Det är lustigt att samtidigt som mitt läsarantal långsamt men stadigt ökar, minskar antalet kommentarer. Är det för att många icke-bloggare läser här? Bland bloggarna är det ju vanligt att kommentera för att sprida sin egen blogg.

Fast det är å andra sidan inte riktigt sant att jag får få kommentarer. Jag får flera i snitt varje dag, men ofta direkt till mig eller via facebook. Det är förstås alltid roligt att få feedback, och precis lika roligt att få veta vilka som läser och vad de tycker om det. (Facebook och feedback, denna anglofiering alltså.)

Vart ville jag komma? Det var nog såhär enkelt: det kul att fler läser och det är kul med kommentarer!

/Zäta

Jag blir så trött på hur enkelt det är att säga: Men jag är inte homo/trans/islamo/whatever-fob! eller Men jag är för jämställdhet! och hur det kan berättiga de konstigaste och elakaste saker.

Alltså såhär funkar mänskligt samspel: Det du förmedlar 95% av tiden i form av skämt, samtal, bilder och uttryck kommer att spela större roll än de 5% då du förmedlar något annat. Även om de 5% är "de riktiga åsikterna."

Att en person som ständigt beter sig som ett sexistas och skämtar om tjejers slampiga leverne, eller om hur han ändå kommer få högre lön trots att hon har bättre betyg, svarar att han såklart är för jämställdhet och att det handlar om personlighet och inte kön, när han blir ställd mot väggen och att han egentligen tycker så för det andra är ju bara skämt, gör det inte okej. Det funkar inte så. Likaså kan inte någon som stönar över hur töntigt det är att vilja klä sig i det andra könets kläder eller hur äckligt det är med killar utan kuk försvara sig med: Men jag är inte transfob! JO DET ÄR DU. DU SA JUST ATT TRANSPERSONER VAR ÄCKLIGA.

Om jag säger att jag är superbra på fotboll gör det mig inte superbra på fotboll. Det är mina handlingar på planen som visar om jag är superbra eller superkass på fotboll. Precis på samma sätt är det majoriteten av folks handlingar och uttalanden som bevisar huruvida de är -fober eller kvinnohatare. Inte vad de säger att de "egentligen är."

Självklart är det en skillnad på att skämta och att uttrycka ärliga åsikter, men alla skämt är inte okej bara för att de är skämt. Bara för att en person tycker det är skitroligt att skämta om att kvinnorna (du) hör hemma i köket, behöver inte personen det riktas till uppskatta det. Dessutom måste skämten ses i sin kulturella kontext. Det är inte en person i ett vacuum som skämtar med en annan person i vacuumet om matlagning. Det är (oftast) en person som tillhör ett kön som genom tiderna haft makt att bestämma över det andra könet och tolkningsföreträde på vad som är roligt och viktigt, som skämtar med en person som tillhör ett kön som inte haft mycket att säga till om, varit tvungen att göra tråkiga hushållssysslor, och fortfarande har svårare att anses som rolig eller kompetent, om en av dessa tråkiga sysslor.

Det vore inte roligt om det inte hade någon verklighetsanknytning. "Männen hör hemma i köket" ger inte samma effekt. Och jag vet inte vad ni känner, men jag ställer mig kritisk till att använda sin överordning på det här viset och sedan säga sig vara för jämställdhet. Då har du väl inte fattat vad jämställhet är, liksom?

Skämt, ironi och satir har förstås en otroligt omstörtande potential och kan användas som vapen mot förtrycket, men humor kan likaväl förstärka rådande orättvisa strukturer. Det måste avgöras från kontext till kontext, men det är inte alltid okej att skämta om allt. Jag önskar också att vi levde i en värld där alla individer kunde skämta med varandra på samma villkor, men jag kan inte ignorera hur det faktiskt ser ut. En tjej och en kille kan skämta om sex och sina olika ragg på ett sätt som båda uppskattar, men om killen fäller kommentaren: haha, du är allt en liten slampa, eller hur? blir det plötsligt inte på samma villkor. För vad ska hon svara? Ja, du med? Men han får ju status genom de orden, medan hon måste skämmas. Det är klart att vi ska uppvärdera den kvinnliga sexualiteten, och inte skämmas för att vi gillar sex, men vi måste ändå inse vilket utgångsläget är och hur rent ut sagt förfärligt det är att bli kallad slampa. När det inte går att värja sig på annat sätt än att förminska sig själv ännu mer: jaa, gud vilken slampa jag är! då är det inte längre humor, utan maktmissbruk.

Och då duger det helt enkelt inte att säga: Men jag är för jämställdhet! för att ta bort det. Det är väl bra att folk vill trycka på att de accepterar alla, men det är så mycket enklare och framförallt bättre att faktiskt bete sig därefter.

/Zäta

Jag har hört att poängen med skönhetsideal är just att ingen ska kunna leva upp till dem alla, även om just det här sminkmärket eller den här rakhyveln kan hjälpa oss på traven, men det här var det sjukaste på länge.


Härifrån. Såg den först på blogg.se framsida.

- Vi tar bort lite här. Nej mer! Där också. Lägg på ett filter vettja! Och ta bort det där äckliga på huden också! Varför inte sudda ut mänskligheten helt när vi ändå håller på!?

- Bra idé!

- Såja, det var bättre. Puh, tur att vi totalt fixade bort verklighetsanknytningen. Kvinnokroppar är så jäkla äckliga!

/Zäta

I januari skrev jag om vilken självgod slentriansexist talkshow-profilen Skavlan var. Jag fick häftig kritik på det inlägget, jag vara bara överkänslig och jobbig. Sedan dess har jag fått många kommentarer från folk som själva uppmärksammat hur Skavlan behandlar sina kvinnliga gäster och insett vilken förfinad sexsist han faktiskt är. Det har verkat avlägset för alla oss som länge sett och blivit arga på honom hur hans gäster inte kunnat reagera.

Men good news people! Nu har resten av världen reagerat!

Nu stämmer flera av gästerna in i kritiken och anklagar Skavlan för sexism:

– Vissa män känner att de har någon sorts rätt att trampa på en, säger tv-profilen Carolina Gynning.

– Han är fantastisk på att äta upp kvinnorna med sin Kalles kaviar-blick. Och precis som Kalles kaviar dröjer sig den där doften av övergrepp kvar efter programmet.

Från Nöjesbladet, läs hela artikeln!

ÄNTLIGEN har fler genomskådat Skavlan! Det finns hopp för världen! Och kära slentriansexister och rabiata liberaler: Vad var det jag sa?

/Zäta

Jag blir mer och mer sugen på att skriva om det i min B-uppsats. Citatet nedan kommer från forumtråden som vi använde för vår diskurspsykologiska analys på genusvetenskapen idag, och jag tycker det är rätt talande.

Jag tkr inte att jag är särskilt ful och är mkt snyggare än andra tjejer jag känner som har "gjort" saker , grejjen är att jag bor i småland där alla e så korta , medellängden bland 96or här e typ 155 cm men min pappa e NollÅtta så jag är 165 cm och det är svårt att hitta killar i min ålder som e längre än mig !!

