Manliga mallar, "fula" brudar och att få respekt oavsett rouge och läppstift

"Om det står mellan att vara ful och få respekt och att vara snygg och inte få det är valet enkelt" Så heter Johanna Sjödins senaste blogginlägg. Inlägget handlar om att många tjejer lägger onödigt med tid på sitt utseende, att killar inte gillar detta och att hon själv upplever att hon bemöts mer respektfullt sedan hon rakade huvudet och slutade sminka sig. Hon skriver bland annat:

Jag får mycket mer respekt utan långt hår och smink jämfört med när jag såg ut som kvinnor ska göra. Män exkluderar mig mycket mindre, de kan säga saker inför mig som andra kvinnor inte får höra. De drar skämt om kvinnliga stereotyper och undrar varför kvinnor utsätter sig själva för saker de aldrig skulle gå med på. De gillar inte nödvändigtvis att jag ser ut som jag gör, men de förstår mig.

Jag tycker att det är bra att Sjödin trivs med att vara normbrytande och ser fördelar i detta, men jag blir lite matt av hur hon uttrycker sig. "Män exkluderar mig mycket mindre." Detta är själva huvudpoängen i inlägget, att män bemöter henne med respekt numera. Att raka av sig håret kan definitivt vara ett femnistiskt statement, men att mäta framgång och erkännande enbart med manliga mallar, enbart utifrån vad män råkar anse vara bra, är så anti-feministiskt det kan bli. Jag tror inte att detta är Sjödins avsikt, men eftersom inlägget helt saknar reflektioner kring varför mäns respekt i motsats till attraktion skulle vara så viktig att vinna blir det konsekvensen.

Jag förstår att en person som är så normbrytande behöver försvara sina val och stärka sin position, men det behöver inte ske på bekostnad av att nedvärdera allt vad "kvinnlighet" innebär. Jaja vi kan tjafsa om huruvida smink och långt hår är kvinnligt, eller så kan vi inse att det skapas som kvinnligt i vår kultur och utgår ifrån det, utan att ta det för givet.

Det är svårt för mig att se hur mäns skämtande om kvinnliga stereotyper kan vara något positivt bara för att du har valt att ställa dig utanför den stereotypen. Kvinnor kanske "utsätter sig för saker män aldrig skulle göra" därför att det finns strukturer som garanterar kvinnor mer makt om de gör på det viset? Det är inte nödvändigtvis positivt, men det är ett faktum värt att reflektera över, och inte bara raljera om och förstärka.

Alla feminister är olika, och jag ska inte ogiltigförklara någon annans val att leva ut ideologin. Sjödin får tycka att feminster som sminkar sig är ointressanta (jag vet att hon inte menar att alla som lägger tid på sitt utseende är korkade, bara att det generellt indikerar att personen är lite tristare än andra, icke utseendefixerade), men för mig är en av kärnpunkterna i det hela systerskapet. Jag är av den fasta övertygelsen att vi bara gör oss själva en otjänst genom att hacka på de tjejer som väljer andra strategier än oss själva.

Feminism är inte att välja att vara "ful" enligt samhällets normer. Det kan vara ett uttryck för feminismen, att vägra inställa sig i skönhetsleden, men alla självvalt "fula" brudar är inte feministiska. Feminism är att erkänna kvinnors strukturella underordning och att kämpa för att ändra denna. Du ändrar ingen underordning genom att mäta dig med manliga mallar, som till exempel genom att tala om respekt bara i termer av hur män bemöter dig. Genom att kritisera mallarna, synliggöra dem: Varför skulle mäns respekt vara mer värd än kvinnors? För att de i dagsläget har mer makt? kan vi istället börja rucka på underordningen. Och tänka sig, det kan även brudar med mascara göra.


Sjödin menar i sin rubrik att "fulhet" och respekt går hand i hand, samt att "skönhet" omöjliggör respekt. Jag tycker också att det potentiella valet mellan "ful och respekterad" och "snygg och orespekterad" är enkelt. Har skönhet något värde i sig? Men däremot är det ju löjligt att tro att verkligheten ser ut så. Världen är inte schablonartad även om vi gärna framställer den så för att göra den mer lättfattlig. Våra liv består av miljontals interaktioner och intryck, alla olika med olika påverkan på oss. Ibland spelar vårt utseende roll, ibland inte. Ibland blir vi respekterade, ibland inte. Dessa händelser är dock inte alltid slumpartade, utan mönster framträder i och med personlighet, kön, utseende och så vidare, där kvinnors generella underordning är ett mönster som återkommer.

Skulle jag önska att färre kvinnor kände press att vara snygga? Ja. Tror jag att världen automatiskt skulle bli jämställd om tjejer slutade sminka sig imorgon? Nej. Jag tycker det är fel att så många ägnar så mycket tid, och framförallt oro och ångest, inför hur de ser ut, samt att samhällets tryck är större på det ena könet att göra detta, men kvinnoförtryck kan inte reduceras till smink.
Jag vill att tjejer ska få vara osminkade och rakade och känna sig bekväma. Jag vill att tjejer ska få vara  sminkade och håriga och känna sig bekväma. Jag vill att utsidan bara ska spela en liten roll i våra liv. Men jag vill framförallt att tjejer inser att till synes neutrala mallar för att mäta värden i vårt samhälle ofta är manliga, och att vi därmed kan välja att ibland änvända kvinnliga mallar, eller kanske försöka att inte använda några alls.

Män bemöter tydligen osminkade tjejer med respekt. Jaha? Ska vi sluta sminka oss då, eller ska vi försöka ändra på de töntiga mallarna? Jag är medveten om att det ena kan vara ett medel för att uppnå det andra, men det behöver inte vara det. Jag tänker ha sjutton rosetter och läppstift och bli respekterad och tagen på allvar. Jag tänker också heja på dem som väljer att raka av sig håret och kräva respekt.

Utan mallar kan nämligen alla människor få respekt. Är inte det hundra gånger bättre än att ett kön ska anpassa sig till vad det andra antingen tycker är attraktivt eller respektingivande?

Idag är det första advent

Idag är det första advent och jag har fått världens finaste adventsljusstake av min flickvän. Om jag hade en kamera skulle ni också få se den.

Idag är det första advent och jag har adventsfikat in absurdum med mamma och Moa. Dessutom letade jag fram en massa julpynt att smycka kollektivet med.

Idag är det första advent och hela stan är full av julbelysning, pudersnö, sånger och fina marknader. Moa och mamma sa att marknader bara var roliga att besöka med stjärnögda barn och jag protesterade lite eftersom jag tycker julmarknader är fina även fast jag fyllt 20. Då sa de att de ville gå på julmarknad med mig.

Idag är det första advent och jag måste plugga eftersom jag ägnat veckan åt att vara sjuk och jobba på dagis. Det tar evigheters evigheter att transkribera.

Idag är det första advent och när jag transkriberat klart hälften får jag ta ett julbad har jag bestämt. Vilken himla tur förresten att vi inte lever på 1800-talet när julbad faktiskt betydde "vinterhalvårets enda bad."

/Zäta

Grattis till en förälskad flickvän

Igår var jag och Moa med i Karlavagnen och pratade om trans, kärlek, lagar, och regnbågar. Även om vi bara var med i några minuter var det förstås lite nervöst innan, men både producenten och kompisar verkar ha gillat våra insatser.

Jag tycker att Stina Wollter ställde lite konstiga frågor till tidigare lyssnare som ringt in. Hon sa saker som "onormal familj" och "och blev du homosexuell av det då?" (att växa upp med två pappor). Hon menar säkert inget illa, men frånvaron av normkritik och medvetenhet är lite skrämmande. Tänker folk fortfarande så, i termer av "normal" och "onormal"?

Hur som helst var hon bara respektfull mot oss och det kändes som att programmet vann på att få in ett transperspektiv. Hon verkade lite förvånad över hur "avslappnad" jag verkade med det hela och grattade Moa för vilken förälskad flickvän hon har. Haha, jag tänker då inte förneka det. Jag är alldeles för kär för mitt eget bästa.

Här kan ni lyssna på programmet i efterhand. Vi är med en och en halv timme in (01:29).

/Zäta


Lyssna på Zäta ikväll

Jag fick hipp som happ ett samtal om huruvida jag och Moa ville vara med i Karlavagnen i P4 ikväll. Temat idag är regnbågsfamiljer. Vi ska prata med Stina runt klockan 23.

Jag är ingen radiomänniska i vanliga fall, men det känns som en kul grej. Lyssna gärna på oss!

/Zäta

Öppet brev till alla femtonåriga killar som tycker att deras tjejer ska raka sig mellan benen

Hej!

Nu ska jag berätta en sak som kanske kommer som en chock för dig, men som är väldigt viktig: Du har inte rätt till någon annas kropp. Aldrig. Du har inte rätt att ta på någon annan, tvinga någon annan att förändra sin kropp eller på annat sätt utöva äganderätt. Detta gäller även de brudar du råkar detja, ligga med eller vara tillsammans med. Däremot har du alltid rätt till din egen kropp och att sätta dina egna gränser.

