Hon går i högstadiet, antagligen i nian. Hon har stora kängor, mörka trasiga jeans och en huvtröja från H&M. En sådan där som är bra och ha, för 199 kr. Ovanpå ett svartfärgat okammat hår sitter en kritstecksrandig hatt överströdd med mer eller mindre kaxiga pins. Hon väger på ena höften och tittar surmulet omkring sig där hon står med sin pappa framför mig i kön. Hennes blick granskar kritiskt mina högklackade stövlar, midjeskärp och blonda hår. Det går inte att ta miste på vad hon tänker när hon vänder sig mot disken igen och nästan himlar med ögonen. Bimbo. Mainstream-tönt. En sån där tjej. Ointressant.

Jag ler för mig själv när baksidan av hennes hatt, mitt bland de små färgglada plastcirklarna om hur punk äger, skriker ut budskapen: "Stoppa homofobin!" "F!" "Grrrl" "Feminst? Javisst!" "I <3 HBTQ"

Hon skulle bara veta, tänker jag och inser att jag nog hade gjort precis likadant för sex år sedan.  Jag inser också att det är dumt att dömma våra systrar för snabbt. Vi kommer ju i alla möjliga former.

/Zäta

Sen verkar det som ni är lite trögfattade, ni hånar videon men inser inte vad den EGENTLIGEN var avsedd för: För svenska män !!!

svenska män är påväg att överge er! snabbare än ni kan fatta! VANLIGA SVENSKA MÄN (både unga och fattiga, ur alla samhällsklasser och yrkeskategorier) väljer bort er, för Thailändskor, Polskor, Bulgariskor mm mm... !

- Marco

Men hallå. Inser du inte att vi redan har valt bort dig?* Du kan stå där och gorma hur mycket du vill. Det enda du kommer att generera hos oss** är en lätt road min.

Jag är inte ett dugg rädd för att bli bortvald av sexister.*** De valde jag själv bort för länge sedan. Nu kanske du skulle vilja lämna oss ifred? Ditt blaj gynnar ingen.

/Zäta


* Marco här är ett utmärkt exempel på tolkningsföreträde och förgivettaget aktörskap. Kvinnor ska bli valda av de aktiva männen, kvinnor har ingen egen vilja i hans resonemang.

**Jag ääälskar att "vi" är något slags stort maktmonster i Marcos resonemang, de feministiska bloggarna är kanske någon promille av bloggosfären.

***När jag skrev om att kalla sig feminist och hur det inte skrämmer bort män glömde jag nämna en sak. Män som tycker att amning är kvinnans främsta uppgift och dessutom är lite smårasistiska kan bli avskräckta. Som Marco här. Så det kan du ju, eh, ta med i beräkningen...

Jag fick ett tips av en läsare som jag tror kan intressera en del av mina läsare - ni brukar bli engagerade när det kommer till skönhetsidel. Föreningen SMAL anordnar en "Skönhetsfest" med föreläsningar och workshops kring skönhetsideal, fett och design, på Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm den 11 November. Mer om det kan ni läsa här.



Jag minns att jag fullkomligt älskade Naturhistoriska som barn, så det kan ju vara värt ett besök oavsett ideal-intresse!

/Zäta

Det finns många anledningar till att folk inte kallar sig feminister. Vissa kanske inte tror på att kvinnor är underordnade, andra vågar inte kalla sig det av olika skäl. Ett av de skäl som sällan uttalas, men som definitivt är väldigt viktigt är att visa sig attraktiv i mäns ögon.

Det innebär inte bara att vara snygg enligt någon slags normativ blick, utan innefattar mycket mer. Genom att forma sig efter förväntade könsroller och vara attraktiv för män på alla möjliga sätt vinner kvinnor mycket i det här samhället. Vi får komplimanger, vi blir socialt gångbara, vi blir uppskattade och får ta del av männens värld på ett sätt som en kvinna som försöker göra samma sak utan att göra sig attraktiv inte får. Alla som någonsin brutit normer kan skriva under på hur otroligt mycket enklare livet är när vi följer dem.

Det betyder inte att vi vare sig vill eller måste följa alla normer. Vissa saker är inte valbara, så som vem du blir kär i, medan andra, huruvida du snaggar dig som tjej eller inte, är mer fria. Att som tjej ställa upp på patriarkala värderingar och förgivettaganden, att tillexempel inte bråka om han kommer varje gång och du aldrig, eller att säga sig vara nöjd med dagens individualistiska samhälle där alla minsann är lika mycket värda, gör ibland livet enklare. Det gör också livet mycket svårare, eftersom du måste förneka sjukt stora orättvisor och konstant nedvärdera dig själv för att få verkligheten att gå ihop.

Men som sagt, anledningen till att så många gör det är att du ändå vinner någon slags makt i och med att du får männens (alltså på någon slags strukturell nivå) godkännande och därmed också makt genom dem. Feminismen tycker att kvinnor borde ha egen makt. Det sticker i ögonen på många män.* Har vi inte alla stött på tjejen som argumenterar sig blodig för hur kvotering suger, medan hon sneglar lite på killarna i gruppen? Det behöver inte heller vara så tydligt. De könade värderingarana har vi med oss omedvetet hela tiden, så någon kan uttrycka åsikter när ingen man är i närheten, som ändå knyter an till den manliga blicken och tankegods där mannens bild av attraktivitet räknas mest.