/Zäta

Jag antar att många av er har sett den fruktansvärda dokumentären om 14-åriga Linnéa som blev våldtagen av en äldre kille på sin skola, och sedan smutskastad, ogiltigförklarad och hotad, medan Oskar blev hyllad som hjälte och "fin kille" av hela samhället. Om inte, gör det genast: Uppdrag granskning på SVT play (Det är upprörande, grovt och värre än ni någonsin kan föreställa er, men otroligt viktigt att uppmärksamma.)

Vid en första titt är det fullkommligt ofattbart hur vuxna på skolan vill "hålla sig neutrala" efter en fällande dom. Hur nästan alla ungdomar i samhället vänder sig mot flickan och skriver på Internet att hon borde våldtas ordentligt, skadas och försvinna, eftersom hon ljuger och är ett luder som ju egentligen ville bli våldtagen. Både vuxna och ungdomar försvarar killen med att han är charmig, snygg och inte har problem att få tjejer. Linnea som tvingats ned på skoltoans golv och fått Oskars penis upptryckt i ansiktet, som säger sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, när han fortsätter onanera och slutligen lägger sin sats i hennes ansikte, hon ville ju egentligen för hon var kär i honom. Han var poppis. Prästen som släpper in Oskar på skolavslutningen, trots att nu blivit dömd och har besöksförbud, låter honom dela ut blommor till sina gamla klasskompisar och säger att det är en fin manifestation av människovärde. På frågan hur det skulle kunna kännas för Linnea, som inte ville närvara vid sin egen skolavslutning på grund av det hon blivit utsatt för, svarar han: "Det har jag inte reflekterat över" På frågan om han visste att Oskar senare samma kväll våldtog ännu en flicka, och att även detta ledde till en fällande dom, svarar prästen: "...luften går ju liksom ur en. Stackars pojke!"

Även fritidsgårdens ledare uttrycker hur synd det är om Oskar. Hur synd det är om pojken som bevisligen våldtagit två flickor och som har ett helt samhälles stöd bakom sig. Flickorna är det inte synd om. Flickorna får skylla sig själva. Hon hade faktiskt tajta jeans dagen efter. Det har man inte om man blivit våldtagen.

Det finns två genomgående teman i berättelsen. Han är inte typen som våldtar och Hur vet vi att hon inte ville egentligen/beter hon sig verkligen som ett offer ska göra? Det är rent ut sagt livsfarligt att vi har bilden av en våldtäktsman som en äcklig gubbe som hoppar fram bakom en sten i skogen.

80% av alla våldtäkter sker inomhus då brottsoffret är 15 år eller yngre och 70% av alla anmälda fall sker inomhus då offret är äldre än 15 år (SCB). Men att vi har en annan blid gör att det blir omöjligt för folk att förstå att en våldtäktsman kan vara en ung snygg kille. Det gör att det blir svårare att tro på tjejerna som blir utnyttjade och att samhället stöttar killen, vilket i sin tur leder till att han inte förstår att det var fel, och fortsätter. Oskar erkände först våldtäkten mot Linnea i detalj. Sedan, när stödet i samhället för honom ökade, drog han tillbaka erkännandet. Och när kyrkan sagt: You go mister! våldtog han ännu en tjej.

Och skulden. Skulden är inte hans, skulden är hennes. Hon gjorde fel. Hon klädde sig fel, hon drack för mycket, hon gick ju med på att gå in på toan med honom, hon ville nog faktiskt ha sex. Knivoffret klädde sig inte fel. Knivoffret ville nog egentligen inte ha en stöt i magen. Knivoffret är ett offer. Den våldtagna kvinnan får skylla sig själv. Och skämmas för att hon lät någon göra så mot henne. Det måste vara ditt fel. Det måste vara du som gjort fel.

Betänk nu också att Oskar blev dömd. Två gånger. Ändå fortsatte häcklingen av flickorna och hyllandet av honom. Det säger något om hur starka strukturerna för vems sexualitet, vems kropp och vems tankar som räknas är.

Det är bara en bråkdel av alla våldtäkter som anmäls, och bara en bråkdel av dessa leder till en fällande dom. Hur många flickor har inte blivit nedtvingade på toalettgolv, upptryckta mot dörrar eller övertalade att lägga sig i en säng, för att sedan uppleva hur någon annan tvingar sig på dem, tar på deras kroppar, tränger in i deras mest intima delar eller på andra sätt fysiskt och psykiskt våldför sig på dem mot deras vilja, utan att någon fått veta? Utan att någon trott på dem? Utan att bevisningen räckte till? Utan att de kunnat prata om det för att det gör för ont? Utan att de vågat prata om det för att de varit rädda att bli smutskastade, kallade för horor, bli hotade till livet?

Det är inte ett litet problem. Det är inte "bara" Linnea och Jennifer det handlar om. Det är ett helt samhälle där sådant här sker dagligen. Och visst sker det eftersom enkilda personer är elaka och sätter sin egen rätt först i vissa fall, men sett till hela samhället handlar det inte längre om enskilda rötägg. Det är vanliga killar, charmiga killar, snygga killar, som uppmuntras att ta för sig och som lär sig via porr, språk och socialt samspel att kvinnor är objekt som det går bra att ta ut sina lustar på. Det är ett strukturellt problem som handlar om vems lust, kropp och mänsklighet vi värderar på vilket sätt. Detta fråntar förstås inte individerna sitt ansvar, det betyder bara att vi måste jobba på andra sätt också för att utrota förekomsten av våldtäkter. För det är alltid, alltid ett personligt ansvar få samtycke till sex. För alla.

Och det är aldrig den våldtagnas fel. Aldrig är det ditt fel att någon annan tvingar sig på din kropp och ja, ha de tajta jeansen dagen efter om du vill det. Gör precis som du vill. Skulden är hans och enbart hans.

För vi räknas. Vi är flickor och vi räknas. Alltid.

/Zäta

Det händer titt som tätt att jag får kritiska kommentarer här på bloggen. Det är bra, det betyder att folk läser och funderar och ifrågasätter. Men det finns en sorts kommentarer jag bara blir väldigt lack på. Folk som inte läser ordentligt och folk som antar att allt handlar om dem själva. Här nedan har vi typexemplet på en av dem. Inlägget som kritiseras handlar alltså om hur jag hanterar fördomarna om att vara bitter som feminist, och varför de är just bara fördomar och jag inte är ett dugg bitter.

- Ja, det där med bitterhetsepitetet har du ju lite dig själv att klandra för. Å andra sidan begår du här ett, i mina ögon, ganska stort misstag. Du säger att män har fördomar om feminister. Alla män. Alltid. Ursäkta mig, men är vi inte lite fördomsfulla här?

Utdrag ur inlägget som kritiseras: För det andra, och värsta, för feminist är ju bara en komplimang att bli kallad i mina öron, landar fördomarna om utseendet, sexlusten och dragningskraften. Vi vet ju alla att alla feminister har åderbrock, håriga armar, röda strumpor och kort hår. Dessutom är de sterila, utsvultna på sex och faktiskt, om man kommer in under ytan, riktigt kinky. Sist men inte minst är feminister allmänt oattraktiva, och inte bara för att ingen feminist någonsin har sett en rakhyvel, utan de är helt enkelt fula. Det är därför de är feminister, för att ingen man vill ha dem. Ja, och så blir man bitter också, för att man inte får något sex. Duh.

