Jag blir så trött på hur enkelt det är att säga: Men jag är inte homo/trans/islamo/whatever-fob! eller Men jag är för jämställdhet! och hur det kan berättiga de konstigaste och elakaste saker.

Alltså såhär funkar mänskligt samspel: Det du förmedlar 95% av tiden i form av skämt, samtal, bilder och uttryck kommer att spela större roll än de 5% då du förmedlar något annat. Även om de 5% är "de riktiga åsikterna."

Att en person som ständigt beter sig som ett sexistas och skämtar om tjejers slampiga leverne, eller om hur han ändå kommer få högre lön trots att hon har bättre betyg, svarar att han såklart är för jämställdhet och att det handlar om personlighet och inte kön, när han blir ställd mot väggen och att han egentligen tycker så för det andra är ju bara skämt, gör det inte okej. Det funkar inte så. Likaså kan inte någon som stönar över hur töntigt det är att vilja klä sig i det andra könets kläder eller hur äckligt det är med killar utan kuk försvara sig med: Men jag är inte transfob! JO DET ÄR DU. DU SA JUST ATT TRANSPERSONER VAR ÄCKLIGA.

Om jag säger att jag är superbra på fotboll gör det mig inte superbra på fotboll. Det är mina handlingar på planen som visar om jag är superbra eller superkass på fotboll. Precis på samma sätt är det majoriteten av folks handlingar och uttalanden som bevisar huruvida de är -fober eller kvinnohatare. Inte vad de säger att de "egentligen är."

Självklart är det en skillnad på att skämta och att uttrycka ärliga åsikter, men alla skämt är inte okej bara för att de är skämt. Bara för att en person tycker det är skitroligt att skämta om att kvinnorna (du) hör hemma i köket, behöver inte personen det riktas till uppskatta det. Dessutom måste skämten ses i sin kulturella kontext. Det är inte en person i ett vacuum som skämtar med en annan person i vacuumet om matlagning. Det är (oftast) en person som tillhör ett kön som genom tiderna haft makt att bestämma över det andra könet och tolkningsföreträde på vad som är roligt och viktigt, som skämtar med en person som tillhör ett kön som inte haft mycket att säga till om, varit tvungen att göra tråkiga hushållssysslor, och fortfarande har svårare att anses som rolig eller kompetent, om en av dessa tråkiga sysslor.

Det vore inte roligt om det inte hade någon verklighetsanknytning. "Männen hör hemma i köket" ger inte samma effekt. Och jag vet inte vad ni känner, men jag ställer mig kritisk till att använda sin överordning på det här viset och sedan säga sig vara för jämställdhet. Då har du väl inte fattat vad jämställhet är, liksom?

Skämt, ironi och satir har förstås en otroligt omstörtande potential och kan användas som vapen mot förtrycket, men humor kan likaväl förstärka rådande orättvisa strukturer. Det måste avgöras från kontext till kontext, men det är inte alltid okej att skämta om allt. Jag önskar också att vi levde i en värld där alla individer kunde skämta med varandra på samma villkor, men jag kan inte ignorera hur det faktiskt ser ut. En tjej och en kille kan skämta om sex och sina olika ragg på ett sätt som båda uppskattar, men om killen fäller kommentaren: haha, du är allt en liten slampa, eller hur? blir det plötsligt inte på samma villkor. För vad ska hon svara? Ja, du med? Men han får ju status genom de orden, medan hon måste skämmas. Det är klart att vi ska uppvärdera den kvinnliga sexualiteten, och inte skämmas för att vi gillar sex, men vi måste ändå inse vilket utgångsläget är och hur rent ut sagt förfärligt det är att bli kallad slampa. När det inte går att värja sig på annat sätt än att förminska sig själv ännu mer: jaa, gud vilken slampa jag är! då är det inte längre humor, utan maktmissbruk.

Och då duger det helt enkelt inte att säga: Men jag är för jämställdhet! för att ta bort det. Det är väl bra att folk vill trycka på att de accepterar alla, men det är så mycket enklare och framförallt bättre att faktiskt bete sig därefter.

/Zäta