Frihet, tänkte jag.
Jag minns hur arg jag var över att jag grät varje dag. Så ska det väl inte vara? Alla runt mig pratade om barndomen som något förgyllt, oskyldigt och bekymmerslöst. Njut av tiden innan du blir tonåring. Jag ville inget hellre än att bli tonåring. Då var det okej att ha konstiga känsloutbrott och prata med vuxna utan att få höra att jag skulle ut och leka kurragömma. Jag ville inte leka kurragömma. Jag ville läsa Sagan om ringen, ha mina fantasivärldar ifred, fundera ut vad onani egentligen var tillsammans med mina vänner, läsa på om planeter och tidvatten och bli uppringd av killar. Jag fick mens när jag var tio. Då hade jag längtat efter puberteten i över ett år.
Jag hatade att bli kallad barn och prepubertal. Jag var inte ett barn. Jag var fysiskt outvecklad, men på insidan var jag alltid för gammal. Klätterställningar var okej, men glosor, mens och nattliga samtal var intressantare. Jag minns lättnaden när jag fyllde 13. Nu fick jag äntligen vara tonåring på riktigt, och slippa det där mellanlandet mellan en barndom jag inte trivdes i och ett ungdomsliv jag inte hade tillgång till.
Men det var svårt. Det var svårt att umgås med alla de sötaste och populäraste flickorna där jag ibland fick vara med på nåder. Jag och den lilla blonda tjejen som fortfarande är min bästa vän i världen brukade beklaga oss över hur jag bara hamnade på snäll-listorna och hon på snygg-listorna. Som 20-åring kanske det är självklart att personligheten väger tyngre än utseendet, men som 13-åring önskade jag inget hellre än att någon av pojkarna skulle tycka att jag var attraktiv. Fortfarande var jag alltför lillgammal och ambitiös för att riktigt passa in.
Jag började högstadiet och märkte en föränding i killarnas attityd. Plötsligt blev jag neddragen i allas knän, var självklar att prata med när kärleksproblemen hopade sig och insåg sakta men säkert att det fanns de som tyckte att jag var söt, även om min bästis var fortfarande alltid var sötast. Vi var några tjejer som gjorde det mesta tillsammans, uthärdade tyskalektioner, tittade på Dirty Dancing mitt i natten och fick hyseriska skrattanfall under dagarna. Jag trivdes mot alla odds i högstadiet. Kunskapstörsten och oförmågan att hålla tyst som tidigare bara varit en nackdel blev nu en välbehövlig motvikt mot allt det blonda, hångelsugna och osäkra. Men fortfarande var jag övertygad om att ingen någonsin skulle bli kär i mig.
En dag satt jag i baksätet på bilen på väg hem från Gotland. Det spelades någon radiohit i bakgrunden och solen var på väg ned. Jag tittade på den grå motorvägen som passerade förbi utanför fönstret när en tanke slog mig. Måste en person ha allt det som räknas här i livet för att få vara lycklig? Eller kunde det räcka med att uppskatta den där smutsröda färgen som skymningen skapade på husväggarna, att det fanns vänner som skulle bli glada när jag kom hem igen och att hela livet låg framför mig? Jag kunde inte hitta något logiskt argument för att förneka sig själv lycka bara för att ingen råkade vara kär i en eller finnarna i ansiktet var för många. Kvällsluften var klar när jag klev ur bilen och smet runt knuten för att få vara ensam ett slag. Jag tittade ut över ängen som börjar där vår trädgård tar slut och log. Jag kände på mig att utrymmet för att få vara mig själv, som varit så litet som 11-åring, bara skulle fortsätta att öka. Frihet, tänkte jag. Och en bubblande känsla av lycka över att få finnas till och andas denna klara juliluft, känna en daggvåt gräsmatta under fötterna och tro på att livet skulle bli ett ganska fantastiskt äventyr, bredde ut sig i min mage.
/Zäta
Share
Jag hatade att bli kallad barn och prepubertal. Jag var inte ett barn. Jag var fysiskt outvecklad, men på insidan var jag alltid för gammal. Klätterställningar var okej, men glosor, mens och nattliga samtal var intressantare. Jag minns lättnaden när jag fyllde 13. Nu fick jag äntligen vara tonåring på riktigt, och slippa det där mellanlandet mellan en barndom jag inte trivdes i och ett ungdomsliv jag inte hade tillgång till.
Men det var svårt. Det var svårt att umgås med alla de sötaste och populäraste flickorna där jag ibland fick vara med på nåder. Jag och den lilla blonda tjejen som fortfarande är min bästa vän i världen brukade beklaga oss över hur jag bara hamnade på snäll-listorna och hon på snygg-listorna. Som 20-åring kanske det är självklart att personligheten väger tyngre än utseendet, men som 13-åring önskade jag inget hellre än att någon av pojkarna skulle tycka att jag var attraktiv. Fortfarande var jag alltför lillgammal och ambitiös för att riktigt passa in.
Jag började högstadiet och märkte en föränding i killarnas attityd. Plötsligt blev jag neddragen i allas knän, var självklar att prata med när kärleksproblemen hopade sig och insåg sakta men säkert att det fanns de som tyckte att jag var söt, även om min bästis var fortfarande alltid var sötast. Vi var några tjejer som gjorde det mesta tillsammans, uthärdade tyskalektioner, tittade på Dirty Dancing mitt i natten och fick hyseriska skrattanfall under dagarna. Jag trivdes mot alla odds i högstadiet. Kunskapstörsten och oförmågan att hålla tyst som tidigare bara varit en nackdel blev nu en välbehövlig motvikt mot allt det blonda, hångelsugna och osäkra. Men fortfarande var jag övertygad om att ingen någonsin skulle bli kär i mig.
En dag satt jag i baksätet på bilen på väg hem från Gotland. Det spelades någon radiohit i bakgrunden och solen var på väg ned. Jag tittade på den grå motorvägen som passerade förbi utanför fönstret när en tanke slog mig. Måste en person ha allt det som räknas här i livet för att få vara lycklig? Eller kunde det räcka med att uppskatta den där smutsröda färgen som skymningen skapade på husväggarna, att det fanns vänner som skulle bli glada när jag kom hem igen och att hela livet låg framför mig? Jag kunde inte hitta något logiskt argument för att förneka sig själv lycka bara för att ingen råkade vara kär i en eller finnarna i ansiktet var för många. Kvällsluften var klar när jag klev ur bilen och smet runt knuten för att få vara ensam ett slag. Jag tittade ut över ängen som börjar där vår trädgård tar slut och log. Jag kände på mig att utrymmet för att få vara mig själv, som varit så litet som 11-åring, bara skulle fortsätta att öka. Frihet, tänkte jag. Och en bubblande känsla av lycka över att få finnas till och andas denna klara juliluft, känna en daggvåt gräsmatta under fötterna och tro på att livet skulle bli ett ganska fantastiskt äventyr, bredde ut sig i min mage.
/Zäta
Kommentarer
Postat av: Elin
Fiint! Och ja, som du säger, det sitter fortfarande kvar det där, spåren av de f.d klassrollerna och gruppindelninbgarna..jag ville lixom skaffa glasögon för att se smart ut, och blri fortfarande jätteglad när någon säger att jag är en snäll person på ett lite extremt sätt! (Och tolka ej detta som att jag tycker att jag är jättesnygg, bara ovan att få höra snäll eller smart som främsta egenskap!) Men som du sa inser man också med tiden att rollen inte behöver finnas, och att amn får njuta av att man får vara bra på det man är bra på m.m <3
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