Alltså. Nu tar vi det långsamt. Jag drev med fördomarna. Jag tror inte att alla feminister är sterila. Dessutom skriver jag inte att det är MÄN som har dessa fördommar, "Vi vet ju alla att..." är både könsneutralt, och som sagt, oseriöst.

Jag har kanske för höga tankar om mina läsare, men jag är av den åsikten att jag borde behöva slippa tillägga sånt här efter varje stycke...

"OBS! Överdrift to prove a point!"
"OBS! Läs hela inlägget innan du påpekar att jag missat ta upp något!"
"OBS! Ironi!"
"OBS! Det är inte mitt ansvar att rädda hela mänskligheten!"
"OBS! Det handlar inte dig som person bara för att du har penis och läser det här!"

...men jag kanske ska börja med det? (OBS! Ironi!)

/Zäta


PS. Det är en väldigt liten skara som sysslar med sånt här, de allra flesta kommentarer, oavsett om de är kritiska eller uppmuntrande, är mycket uppskattade. Och som svar på den ofrånkommliga invändningen som nu kommer komma från folk som inte gillar min blogg eller bara ogillar feminister i allmänhet: Nej, det handlar inte om att jag censurerar eller inte kan ta kritik. Det handlar om att jag väljer att bemöta kritiken utifrån den nivå den läggs fram på, och att jag förbehåller mig rätten att på min egen blogg välja vad jag vill lägga tid på och inte. Ibland känner jag att oförstående kommentarer kan vara värda att svara på, men som sagt är det inte min plikt att rädda mänskligheten från antifeminister, utan en kamp jag väljer hur långt jag vill föra. Puckon prioriteras helt enkelt inte alltid, eftersom jag tror att min tid används bättre genom att skriva för folk som faktiskt lyssnar, börjar fundera kring feminism eller andra saker och/eller blir stärkta av mina ord. Det borde väl kunna vara en självklarhet.

Idag konstaterar jag lungt att de som avfärdar bloggande i allmänhet, och unga tjejers bloggande i synnerhet som ett onödigt tidsfördriv som inte tillför varken världen eller bloggarna själva något, verkligen missar dess potential.

Vilka är då detta bloggande fåtal? Rör det sig om landets intellek­tuella spets? Bloggportalen har en lista över de mest lästa bloggarna i Sverige. Åtta av tio av dessa bloggar utgörs av tjejer i tonåren, som skriver om mode. Det rör sig alltså om ”dagens outfit” i olika former. Det är inte bloggar som bryter ner någon medial hierarki eller sätter någon agenda för något. - Alex Schulman, vars främsta intresse är att spy galla över alla som inte är som honom.

De senaste tre dagarna har jag fått lika många erbjudanden om politiska, journalistiska och roliga jobb/uppdrag, bara på grund av min den här bloggen. Jag ska blogga för Tjejjouren i april, börja skriva krönikor/texter i Techna (naturvetar- och teknikstudenterna i Uppsalas tidning) och har ägnat dagen åt att bygga upp Fi Uppsalas nystartade blogg, eftersom "jag ju kan det där med bloggar."

Så kära Alex, hur många gånger ska vi säga det för att du ska förstå? Vi "tjejer i tonåren" bloggar om en massa saker utöver Dagens Outfit. Vi får ut en massa saker av det, både karriärsmässigt och personligen. Och jag vet att det är svårt för vissa personer att greppa hur någon både kan klä sig snyggt och skriva tänkvärda och omstörtande texter, men jag lovar, det går. Jag känner inte att ett uttalande på denna nivå förtjänar en ordentlig analys, men attans vad Alex är färgad av den västerlänska tanketraditionen där riktiga tankar kommer från män.

Tillsist kan vi ju kolla på de små gula rutorna i gårdagens inlägg och fundera en gång till över varför det är så svårt för Alex att acceptera tjejers platstagande i media.

/Zäta

Som feminst går det inte att göra rätt. Vi borde kalla det något annat än "feminism", koncentrera oss på något annat än just det vi valt för tillfället, få med oss männen genom att vara snällare, sluta prata om språket och börja ägna oss åt lönefrågan, inse att det är fint med skillnarder mellan könen även om alla fördelar tillfaller de med snopp, tja, i stort sätt göra allt utom det vi gör och kallar oss idag. Djurrättaktiviser däremot, de får gärna ägna sig åt sina vargar utan att vare sig bli beskyllda för att glömma bort noshörningarna eller bli ombedda att heta "livsrättsaktivister" för att de diskriminerar blommorna annars. Så förutom det självklara (kan en tycka) påpekadet att ingen kan göra allt, och tycker du att män missgynnas i skolan - ja ta då tag i det själv! - så kände jag att det behövdes en liten grundkurs i vad det egentligen handlar om.

Så, låt mig presentera Zätas alldeles egna feministiska grundkurs:



Låna gärna bilderna, men hänvisa till mig.

/Zäta

Att nörden blivit cool har väl knappast undgått någon. När jag gick i mellanstadiet var det bland det värsta någon kunde bli kallad. Att vara nörd var att vara en plugghäst, en tönt, någon som inte fick hångla på sanning eller konka (eller som fick hångla, men under många äcklade uuuh, måste du pussa honom!) Numera är det status att ha specialintressen, och framförallt tid och medel att ägna sig åt dem.

Jag tycker att det är fint. Fint att engagerade, passionerade människor som ägnar mer tid åt något de gillar än att passa in får den cred de förtjänar. Men vilka människor är egentligen nördar? Jag tror att många tänker på teknik och datorer i första hand. Och på unga, fula, smarta killar. Är det alltså avancerade formler och förmåga till visuell orientering i rummet som gör en nörd? Varför är då inte stickning, med de avancerade diagrammen över maskor och krav på att kunna visualisera ett helt plagg när det bara består av tre trådar, ansedd som en riktigt cool nördsyssla?

Idag är nörd något många stolt kallar sig. "Jag är en riktig surdegsnörd - kan ägna månader åt att hitta den perfekta konsistensen." "Min CD-samling med tidiga 70-talsjazzmusiker är snart komplett, jag är väl lite av en musiknörd." "Shit vad avis jag är på din Cambridge Biology-bok! Jag är verkligen en biologinörd..."

Det sista citatet kommer från mig själv (ja, jag är grymt avis på O:s tegelstenslexikon som innehåller allt från RNA-syntes till våtmarkers syrahalt). Jag har länge vetat att jag är en biologinörd. Jag gillar att grotta ned mig i tjocka böcker om evolutionsbiologi, jag lutar mig fram i soffan när dokumentärer om fotosyntes sänds och jag gick, tillskillnad från majoriteten av gymnasieklassen, alla biotek-kurser. Sedan början av gymnasiet har jag också varit väldigt modeintresserad. Efter den otrevliga upplevelsen att bli stämplad som plugghäst i mellanstadiet och den lika otrevliga upplevelsen av att lyckas bli populär, söt och accepterad som någon som gick att tända på i högstadiet (otrevlig eftersom den tog så förbannat mycket tid, tankemöda och blonderingssprey), lyckades jag tillslut hitta en väg där jag både agerade och klädde mig fräst för min egen skull. Agerandet i form av biologiintresse ansåg jag alltså tidigt vara både nördigt och positivt, men knästrumporna, letandet efter de perfekta jeansen och bläddrandet i veckotidningar förstod jag aldrig som något annat än normal tjejighet, som något som kunde göra mig attraktiv trots mina bra betyg och nördiga intressen, vilka i sin tur rättfärdigade mina andra, "ytliga" intressen.

