Det ligger något i luften. Nervositet. Förväntan. Makt.

Jag skulle bli väldigt ledsen om de blå vinner ikväll. Av ideologiska skäl främst, men även personliga. Jag skulle med all säkerhet påverkas negativt eftersom jag går en utbildning de helst vill avskaffa (genusvetenskap) och är tillsammans med en tjej vilket i alla fall inte blir lättare med en blå regering eftersom de satsar på annat än minoriteter. Men det skulle inte vara livsavgörande för mig. Jag går visserligen en utbildning i dagsläget som är opoppis hos de blå, men jag har betygen, åldern och behörigheten för att komma in på vad som helst annat om det skulle behövas. Jag har en familj med stadig inkomst att falla tillbaka på utifall allt annat går åt skogen, och jag är, bortsett från lite höstvirus efter körtelfebern, frisk. Jag är också uppfostrad i en miljö där jag fått möjlighet att utvecklas och lära mig att göra min röst hörd.

Men det finns många, tiotusentals om inte fler, som inte har dessa gynnsamma förutsättningar och personliga skyddsnät. Som behöver statens skyddsnät och förebyggande åtgärder. Det är människor som kommer bli utslängda från sina lägenheter för att blivit sjuka men inte längre har rätt till sjukersättning. Det är människor som inte kommer att få samma hjälp att bilda familj som sina heterosexuella vänner (idag hamnar lesbiska automatiskt sist i inseminationskön och jag har inte hört ett knyst om vad borgerligheten ska göra för att ändra på detta). Det är människor som inte kommer att kunna fortsätta försörja sig på kultur eftersom stödet minskas och museerna skulle fortsätta att kosta pengar. Det är människor som inte kommer att få adekvat vård eftersom de inte passar in i en könsstereotyp diagnos. (Socialstyrelsen har gjort en jättebra utredning om Sveriges transvård där stereotyperna och tvångssteriliseringen mm kritiseras, men idag heter vår socialminister som ska ta ställning till detta Göran Hägglund och är kristdemokrat. Han tycker att alla människor är lika mycker värda säger han, men tycker inte att det är något fel på dagens transvård. Om vi däremot får en röd regering är jag övertygad om att föränding kommer ske.) Det är människor som kommer att fortsätta tro att makt är lika med manlighet och utseendet är det viktigaste för dem att bry sig om eftersom ingen politiker kämpar på riktigt för jämställdhet och femnism.

Det är alltså människor vars hela existens hänger på ett regeringsbyte och en feministisk politik. De flesta kommer såklart att hanka sig fram ändå och härda ut i fyra år, men en del kommer inte att klara det. Redan idag har hälften av alla transpersoner någon gång försökt ta sitt liv. Det går inte att be oss vänta fyra år till.

Det ligger något i luften. Nervositet från förstagångsväljare och politiskt engagerade. Förväntan hos de rödgröna eftersom vindarna vänt de senaste dagarna och hos F! som kan ta mandat i kommun och växa nationellt. Ett maktspel som ställs på sin spets genom folkets röster, samtidigt som så många enkilda kan komma i kläm.

Vi har en chans vart fjärde år att utöva kärnan i demokratin, att forma vårt land så som vi finner bäst, att påverka våra egna och andras liv rent konkret - vår rösträtt. Idag har vi den chansen. Rösta på det parti vars åsikter ligger dig närmast och inte på grund av taktik - vi måste börja någonstans för att forma ett land vi vill leva i. Huvudsaken är vi röstar och visar hur viktigt detta statskicks bevarande är, visar att makten ligger hos oss trots allt, men det är också av yttersta vikt att vi röstar på en medmänsklig och framåtsträvande politik. Våga vara feminist idag. Våga visa solidaritet. Rösta rosa.



/Zäta