Jag menar nu inte att du inte får ta på din partner. Det vore ju trist. Däremot menar jag att denna fysiska kontakt, precis som allt annat i ett förhållande, inte är en rättighet. Att du har lovat att du inte ska ligga med någon annan är inte likvärdigt med att du får ligga med mig när du vill.

Att få ta på någon annan, ha sex, mysa, kyssas och vara nära är fantastiskt, men bara om det finns ett samtycke innan. Ett ömsesidigt JA. Gör dig nu inte dummare än du är, du förstår mycket väl att detta JA inte alltid behöver uttalas. Däremot måste det visas eller på annat sätt vara tydligt att det faktiskt är okej, trevligt, roligt, just nu. Det är alltså inte så att tjejer är tillgängliga fullt ut fram tills att de skiker NEJ, utan de är otillgängliga fram tills att de säger JA. Precis som du är. Det kallas integritet och människovärde.

En annan viktig sak jag vill prata om är våld. Tänker du på knytnävsslag och blod nu? Det är i alla fall en vanlig association. Men det är bara en sida av våldet, och det är inte den vi ska prata om idag. Våld kan vara så mycket mer än fysisk skada. Psykiskt våld är lika allvarligt. Våld kan också ses ur ett större perspektiv, där staten tillexempel kan våldföra sig på individen genom att inskränka, förminska, någons möjlighet att vara sig själv. På samma sätt kan en industri, som porrindustrin tillexempel, ses som våld då den konstant gör våld på kvinnokroppen genom att visa upp och sälja den som ett föremål istället för att erkänna kvinnorna som individer.

Att psykiskt utpressa någon är också en form av våld, oavsett om det är avsiktligt eller inte. Vi manipulerar och slingrar oss alla ibalnd när vi vill komma fram till något, för att det är svårt att säga rakt ut eller för att vi är lite egoistiska. Det är inte hela världen att menande hinta om hur hungrig du är och hhur mycket du har att göra när du vill få någon annan att laga mat till dig, men det finns allvarligare former att psykisk utpressning. Ju svagare någons självförtroende är på en punkt, desto större effekt får utpressningen.

Något som är väldigt känsligt för väldigt många unga tjejer är att vara attraktiva. Det beror inte på att tjejer är födda ytliga, utan på att vi hela tiden får se bilder på supersmala modeller och filmer där bara snygga tjejer får killen och dessutom kämpa för att få samma erkännande som killar när det kommer till annat är utseende (typ vara bra på matte eller fotboll. Killar anses ofta begåvade, medan tjejer bara är duktiga. Det är inte så kul för oss.) Att vara snygg och attraktiv inför en kille är alltså ofta väldigt viktigt för en tjej, särskilt en ung tjej som inte riktigt hittat vem hon är utan det erkännandet än.

Om du säger till din tjej att hon ska raka sin fitta för att du gillar det, kommer detta att beröra en mycket öm punkt: Att vara attraktiv. Många tjejer kommer tro att deras hela värde hänger på hur snygg du tycker att hon är. Vi vet alla att det inte är sant, men det kan kännas så för många unga tjejer. Nu kanske du börjar inse att detta är en form av psykisk utpressning, som faktiskt är en typ av våld. Att säga att du bara gillar rakade tjejer till någon som bryr sig så mycket om din åsikt på just den punkten är inte långt ifrån att själv ta rakbladet och skära bort håret. Det blir ett tvång, även om hon gör det själv. När du säger så hävdar du också att du har rätt att bestämma över hennes kropp. Ska du ligga med henne ska hon minsann raka sig. Du har inte den rätten, minns du? Det är enbart upp till henne vad hon gör med sin kropp. Hon kan ge dig tillträde till sin kropp, genom att fråga och säga JA, men du får inte ta den rätten.

Det är möjligt att hon säger att hon vill raka sig. Det kanske också är sant, men det är en sanning som är svår att separera från omgivningens krav på att vara attraktiv. Och vill vi verkligen spä på den hetsen? Det är liksom onödigt att riskera att tvinga någon in i något de inte vill. Om du inte säger något får hon mycket större spelrum.

För är det rättvist att tjejer ska ändra på sin kropp för killars skull, och sedan i nästa andetag bli kallade för ytliga av samma killar? Nej för fan. Så sluta genast upp med att sätta tjejer i den sitsen.

Det är inte fel att raka bort sitt könshår, men det är fel att tvinga någon annan att göra det. Dessutom görs det ofta av helt fel anledninger. Typ hygien. Det är farligare att raka sig än att inte göra det ur hygiensynpunkt, då det kan komma skräp och bakterier i såren som bildas (ibland är såren så små att de inte syns) som kan skapa infektioner och göra både vardag och sexliv till ett kliande kaos. Bara för att du inte ser håriga fittor på film betyder det inte att de är äckliga. De ser sällan korv med högt köttinnehåll i affärerna heller, men det betyder bara att den är dyrare och godare. Ska vi vara sådana tycker jag att alla killar som kräver att deras tjejer rakar underlivet också ska kräva att de rakar sig på huvudet. Hår är ju äckligt! Eller? Nu var det inte en anatomilektion jag tänkte hålla, men: håret finns där av en anledning. Att ta bort det är avvikelsen, inte att ha kvar det.

Hur kul skulle du tycka det var om någon tog sig friheten att rata dig på grund av att du hade eller inte hade könshår? Sett i ett stort perpektiv är det ganska sjukt. Hur stor del av en människa är könshåret egentligen? Ni har båda rätt att bli respekterade för de individer ni är. Ingen ska någonsin behöva bli reducerad till hår eller inte hår.

Det blev ett ganska långt brev för en, till synes så banal, fråga som könshår. Jag hoppas att det har framgått att rätten till andras kroppar aldrig bara finns där, den måste ges. Och att detta innebär att du inte har rätt att ha åsikter på din tjejs kroppsbehåring. Det är helt enkelt inte upp till dig.

/Zäta



Dagens feminist-knep

Idag har jag frivilligt utsatt mig själv för härskartekniker. I vår feminstiska studiecirkel hade vi nämligen teater idag där vi själva fick prova på att utsätta någon, bli utsatta för, identifiera och stoppa olika härskarteknker. Det var både roligt och nyttigt. Oavsett hur mycket en läser om det är det nämligen en helt annan sak i verkligheten (även om verkligheten är teater).

Som vanligt var "Belys, Bemöt, Beordra" en bra tumregel, precis som "Jag-språket."

Belys, bemöt, beordra går ut på att du först talar om vad som händer, sedan bemöter det och berättar hur du känner inför det och tillsist beordrar den eller de andra.

Belys: Nu har du handen på min rumpa.
Bemöt: Jag tycker det är obehagligt.
Beordra: Ta bort den och gå härifrån.

eller

Belys: Nu kallade du mig lilla gumman.
Bemöt: Varför gjorde du det? Jag upplever det som kränkande,
Beordra: så låt bli det i framtiden är du snäll.


"Jag-språket" går ut på att istället för att beskylla någon annan, tala om hur du själv upplever något. Istället för att säga "det där var väl inte så sjysst sagt?" så säger du "jag blev ledsen av det där." Denna strategi kan vara bra där meningslöst tjäbbel kan bryta ut eller om du vet att den andra personen bryr sig om dig, men sämre ifall du vet med dig att du kommer hamna i ett "å du är så överkänslig"-läge. För det allra mesta är det dock ganska avväpnande. Ingen kan riktigt säga: "Nej du blev inte ledsen." Däremot är det lätt att säga: "Det var väl inte osjysst, det var ju bara ett skämt."

Det var allt för dagens avsnitt av Zätas feminist-knep.

/Zäta

Fina saker

Ett sånt här fint meddelande hade jag på min facebook-wall imorse:
Hej, Sofia! På tisdag är det stilbytardag, och jag ska vara sådan där japansk lolita-person. Skulle jag möjligen kunna låna någon stor rosett, miniparasoll, knästrumpor, och annat som det känns som om du har? =)


Inte för att jag någonsin strävat efter lolita-stilen, men stora rosetter och knästrumpor har jag onekligen i överflöd. Det känns fint med dylika frågor tycker jag. Flickighet äger!

(Jag tror aldrig att min kategori "knästrumpor och rosetter" har varit mer passande.)

/Zäta

Om att ha en växande blogg och det fula i att vara privat

Min gamla blogg var på en och samma gång mycket mer distansierad och mycket mer privat än den här. Den handlade mer direkt om mitt eget liv, men innehöll ganska mycket lustiga episoder och var inte alls lika analyserande. Däremot skrev jag ibland inlägg som vibrerade av känslosamhet och verklighet. Det hände att jag grät när de författades, eftersom det var så viktigt för mig.

Jag hade som tumregel att om jag på fullaste allvar kunde tänka mig att läsa upp det jag skrivit inför hela min dåvarande klass, så fick det publiceras. Annars fick det korrigeras. Det låter kanske alldeles galet för alla med scenskräck där ute, men till saken hör att jag aldrig haft några problem med att tala inför folk, om jag verkligen tror att det jag har att säga är viktigt eller bra. Det brukade i alla fall fungera ganska bra som måttstock på den berömda "personlig-men-inte-privat-skalan."