Hur kommer det sig att kvinnor som ställer klockan på 6.00 för att stå först i kön till H&M:s nya kollektionssläpp, anses överdrivet ytliga och konstiga av nördkulten, medan männen som ställer klockan på 6.00 för att stå först i kön till Appels nya uppdatering, applåderas? Visserligen kan det hävdas att varken mode- eller tekniknördar hyllas av den breda massan, men datanördar är i alla fall inte ytliga och visst lär ungdomarna sig engelska av spelen? Jag vill inte på något sätt försvara modeindustrin, som utan tvekan skapar osunda ideal och sätter press på unga tjejer, men jag vill visa på hur olika det talas om olika intressen beroende vem som utför dem. Varför skulle tjejer vara just modeslavar, offer som passivt tar till sig information och mår dåligt över att de inte ser ut precis som de på bilden, medan killar får vara kunskapstörstande nördar som påverkar sfärerna de rör sig inom?

Modevärlden är mycket aktiv. Kläder kommenteras, sågas, hyllas, kritiseras för sin orimlighet. Precis som dataspel görs. Det finns personer som påverkas negativt av utseendefixeringen, men alla som utsätts för den (det vill säga alla vi som lever i detta samhälle) är inte passiva offer för den. Vi har vissa ramar att förhålla oss till, vissa beteenden som ger mer social belöning, men vi har alla ett utrymme inom dessa ramar att själva bestämma över våra liv och intressen. Det är relevant att kritisera dessa ramar, tillexempel varför bara smala personer får anses vackra i reklamfilmer, men det är lika viktigt att inte fastna i determinism och offerroller. Vi är inga slavar för modet, eller vad det nu kan vara för kvinnligt intresse du har, vi är aktiva, nyfikna, kritiska och besserwissriga nördar som själva formar de intressen vi har.

Jag är en stolt rosettnörd och biologinörd, som själv betsämmer vad som är snyggt och inte, vad som är värt att lägga ned tid på och inte. Självklart måste jag förhålla mig till hur andra kommer att läsa mig utifrån mina modeval (liten, söt, harmlös flicka) och jag inser att detta gör att jag ibland behöver kämpa hårdare för att bevisa min kompetens än om jag skulle valt ett annat utseende, men jag tänker inte låta detta förstöra världens bästa rosettfnattskänsla. En känsla som består i hur jäkla bra det känns att vara nördig, politisk och sockersöt - och framförallt i att själv aktivt ha valt det.

Jag tror att om vi använde ett annat språk för att beskriva våra intressen, som inte var så laddat med könade ord och associationer, skulle fler passionerade, och idag generade, tjejer inse vilka awesome nördar, med all den cred, inflytande och stolthet som det innebär, de egentligen är.

/Zäta

---

Jag är medveten om att jag polariserat och överdrivit de könade aspekterna i detta inlägg, men det skulle bli otroligt otympligt att skriva "det finns förstås killar som gillar mode också" hela tiden, plus att poängen är att få fram hur det talas om intressen och hur detta påverkar oss, inte att säga att intressen inte borde vara så könade. JAg har inte heller tagit med aspekten hur det ser ut inom olika nördområden, för självklart finns datanörtar med fitta, ellerhur svårt det rär att bli ansedd som en riktig nörd (inte bara "tjejen som rollspelar"). Är du intresserad av det, eller kvinnligt nörderi i allmänhet, rekomenderar jag varmt senaste nummret av Bang.

Jag lackade som ni vet lite på gubbars skygglapps-attityder och Volvos övertydliga manssymbol häromdagen. Lilla O skrattade gott och utbrast sedan: Men han killen som gjorde om loggor sådär snyggt, han borde ju göra om den här, jag vet hur! Så jag mailade han killen som gör om loggor sådär snyggt (hittade honom av en slump via facebook) om O:s idé, och detta blev resultatet.





SCORE!


Viktor Hertz heter den begåvade killen, och här är hans flikr.

/Zäta

Och plötsligt kom hundratals tårar och ett aldrig mer som gjorde så förbannat ont. Det är omöjligt att förstå och ändå så äckligt närvarande hela tiden. För visst är minnen fina och "han är inte försvunnen egentligen" ganska sant.

Men ibland tar det där aldrig mer, aldrig mer rätta till tufsigt vitt hår, aldrig mer se tablettgubbarna, aldrig mer höra den varma skrovliga rösten, överhanden. Och folk kan säga vafan de vill, för det suger.

Jag saknar dig redan.

/Zäta

- Att inte fler tjejer intresserar sig för bilar och teknik är enbart deras eget fel. Vad gnäller ni på? Vi blir ju så glada när ni är med på våra mässor.


Härifrån.

/Zäta

Har morfar verkligen försvunnit? Morfar som lagar världens tunnaste pannkakor och vänder dem i luften. Morfar som berättar konstiga historier från Värmland. Morfar som glatt sjunger snapsvisor utan att pricka en enda ton. Morfar som alltid är blysam, men lyser av stolthet vid särskilda tillfällen. Morfar som var så tjock att jag inte nådde runt hans midja när jag var yngre. Morfar som delar födelsedag med mamma, och är precis 25 år äldre. Morfar som blir tårögd när jag sjunger "En kväll i juni". Morfar som alltid var tomte på julen på grund av det vita skägget. Morfar med den skrovliga rösten, finurliga leendet och stillsamma humorn. Min morfar.

Min morfar finns inte längre på här på jorden, men att han vore försvunnen tror jag inte på. Inte så jag minns hur det kändes när mina små armar inte riktigt nådde runt hans mage, hur det var att utan framgång försöka hålla tonen under snapsvisorna eller hur stolt morfar var på min student.

Morfars matlagningstalanger måste ha gått till andra små släktingar än mig, för här syns inte ett spår av dem. Men pannkakor kan jag göra, och jag kommer alltid att tänka på morfar när jag gör det.  Och kanske kommer jag en dag, en dag som är så avlägsen att jag själv har små barnbarn, lyckas göra dem lika tunna som min morfar kunde.

/Zäta

Ikväll glömmer vi att livet en gång tar slut och koncentrerar oss på att genomföra den bästa tjejkvällen genom tiderna! Jag och mina flickor ville ta revanch för den ökända grabbkvällen, även kallad PÖP-kväll, så vi skapade vår egen variant: PMS - porr, mys och snacks.

Självklart är det feministisk porr som gäller - Dirty Diaries. Eftersom flickorna inte anländer än på ett par timmar har jag förstås inga bilder än (inte för att jag har någon kamera), men jag lägger upp några fantastiskt snyggt tagna och redigerade partybilder på ett par andra flickor sålänge. De är från Wilde, Uppsalas nya HBTQ-klubb på Kalmars nation!





Ooo, det var fantastikt kul där, men jag tror att denna kväll kommer bli svår att överträffa!