Vet vi egentligen vad vi "gör för vår egen skull"? Jag skulle då inte raka benen om jag hamnade på en öde ö. Jag vet att jag känner mig snyggare med rakade ben och maskara på ögonfransarna när jag går ut, men jag vet också att det är för att jag tror att det gör mig mer attraktiv i andras ögon. Det är i sig inget fel att vilja vara attraktiv för andra, men det blir sjukt när ett kön formar hela sin vardag kring denna sysselsättning, medan det andra kan ägna sig åt världspolitik och egoboosting.

Dessutom är det inte sant. Killar blir inte avtända av feminister. Jag har varit feminist från att jag började flirta med och bli flirtad med av killar, och det har aldrig varit något problem. Kanske har någon gått därifrån på krogen när jag sagt "shit vad det suger att det ska vara så att tjejer får mindre lön" och ytterligare någon aldrig börjat prata med mig som visste vem jag var, men de som har den inställningen skulle ändå varit fantastiskt usla ragg.  Det här med att feminister har bättre sex var inte bara ett forkningsresultat som F! gjorde en kampanj av, det stämmer verkligen. Helt logiskt förstås. Tjejer som vågar säga ifrån, tror på sitt eget värde och kan analysera orättvisorna utan att lägga skulden på sig själva har mycket roligare.

Det är inte bara fegt att inte våga kalla sig feminist. Det är onödigt också.

/Zäta

* Jag hoppas att alla är med på att detta är på en generaliserande nivå. Ingen man av idag skulle förneka en kvinna makt om vi framställde det på det viset, men om vi säger att det är fel att vi tvingas raka bort allt kroppshår och ha lutande fotvrickande skor för att anses snygga, eller vill bli inkvoterade för att ingen ser vår kompetens när vi mäts med manliga mallar, då blir de sura. Vilket är precis att kräva egen, riktig makt, fast på ett konkret sätt.

Har ni sett kampanjen "It gets better"?  Den handlar om hbtq-personers tillvaro och hur det trots allt blir bättre. Alla från Obama till företagsnissar och skolfröknar är med. Min favoritvideo är den här med mina fina vänner Warren och Simon (och deras vilda hundvalp Alfred!):



Warren och Simon är sådana där människor som bara blåser in entusiasm i folk genom att liksom finnas till. De har verkligen bidragit stort till Uppsalas hbtq-, och speciellt transnätverk och aktivism. För mig och Moa har de varit ett stort stöd under tiden hon har kommit ut och funderat kring att vara trans. Men kanske framförallt har vi nästan alltid roligt när vi ses och de är verkligen ett av de charmigaste paren på denna jord.

Jag tror inte att det kan upprepas för många gånger. Eller jag vet, för jag har aldrig gråtit så mycket över en fånig krönika i en veckotidning som den som slutade med ett löfte om just detta, när jag var 16 år och livrädd för att aldrig bli älskad: Vi kommer alla att hitta någon och bli älskade. Precis som vi är.

/Zäta

Jag har inte försvunnit från jordens yta, utan bara försvunnit från prestationskraven ett litet tag. Det är svårt att inte prestera ibland tycker jag. Bloggen, skolan, socialt. När allt känns som ett stort krav är det väldigt skönt att åka till Stockholm med några tjejer och köpa prickiga kappor, prata halva nätterna och hamna på underliga fester på KTH. Det har avrit en bra helg.

Men idag kallar de prestationer som ska betygsättas, och därmed borde prioriteras framför bloggande och bakis-soffhäng. Jag har några funderingar över det här med krogliv och utbildningsval, men det tar vi en annan dag, när känns roligt.

/Zäta

Jag fick en fråga för några veckor sedan om projektarbete i gymnasiet med jämställdhetsvinkel. För det första: Ja! Det går att göra inom alla program och utforma lite hur du vill. För det andra kan jag berätta lite om mitt eget projektarbete som - surprise - handlade om jämställdhet och hette, underligt nog kan jag tycka nu: Kön och tjafs

Jag undersökte hur länge tjejer respektiva killar i en NV- och en IB-klass talade under lektionerna, samt gjorde en enkätundersökning och intervjuade både lärare och elever. (Sjukt överambitiöst. Gör inte så. Hälften räcker för att bra betyg på gymnasienivå.) Jag satt med under åtta lektioner och klockade taltiden för alla elever som pratade i helklass, samt antecknade om de pratade rakt ut eller räckte upp handen. Dessutom fick alla elever svara på en enkät där jag frågade hur de själva upplevde att klassrumsmiljön. Jag intervjuade också åtta elever och fyra lärare lite mer ingående.