Idag tycker jag att personlig-men-inte-privat är ungefär det tristaste som finns. Med det menar jag inte att det bästa jag vet är att höra om andra människors magproblem eller partnerbråk, utan att den distinktionen bygger på ett skuldbeläggande av att vilja dela med sig av vardagligheter, och interna processer så som känslor - saker ur den privata sfären, som känns ganska ruttet. Den officiella, publika sfären - politik, ny teknik och sport - är däremot fint att dela med sig av. Behöver jag nämna att sfärerna är könade?

Nu är jag kanske lite påverkad av att ha läst 98 tidningsartiklar som återupprepar denna skittrista dikotomi om och om igen, men jag förstår inte varför det är så provocerande att vara privat. Alla bajsar. Alla är olyckliga. Alla bråkar med sina kära. Det är kanske inte intressant för mig att läsa om vad en random 18-åring i Dalarna gör på helgerna, men det är kanske värdefullt för henne att skriva om det. Hennes blogg kanske är en ventil för bångstyriga känslor, ett sätt att få perspektiv på tillvaron, ett sätt att prova på olika identiteter eller få uppskatting och visa upp för avlägset bosatta vänner vad som händer i hennes liv. Så då kan hon ju få göra det ifred. Vad vinner folk på att klanka ned på vardagsbloggar? En känsla av att de i alla fall inte behöver få uppmärksamhet för sina vanliga, tråkiga liv? Jag skulle säga att det ligger ett ganska stort bekräftelsebehov bakom att behöva säga att andra är ointressanta och värdelösa.

Nu för tiden frågar jag mig inte om jag skulle kunna läsa upp mina inlägg i klassen. För det första läser jag liksom Genusvetenskap C med nio personer jag känt i ett år, och skriver om feminism. Klart att mina kursare skulle ha saker att invända ibland, men de skulle knappast skratta åt mig eller säga att det jag gör är värdelöst. För det andra har jag en liten annan syn på vad som får publiceras och inte idag. Men för det tredje, och kanske viktigaste, är det inte längre ungefär en skolklass som läser min blogg varje dag. Det är snarare en liten skola, med skillnaden att det inte är oskyldiga små barn som läser, utan en massa smarta ungdomar och vuxna. Även om jag mest får positiv feedback (yay! tack!), så finns det alltid kritiska blickar, och kanske framförallt kvalificerade blickar. Det är roligt att bli utmanad, nästan lika kul som att bli uppskattad, men det är också lite nervöst. Jag skulle helt enkelt inte få ett enda inlägg publicerat om jag alltid föreställde mig att det skulle hålla för en aula full med smarta, roliga, kritiska och snälla människor.

Så jag brukar tänka mig att vi sitter i skolcafeterian. Eller kanske på någons gräsmatta. Eller att vi är på en hemmafest eller kanske i ett litet klassrum med whiteboardpennan i högsta hugg. Ett gäng med lite olika bakgrund, oftast mest unga tjejer, som diskuterar och delar erfarenheter och viskar hemligheter. Där är det inte fult att vara privat och inte heller högmodigt att ha starka politiska åsikter. Där känner jag mig trygg och där skriver jag som bäst.

/Zäta

När objektifieringen blir dödlig

Många har säkert hört om den 31-åriga kvinnan som aldrig vaknade upp efter narkosen när hon skulle göra en bröstförstoring. Christina Hedlund skulle förstora brösten innan sitt bröllop, men ville inte vänta på köerna i Sverige och åkte därför till Polen. Väl där gick någonting snett och Christina vaknade aldrig efter operationen. Idag är hon i ett så kallat vegetativt tillstånd, där kroppen är vid liv men hon inte har något medvetande.

Det är givetvis fruktansvärt tragiskt för Christina själv och hennes närmaste att detta kunde ske, men det är också en indikation på hur otroligt allvarliga konsekvenser objektifieringen av kvinnokroppen på en samhällsnivå kan få.

Att vara ett objekt, vad är det? I den feministiska diskursen är subjektet objektets motsats. Ett subjekt handlar själv, innehar aktörskap och driver handlingen eller sitt eget liv framåt. Ett objekt är däremot passivt, styrs och definieras av andra. Ett objekt är något du kan sägas veta allt om, medan ett subjekt alltid kan gå sina egna vägar och har ett eget perspektiv på välden som skiljer sig från ditt. I vardagen anser vi att andra människor är subjekt. Vi handlar med insikten om att de är egna individer som skiljer sig från oss och förtjänar respekt. Ett sätt att objektifiera människor är att enbart referera till deras kroppar. De snygga tuttarna innehar knappast något eget aktörskap.

Objektifiering behöver dock inte vara enbart av ondo. Vem har inte upplevt en rysning av välbehag när kvällens ragg spanar ens välsvarvade ben eller djupa urringning? Vi vill bli objektifierade ibland. I alla fall vill jag det. Jag vill höra att jag har fantastiska bröst eller en skitsnygg frisyr. Jag vill höra att min kropp är sexig eller att min klädstil lite konstig men fin. Däremot vill jag inte bli reducerad till ett objekt. Jag vill inte vara enbart ett objekt. Jag vill bli respekterad för den mångfacetterade, förvirrade, kaxiga, välformulerade och smyg-lata person jag är. Jag vill vara ett subjekt hela tiden, även om jag blir objektifierad ibland. Hänger ni med? Objektifiering på egna villkor kan vara bra ibland, att enbart vara ett objekt i någons ögon eller ett helt samhälles ögon, är inte bra.


Bröst. Jag tycker inte att ämnet behöver någon djupare analys: Kvinnobröst är en av de mest laddade, diskuterade, erotiserade och objektifierade fenomenen i vår samtid. Ibland brukar jag tänka "herregud det är fettklumpar med vårtor på - vad är dealen?", men det är såklart mycket mer än så. Det har blivit mycket mer än så. Visst kan vi prata om biologi och amning och sexuellt urval, men det är bara att höja blicken till några andra kulturer där kvinnobröst verkar helt irrelevanta för attraktivitet så kan den tesen lätt avfärdas som annat än en grundläggande delförklaring. I vårt samhälle är kvinnobröst de utlimata symbolen för sex och, snedvridet nog, manlig lust. Jag har aldrig hört en brud klaga över sina små bröst för att de ger henne för lite njutning när hon har sex. Däremot har jag hört, och själv bidragit till, timslånga utläggningar om hur ens små bröst gör att killarna inte bruyr sig, eller i alla fall hur trevligt det är att det finns killar som gillar små bröst. Med detta menar jag inte att det är de oroliga tjejernas fel. Klart vi vill vara attraktiva, bli lite objektifierade. Det är kul och bra i rätt utsträckning.

Jag vill peka på det absurda i att en kroppsdel som sitter på ett kön skulle vara till för ett annat köns lust. Är penisar till för kvinnor? Är det någon vi får lära oss genom porr, media och skolrast-prat? Nej, de är till för männens egen njutning. Vaginor verkar vara lite tvetydiga, men brösten, så som det idag talas om dem, är definitivt till för männen. Bröstvårtor på både kvinnor och män är känsliga och för många sexuella områden. I många fall tappar kvinnor som förstorat brösten känseln i sina bröstvårtor.


När plastbitar och gelé stoppas in i våra kroppar för att tillfredställa någon annas blick har objektifieringen fått fysika konsekvenser. Det har för länge sedan slutat handla om parallell objektifiering som vi mår bra av, och blivit till ett totalt uppgivande av aktörskap och bestämmande över den egna kroppen. Plastbitarna utan känsel blir det som är kvar av kvinnan i porren - ett tomt objekt, bara där för någon annas skull. Detta är vad som återspeglas när vanliga, friska tjejer vill skära i sina kroppar för att genom någon annans gillande blick få mer makt och självförtroende. Så stark är den manliga normen och så svag är många tjejers möjlighet till egen makt att de måste gå denna väg - genom ett kanoniserat, förgivettaget manligt begär. Det är inte ett dugg roligt. Folk dör av det.

Vi kommer inte kunda vända detta maktförhållande till jämvikt under vår livstid, men vi kan vrida det åt rätt håll. Nästa gång någon säger att de förstorar brösten för sin egen skull, snälla håll detta i bakhuvudet. Den makt som enbart kommer genom någon annans blick är förgänglig. Genom att stå upp för oss själva och vägra definieras helt av någon annas begär kommer vi så mycket längre.

Som en vän till mig brukar säga: Ja det är såhär jag ser ut. Take it or leave it, liksom.


/Zäta



Ligger det dig i fatet att du är man, Fredrik?

Jag har aldrig varit socialdemokrat. Jag växte upp i en väldigt blå kontext, och även om jag idag definitivt är mer radikal-röd än ego-blå, så har varken V eller S någonsin känts som aktuella val för mig. Det betyder dock inte att jag inte blir ganska äcklad av de senaste dagarna Sosse-spektakel. Inte av sossarna själva alltså, utan av hur media speglar det.

