Och plötsligt kom hundratals tårar och ett aldrig mer som gjorde så förbannat ont. Det är omöjligt att förstå och ändå så äckligt närvarande hela tiden. För visst är minnen fina och "han är inte försvunnen egentligen" ganska sant.

Men ibland tar det där aldrig mer, aldrig mer rätta till tufsigt vitt hår, aldrig mer se tablettgubbarna, aldrig mer höra den varma skrovliga rösten, överhanden. Och folk kan säga vafan de vill, för det suger.

Jag saknar dig redan.

/Zäta