/Zäta

Jag tänkte bara säga att idag klockan 14 går ett program på Studentradion i Uppsala som heter Knullrufs. Dagens tema är prostitution. Jag blev inslängd i en rätt lustig intervju med programledarna i måndags (mina kursare sa något i stil med "Sofia kan prata!"), där de satte på bandspelaren flera gånger när de tänkt avsluta, eftersom vi kom in på nya spår hela tiden. Det var ingen grandios intervju och jag vet inte alls hur mycket av det som kommer med i programmet (eller hur bra det låter), men lyssna gärna om ni är intresserade.

Gå in på www.studentradion.com och klicka på fliken "webbradio" så kommer det direkt i datorn. Annars är det frekvens 98,9.

/Zäta

PS. Om ni som jag missade programmet och vill höra det, ligger det uppe på hemsidan i en månad till. Titta under fliken "Webbradio" och bläddra ned bland mappen "Knullrufs 2010-03-11"

Det är fortfarande skrämmande många som tror att mödomshinnan existerar. Ungefär en till två centimeter in från slidöppningen finns en tunn struktur med varierande form fäst i slidväggarna runt om. Denna sladdriga lilla ring av slemhinna (som går utmärkt att känna om du har lite tålamod och en fitta) är vad som förr brukade kallas mödomshinna. Idag kallas den slidkrans, eftersom det är ett mycket mer rättvisande begrepp.

Bilden kommer från RFSU, som har en utmärkt sida om just slidkransen.

Det är alltså ett stort hål i mitten och överhuvudtaget ingen hinna. Hålet finns där från början och spricker inte när något förs in i slidan. (Det kan hända att det inte är något hål, men detta är ett medicinkt tillstånd som måste åtgärdas när flickan får mens, och alltså inte det normala.) Att det kan blöda vid peneterande samlag har inget med någon påhittad hinna att göra, utan beror på att slidväggarna kan få små sår om kvinnan inte är tillräckligt våt och vidgad.

Jag hoppas och tror att de flesta läsare redan vet detta, men det skadar aldrig att säga det en gång till. Det finns dock en massa intressanta saker att diskutera kring myten om mödomshinnan. Varför uppkom den? Mödomshinnan har ju aldrig funnits, det är liksom inte så att vi idag har evolverat bort den. Jo, som vanligt handlar det om att kontrollera den kvinnliga sexualiteten. Hela oskuldsbegreppet är tätt förbundet med mödomshinnan. Oskuld som något fint, rent och bra - och så beviset på detta: en orörd hinna över ingången till den del av könet som räknas (där penisen kan komma in). Det passar ju perfekt! Att det inte alls är så tjejer faktiskt ser ut mellan benen är mindre viktigt.

Här har vi det klassika applicera vår kultur/föreställning om saker på naturen/kroppen och sedan tolka det vi hittar i kroppen som bevis för att kulturen/föreställningen om saker stämmer. Alltså: kvinnors oskuld är en big deal i vår kultur. Penetrerande heterosex är det enda riktiga sexet, för penisar är viktiga eftersom de sitter på män. I den kvinnnliga kroppen finns en liten sladdrig ring vid öppningen av könet. Detta måste ju vara en rest från den hinna som bevisade att ingen penis varit i hennes vagina! Kroppen bekräftar att det är en big deal att vara oskuld (det är en grej som SPRICKER och aldrig blir sig lik när det väl blir riktigt samlag av) och att penetrerande heterosex är det enda riktiga sexet (det är ju bara i vaginan det går att se om oskulden är kvar eller inte, klitoris ändrar minsann in form.)  Så är cirkeln sluten, och mödomshinnan ett faktum.

Fast nu var det ju den lilla detaljen att mödomshinnan faktiskt inte finns. Alltså finns inga rester från den. Att vår slidkrans tolkas som rester från en hinna beror enbart på att det finns en föreställning om att det fanns en hinna där från början. För att denna föreställning om en hinna kunde förklara varför kvinnor borde hålla på sig. För att den uppvärderandet av den kvinnliga "oskulden" gjorde att männen fick ensamrätt över den kvinnliga sexualiteten. Nu förenklar och raljerar jag förstås, och självklart är det inte bara myten om mödomshinnans fel att det finns ojämställt sex idag, men dessa tankegångar har stor relevans för hur vi ser på vår egen sexualitet och oss själva. Det bidrar till att skuldbelägga kvinnors lust och nedvärdera allt utom penis-i-vagina-sex.

Det finns ingen mödomshinna. Det går inte att se på varken en man eller kvinnas kön om de har haft sex eller inte. Och oskuld, OSKULD, så jäkla dumt ord. "Först var jag oskuld och sen fick jag skulden..."

Nej, det finns mycket här i världen som behöver en närmare granskning ibland, men när det kommer till teorier om den kvinnliga sexualiteten och kroppen så kan vi vara säkra på att det behövs varje gång. Herregud, ska det vara så svårt för oss som är födda med fitta att få njuta lite ifred ibland?

/Zäta

Jag har alltid gillat Parlamentet. Visst, jag har stört mig på att det alltid är fler män än kvinnor där, men jag brukar ändå skratta så jag gråter någon gång under programmet. Men igår blev jag mer irriterad än vanligt på deras ignorans.

"Federlay klär sig i drag, och kallar sig Ursula. Anderas Karlgren tar regeringsplanet gång på gång till miljömöten och Maud säljer nu Saab till ryska maffian. Vad är det för FEL på Centern?"



För det första görs det klassiska nedvärderingen av kvinnor i maktpositionen: bara använda förnamnet. För det andra... och nu tar vi det riktigt långsamt: Det är värre att spy ut koldioxid och leka med maffian, än att utanför politiken klä sig i kvinnokläder som man. Det är till och med så att det första är mycket relevant och det andra är totalt irrelevant. Jag vill väldigt gärna veta hur miljömedvetna och pålitliga mina förtroendevalda politiker är, eftersom detta påverkar politiken och således mig, men jag skiter fullständigt i vad de har för kläder på sin fritid.

Vad är det för FEL på folk som inte fattar det?

/Zäta



PS. Kolla gärna på Henrik Hjelts äcklade min sekunderna innan delen om Centerpartiet, då André Wikström skämtar om bögsex.

Jag hinner inte skriva något vettigt, för jag ska iväg och pryda HumC med tankeväckande tipsrundor, varmt kaffe och lappar "Är du en duktig flicka?" "En tredjedel av alla kvinnor i världen blir utsatta för våldtäkt eller våldshandlingar under sin livstid", men gå gärna in på denna nyöppnade sajt:

Det finns 530 742* skäl att gå in på http://www.tjejjouren.se!

Och demonstrera ikväll! Lova det!
/Zäta

Uppdatering. Vilken fantastisk kvinnodag! Pepp på campus med färgglada lappar och lika glada genusvetare och besökare! Pepp med stort fackeltåg på kvällen! Och pepp avslutning med att jag fick reda på att jag får gå RFSL:s utbildning till skolinformatör! Den här statusuppdatering tycker jag sammanfattade dagen rätt bra:

Hur kommer det sig att de frågor som vara så svåra när vi var små är så lätta nu, och de frågor som var så lätta när vi var små är så svåra nu?

Varför går det inte att hoppa på moln? Hur ska jag någonsin hitta in till stan själv? Varför måste jag lära mig läsa? Vem ska ta hand om mig när jag blir stor?