Alla förment "neutrala" tidningar som ägs av Bonnier och alla är smygblå har rubrik efter rubrik som förminskar och förstorar upp precis rätt saker för att de röda ska framstå som puckade och de blå som stablila och arbetarvänliga. Denna kommentar i DN fick dock bägaren att rinna över:

Och Mona Sahlin då? Låg det henne i fatet att hon är kvinna? Ja, Sverige var kanske inte moget för en kvinnlig statsminister, funderar de båda männen


– Vi kanske inte backade upp henne tillräckligt, det är ju inte bara hennes fel.


Vänta, va? Genom att ställa en fråga som utgår från att "kvinna" är ett negativt drag, öppnas dörrarna för att se ned på och utvärdera icke-normen (kvinnor). Hade frågan istället lydit "Spelade Sahlins kön någon roll tror ni?" eller ännu hellre: "Varför verkar kön vara en så viktig del av ledarskap än idag?" eller "Varför spelar det roll vilket kön en partiledare har?" hade den inte öppnat för nedvärdering av kvinnor på samma sätt, utan istället för en viktig debatt kring normer och kön i maktpositioner. Att utgå ifrån normen är ett effektivt sätt att förstärka den, just genom att maktförhållandena tas för givet och blir osynliga.

Jag är övertygad om att Sverige är "moget" för en kvinnlig stadsminister (vad ska hända liksom, mansskatt?), men om nu vissa anser att så inte är fallet har jag bara en sak att säga.

Väx upp.


/Zäta

Killar jag gillar

We meant it exactly the way you meant it: that beeing gay is wrong and some kind of punchable offence... I really thought you were different, Finn. Väldigt amerikanskt, men också lite extra bra just därför. Kurts pappa i musikalserien Glee försvarar honom mot homofobi.


Det måste väl naturligtvis vara lika okej för tjejer att ligga? Nä det är ju inte det. Så det är därför jag hoppas... när min dotter är 20, jag hoppas att hon är den största slampan i Stockholms län! Supercynikern Magnus Bettner sågar könsmaktsordningen.


Why? 'Cause I've got a v-a-g-i-n-a but no p-e-n-i-s e-n-v-y. The Athens boys choir. Ett gäng sköna transkillar och co är allmänt kaxiga och frisprågiga. Inte helt barnvänlig och väldigt rolig.

Ibland får jag en känsla av att jag är med i Sex and the City

Inte för att jag har hundrafemton par skor eller världens glammigaste garderob. Inte för att jag bor i världens mesta storstad eller dejtar tjugo killar om året. Nej, inte ens för att jag gillar att skriva och siktar på att göra karriär, utan för att jag har så begåvade vänner.

Jag vet inte om den aspekten av Sex and the City lyfts fram så ofta, men jag brukar i alla fall tänka på att de är så fantastiskt begåvade och duktiga allihopa. Carrie skriver en välläst krönika i en stor tidning och blir så småningom en hyllad författare. Miranda är en ambitiös advokat, som om jag inte minns fel, har gått på Harvard och senare blir delägare i sin firma. Charlotte har sitt eget konstgalleri och träffer en massa kända konstnärer mest hela tiden. Samantha äger en PR-firma som har världskända personer som kunder.

Mina vänner kommer in på svåra musikutbildningar eller prestigefyllda musikalartist-skolor. De går ut gymnasiet med alla MVG och reser jorden runt. De får bäst i klassen på sina matte-tentor eller blir publicerade i coola litterära magasin. De engagerar sig i en massa politiska frågor och pluggar samtidigt på heltid.
Det är himla coolt tycker jag. Att få chansen att umgås med så smarta och fina personer är verkligen lite fantastiskt, och står sig rätt väl mot världens glammigaste garderob.*
/Zäta
* Alltså. Jag skulle ju inte ha något emot en sådan heller.

Är du ett varumärke?

Det skrivs mycket om hur bloggande bara är ett sätt att bygga sitt eget varumärke. "Se på mig, jag är perfekt!" Även facebook och andra sociala medier anses gå ut på samma sak. Ibland kan jag hålla med om att folk helst verkar vilja visa upp en perfekt fasad - men å andra sidan får ju bloggosfären kritik för att vara för självutlämnade också - så den dubbelbestraffningen går jag inte på. Personligen tycker jag helt enkelt att det är ganska ointressant att de flöden som bara handlar om snuttigullmys och nya tekninkprylar och härliga kvällar med vännerna, men sedan har jag också alltid haft en dragning åt att uppskatta verkliga känslor och allvar. Det är som sagt ointressant och såklart ganska genomskinligt, dessa varumärkesflöden, oavsett om de kommer i blogg- eller facebookform, men de gör mig knappast upprörd. Vissa människor vill väl bara dela med sig av solsken, och då får de såklart göra det, men de kommer inte att få mig som prenumerant.

Å andra sidan visar vi alltid upp någon slags fasad, och det behöver inte heller vara negativt. Precis som att vi visar vissa sidor av oss själva för mormor och andra för krogragget, utan att någon av sidorna är helt igenom falsk eller helt igenom äkta, kan vi göra samma sak på nätet. Jag skriver exempelvis ganska konsekvent om politiska frågor, rättvisa och mina egna upplevelser ur ett feminstiskt perspektiv på den här bloggen, men det betyder ju inte att det är hela jag. Jag skulle också kunna ha en modeblogg, en anonym blogg om sexualitetsfrågor eller kanske en om heminredning, eftersom jag gillar att klä mig snyggt, hitta fina heminredningssaker och prata om sexualitet. Men nu faller det sig så att feminism och långa, ibland seriösa, texter känns roligast och viktigast för mig att skriva om. De som har mig på facebook får sig en hel del trivialiteter till livs, både snuttigullmysiga och äckelhemska, men det är såklart inte heller en heltäckande bild.

Allt detta ter sig nog ganska självklart för många i vår generation, men många äldre verkar rysa inför faktumet att vi delar med oss av oss själva till så många andra, kanske okända, personer. "När något en gång har publicerats ligger det kvar där för all framtid." Tagga ned. Om någon är så ambitiös så de letar upp min gamla högstadieblogg och hittar någon pinsamhet kan de väl förtjäna ett gott skratt. Världen går inte under för det.

Ännu tidigare än högstadiet, innan jag hade hört ordet "blogg" eller fyllt tio år, hade jag smeknamnet "Zätat." Jag antar att det hänger ihop dels med att jag har ett vanligt förnamn och dels med att jag har ett ovanligt efternamn (med en "spexig" första bokstav), men jag har alltid blivit kallad för olika varianter av mitt efternamn. När jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var det en medveten strategi att uppkalla den efter mitt efternamn och bara använda det i kommentarsfält. Jag ville att det skulle sticka ut lite. Jag ville att det skulle vara könsneutralt, samtidigt som det spelar på den manliga (militära) traditionen att kalla varandra vid efternamn, eftersom att jag som ung tjej är så långt ifrån den manliga maktpositionen som det bara går. Det är alltså till stor del självvalt, och jag måste erkänna att det är mycket roligare att vara "Zäta" med folk än ännu en "Sofia" (trots att jag gillar mitt förnamn). Ändå blev jag lite förvånad, men väldigt road, av att se de två kursare jag satt bredvids anteckningar under fredagens seminarium. De hade radat upp alla namn i seminariegruppen och skrivit lite kommentarer efteråt. Ungefär såhär såg det ut:

Josefin -
Aron -
Isabella -
Maria -
Zettermark -

Josefin -
Aron -
Isabella -
Maria -
Z -


Så jag skulle nog säga att jag är ett varumärke. Lite grann, på ett sätt jag trivs med.

/Zäta

Förtjänar vi inte att må bra?

Ibland blir jag förbannad. Som när jag ägnar tid, energi och livslust åt att försöka visa alla unga tjejer där ute och alla de jag älskar att de förtjänar att må bra. Få leva på sina egna villkor. Leva utan att skämmas, utan att förminska sig själva. Försöka tro på det själv. Att det är bland det viktigaste som finns. Och så kommer sjukvården, eller framförallt psykvården, och säger raka motsatsen: Du förtjänar inte att må bra.

Vi har alla hört tugget om den eländiga psykvården utan resurser, folk som bara drogas och inte behandlas och bla bla bla i oändlighet tills vi stängt av öron. Vi människor är lustiga. Vi kan gråta över ett förlorat busskort, men knappt blinka åt svältkatastrofer eller massvåldtäkter. Det är i hög utsträckning en sund försvarsmekanism, även om likgiltigheten förstås kan gå till överdrift och bli kallhet. Vi kan helt enkelt inte ta åt oss av allt elände, det är till och med ett tecken på depression att alla katastrofer känns personliga. Vi måste stänga av öronen ibland för att klara av att hantera verkligheten. Det är inte något jag vänder mig emot. Däremot var det lättare för mig att stänga av öronen förut. Jag har levt i en ganska skyddad värld. Jag har förstås inte varit förskonad från orättvisor och har min beskärda del av bagage som måste hanteras, men ändå, första gången ordet "alkoholism" blev verkligt för mig var i gymnasiet. Nu menar jag inte att en skilsmässa per definition innebär ett trauma för ett barn eller är dåligt, men det säger ändå något om min uppväxt att jag var det enda barnet av 28 i min lågstadieklass som hade skilda föräldrar. I mellanstadiet var vi tre.