När jag hade lagt ihop resultaten och kompenserat för antaler tjejer och killar (det var fler tjejer i båda klasserna) så såg det ut såhär:



Det kan ju tyckas lite nedslående i sig, men det blir värre. Det visade sig nämligen att nästan alla elver upplevde klassrummet som jämställt, förutom några som ansåg att tjejerna tog för mycket plats. Även lärarna upplevde sina klasser som jämställda, möjligen att tjejerna tog ovanligt mycket plats i IB-klassen, samt att killarna ofta frågade "roligare" frågor, som var friare och inte så bundna till ämnet. I IB-klassen sa alla intervjuade elever att det fanns tjejer som var väldigt högljudda och tog mer plats än killarna som grupp. Där tog tjejerna 45% av tiden i genomsnitt, nära hälften, men knappast "för mycket".

Jag noterade också att lärarna var ganska rättvisa i sin fördelning av ordet, men att killarna pratade mycket mer rakt ut. Nästan alla tjejer tyckte att det var lättare att prata i smågrupper, medan killarna inte brydde sig huruvida det var helklass. Behöver jag säga att den absoluta majoriteten av undervisningen sker i helklass?

Jag kom alltså fram till ungefär vad alla tidigare studier i ämnet gjort: När tiden fördelas 30-70 till killarnas favör upplevs det som jämställt och varje avvikelse från detta gör alla inblandade obekväma. Så snedvriden är alltså vår bild av rättvisa och jämställdhet. Killarna ska ha mer än dubbelt så mycket. Mer än dubbelt så mycket (2,5 ggr) är förresten också vad kvinnliga forskare måste publicera sig för att få samma summa pengar på Uppsala Universitet.

Det är nästan ofattbart hur någon kan vara mot kvotering och andra åtgärder för att främja kvinnors position mot denna bakgrund. Feministiska strategier diskriminerar inte män, de försöker att vrida spelplanen lite, lite mot en jämn utgångsposition.

Jag hade en tio minuters presentation på en frivillig lärarkonferens om vad jag kommit fram till, samt visade lite diagram och siffror för klasserna jag varit i. En lärare berättade senare hur en av killarna i klassen hade hindrat sig själv innan han sa något rakt ut och sagt "nej, juste!" Lärarna nickade och sa att det var ett bra arbete och ett stort problem. Lektionerna fortsatte som vanligt och skolan fortsatte att skryta om sin höga kvalité på undervisningen. Verklig förändring är alldeles för svår, så vi blundar istället tänkte rektorn. Ibland får jag lust att stämma min gamla skola för deras medvetna ignorans, ibland gläds jag åt den påverkan projektarbetet ändå hade.

Oavsett vad skolan gjorde och inte gjorde har jag haft stor glädje av mitt projektarbete i argumenationer och erfarenheten av ett sådant jobb nu på universitetet. Så en en gång: Ja! Gör det.

/Zäta

Liberaler brukar tala om att inte reglera människors liv, om valfrihet och individualism. Var är friheten i detta EU-förslag som Reinfeldt stödjer?

Jag tycker att det visar med all önskvärd tydlighet vilken dimridå denna valfrihet som högern så gärna talar om är. De som stödjer detta är inte liberala. De är konservativa på det obehagligaste sättet: Kvinnor ska hålla sig i hemmet.

Rösta för allt i världen nej.

/Zäta

Idag har jag varit på studiecirkel om härskartekniker. Det är lustigt hur någon kan läsa tre terminer genus och driva en feministisk blogg och ändå inte ha full koll på härskarteknikerna. De finns bra beskrivna på annat håll, så jag tänkte inte gå in på dem djupare här.

Jag har en del inlägg på G. Men mitt huvud är alldels för fylld av intryck, känslor och familjerelationer just nu för att det ska bli något vettigt, så jag gör istället vad jag alltid gör när huvudet är för fullt och magen (känslo-magen alltså, vissa skulle kalla det för hjärtat, men jag känner mest i magen när jag är ledsen eller kär) är för tomt eller rörigt:

Badar.

Ni borde prova. Det botar allt.

/Zäta

Jag tror att det kan bli bra. Eller hemskt. Eller utmanade och kul. Eller kanske inte alls min grej. Eller ett sätt att kombinera genus med en examen folk tar på allvar och lyckas påverka på riktigt.

När jag började plugga genus förra hösten efter tre års naturvetenskaplig gymnasieutbildning tyckte jag att det var himmelriket. Jag fick fokusera på ett ämne i taget, istället för tio parallella ämnen som innehöll allt från växtdelar till Shakespeare. Det var sjukt kul att behöva tänka så fritt och mycket och bara läsa, läsa, läsa och  skriva lite. Männsikorna var så otroligt annorlunda och öppna och kom från så olika platser i landet och livet jämfört med den ganska homogena grupp som en NV-klass i Uppsala är. Det var som att en helt ny värld öppnades för mig. Jag har velat bli akademiker så länge jag vetat att ordet existerat, även om jag hade tänkt ta ett sabbatsår så blev det ändå 60 hp bara för att det var så roligt. Jag blev verkligen förälskad i universitet och så småningom också min fantastiska klass (kursare då, om vi ska vara sådana). Men den här hösten har något annat börjat gro och klia där inne bland de beslut, känslor och bilder som är jag - en lust att verkligen plugga igen.