Nu är det enkelt: För att moln bara består av små vattendroppar. Gatorna krymper och busstidtabellen blir begriplig med åren. För att kunna vara delaktig i detta skriftfixerade samhälle, kunna kommunicera med andra och göra din röst hörd. Du kommer att kunna ta hand om dig själv för det mesta, sedan kommer du att trassla in ditt eget liv i andra personers på ett fint sätt, och de kommer ta hand om dig när du känner dig sådär liten och förskräcklig.

Vad är en kvinna och vad är en man? När är jag kär? Vad är lycka? Vad är rätt och vad är fel?

Då var det enkelt: En kvinna är en sån som mamma, som har bröst och föder barn, en man är en sån som pappa som har snopp. När det pirrar i magen. Att skratta och vara glad. Det är rätt att vara snäll och fel att slåss.

Men nu? Vad är rätt och vad är fel?

/Zäta

Hans psykoterapeftiska ideér har bidragit till att utveckla dagens psykologi och har varit bra och viktiga i vissa delar. Med det sagt:

Freuds idéer om kön, oidipuskomplex, mogna orgasmer och penisavund är obeskrivligt konstiga och kvinnofientliga. Det hemska är förstås inte att någon priviligerad gubbe för hundra år sedan hittade på en massa grejer om att vi styrs av sexualdriften hela tiden, inte heller att han fick gehör i sin samtid, utan att vi idag slentrianmässigt hänvisar till hans idéer utan att inse vad de grundar sig på eller ens att de är just en gubbes idéer från början. Freuds tankar  har blivit en del av vårt geminsamma tankegods, blivit till allmänna sanningar och talesätt och smusslat sig in i hur vi tänker om saker utan vi är medvetna om det. Freud är en del av den diskurs vi använder varje dag.

Jag är ingen expert på Freud, vore jag det skulle jag säkerligen kunna göra ett mer utförligt och ännu mer avslöjande inlägg. Men poängen med detta inlägg är vare sig att ogiltigförklara allt Freud sa eller göra en analys som skulle hålla för univeritetsmått, utan helt enkelt att uppmärksamma några av alla de galna idéer han hade, som gärna sopas under mattan när vi pratar om hans storhet, och på så sätt få någon att tänka till lite extra nästa gång. Var kommer denna sanning från egentligen?

Mogna orgasmer
Freud delade upp den kvinnliga orgasmen i två: klitoral och vaginal orgasm. Han sa att flickor får den simpla klitorisorgasmen, medan kvinnor får vaginal orgasm. För att flickan ska kunna bli kvinna och äntra vuxenlivet måste hon således försaka sin klitoris för att främja den äkta, mogna orgasmen som kommer från vaginan.

Än idag pratar vi om två olika orgasmer som det kvinnliga könet kan uppleva! Än idag anses det lite fint att kunna få "vaginalorgasm." Men varför är detta så hemskt? Jo, för att Freud dolde den kunskap som funnits i århundraden dittills om klitoris, för att främja den njutning som kommer genom heterosexuellt penetrerande samlag. En kvinna behöver en man för att bli en riktig kvinna. Hon behöver en penis. Penisen är det viktiga. Mannen är det viktiga. Hela detta resonemang ligger dolt under ytan när vi talar om vaginalorgasmer. Det bidrar till att tjejer än idag inte känner till hur deras klitoris ser ut, medan de vet allt om befruktning och medelstorleken på en penis. Det bidrar till att tjejer sätter killens njutning i fokus, eftersom att det är det normala. Klart som fan det blir normalt om sex bara handlar om fortplantning, eftersom en manlig orgasm kan leda till det men inte en kvinnlig! Ser ni, förstr ni, hur integrerat detta är i vårt tankesätt, hur slentianmässigt vi hänvisar till något som vi inte vet ursprunget till? Freud gjorde säkert mycket bra, men han har också bidragit till att snuva generationer av kvinnor egen njutning. JAG är i alla fall förbannad.

Oral befruktning
Freud ansåg att anorexia var följden av att kvinnor var rädda för att bli befruktade oralt, så då slutade de äta.

Detta ständiga tjat om befruktning! Problemet är här, även denna teori ter sig mer absurd för oss och därmed blir mindre farlig i samtiden, att mannen fortfarande står i centrum. Kvinnor är mer än barnbärarkärl. Våra liv kretsar inte kring sperma, hur mycket du än skulle önska det Freud. Blir det inte tydligt hur kvinnan anses vara en andra sortens varelse även i denna teori? Tillsist: hur förklarar du de manliga ätstörningarna?

Hur vävkonsten uppkom
Urtidskvinnorna såg på männens penisar och insåg sin egen brist. I sin avundsjuka och desperaton började de fläta sitt könshår för att skapa en fallos. Så uppkom vävkomsten.

Detta är alltså en seriös teori av den man vi låtit lägga grunden till den moderna psykologin. Känns det bra? Eftersom detta är mer än absurt behöver det nog inget försvarstal, men jag kan väl bara påpeka i förbigende att DET KVINNLIGA KÖNSORGANET ÄR INGEN BRIST. Vi vill inte ha någon förbannad penis, vi vill att våra awesome könsorgan ska dyrkas på samma sätt som de där jäkla utbuktningarna! Vi vill ha rätt att njuta på samma villkor som de med penis! Vi vill att våra psykologiska problem ska tas på allvar och inte förminskas till att handla om sperma! Vi vill att gubbar som du ska hålla käften så att vi får ordentliga anatomilektioner och slutar tycka det är normalt när killens orgasm är i fokus!

Världen är inte jämställd. Sex är det definitvt inte. Men att avslöja vissa knäppa teorier hjälper oss i alla fall att förstå lite bättre. Och att bita tillbaka.

/Zäta

Så stört äckliga, men sjukt roliga, bilder från festen i Underlandet.

/Zäta

8:e mars är det Internationella Kvinnodagen! Jag hoppas att ni alla kommer fira den på ett eller annat sätt.

För er som bor i Uppsala kan jag tipsa om min genusklass evenemang på Engelska parken: http://www.facebook.com/?sk=2361831622#!/event.php?eid=339685599649&ref=ts (Det går inte att göra länkar idag? Skumma bloggportal.)

Det kommer bli godis, tipspromenad, öppna seminarium och charmiga genusvetare. Kan det bli bättre?

/Zäta

Skulle det anses normalt att ställa den frågan till en heterosexuell bekant som skaffat ny pojk/flickvän? Skulle du själv vara bekväm med att svara på den frågan inför vem som helst?

Svaret på båda frågorna är troligen nej. Men när det kommer till normbrytare som homo- och bisexuella och transpersoner, då får plötsligt vilka frågor som helst ställas. Möjligen är bögar undantagna sexfrågorna, för de har ju bara analsex, det vet väl alla (ironi).

Jag läste en väldigt bra formulering på Trollhares blogg häromdagen. Fördomar är inte samma sak som hat, det räcker med okunskap för att någon ska bli diskriminerad. Det är en sak mellan nära vänner där sådana saker är standard att diskutera och alla vill dela med sig av sexuella erfarenheter och fråga varandra om råd, men folk som i vanliga fall inte diskuterar sådana saker med en borde tänka en gång till. Jag förstår att nyfikenheten väcks. Jag blir också nyfiken på sexuella praktiker som jag inte provat ännu, men det är viktigt att hålla i minnet att det aldrig är någons plikt att upplysa dig.