De senaste året har min värld blivit större. Jag har mött människor som kommer från olika bakgrunder, som varit med om andra saker än jag och ser på världen annorlunda. Jag har lärt mig nya saker, nya sätt att vara kritisk och att förstå. I sig är det förstås ganska härligt, men det har också inneburit att jag fått en mer konkret upplevelse av den svenska psykvården. Det som förut var ett distansierat mummel från kvällnyheterna är nu en tårögd vän eller en upprörd berättelse från min bordsgranne. Vilket inte alls är en härlig upplevelse.


Det här med att vården bara medicinerar och inte behandlar är sant. Deppig? Anti-depressiva. Stressad? Lugnande. Det finns människor som verkligen blir hjälpta av tabletter. Människor som mår bra med dem, men inte klarar av livet utan dem. Då är det förstås bra att de får den medicin de ska ha. Däremot lever vi i en sjuk värld som tvingar så många att äta tabletter för att klara av vardagen.

Det som gör mig mest upprörd är dock den explicita vägran att hjälpa folk som vill må bra. Jag förstår att gravt psykiskt sjuka måste få hjälp innan hypokondrikerna och de som skär sig lite i armarna. Jag förstår att en djup depression är värre än lite ångest på kvällskanten. Men jag förstår INTE att målet ska vara att alla ska "fungera." Det är fint att ha det som mål, om du verkligen har mått piss och det är det enda rimliga, men det finns så otroligt många människor där ute som kan så mycket mer än fungera. De har potential att må bra. Att njuta av livet den, klychigt nog, korta stund vi finns här. Det får inte prioriteras bort.


Idag blev detta statement från sjukvården bara allt för tydligt när någon fick svaret: "Men du fungerar ju. Du är inte deprimerad. Du kan förstå och hantera verkligheten" på sin uttalade fråga om hon inte kunde få hjälp med att hantera vissa mycket svåra saker och lära sig må bra nästan jämt. Det är förjävligt att vi ska behöva slåss för något som borde vara en självklarhet.

Sjukvården kanske inte tror på det, men det gör jag. Vi förtjänar så otroligt mycket mer än att "förstå och hantera verkligheten." Vi förtjänar att kunna uppskatta vår verklighet. Få hjälp med att bearbeta det som ligger i vägen för vår självkänsla och sinnesfrid, så att vi kan göra just detta: Må bra.

/Zäta

En söt liten tant?

En arg gammal tant. En ganska ung tant. En skärpt tant. En rolig tant. En stilsäker tant. En irriterad tant. En vacker tant. En charmerande tant. En glömsk tant. En tant i ungdomliga kläder. En hotfull tant. En intelligent tant. En kaxig tant. En tant som avskyr att bli kallad tant. En stor tant. En proffesortyps-tant. En sårad tant. En äcklig tant. En fabulous tant.


Det är kul att vara liten och söt. Men inte bara.

/Zäta


Vilka bloggar, vilka hörs?

Vad är en blogg egentligen? Det är en websida som uppdateras kontinuerligt och där uppdateringarna hamnar i bakvänd kronologisk ordning, alltså med det senaste inlägget högst upp. Men det är ju så mycket mer än så. Ett ställe att få utlopp för sina känslor, kunna uttrycka sina åsikter och kanske drabbas av insikter. Jag har börjat med min C-uppsats nu, som ni kanske märkt (fortfarande - tipsa alla ni känner eller hör själv av dig till mig ifall du vill vara med i min studie!). Idag har jag sökt lite tidigare forskning och teori och ramlade över det här:



Stiftelsen för Internetinfrastruktur gör tydligen en årlig statistisk undersökning av svenskarnas Internetanvändning. Ballt! Varför visste jag inte det?

Som ni ser är det inte så många som själva bloggar i befolkningen i stort, även om ungefär tre gånger så många läser bloggar. Däremot finns det en grupp som verkligen bloggar. En grupp där bloggen bortom allt rimligt tvivel är en viktig del av deras liv och sammanhang i världen.




Unga tjejer.

Det ska bli så sjukt intressant att se vad media speglar av detta och hur tjejerna själva upplever det. Uppsats-pepp!

/Zäta


"Ska du operera dig då?" del II - Hur gör jag om jag är nyfiken men vill visa respekt?

Den vanligaste motiveringen och/eller ursäkten när någon frågat "Ska du operera dig då?" är nog "Jag är ju bara nyfiken!" Det är säkert sant, men det gör faktiskt inte saken bättre. Du har inte rätt att att veta hur någon ser ut mellan benen. Aldrig. Oavsett om det gäller en person som avviker från normen eller inte, oavsett hur nyfiken du är. Det är bara att acceptera att könsorgan irrelevant för vanligt socialt umgänge. Om du får veta hur någons könsorgan ser ut ska det vara genom ett förtroende du gjort dig förtjänt av, inte för att du gjort någon obekväm eller trott att du har större rättigheter än du har. 

Det är inte fel att vara nyfiken, så länge det inte går ut över någon annas privatliv. Jag googlade transgrejer in absurdum när min flickvän börjat komma ut för mig. Jag kollade på bloggar, operationsresultat, diskussioner, definitioner, läkarutlåtanden, videologgar och manifest. Jag tog del av saker som folk själva valt att dela med sig av. Är du nyfiken? Gör samma sak! Det finns en enorm värld av transkunskap där ute.

Här är några tips:


Transformering
- en svensk transportal som samlar allt möjligt, bla. bra transordbok. Ganska ungt fokus.

Grishno - Engelskspråkig transportal med frågespalter, blogg och bilder

Transgender på Wikipedia - mycket bra och heltäckande basic-kunskaper

Erin - tjejen som startade transnätverket på Youtube (som är enormt!) klicka på random klipp av Erin så kommer det upp förslag som du kan klicka dig vidare på

Things not to ask a transman - en av många "what not to say"-videor. Ibland informativa, ofta väldigt roliga. Samma sak gäller här med att klicka sig vidare.

Transkvinnors framgång - lustig, direktöversatt, antik sida med blider på framgångsrika transkvinnor

Transpride-flaggan


Sedan beror det förstås på sammanhang, som med oss alla. Jag kan prata om min kropp högt och glatt med kompisar på förfest, men jag blir illa berörd om killen i videobutiken kommenterar den. Jag diskuterar gärna mitt sexliv med mina nära vänner precis som vi alltid har gjort, men jag blir definitivt förbannat om någon random person tror sig ha rätt att veta vad jag och min flickvän gör i sängen bara för att vi inte är ett vanligt heteropar. Är du tillexempel förälder till ett barn som är trans kan det vara relevant att veta om de ska operera sig eller inte, eftersom det helt enkelt är en omvälvande, potentiellt farlig sak, som sker i ens barns liv (samma sak för nära vänner och partners). Då kan det vara viktigt att prata om det, men på ett ett respektfullt och inkännande sätt.

Det bästa generella rådet jag har för att det ska bli så respektfullt och "rätt" som möjligt är: se personen som det kön han/hon/hen definierar sig som. Om det inte kommer naturligt, ansträng dig för att uppfatta personen som detta kön. Rätta dig själv inombords när du tänker "hon" om en person som kommmit ut som kille. Säg rätt namn och pronomen till andra (och rätta dig själv och andra)! Fundera över hur du ser på andra kvinnor och män - och gör på samma sätt som det rätta könet för den här personen. Då kommer det naturligt att det är omgivningen och/eller den fysiska kroppen det är fel på, aldrig identitet eller individ.


Några konkreta råd för den som behöver (återigen, jag är inte gud): Utgå ALLTID från personens könsidentitet. Tala som om det är kroppen - inte identiteten - det är fel på. Detta innebär bland annat att säga "korrigera" och "rätta till", inte "byta". Respektera personens eget ordval. Säger en transkille "mitt kön" - säg "kön" själv då, och inte "vagina", även om det är vad en könsorgan format på det sättet brukar uppfattas som. Samma sak gäller om han är helt okej med att säga "fitta", då behöver du inte gå omvägar och försöka undvika ordet - han kommer kanske bara uppfatta det som att du inte kan acceptera en kille med fitta. Undvik direkt nedvärderande termer, oavsett vad den andra personen säger. Säg aldrig tillexempel "skära av" eller "klistra på", utan använd neutrala termer som "fixa till" eller "operation", eller mer specificerade beroende på vad ni pratar om. Samma sak gäller för själva könsidentiteten. Det är aldrig okej att säga "sen när du blir en riktig kvinna", eftersom det implicerar att personen inte är det nu. Jag lovar, hon är medveten om att hon är annorlunda, du behöver inte banka in det.

Hur ska vi då bemöta obekväma frågor när de kommer? I början när folk frågade vad min tjej hade tänkt göra med sitt könsorgan blev jag helt ställd. Det värsta är att det inte är otrevliga främmande personer som kommer fram och säger "öh, skaru operera dig eller?" utan det är snälla, trevliga personer under vanliga trevliga konversationer som helt plötsligt droppar frågan "Ska hon operera sig då?" Vi människor är sociala varelser, vi vill inte stöta oss med folk i onödan, vara i vägen eller jobbiga. Att svara "det har väl inte du med att göra" blir således väldigt svårt när det handlar om en bekant vi gillar.

