Okej, det har hänt ganska mycket. Rösträtt, äktenskapslagar, arbetsmarknad och föräldraskap har förändrats på positiva sätt för jämlikheten. Men det är lite skrämmande att läsa 150 år gamla kvinnosakstexter och inse att hälften av mina anteckningar är av typen "idag också - fast såhär!"

På förra seminariumet pratade vi om John Stuart Mill, en man som på mitten av 1800-talet argumenterade för kvinnors lagliga rättigheter och mot diskriminering på grund av könen. Han var en liberal av stora mått och använde sig främst av förnuftsargument så som att det rimligtvis borde finnas någon kvinna som var bättre än någon man på ett yrke, och då borde hon för samhällsnyttans tjänst vara tillåten att utöva detta yrke. Han nämner också alla människors rätt till frihet, men påpekar ofta och gärna att männen inte behöver oroa sig för att kvinnorna kommer visa sig underlägsna på många områden och därmed inte konkurrera med männen där. Jag tror att Mill vore ganska nöjd om vi kunde återuppliva honom och han fick se dagens jämställdhet. Liberalismen har lyckats med sin kamp för lika formella rättigheter. Det är inte jämställt, men det finns inga direkta lagliga hinder för det.

Jag kan inte låta bli att känna att liberalismen var mycket vettigare på 1800-talet. Lika lagar är en förutsättning för reell rättvisa, men när strukturer kvarstår som skapar orättvisor kan vi inte stagnera vid det stadiet. Jag menar inte att vi ska införa nya orättvisa lagar till kvinnornas fördel, utan att vi ska fortsätta undersöka varför ojämställdheten lever kvar TROTS lika lagar och vad vi kan göra för konkreta åtgärder för att minska dem. Liberalismen tillför liksom inte så mycket i dagsläget. Det är uppenbart att det inte är jämställt och bra idag, ändå säger liberalismen att det är så det ska vara. Lika rättigheter på pappret, sen slutar vi ingripa. Det vore lungt om alla hade samma chanser från början. Då vore det verkligen rättvist och fri konkurrens på lika villkor, men samhället ser inte ut så, hur långt vi än vill tro att vi kommit. Det finns strukturer som kanske inte längre är lagstadgade, men som i allra högsta grad påverkar våra möjlighter till bra betyg, arbete och uppskattning, och som baserar sig på kön, etnicitet och klass - inte på individuella skilnnader. Problemet med liberalismen är att den i sin iver att framhäva individen missar att det bara är en slags individ som verkligen kan tillgodogöra sig all "rättvisa."

Att säga att vi påverkas av könstillhörighet eller klassbakgrund är inte att låsa människor i fack eller till ett bestämt öde så som vissa liberaler verkar tro. Att erkänna strukturella missförhållanden är tvärt om ett första steg på vägen mot att ta bort dessa skillnader. Vi kan inte ignorera ihjäl problemet. Kvinnors löner kommer inte höjas för att vi säger att de är individer. Arbetarklassungdomar kommer inte att studera mer på högskolan för att vi säger att de är individer. Självklart är vi individer, men våra förutsättningar beror inte bara på vår personlighet och intelligens, utan även på det kön vi blivit inskolade i och som alla har undermedvetna uppfattningar om. Att säga "det är bara individuella skillnader" är att osynliggöra de bakomliggande strukturer som skapar kvinnors lägre löner eller invandrares lägre anställnigsframgång, och skuldbelägga individer för samhällets värderingar. Vi måste inse, och göra något åt, att alla individer inte behandlas på samma sätt om vi vill ha ett samhälle där alla har samma reella möjligheter.

/Zäta