Jag skulle säga att det finns två enkla förhållningsregler för nyfikna sexfrågor.

1. Skulle du ha ställt samma fråga om personen var heterosexuell/cis/icke-handikappad? Om inte kanske det är bäst att hålla tyst, eller i alla fall fundera ett varv till. Skulle du fråga din cis-kompis hur hennes blygdläppar ser ut? Näh. Då kanske du ska undvika att fråga om din trans-kompis är opererad. Det är precis lika intimt!

2. Om personen svarar: Det har jag ingen lust att delge dig, respektera det utan att ta illa upp. Om personen blir skitarg kanske du ska fundera på hur din fråga lät i hens öron, och be om ursäkt utan att säga "men gud bli inte så aggressiv, jag ville ju bara veta". Du har inget rätt att veta, att svara på en fråga är alltid ett val.

Tänk också på att bara för att något är fantastiskt spännande och nytt för dig, och du inte alls menar något dumt med dina frågor, har kanske personen du pratar med bemött samma sak tusentals gånger och helt enkelt är utled på att ständigt förklara sig. Dessutom är inte alla frågor särskilt finkänsliga eller trevliga. Tänk dig själv att att ständigt behöva höra "alltså jag har inget emot sånna som dig, jag bara undrar" och "men hur fungar det egentligen, ni har ju olika könsorgan?" Att det ser ut på det här viset är förstås de normer som gör att bara vissa personers praktiker och upplevelser syns i samhällets fel, och ingen enskild persons. Det är inte heller särsklit konstruktivt att ha dåligt samvete för att normerna gynnar en själv (genom att ens läggning råkar vara heterosexuell ex.), men det är alltid viktigt att ha maktstrukturerna i bakhuvudet och inse att du själv ibland har en priviligerad position.

Självklart gäller i första hand att känna av situationen och hur bra du känner personen, hur oblyg hen är och så vidare. Vi är alla människor som har varierande gränser, och jag menar inte alls att normbrytare generellt har snävare gränser. Bara att det faktiskt finns gränser, vissa sociala konventioner, som inte upphör att gälla bara för att någon inte lever enligt heteronormen. Och som sagt, nyfikenhet är oftast positivt och har potential att minska de upplevda klyftorna mellan folk som lever på olika sätt, men respekt är minst lika viktigt.

/Zäta

Som alla läsare av denna blogg vet anser jag att könet är socialt konstruerat. Med utgångspunkt i våra könsorgan kastas vi in i strukturer där vi förväntas bete oss på olika sätt, tycka om olika saker och se olika ut. Dessa strukturer gör att de flesta någon gång känner obehag. (Nu fokuserar jag på kön, men självklart spelar andra maktstrukturer såsom klass och ålder alltid in.) Jag tar för mycket plats, det ska inte tjejer göra. Jag avskyr att sminka mig, varför ska jag göra det? Vi passar inte perfekt in i de könsroller vi blivit tilldelade. Men de allra flesta känner ändå att det är okej att vara just den tjej eller kille de föddes till. Kanske hade jag passat bättre in om jag varit mer tystlåten som liten, men det betyder inte att jag ville vara kille. Jag ville bara att ramarna för hur tjejer fick vara skulle vidgas. Att vara transexuell innebär inte en önskan om att få vidga ramarna för det kön du blivit placerat i. Det handlar inte om att få vara en feminin pojke eller en maskulin flicka. Det handlar faktiskt väldigt lite om passande könsuttryck, och nästan bara om att det upplevda könet helt enkelt inte passar med den kropp personen har. "Jag vill ha en snopp, mamma, kan du köpa en till mig?"

I inlägget jag hänvisade till i förra inlägget skrev jag om att transsexualism gick att få ihop med en konstuktivistisk syn på kön, eftersom oavsett hur mycket vi teoretiskt dekonstruerar könsbegreppet måste vi ändå leva i en könad verklighet, där det ena könet kanske passar bättre än det andra med en själv, oavsett könsorgan. Nu vill jag vidareutveckla detta resonemang, som nu ter sig något endimensionellt. Om kön är något vi skapar genom våra könsyttryck (väldigt förenklat såhär: "Jag är inte en kvinna som har läppstift, jag blir en kvinna när jag använder läppstift"), hur kan vi då skilja på kön och könsyttryck? Om vi håller med Judith Butler om att det inte finns någon "kärna", ett Jag som har ett medfött självklart kön som producerar uttryck, utan att uttrycken sammantaget skapar en illusion av en kärna, hur kan någon då vara transsexuell? Hur respekterar vi transpersoner utan att falla i fällan där könen är naturligt givna, har oföränderliga roller och hierarkier?

Jag håller med Butler. Jag tror att könet skapas av omgivningens olika speglingar av mina uttryck. Detta innebär dock inte att känslan av en "kärna" är mindre påtaglig för mig. Jag upplever mig självklart som en person med egen identitet, ett Jag, där det ingår att jag är kvinna. Som vanligt kan vi mycket väl förstå och genomskåda en struktur eller ett identitetsbygge, utan att det försvinner eller blir mindre verkligt för oss. (Det skulle inte vara särskilt konstruktivt, om ens möjligt, att sluta betrakta oss själva som sammanhållna agerande individer, liksom.) Dock ger en sådan syn på tillvaron utrymme för potentiella förändringar. Butlers teorier visar att könsmaktsordningen inte är huggen i sten, utan en ständigt pågående process som vi alla är delaktiga i, och således kan förändra. Men om dessa uttryck och responsen på dem har gjort mig till kvinna, eftersom jag har belönats för att bete mig kvinnligt, borde inte alla då bli det kön deras kroppar positionerar dem som? Jag menar, individer med snoppar speglar väl alltid som pojkar och borde väl då växa upp till att bli män? Vilket utrymme finns det för att "hamna i fel kropp" egentligen?

Om världen enbart fungerade enligt raka logiska principer blir svaret på den sista frågan: inget utrymme. Men nu är det inte så enkelt. Alla människor skapas och skapar sig själva genom en rad olika processer, några är inte könade och vissa är påtagligt könade och hela spektrumet där emellan. Dessutom inverkar andra maktaxlar och levnadsvillkor hela tiden på oss. Identitetsskapande är en otroligt komplex process, där det definitivt finns utrymme för att ens självupplevda kön ska bli fel i relation till kroppen.

Transsexualism som teoretiskt fenomen ifrågasätter och dekonstruerar både superqueera ståndpunkter och superkonservativa ståndpunkter, vilket är ganska fantasiskt. Även om jag anser att teori bör vara förankrad i någon slags empiri, tycker jag ändå att det måste skiljas på här i vissa led. Folk som jag och forskare får gärna teoretisera och fundera kring transsexualism som begrepp, men det ska aldrig få hindra människor som behöver det från att få hjälp. Det spelar absolut ingen roll huruvida vissa personer får ihop det teoretiskt eller inte, sålänge det finns medel att minska lidande för människor ska de självklart användas.