Det bästa tipset jag fått är att bemöta det med humor. "Neej, då skulle vi ju behöva köpa en dildo!" "Jag som är så rädd för blod?" Ett annat sätt är att avfärda det lite snyggt. "Det känns väl inte så relevant att prata om?" "Skulle din kille uppskatta om vi pratade om hans kuk-problem?"

Problemet med avfärdande är att de kan stöta på hårt motstånd. "Men det är ju inte samma sak" "Jag är ju bara nyfiken, varför blir du sur för?!" "Jag har inget problem med att prata om min kuk!" Här kan jag inte ge något annat råd än att stå på dig och försöka visa för den andra personen vilken absurd fråga det egentligen är. "Det är väldigt intimt att prata om könsorgan", "alla är olika, och jag är inte bekväm med att prata om det här" eller, som i mitt fall när det handlar om någon annan: "Jag kan inte tala för någon annan. Jag vet inte hur mycket hon/han/hen är bekväm med att dela med sig av." En bra grej kan vara att tänka som med härskarteknikerna: Synliggör det som sker! "Nu verkar det som om du tror att du har rätt att veta saker om mig för att min kropp är lite ovanlig? Stämmer det?" "Skulle du ställa samma fråga till någon annan av dina vänner? För du vet, mina  känslor och privata gränser hänger inte ihop med att jag råkar vara trans eller att jag föddes med kuk, de hänger ihop med att jag är människa."

Alla gör fel ibland. Jag har gått över gränsen med mina transvänner så väl som cisvänner och sagt fel saker. Det betyder inte världens undergång eller att vänskapen är slut. Har du just insett att du frågat fel person fel saker? Förstår du plötsligt varför någon stelnade till och betedde sig konstigt när du ställde vad du tänkte var en helt oskyldig fråga? Be om ursäkt! Det kräver mycket mod, men det kommer att löna sig i längen. Det går bra att bara säga "jag har förstått att --- var att gå över gränsen/onödigt och irrelevant/taskigt. Förlåt! Jag ska vara försiktigare i framtiden!" Okunskap är inte samma sak som elakhet, men det kan tyvärr få precis samma effekter. Däremot är det förstnämda mycket lättare att förlåta, så du behöver inte oroa dig.

Precis som jag skriver i min transskola är transpersoner inga poliser som vill sätta fast folk för felaktigt beteende, däremot är de ofta utled på att bli bemötta på ett icke respektfullt sätt. Det gör kanske inte så mycket att någon felkönar dig en gång, men du som aldrig varit i den sitsen: Tänk dig själv hur kul det skulle vara om folk i din närhet hela tiden verkade glömma bort ditt namn och säga saker som i dina öron blev nedvärderande (typ fel pronomen) - mycket, och ofta, och inte tycka att det var en så big deal för "det ääär ju så svårt!" Det är inte så kul att höra att din identitet är svår och jobbig hela tiden - vem blir inte deppad när folk uppenbart tycker att de är oviktiga? Det är okej att säga fel ibland - om du ber om ursäkt. Men det är inte okej att låta bli att anstränga sig. Tänka efter om frågan är berättigad just nu. Rätta dig själv innan fel pronomen slinker ut. Säg till när folk skämtar nedvärderande om transpersoner eller pratar om könsorganens omnipotenta makt.

Med ganska små ansträngningar kan vi göra livet så mycket lättare och roligare för så många coola, roliga, bittra, fantastiska, smarta, irriterande och fina personer där ute, som inte alls vill ställa till något, bara bli respekterade i sin könsidentitet. Det vill ju du också bli.

/Zäta


"Ska du operera dig då?" del I - Om trans, frågor du aldrig ställer och varför.

Jag har tidigare skrivit lite om transpersoner och bemötande i min lilla transskola, men idag ville jag fokusera på just operationsfrågan. (Ett tips är att läsa transskolan först om du inte har koll på vad skillnaden mellan transsexuell och transvestit är, eller vem som är "transtjej" och vem som är "cissexuell").

Egentligen är det helt absurt att folk tycker det är viktigt att veta hur andra personers könsorgan ser ut, men det är uppenbart viktigt. Annars skulle inte transpersoner få frågan "Ska du operera dig då?" titt som tätt. Som vanligt talar jag inte för alla transpersoner eller ens någon, men jag tycker att detta är en viktig fråga som jag anser mig ha tillräcklig insikt i för att ge lite vägledning. Men som sagt, jag är inte gud. Jag är inte ens trans. 

Precis som de flesta personer. De flesta är cis och trivs bra i den könstillhörighet de föddes med. Att du är cis betyder dock inte att du tycker om din kropp (vilken tonårstjej skulle instämma i det påståendet liksom). Som cisperson kan du absolut hitta skavanker och till och med hata hela din kropp för att den i dina ögon är ful, men du känner dig inte främmande inför den. Du kan fortfarande titta i en helkroppsspegel och se att det där är jag, även om jag vore lite snyggare med mindre bröst. Du känner att din kropp har potential. Den är trots allt du. Många (absolut inte alla) transpersoner, och särskilt transsexuella, kan inte se sin kropp som sig själva. Om du känner så lever du i ett ständigt tilstånd av dysfori, olust och avskärming från sin kropp eftersom den inte stämmer överens med en inre könsidentitet. Det är förstås väldigt ångstframkallande och många transpersoner mår extremt dåligt om de inte kan få hjälp med att korrigera det som är fel eller blir bemötta på fel sätt.

Att vara trans kan innebära allt möjligt som har med kön, genus, könsidentitet, könsuttryck och den könade kroppen att göra. Det finns människor som identifierar sig som  "lite trans" och gillar att bli kallade vid ett annat pronomen ibland. Det finns personer som växlar mellan att känna sig som kvinnor och män. Det finns personer som gillar att klä sig i ett annat köns kläder, men har en fast identitet som antingen kvinna eller man. Det finns de som vill definiera sig utanför, mitt emellan och bortom kön överhuvudtaget. Och det finns de som har en fast könsidentitet som ett kön som de inte föddes som (transsexuella). Bland yngre personer är "trans" eller "transperson" som är ett paraplybegrepp för allt det ovanstående, en ganska vanlig självdefenition, men många äldre personer gillar inte alls det och vill bara bli kallade "transvestit" eller vad de nu självdefinierar som. Vissa personer som upplever sig vara i fel kropp, och kanske har korrigerat den, vill heller inte definiera sig som trans alls, utan helt enkelt "kvinna" eller "man." Det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller specifika personer, så vi inte placerar in någon i fack de inte vill vara i.

Att erkänna transvärlden som heterogen och spretig är en viktig grundsten i att visa respekt, men det har också relevans i operationsfrågan. Människor känner oftast bara till att det finns transsexuella (och då oftast kvinnor) och transvestiter eller dragqueens. Att "män i klänning" blir så spännande har förstås med könshierarkin att göra, där det ses som konstigt att en man "sänker sig" till kvinnans nivå, medan kvinnas strävande efter manlig makt ses som rätt naturlig. (Transsexuella kvinnor är givetvis inte män, men ni förstår vad jag menar.)

Okunskap är nog den vanligaste källan till att transpersoner får olustiga frågor. Människor antar helt enkelt att alla som brutit mot en könsnorm är transsexuella och därmed vill ändra på sin kropp så att den bli en klassik manlig eller kvinnlig sådan.

Det är stämmer inte. Så som jag nämnt ovan vill många transpersoner inte ändra på sin fysiska kropp alls, utan kanske bara kläder och namn, eller något annat. Andra vill ändra på vissa saker men inte andra (t.ex. ta bort felaktiga fettklumpar på överkroppen, men inte röra könsorganet.) Ytterligare andra vill ha en kropp som passerar som det ena eller andra könet, men den behöver inte vara normativ för det. Alla transtjejer vill inte ha timglasfigur och alla transkillar vill inte ha tvättbräda. För det andra är det inte så enkelt. Även om du är transsexuell och helt säker på din könsidentitet och längtar efter en klassisk kvinno- eller manskropp finns det ingen magisk lösning. Hormoner är bra och hjälper många komma närmare en kropp de kan trivas i, men det finns alltid biverkningar och folk som inte reagerar som väntat på behandling. En operation innebär alltid risker, och inte ens de bästa resultaten ser ut och fungerar som de genomsnittliga könsorgan biologiska kvinnor och män har.  Det finns också olika typer av operationer, särskilt för transkillar, som du måste ta ställning till och ofta krävs flera operationer för att nå slutresultatet. För det tredje, och viktigaste, är könsorgan något väldigt privat i vår kultur. Vi pratar inte om våra fittor och kukar och mellanting med vem som helst. Vi visar dem inte på offentliga platser. Dess utformning och funktion är något som bara är vårt, som vi bara delar med människor vi känner oss trygga med och när vi själva väljer det. Så funkar det för alla personer, normbrytare är absolut inget undantag.