Jag menar inte att genus inte är plugg. Det är mycket att läsa och ännu mer att förstå, och alla klarar inte av utbildningen, men det är fortfarande en humaniorautbildning som fokuserar mycket på eget tankearbete och knappast tar åtta timmar om dagen i anspråk även om du läser allt. Det passade mig utmärkt efter gymnasiet när jag var så otroligt trött på att plugga för att få bra betyg istället för att det var kul. Jag gillade svenska, engelska och biologi. Kemin ibland kanske. Det andra gjorde jag för att jag var tvungen och jag gjorde det bra, för jag hade siktet inställt på läkarlinjen. Hela förra året, även om tentaågesten såklart fanns där och det klagades över läxor, var ändå en slags lust-läsning. Det var kul och härligt att plugga.

Det är fortfarande kul, men jag får inte riktigt samma rus längre. Jag tycker det är fantastiskt med de som kursar sig fram och kombinerar ihop sina examina av saker som intresserar dem och är beredda på att kämpa för jobben eller kanske forskarplatser, men jag har aldrig riktigt känt att det varit min väg, även om jag funderat över det. Jag har också funderat över att resa och se världen och sådant som unga människor ska göra, men jag har faktiskt ingen lust med det just nu. Jag vet att jag kommer vilja bo utomlands och definitivt i en annan stad någon gång, men jag är 20 år. Jag hinner. Just nu vill jag ta nästa kliv i min utbildning, verkligen bli utmanad på alla plan och så småningom få en yrkesexamen. En examen som jag såklart vill använda för att jobba med feminismen och flickorna. Engagemanget kommer inte att försvinna.

Tänk vad det är bra att skriva. Nu vet jag ju precis vad som flugit i mig. Någon slags livslust och vilja att vara på väg någonstans, en vilja att göra något seriöst som jag kan känna mig tillfreds med i framtiden.

Förövrigt funderar jag på att skriva C-uppsats om unga tjejers bloggande, om utrymme och tjejighet och språk. Jag tror att bloggen bara kommer bli viktigare, om än kanske något sämre uppdaterad, om jag börjar på juristprogrammet. Tänk vad mycket jag kommer bli förbannad över och inspirerad och uppgiven av. Då, mer än någonsin, kommer jag att behöva mina genusvänner och bloggnätverk.

/Zäta

Polisen i Örebro har gått ut och varnat kvinnor för att vara ute ensamma på kvällen, för det har skett många överfallsvåldtäkter på senaste tiden och polisen kan inte garantera deras säkerhet.

Hallå. Långt fler män blir överfallna på stan. Långt fler kvinnor blir våldtagna i hemmet. Polisen har möjlighet till förstärkning och patrulleringar (i alla fall har de den möjligheten vid sportevenemang så det kan ju tyckas att detsamma borde gälla våldtäkter). Men inget av detta diskuteras. Vad gör samhället istället? Sprider rädsla.

De spinner vidare på en våldskultur där män är farliga och kvinnor medvetna, skyldiga offer. Ett offer är väl inte medvetet, det är väl oskyldigt? Inte när en diskurs, ett språkbruk av varning och nödvändigt rädsla råder, för då får alla som inte aktar sig skylla sig själva. Vi skapar det offentliga rummet - parkerna, krogen och gatorna - som ett ställe där flickor aldrig kan känna sig säkra. Och vet flickorna detta då är det upp till dem att anpassa sig.

Ser ni vad som händer? Från att en man tvingar sig på andra sexuellt (helt klart fel)och ett polisväsende misslyckas (helt klart fel), vrids hela diskussionen genom rädslo-argument till att skulden läggs på kvinnorna, och de båda första går om inte fria från skuld så fria från ansvar. "Hon satte sig själv i den situationen."

Vi skapar kvinnlighet genom rädsla. En bra kvinna vet att inte gå i parker själv. En riktig kvinna sätter sig inte i situationer som kan leda till våldtäkt. Istället för att fokusera på det verkliga, äckliga, hemska problemet med män som konsekvent ser kvinnokroppar som tillgängliga och medvetet pressar sig på dem, in i dem, fokuserar vi på kvinnornas handlande. Kvinnorna som genom någon annans handlande fråntas ett eget handlingsutrymme. Det måste vara deras fel. Vi bygger in i själva feminiteten, i det som ger oss en identitet, gör oss attraktiva, att vissa basala rättigheter så som att kunna röra sig fritt utomhus inte tillhör den. Det konstituerar mig som kvinna, denna påtvingade rädsla för starka, våldsamma män. Inte för att jag aktivt är rädd för penisar eller arm-muskler, utan för att samhället formar sig kring denna rädsla i polisagernaden, pepparsprayer och våldtäktsdomar, som jag måste anpassa mig till. Att vara kvinna är många olika saker, men en av de saker som konstiturerar oss starkast är det potentiella överfallet.