Det känns kanske ologiskt och svårt att förstå, men om du någon gång träffat en person, som med ångest och sorgsenhet skriven över hela ansiktet, tittat på dig och viskat: ”Jag vill inte ha någon fitta. Det är fel. Felfelfel.” då blir det ganska svårt att ogiltigförklara denna persons känslor på teoretiska grunder. Men det spelar faktiskt ingen roll om cis-personer förstår hur det känns eller inte (även om jag personligen tycker det är ganska lätt att föreställa mig hur obehagligt och hemskt det vore om jag helt plötsligt hade en snopp), människors känslor är deras egna och ska alltid respekteras. Vad som gör mig riktigt upprörd i relation till artikeln om Brandon är att författaren inte överhuvudtaget reflekterar över att det är fel att samhället är så trångsynt. Det är som att normerna är naturkrafter och att det är Brandons mamma som borde tänka sig för innan hon utsätter sitt barn för dem. Mamman är nästan lite elak som inte gömmer undan Brandons flickleksaker och inte tvingar in henne i den mansroll som samhället tycker att hon bör anta. Att transbarn inte alltid växer upp till transsexuella vuxna må vara en sak, men det är det samhälle som inte ger utrymme för barn och vuxna att prova vilken identitet som passar dem bäst det är fel på, aldrig individerna som har en oklar könsidentitet.

Sammanfattningsvis kan jag säga att både komplexiteten i det mänskliga identitetsbygget och den reellt könade värld vi lever i gör att transsexualismens existens logisk, men framförallt att denna logik inte spelar någon som helst roll när det kommer till att lyssna på, respektera och forska om människors högst påtagliga känslor av att befinna sig i fel kropp. Det är för jävligt att samhället fortfarande är så trångsynt när det kommer till könsöverskridande, men eftersom vi alla är en del av detta samhälle finns potentialen till förändring närmare än vi tror. Det är kanske dags att vi börjar öva på att se människor som de är, utan att behöva lägga de där lagren av fördomar och förhållningssätt på en ny person, som det innebär att kategorisera personens kön.

Kön kommer inte försvinna från världen eller vår identitet för det, men det kommer bli o så mycket enklare för oss alla att vara oss själva om vissa strukturer luckrades upp. Och inte minst skulle det ge utrymme för dem som faktiskt inte riktigt vet vilket kön, om något, de vill tillhöra, att undersöka detta. För det är inte så jäkla kul att höra: "Ew, vad är det där, en tjej eller kille?!"

Tja, en människa kanske? Och uppenbarligen en med mer hyfs än dig.

/Zäta

 

"Brandon, God made you a boy for a special reason," she told him before they said prayers one night when he was 5, the first part of a speech she’d prepared. But he cut her off: "God made a mistake," he said.

Jag började skriva på ett inlägg med utgångspunkt i transexuella barn, men det blev otroligt långt (drygt tre A4:or när jag kopierade in det i word, så jag bestämde mig för att dela upp det i flera inlägg och ha det som tema istället. Jag tror att det kommer bli roligare och mer lättilgängligt på det sättet.

Jag läste en intressant artikel om transsexualla barn nyss. Termen "transsexuell" är vilseledande på många sätt, för det första har det inte alls med sexualitet eller läggning att göra, utan med den egna identiteten. Men när vi pratar om barn blir det ännu mer problematiskt, eftersom sexualitet inte är något vår kultur erkänner att barn har (om det inte är i psykosociala sammanhang med begär till modern och penisavund och annat bullshit), varför det blir svårt att se att även barn kan vara något som innehåller ordet "sexuell." Jag vet dock inte om jag gillar termen "transpersoner" heller, den är i och för sig mer rättvisande, men den känns lite stigmatiserande. Fast den är väldigt användbar i kombination med termen cisperson. (Har du inte koll på dessa begrepp kan du läsa inlägget under Best of som heter Om transsexualism och könsstereotyper.)

Det är självklart att även barn kan vara transsexuella. Att barn inte har något kön är en vilseledande kulturell konstruktion. I denna otroligt könade värld är det självklart att barn har kön, oavsett hur mycket vi önskar att det inte vore så viktigt. Tänk bara på din egen barndom. Hur ofta delades tjejer och killar in i olika grupper? Hur blev tjejer respektive killar behandlade av lärare? Hur många gånger fick du höra "tjejer ska jämt vara så duktiga, killar bara kör på" eller "vad söt du är i din nya klänning, lilla vän" Eller om vi tänker utanför svenska ramar, där flickor enbart på grund av sitt kön inte alltid ens får gå i skolan. Könet kommer inte med mensen och målbrottet!

Ändå är detta en vedertagen sanning. Varför? Jag tror att det beror på den outtalade bilden av "äkta" kön som äggstockar, testiklar och fortplantning. Barn kan inte fortplanta sig, alltså har de inget kön. Att kön är så mycket mer än äggstockar och testiklar, så mycket mer än sex och attraktion verkar på ett diskursivt plan (hur vi talar om saker) borses ifrån.

Artikeln om Brandon är problematisk på en mängd olika sätt, för det första för att författaren envisas med att skriva "han" hela tiden, men också för att en massa saker om feminitet och maskulinitet tas för givna. Dessutom kommer skribenten fram till att transsexuellas existens = könen är naturligt givna och har klart åtskilda innebörder. Dessa två teman, Blir jag kvinna om jag är feminin? och Går en konstruktivistisk syn på kön att förena med transidentiteter? kommer att utgöra del II och III i serien. Läs gärna orginalartikeln, men tänk på vad som tas för givet, hur olika människor framställs och vilka fördomar slutsatserna baseras på. Här hittar du den.

Något som är mer upplyftande är detta inslag i en amerikans talkshow om transbarn som blir respekterade av sina föräldrar. Det är på en enkel nivå och utan reklam, och alla som tycker om mänskliga rättigheter, friheten att få vara sig själv och glada barn, kommer att fånle hela programmet. Självklart har även detta program sina små missar i framställningen, men programledaren är väldigt förstående och seriös och det förmedlas något så ovanligt som en positiv transhistoria. Tittatitta!

Del 1: Josie har alltid varit flicka.


Del 2: Isac har alltid varit pojke och nu genomgått en operation vid ung ålder.


Jag pratar rätt ofta om att språket är viktigt för människors livsvillkor. Det gäller även barn. Jag tycker att alla, genast, ska sluta säga att "barn är ofärdiga vuxna, ofärdiga människor." Barn är precis lika mycket männikor som vuxna, de lever bara sitt liv under andra omständigheter. Att inte klara sig själv är inte att vara ofärdig, det är bara en del av att vara barn. Jag blir fantastiskt glad över att barnen i klippet ovan har vuxna som är beredda att ta dem på allvar eftersom de inte i lika hög utsträckning kan föra sin egen talan.

Barn har rättigheter, men de är beroende av vuxna för att få tillgång till dem. Det kan kanske nämnas att i Sverige måste en person vara 18 år för att få genomgå en könskorrigering. (Könsbyte är ett knäppt ord eftersom en transsexuell person inte byter kön, utan rättar till sitt yttre kön för att stämma med sitt inre.) Alla är inte så tvärsäkra på sin könsidentitet som barnen här ovan, och jag tycker det är bra att det görs en ordentilg utredning, men hur mycket lidande skulle vi inte slippa om barn som faktisk är tvärsäkra får den hjälp de behöver för att leva ett fullvärdigt liv?

Lyssna mer på barnen själva, och sluta ta för givet att barn inte har färdriga könsidentiteter bara för att de inte kommit i puberteten. Barn är människor. Människor med både kön och rättigheter.

/Zäta