Nu kanske cis-läsaren börjar förstå hur otroligt privat och jobbigt det är när någon frågar om ens könsorgan, för det skulle vara precis lika privat och jobbigt för dig. Är dina blygdläppar lika stora? Har din penis ett stort eller litet ollon? Sjukt privat och nästan jobbigt att bara läsa såhär, eller hur? Det kan vara bra att ha i åtanke för att till viss del förstå situationen för transpersoner. Men det är faktiskt inte riktigt samma sak ändå, för som cis-person har du ett relativt okomplicerat förhållande till ditt kön som sådant (kanske inte till exakt hur det ser ut, men komplex och dysfori är som sagt olika saker). En transperson är hela tiden medveten om sin kropp, blir ständigt ifrågasatt och måste hela tiden försvara sin identitet. Jag säger inte att det måste eller ska vara såhär, men i ett normativt samhälle där en kuk per definition är samma sak som en man och där folk reagerar negativt på avvikelser blir det konsekvenserna. Dessutom måste du i Sverige idag som transsexuell passa in i en ganska snäv ram för att bli "godkänd"  av vården och få hormoner, stöd och operationer. Det är krävs ingen utbildning i genusvetenskap för att förstå hur otroligt svårt det blir att navigera i en sådan värld som transperson och samtidigt kunna växa som människa och hitta sin identitet. På många sätt skapas transpersoner som sitt kön/sina kön/sitt icke-kön mycket mer än vad cispersoner gör. Du ÄR ditt kön på ett påtagligt sätt, samtidigt som du hela tiden är ifrågasatt i detta kön. Mot denna bakgrund blir det ännu värre att fråga om någons könsorgan.

Alla transpersoner tycker förstås inte att det är jobbigt att prata om sina könsorgan och eventuella operationer. Många skriver öppenhjärtliga bloggar, skämtar friskt om det med allt och alla eller ser det inte alls som någon big deal. Men du kan inte veta hur en viss person förhåller sig till frågan i förväg, och du riskerar alltid att såra någon, göra dem väldigt osäkra eller extremt illa berörda när du frågar "Ska du operera dig då?" Så låt bara bli. Ditt motiv spelar ingen roll. Låt bli.

/Zäta
Imorgon kommer en lite peppigare fortsättning där jag skriver om hur du kan göra om du är nyfiken men verkligen vill visa respekt, samt hur du själv eller som vän kan bemöta ovälkomna frågor. Dessutom tänkte jag länka lite roliga grejer för er som är mer intresserade av trans.

Vikten av att ta vara på sitt eget sällskap

I veckan har det hänt mycket och jag har gjort roliga saker varje kväll tror jag. I fredags hade jag och Moa något så ovanligt som en hel kväll ensamma i kollektivet när vi lagade mat, kollade på film och mysade. Inte för att det är ovanligt att vi hänger, det gör vi mest hela tiden, men en hel myskväll helt ensamma. Det är faktiskt rätt ovanligt och fantastiskt.

Igår, efter några timmar på Uppsala Pride, var jag barnvakt. Jag var såklart inte ensam, utan hade fullt upp med två små barn, men jag hade ändå bara mig själv att lita till så som det är när du har ensamt ansvar för små barn. På kvällen var jag alldeles ensam hemma hos min bortresta mamma, eftersom barnen bor i närheten där och jag inte orkade åka hem. Dessutom hade mobilen dött och hennes Internet fungerar inte.

Idag kom jag hem till ett tomt kollektiv, satte mig framför datorn och började skriva. Blogga. Fundera. Skriva lite till. Skriva mer. Jag började på en handfull inlägg och skrev färdigt lika många. De kommer i veckan. Jag har säkert skrivit tiotalet A4 idag. Jag förundrades över att det äntligen kändes roligt, och inte bara roligt - nödvändigt att få ur mig alla ord - igen. Det kanske inte har märkts så mycket, men det har känts segt att blogga den senaste månaden. Det kommer ord, men bara för att jag tvingar fram dem, inte för att de redan formats i mitt huvud och behöver forsa ut, så som det brukar vara. Så som det är just nu.

När jag låg i badet för en stund sedan och log åt hur fint livet är (ja det är lika klyschigt som sant) insåg jag vad som fattats den senaste månaden. Jag tror att mitt i vardagen och kärleken och umgänget och plugget och att äntligen kunna göra saker för att jag har blivit friskare från körtelfebern i somras så har jag missat något. Något ganska centralt. Mig själv.


Inte för att jag har ignorerat mina behov eller mått dåligt eller något sådant, utan bara för att jag inte har varit så mycket med mig själv. Varit ensam. Hängt med bara mig. Fått klara mig själv. Bry mig bara om mig själv. I helgen har jag varit helt ensam i alla fall i ett dygn, och det var kanske bara det som behövdes.

När jag gick i ettan på gymnasiet tyckte jag att något av det bästa med dagarna var att komma hem frusen och eländig från bussen till ett tomt hus, sparka av sig skorna, göra lite färdignudlar och krypa ned i soffan framför Felicity innan mamma kom hem och det blev mat och plugg. I tvåan fick jag pojkvän och ensamtiden krympte plötsligt dramatiskt, för vänner och plugg skulle ju också hinnas med. Och jag gillade det. Till saken hör nämligen att jag verkligen inte är någon ensam-människa. Jag älskar att vara social, längtar ständigt efter dem jag är kär i och pratar gärna i telefon en massa timmar på kvällarna. Dessutom var jag alltid ensam som liten efter skolan eftersom jag inte har några syskon och mamma alltid jobbat heltid, så jag var trött på att vara ensam i många år. Jag känner sällan något behov av att vara själv, mer än kanske några timmar här och där för att kunna bada, röja i rummet och blogga - saker jag gör bäst själv.

Det betyder dock inte att jag inte behöver vara ensam eller inte tycker om det. Jag tänker bara inte på det som något värdefullt. Men det är värdefullt. Det är fantastiskt viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap och känna att du alltid har dig själv vad som än händer. Och det är ganska skönt och roligt också.

Det kan förstås bli för mycket av det roliga, men i mitt fall tror jag inte att det är någon risk. Nästa gång saker och ting känns sega och olustiga utan att jag riktigt vet varför ska jag prova att spendera någon dag helt själv. Det är inte som att jag har funderat hårt eller gjort någon djuplodande analys av mina känslor, jag har nog mest bara varit. Och det var så jäkla bra.

Nu ska jag göra lite te och kvällsmat till mig själv, kanske dammsuga och bara trivas med livet. Imorgon kommer jag att börja längta som en liten galning efter Moa, men det där med att vara orimligt kär är en annan historia. Just nu är jag bara orimligt nöjd med livet precis som det är.

Ta vara på er själva, för ni är så viktiga!

/Zäta





En söt liten tant?

En arg gammal tant. En ganska ung tant. En skärpt tant. En rolig tant. En stilsäker tant. En irriterad tant. En vacker tant. En charmerande tant. En glömsk tant. En tant i ungdomliga kläder. En hotfull tant. En intelligent tant. En kaxig tant. En tant som avskyr att bli kallad tant. En stor tant. En proffesortyps-tant. En sårad tant. En äcklig tant. En fabulous tant.


Det är kul att vara liten och söt. Men inte bara.

/Zäta

Killar som är sugna på att bli hemmamän (men jobbar ändå)

"I debatten talas det ofta om hemmafruar, kvinnofällor och så vidare. Mäns inställning till att vara hemma och låta partnern försörja dem nämns sällan."

Enligt Manpowers senaste undersökning kan drygt 30% av killarna tänka sig att bli försörjda av en partner, medan knappt 20% av tjejerna svarar jakande. Jag har ingen aning om hur undersökningen gått till, vilka som tillfrågats och på vilket sätt, men att som artikelförfattaren dra slutsatsen att hemmavarande inte är en kvinnofälla känns överdrivet även om det var en bra undersökning. Det är fantastiskt att så många killar verkar ha den attityden, men faktum kvarstår fortfarande att de bara tar ut 17% av föräldraledigheten. Det är inte bara tanken som räknas.

"Sex av tio män kan tänka sig att göra avkall på sin karriär under några år för att deras partner ska kunna utvecklas i sitt jobb."

Dessutom nedvärdrar artikeln den klassiskt kvinnliga sfären - hemmet - genom att betona att det handlar om att göra avkall på karriären, inte att vinna erfarenheter, lycka och kunskap genom att vara hemma med sina barn. Det tog ett tag innan jag lärde mig att vara kritisk även mot artiklar och nyheter som var positiva för feminismen, men det behövs, för de kan ofta dölja en ganska rutten agenda de också.

Oavsett hur artikeln är skriven och undersökningen genomförd måste jag ju ändå säga att det känns som en kul utveckling att fler killar börjar inse hur viktigt det är att vara hemma - både för sin egen och sin partners skull. När jag får barn någon gång om en massa år vill jag definitivt vara hemma med dem, och jag vill precis lika gärna dela den upplevelsen med den eller de jag fått barn med och därmed kunna hänga med i karriären.