Även när det inte finns någon snuskgubbe i parken är den förbjuden för mig. Innan jag ens satt foten utanför dörren på kvällen är den förbjuden för mig i och med föräldrarnas oroliga frågor. När jag läser tidningen till frukosten lär jag mig hur farlig parken är för mig. Varje våldtäktsfall där kjollängd, alkoholnivå och "sa hon verkligen nej ordentligt?" diskuteras visar för mig att jag har allt ansvar. Jag lär mig acceptera, och inkorporera, denna vetskap och rädsla i mig själv och anpassar mina rörelser därefter.

Idag får kvinnor arbeta med precis allt som män gör, men betyder det att vi faktiskt har samma tillgång till den offentliga sfären? Nej. Vi är fortfarande smartast, bäst kvinnor, om vi stannar hemma.

DET ÄR INTE FEL ATT VARA UTE SJÄLV I PARKER, PÅ KROGEN OCH PÅ GATORNA. DE TILLHÖR OSS OCKSÅ.

Är det någon som ska skämmas så är det polisen. Inte en endaste tjej som andades frisk höstluft på en kommunalägd gata mitt i oktobernatten ska skämmas för det. Inte heller är det fel att undvika mörka parker eller att alltid ha vänner med sig när det är sent på stan, för oavsett hur mycket vi kritiserar rädslo-diskursen så finns fortfarande en liten sanning i allt det överdrivna som vi bör ta på allvar. Försiktighet utan skuld är bra, okontrollerad rädsla som begränsar möjligheten att få röra sig fritt ute och ha ett fullständigt liv, är inte bra.

En smart tjej är inte en tjej som undviker mörka parker. En smart tjej är en tjej som inser hur jävla fel det är att hon tvingas undvika mörka parker, även när hon gör det, och som iskallt svarar att de flesta våldtäkterna sker i hemmet när någon säger att det var klokt av henne att undvika parken.

/Zäta

Jag blir så jäkla trött ibland. Feminister vill inte att kvinnor ska få ha PMS, eftersom feminister hävdar att kvinnor kan tänka lika bra som män och då får vi inte prata om hormoner. Det är ju också som vi alla vet feministernas fel att kvinnor stannar hemma längre och får lägre lön än män, eftersom de hela tiden pratar om hur låg lön kvinnor får och då stannar de hellre hemma.

Jag är inte någon läkare, men jag vet att PMS vare sig är påhittat (det har en mätbar biologisk bas i hormonförändringar osv) eller gör kvinnor till sämre intellektuella varelser än män (att du är tjurig två dagar i månaden på grund av din mens hindrar dig knappast från att göra karriär). Hormoner är kemiska ämnen som fungerar som budbärare av allt möjligt i kroppen. Alla har dem jämt. Inte bara tonåringar och inte bara kvinnor.

Och när det kommer till lönerna: Kvinnor skulle inte ens ha möjligheten att jobba lite grann om det inte vore för feministerna. Folk blir inte avskräkta av att höra hur lite de komer tjäna, de blir glada över att någon bryr sig och vill förändra det.

Vem vet, kanske blir kvinnor fett produktiva av lite PMS? Jag brukar i alla fall göra allt möjligt kreativt när jag är arg. Varför ska känsla alltid värderas lägre än förnuft? Passion är bra, även om den kommer sig av mensvärk.

Aj för fan.

/Zäta

Idag kände jag inte för att skriva något storslaget eller djupt, utan mest bara förundras lite över hur härligt det är när folk kontaktar mig om feminstiska idéer, skrivuppdrag och ungdomsengagemang. Det får mig att hoppas på att det här med skrivande, föreläsande och feminism kanske går att ha som mer än en hobby, eller i alla fall en hobby som ger lite tillskott till kassan, i framtiden.

Och så alla som skriver fina kommentarer om att ni tycker att jag är cool eller något annat jag aldrig hade drömt om att höra som osäker 14-åring med vaga framtidshopp om självkänsla.

Det är så ballt. Det gör mig så glad.

Bara så ni vet.

Kram.

/Zäta

Ibland när hon sitter i fotöjen vid fönstret och koncentrerat skriver konstiga tecken på ett språk jag inte förstår, medan jag sitter här framför datorn och funderar på ett blogginlägg, slår det mig hur bra vi har det. Hur lycklig jag blir bara av att sitta en meter ifrån henne och veta att hon snart kommer titta hit, lysa upp och kärleksfullt säga "hej baby." Hur intressant det är att diskutera med någon som hänger med i nästan allt du säger och utmanar din egen världsbild och tankeförmåga lika ofta. Hur fint det är att somna bredvid någon som kryper tätt intill och viskar att du är vackrast i världen. Hur roligt det är att dansa galna pluggdanser med henne eller dricka lite för mycket vin tillsammans med våra vänner. Hur svårt det är när världen inte förstår och fäller tanklösa kommentarer eller när olikheten leder till missförstånd och magar som ömmar av sårade känslor. Hur fantastiskt det är att älska någon som är så snäll, smart och generös. Hur skönt det är att ha någon som alltid står på din sida mot världen. Hur konstigt det är att hitta någon vars personlighet och hela varelse fascinerar dig, som förstår och utmanar dig på alla plan, i den sista person du och din omgivning skulle ha trott att du ens pratat med för lite drygt ett år sedan.

