..." "det finns ett fåtal intressanta bloggar där ute, men det mesta är ju skräp."

Bloggar som medium har blivit Internets skräpkultur, så som såpor är TVs, romcomsen är biografernas och korven är matens skräpkultur. De anses ytliga, normerande och ointressanta för en utbildad publik. Men liknelsen håller inte hela vägen, för bloggar är inte bara en sak. De har inte ett satt manus så som en kärlekskomedi har. Kanske får du fler läsare om du skriver provocerande, har många bilder och är snygg, men det innebär inte att alla rättar sig efter den mallen. Bloggar är inte som romcoms, bloggar är som filmindustrin i stort. Det finns visserligen en hel del Hollywood-yta där, men det finns mycket små indiefilmer, dokumentärer och noggrant animerade barnfilmer där också.

Uttalandet "jag läser inte bloggar!" tyder inte på en förfinad smak. Det tyder bara på en trångsynthet och generalisering av verkligheten. Vilka är det som är ytliga och normerande egentligen? De som använder sig av ett medium för att för fram sina åsikter eller bilder, eller de som avfärdar det utan att ge det en chans?

/Zäta