Det är ju ganska enkel matte. Om tjejer och killar tar ut lika mycket föräldraledighet kommer inte tjejerna att halka efter i lönestatistiken och killarna kommer att få bättre kontakt med sina barn. Win-win. Nu måste vi bara genomföra det också.

/Zäta

Hjälp med att sprida budskapet!

Kära läsare! Jag skulle behöva er hjälp. Jag ska som ni vet skriva en C-uppsats i genusvetenskap om bloggande, kön och normer. I den uppsatsen vill jag gärna intervjua ett gäng unga bloggare för att höra vad de tänker kring sitt eget bloggande och bloggande i stort i Sverige. Det vore ovärdeligt om ni ville tipsa era kompisar i 14-18-årsåldern som bloggar om mig, och gärna klistra in nedanstående i er egen blogg:


Bloggar du? Vill du prata om ditt bloggande?

Är du en tjej mellan 14 och 18 år, som bor i eller nära Uppsala?


Jag heter Sofia Zettermark, är 20 år och kommer från Uppsala. I höst ska jag skriva en uppsats vid universitetet om ungas bloggande, där jag gärna vill ha med unga personers egna perspektiv.

Vi träffas några stycken en gång i slutet av november och pratar om ert eget bloggande och bloggar i allmänhet. Det kommer inte ta mer än en eller ett par timmar och jag bjuder på fika!

Du behöver inte ha många läsare eller skriva om något speciellt!

Låter det kul?! Skicka ett mail till sofia.zettermark@gmail.com där du skriver din ålder, telefonnummer, om vad du bloggar och vilka tider du kan träffas. Det går också bra att höra av dig om du har frågor, vill ha mer information eller bara är nyfiken!

Tipsa gärna andra som du tror skulle vilja vara med!

Senast den 14:e november behöver jag ha en intresseanmälan för att kunna sätta samman gruppen och hitta en tid. Studien är såklart anonym. Hoppas vi ses!

Tack på förhand!

/Zäta


Fingerad konversation med dörrvakter på nation (löst baserad på en sann historia)

Dörrvakt #1: Brudarna var ju snygga för en gångs skull ikväll! Checka in den där urringningen.

Dörrvakt #2: Jamen fan, Halloween är ju bara en ursäkt för tjejer att klä sig slampigt.

Gäst: Varför tror ni att tjejerna vill klä sig slampigt då?

Dörrvakt #1: För att de är slampor egentligen, höhö...

Gäst: Du tror inte att det är för att de vill vara tilltalande för killarna?

Dörrvakt #2: Öh, jo såklart.

Gäst: Varför är slampigt tilltalande?

Dörrvakt #2: Nejmen slampigt och slampigt, vem gillar inte snygga brudar?

Dörrvakt #1: Eller hur! Ska vi skämmas nu för att vi gillar brudar?

Gäst: Är det verkligen så ni gillar någon genom att kalla dem slampa?

Dörrvakt#2: Nää, asså...

Dörrvakt #1: Jag kallar ju ingen slampa to their face liksom, men nää, fan det kanske inte är samma sak ändå.

Gäst: ...att vilja ligga och vilja vara snygg?

Dörrvakt #1: Mmm.

Dörrvakt #2: Det är ju inge fel med att vilja ligga heller. Asså tjejer måste ju också få ligga. Det är ju najs liksom.

Gäst: Så om tjejer vill vara snygga ibland och ligga bland och göra både ock ibland, ska de få göra det utan att bli förolämpade?

Dörrvakt #1: Fan. Du har en poäng. 

Gäst: Respekt har en poäng. Särskilt om man vill ligga.


/Zäta


Det livsviktiga tjejsnacket (systerskap #2)

Tjejsnack. Hur klingar det egentligen? Jag tänker i alla fall på Bridget Jones, överanalyserande och skvaller. Inte särskilt positiva konnotationer med andra ord.

Är det automatiskt tjejsnack när tjejer pratar med varandra? Om jag och två kvinnliga kompisar pratar om nyliberalismens korståg genom världen skulle det knappast vara tjejsnack. Det handlar kanske mer om vad som pratas om än vem som pratar. Jag minns tydligt scoutledaren som kom framhoppandes (ja, han hoppade faktiskt) till mig och mina kompisar när vi, skvallrades om vem som gillade vem, gick mot kanoterna och utbrast "Åå, jag vill också prata tjejsnack! Får jag vara med?" Jag minns också att vi generat tystnade. Det var inte på samma sätt när han var med.

Kanske handlar det alltså också om vem som pratar. Tjejer som pratar om relationer. Tjejer som skvallrar om folk de känner. Tjejer som delar sin värld med andra tjejer. När tjejer pratar kallas det ofta för skvaller, medan killar som gör exakt samma sak "utbyter information." Det är inte direkt svårt att upptäcka det könade mönstret som nedvärderar kvinnlig kommunikation. det anses viktigare att prata om den stora världen - politiken, arbetsmarkanden, filosofin och naturvetenskapen - än om den lilla världen - familjen, känslorna, relationerna och hemmet. Vilket egentligen är skittöntigt. Vi spenderar mer tid i hemmet än någon annan stans. Vår familjesituation påverkar hur vi kan hantera livet och är totalt genomgripande för vilka vi blir. Och utan känslor är livet ganska meningslöst.


Nu menar jag inte att tjejer bara pratar om relationer, det är en stereotyp i sig, men tjejsnacket är definitivt intimt sammankopplat med relationsprat. Är det då dåligt, tjejsnacket? Är det bara värdelöst skvaller som fördriver tid som mänskligheten skulle kunna ägna åt större mål? Jag skulle vilja hävda att det är ungefär precis tvärt om. Tjejsnacket räddar mänskligheten. Eller det gör i alla fall livet betydligt bättre för många av dem som ingår i denna mänsklighet, men kanske inte alltid räknas dit.

Ni har kanske hört det. Uppmaningarna om att inte dela med sig för mycket. "Vissa saker stannar inom familjen." "Det är inte schysst att hänga ut någon." "Personlig men aldrig privat!" "Skvallertanter som inte har något bättre för sig!" "Men överanalysera inte så himla mycket! Bara kör!"

Det är klart att det är tasikgt att hänga ut folk. Det är klart att vissa saker helt enkelt är irrelevanta eller inte har med mig att göra. Det är klart att det till slut blir fruktlöst att analysera samma sms fjorton gånger. Och det är klart att tjejsnacket gör alla de här misstagen, ibland. Det är dock inte lika självklart att tjejsnacket faktiskt räddar liv. Kvinnor som hamnar i misshandelsförhållanden har ofta en sak gemensamt: De har ingen utanför sitt förhållande de kan lite på och prata med. De får således ingen annan persons världsbild att jämföra sin egen med. När han säger att hon är en hemsk fru som låtit maten kallna och förtjänar ett kok stryk, tror hon tillslut på det, för det finns ingen där som säger "Men gud vad elakt! Han behandlar dig som skit!"


Det är som tur är sällan så höga insatser, men det räcker med att någon har en partner som förminskar dem på ett ganska subtilt sätt för att deras självkänsla ska sjunka i botten om ingen finns där och ifrågasätter vad som faktiskt händer. Tjejsnacket är ett forum där sådana här saker kan få komma fram under lite lättasamma former, men ändå tas på allvar och bli speglade mot hur andra, utifrån, kan se på saken. Killar skulle nog också behöva prata med sina kompisar i högre utsträckning för att förstå sina egna känslor och relationer, men då de inte är insocialiserade i en roll där partnern ska betyda allt för dem eller behöver ta ansvar för andras känslor blir det ändå lättare för dem.

Vi förtjänar att må bra, och bli lyssnade på. Men vi tjejer måste också akta oss för att inte dra ned varandra i negativa spiraler, där "jaja, killar är som de är" blir en förklaringsmodell som får duga. Killar, precis som tjejer, blir som de är, och därför kan de också ändra på sig. Tjejsnacket är en fantastisk källa till solidaritet och utbyte av viktig information, men vi måste alltid sätta saker i perpektiv. Vänd på situation. Vore det lika roligt om du hade gjort så mot honom? Tänk på maktförhålandena, som kan gynna både den i underläge och den i överläge ibland, men som oftare ger mannen tolkningsföreträde.

Heteronormativitet och separatismen i det här inlägget är en medveten strategi. Vissa resonemang går att överföra på homoförhållnaden, men vissa är specifika just för att de speglar ett patriarkalt samhälle. Det finns också en anledning till varför bara tjejer snackar tjejsnack - för att det behövs. Det skapas ett behov av sådana ventileringsrum i ett samhälle som hela tiden vill göra könen så olika och ålägga tjejerna allt känsloarbete.

Vad jag vill säga är att vi inte bör nedvärdera tjejsnacket - vem bestämde att det var bra att "bara köra", killarna kanske borde lära sig analysera lite mer! - utan se den viktiga maktfaktor som det utgör i tjejers liv. Så ja, häng inte ut någon, men prata för Guds, nej din skull, om ditt förhållande och familj och relationer med folk du kan lita på! Det är livsviktigt.

/Zäta






bloglovin RSS 2.0