Det slår mig också hur ofattbart mycket jag kommer sakna henne när hon åker till det där landet som använder konstiga tecken. Det där landet som ligger så fruktansvärt långt bort, men som behöver besökas för att drömmar ska få uppfyllas och utbildningar klaras. Jag vet att det kommer vara en fruktansvärd, fysik saknad, som kommer göra mig spyfärdig när hennes frånvaro blir som mest påtaglig.

Jag förstår inte hur två personer kan vara så olika och ändå så lika. Hur något kan vara så fel och samtidigt så otroligt, löjligt rätt. Jag förstår verkligen inte. Jag vet bara att jag älskar henne med en självklarhet och styrka som är så stor att den inte kommer rubbas det minsta av ett avstånd på en halv värld.

/Zäta

Något jag verkligen irriterar mig på i jämställdhetsdebatten är när uttrycket "ingen ska behöva ta illa upp eller bli sårad" används för att berättiga en förändring. Jag tycker självklart att folk ska slippa ta illa upp och bli sårade, men när det kommer till att ha ett bra arbetsklimat eller att kritisera en maktordninghandlar det inte bara om att vissa kan bli sårade. Det handlar om mycket mer än så.

Om jag säger att jag är skitdålig på att laga mat och får svaret "höhö, då är du ingen riktig kvinna!" blir jag inte sårad. Jag tar heller inte illa upp. Jag vet att jag är en riktig kvinna och att personen skämtade. Däremot kan jag bli irriterad över att någon utnyttjar ett enligt mig orättvist system där det skulle vara viktigare för kvinnor än män att kunna överleva genom föda och skämtar på min bekostnad.

Jag har två saker emot att vi tjejer skulle "ta illa upp" hela tiden:

1. Det placerar vår kritik på ett personligt och känslomässigt plan som alltid anses mindre relevant än ett förnuftsbaserat beslut. (Nu är jag fullt medveten om att de båda hänger ihop, men lite förenklat tycker jag ändå att det stämmer så.) Det handlar bara om att du som person är överkänslig, inte att det som sas faktiskt var otrevligt eller nedsättande.

2. Det osynliggör bakomliggande maktordningar genom att det blir personligt och det blir hycklande. Vem skulle säga: Det finns inga färgade personer här inne så nu är det fritt fram att skämta rasistiskt om hur korkade de är! Vissa strukturer vill vi inte förstärka oavsett vilka som är i rummet.

Självklart behöver vi ibland ta särskild hänsyn till folk. Människor med någorlunda social kompetens brukar inte klaga över hur korta de är när någon de vet har komplex för sin ringa längd är i samma rum, då går det att hålla inne med den saken. Men att säga att undvika sexism är att ta hänsyn till vissa känsliga tjejer håller inte. Det drabbar alla. Alla maskulinister och vanliga killar som någonsin klagat över att feminismen bara pratar om tjejer och att det faktiskt är jobbigt att vara kille också skjuter sig själva i foten om de börjar uttrycka sig sexistiskt. Säger de något om hur tjejer bara är till för att knulla äsger de också att killar alltid vill knulla - något många klagar över som en jobbig stereotyp. Säger de att bara killar är ute i den riktiga världen och tjejer är så himla skyddade ogiligförklarar de inte bara alla kvinnors världsbild (vilket förstås är tillräckligt hemskt) utan de lägger också mer ansvar på sig själva som "familjeförsörjare" eller "moraliska varelser" eller "riktiga människor" - återigen något det ofta klagas över: killars stora ansvar.

Jag vill förtydliga att detta inlägg handlar om hur responsen på kritik av humor eller nedsättande kommentarer kan förvandlas till irrelevant känslosvammel genom att hänvisa till att vissa så lätt bli sårade, inte om sexistiska skämt i sig. De kan vara roliga ibland och hemska ibland, men nu diskuterar jag enbart en viss typ av respons.

Detta är ytterligare en typ av tolkningsföreträde som folk tar sig. Du kritiserar inte, du tar illa upp för du är lite känslig och jobbig. Som alltid är det bästa sättet att hantera det att påpeka tolkningsföreträdet. Sedan går det också finfint att vända på steken och säga: Så din rätt att skämta nedsättande på min bekostnad skulle väga tyngre än min rätt att slippa bli förolämpad? Det snedvridna i hela sexist-språk-debatten är ju att de som argumenterar för att alltid få skämta om precis allt inför alla och att det blir så jobbigt att alltid tänka på vad man säger -  argumenterar för sin rätt att trycka ned andra för sitt eget höga nöjes skull - medan den andra sidan argumenterar för att slippa bli förminskade i tid och otid på ogenomtänkta sätt.

Det är förstås okej att ta illa upp också, om det verkligen känns så. Det händer ju att skämt träffar precis fel och faktiskt sårar, och då är det inget fel med att vara ärlig med det - folk vill sällan medvetet såra varandra. Det jag vänder mig emot är att använda "sårad" som ett ogiltigförklarande och att använda sig av det hela tiden, för vi blir inte sårade hela tiden, men kan tycka att saker är himla otrevliga ändå och vilja framföra kritik av det.

/Zäta

Guilt-by-assocition är ett väldigt användbart uttryck som, vilket ni säkert vet, pekar på att någon blir skyldig bara för att personen associeras med något negativt. Se SD och invardares brottsstatistik - alla invandrare ses som förbrytare bara för att några är det - guilt-by-association.

Jag upplever det titt som tätt: "Du hatar ju män!" Bara för att ett fåtal feminister (miss)tolkas som att de hatar män måste ju alla som har den politiska övertygelsen hata män. Men jag har också upptäckt det motsatta fenomenet på senaste tiden. Cool-by-association kanske låter positivt, men det är faktiskt inte särskilt kul när den du associeras med antingen överglänser och osynliggör dig själv eller står för helt andra saker.

Igår hos optikern igår hände det ännu en gång: En kille blev fett impad av mig. På grund av min far.

Jag älskar min pappa och visst var det lite coolt att följa med till TV-studior när jag var tio, men det vore ju bara töntigt att hävda att vi är överens i allt eller alltid står för samma saker. Folk blir nämligen inte imponerade av mig för att pappa är så fantastiskt trevlig eller skriver underbara krönikor (även om det också kan vara sant), utan för att han är major i Svenska försvaret.

Att växa upp som militärsdotter (och apotekardotter, men det var inte huvudpoängen just nu) sätter förstås sina spår. Jag hatar till exempel inte blankt försvarsmakten så som många vänster-feminist-aktivister gör, med det inte sagt att jag är okritisk heller. Det är också rimligt att anta att mitt nuvarande engagemang är en (mycket medveten) motreaktion mot den uppväxten. Jag minns att på dagis stod alla barnen storögt och tittade på när pappa hämtade mig i spräckliga gröna kläder och basker, och jag svällde av stolthet. Det är lite fascinerande att det fortfarande har ungefär samma effekt på många killar.

Jag kanske ska nämna att pappa inte heller är vilken tystlåten officerare som helst (han är trots allt min far), utan att han har undervisat runt om i landet och varit på TV från och till när det varit krig, skrivit i Expressen och sådant som får optiker att säga: "Jag känner igen dig, från TV tror jag... inte? Vad heter din pappa? Ja, honom har jag haft som föreläsare! Vad impad jag blir!" (Undrar förresten varför han blev optiker om han tyckte att säkerhetspolitik var så fantastiskt intressant.)

Jag har inget emot min pappas yrke eller att folk känner igen honom och tycker att det är ballt med majorer generellt, men jag har något emot den ogenerande beundran för den manliga maktsymbolen som "pappa major" innebär. När folk fokuserar mer på pappas yrke än på låt säga, min utbildning eller skrivande, känner jag än en gång patriarkatets krossande tyngd som pekar ut vad som räknas och inte här i världen. Att den patriarkala arvsordning där våra fäder väger lite tyngre än våra mödrar fortfarande står sig. Javisst det är fint att du skriver och sånt gumman, men det som verkligen räknas och gör dig cool i mina ögon är ju att din pappa har uniform på jobbet. Jag vill inte ha den coolhetsfaktorn. Jag vill vara cool för att jag är jag, för att jag är feminist och aldrig kan hålla tyst och kritiserar just sådana maktinstanser som min pappas yrke symboliserar, eller inte alls.

Det vore dock att ljuga att säga att det inte finns fördelar med denna överförda coolhet. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är bra att känna sin fiende, men det är definitivt en fördel att ha växt upp i en miljö med inblick i hur män med makt talar om du vill få dem att lyssna. På ett mer konkret plan är det alltid något som gör skeptiska killar som helst vill avfärda en som "söt men alldeles för politisk och liksom enkelspårigt feministisk för mig" vaknar till lite. Det kanske låter krasst, men det är en verklighet jag inte ser någon anledning att ignorera när jag ändå inte kan vända på hela status-hierarkin på en dag.

Vi har alla olika fördelar och nackdelar genom de världar vi fötts och socialiserats in i. Det gör mig galen att jag blir totalt ogiltigförklarad när blicken höjs till uniformer, men det gör mig antagligen också till en effektivare debattör i längden. Som ni vet är jag totalt oförmögen att avsluta ett inlägg pessimistiskt (Jag har försökt, tro mig, men min värld är helt enkelt inte pessimistisk. Det går ju att förändra!) så jag skulle vilja avsluta med att säga att vi alla kan inse vilka ofrivilliga coolhets- och skuldassociationer våra uppväxter och omvärldar ger oss, och därmed motverka eller dra nytta av dem för att föra vår egen kamp framåt.

Jag har inget emot att vara majorsdotter, så länge jag alltid får vara Sofia i första hand.

/Zäta

12.14 ringer Gynekologiska. mottagningen på Ackis för att fråga om operationstid och kuratorkontakt, hänvisas till "tidsbokningen"
12.15 ringer Tidsbokningen gyn. Ska ringa upp 13.30
13.50 Tidsbokningen gyn ringer upp. Hänvisas till kurator på gyn.
13.54 ringer kurator, upptaget
14.02 ringer Gyn operation, hänvisas till koordinator av op-schema
14.03 ringer koordinator, borta till 14.20
14.13 ringer kuratorn igen, upptaget
14.20 ringer koordinator igen. Får besked om operation tidigast v. 42 efter att redan väntat 2 mån
14.30 ringer kuratorn igen, upptaget
15.51 ringer kuratorn igen, telefonsvarare som talar om att tel-tiden är 13.00-14.30. Talar in meddelande.

Har du varit sjuk någon gång? Alltså inte lite snuvig, utan sjuk på riktigt, så att du behöver gå till sjukhuset flera gånger och kanske knappt klarar av skolan. Jag har en vän som är sjuk. Hon pluggar och klarar studierna, men bara för att lärarna är förstående och kursen inte särskilt schemalagd.

Hon har haft problem med  sin mens i två år. Hon blöder mycket, inte bara en gång i månaden, utan veckor i sträck. Hon har väldigt ont från och till och blodvärden, minne och ork försämras. Självklart sätter det sig också på psyket att ha ont, vara orolig och inte orka. Jag var sjuk i tre månader i körtelfeber och jag bröt ihop en gång i veckan för att det var så jobbigt. Då visste jag ändå var det var, och att det skulle gå över. Min vän vet inte vad som är fel på henne eller om det går att åtgärda. Troligen kommer hon inte kunna få barn.

Det är förstås inte läkarnas fel att hon har en konstig sjukdom som är svår att åtgärda, men det är definitivt vårdens fel att hon nu är uppe i tolv olika behandlande läkare, varav elva inte hade läst hennes journal innan de träffades. Det är vårdens fel att det tagit ett halvår för henne att göra en kontrollerande operation av livmodern. Det är vårdens fel att hon slussas runt till olika instanser som hon själv måste hålla koll på för sömnmedel, provtagning, rådgivning och operation istället för att hon har en behandlande läkare som har överblick över hennes situation. Det är vårdens fel att hon inte kan få tag i en kurator. Det är vårdens fel att hon spenderat halva dagen idag i telefonen utan andra besked än "kanske kan vi får in dig under vecka 42" och "ring den här kuratorn, fast hon kanske inte svarar." Idag är det vårdens fel att min starka, smarta och ambitiösa vän sitter ihopsjunken med hjälplösa tårar trillande ned för ansiktet.

Jag blir förbannat arg på hur de behandlar människor. Jag tänker på välfärdssamhället och kära Reinfeldt som vill tumma ännu mer på resusrerna. Jag tänker på att om det var män som har konstiga symptom från underlivet skulle sjukhuset ha mer än en specialist på halvtid för sådana saker. Jag tänker på att om en ung, driven och  svensktalande tjej har så här stora problem med att få tag på vård - vad gör de invandrande pensionärerna? Jag tänker på allt möjligt, men egentligen vill jag bara ge hela vårdsystemet en stor snyting och skrika: DET ÄR INTE EN SIFFRA NI SKITER I, DET ÄR EN MÄNNISKA, EN MÄNNSIKA VARS FRAMTID NI GÖR OSÄKER.

Du är placerad i kö. Då ska du prata med den här avdelningen, inte oss. Du behöver en remiss. Din läkare har flyttat så du får en ny nu. Bip-bip-bip-bip. Det tar två månader innan det schemat läggs. Ring igen imorgon. Vi har ingen läkare tillgänglig för tillfället. Nej, det är vårdcentralens uppdrag. Det är bara specialister som gör den undersökningen, men kön är lång. Jag kan inte hjälpa dig, ring det här numret...

Det är tillräckligt jobbigt att vara sjuk med bra vård. Det är ohållbart att vara sjuk när vården sviker. Senare idag ska vi fira kanelbullens dag och glömma alla bekymmer för ett ögonblick, men sveket finns kvar. Du behandlar inte människor såhär.

/Zäta

Idag har jag och Moa färdigställt en tavla med politiskt pyssel som varit på G sedan i somras. Härlig känsla! Nu hänger den på kollektivets köksvägg tillsammans med Simone.




"Feminism is the radical notion that women are people"

/Zäta

Jag vet att jag är ungefär ett år efter alla andra när jag skriver om Jämlikhetsanden, men jag råkade se en föreläsning av Richard Wilkinson igår på kunskapskanalen och blev helt fascinerad. Ifall någon skulle råka vara lika efter som jag kan jag berätta lite kort att Wilkinson tillsammans med Kate Picket sammanställt WHO:s siffror om socialt välmående för ett 20-tal rika länder och plottat dem mot ekonomiskt jämlikhet för att få fram ett samband. De variabler de använt sig av är bland annat spädbarnsdödlighet, läskunnighet, fetmautbredning, olika våldsbrott och kvinnors deltagande i politiken. De har kollat på 30 olika variabler och alla utom rökning och självmordsfrekvens visar samma sak: Ekonomiskt jämlika länder klarar sig bäst. De har högst läskunnighet och lägst våldsfrekvens.