Idag tänkte jag ägna mig åt det här



titta på färgglada frigolitbåter, dricka campagne, få solsting, dansa loss och njuta av ännu en Valborg i Uppsala.

Ses där!

Låt oss idag fira en av de mest odemokratiska, osolidariska och hetreonorma traditioner som existerar i västvärlden - monarkin!

Alltså jag vet att det kostar brittiska skattebetalare miljorner pund och att det är ett jäkla fokus på brudens familjeförhållanden och klassbakgrund, men vi kommer ju få se en fin klänning och äkta kärlek på TV, så det är det värt!

De vill faktiskt skänka sina bröllopspresenter till välgörenhet, så några miljoner för en klänning spelar väl ingen roll? Vaddå PR-trick, jag tror att de egentligen vill leva fattigt, de hade bara oturen att födas med diamantbesatt guldsked i mun!



Det är klart att folk får gifta sig och tycka det är spännande med kungligheter, men jag tycker inte att vi ska glömma bort de ruttna värderingar som faktiskt ligger bakom allt glam när vi ivrigt diskuterar hattar och ekipage. Monarki är extremt odemokratiskt och kungabröllop blir gärna en förtäckt hyllning av heteronormativitet. Hon är så söt och snäll och han är så stilig och handlingskraftig!

/Zäta

Via Svalins blogg hittade jag det här fantastiska filmprojektet om rätten till sin egen kropp. Jag ser verkligen fram emot att se dokumentären när den är färdig!



Det är viktigt att prata om kroppen. Om kroppen och våra rättigheter. För många svenskar tror jag att orden "rätten till min egen kropp" låter främmande. Kanske för att vi så länge haft en laglig rätt till våra egna kroppar. Det är klart jag har rätt till den, eller, vad menas med det egentligen?

Att ha rätt till din egen kropp betyder att du får gå lättklädd genom stan utan att bli tafsad på. Du bestämmer vem som rör dig och hur.

Att ha rätten till din egen kropp betyder att du får ha färgglada taueringar och grönt hår om du vill. Du bestämmer hur din kropp ska se ut.

Att ha rätten till din egen kropp betyder att du öppet får visa din sexuella läggning och din könstillhörighet. Du bestämmer vem du är och hur du vill manifestera det kroppsligt.

Att ha rätten till din egen kropp betyder att du känner dig trygg och sedd. Du bestämmer dina egna gränser och hindras inte av fördomar.

Människor som lever under förtryck äger inte rätten till sin egen kropp. Kvinnor vars kroppar exploateras sexuellt för konsumtion eller andras lust äger inte rätten till sina kroppar. I en vidare bemärkelse kan det sägas att alla kvinnor som lever i ett samhälle där denna exploatering sker inte äger rätten till sina egna kroppar, eftersom de förlorar möjligheten att själva definiera sin tillvaro, då en dominerande diskurs redan förankrat "sanningar" om människor med dylika kroppar. På samma sätt äger inte queera personer, kulturella minoriteter och andra förtryckta grupper rätten till sina kroppar i ett samhälle där de blir trakasserade eller definierade av andra.

Att ha rätten till sin egen kropp är alltså både en konkret och en mer filosofisk, diskursiv, fråga - men där de båda sfärerna alltid är integrerade och beroende av varandra. Vi kan inte ha tankegods utan kroppar, men vi kan inte heller ha kroppar som är fria från tankegodsets villkor.

/Zäta

Behöver vi prata om att det här med jämställdhet som en linjär rörelse framåt och att könsuttryck kommer sig av gener som var bra på stenåldern, är bullshit? Tydligen.



Det här är Franklin Roosevelt som barn 1884, i tidstypiska könsneutrala kläder. Vitt var praktiskt för att det var lätt att bleka. Hår var praktiskt att låta växa, och volanger var fint på kort. På alla.

I den här artikeln utvecklas resonemanget kring hur rosa blev en tjejfärg och blått en killfärg. Förr i tiden var det nämligen tvärt om, i alla fall i USA. Enligt forskaren Paoletti blev rosa inte en tjejfärg förren på 1940-talet. Hur fort glömmer vi inte historien för att bejaka normer? 1940. Mina mor- och farföräldrar var små då. Har du dina kvar i livet, eller känner några andra födda på 20-, 30-talen - fråga! Hur såg de ut egentligen?

Det otroligt träffande klippet som jag länkade ovan handlar om den mediastorm som uppstod i USA när ett reklamfoto på en mamma och hennes femåriga son, iklädd bland annat rosa nagelack på tårna, skickades ut. Jag kunde inte hålla med Stewart mer. Va? Är detta en nyhet värd att uppröras över? Är detta en NYHET alls?

Amerikanska mediers reaktion visar dock inte bara på en vilseledande riktning av uppmärksamhet, utan även på grov transfobi och extrem hetereonormativitet. Psykologen Alblow säger bland annat att detta nagelacksmålande är "en medveten attack på manligheten" och flera medier refererar till "det växande problemet" med transgendered (transkönade, typ. Det finns inget bra svenskt ord) barn. För det första är det inget problem med barn som är trans. Problemet är samhället som inte låter dem uttrycka sin identitet eller inte ger någon hjälp. För det andra behöver inte en femårig kille med rosa nagellack vara trans. Han kanske är nyfiken. Lekfull. Gillar rosa. Vill vara som mamma.

Allt könsöverskridande tyder inte på en transidentitet. Det är först när samhällets ramar för könen blir allt för snäva som det automatiakt tolkas som transidentiteter. För att klargöra: Det är fullständigt okej att vara trans oavsett ålder, men barn ska få leka och testa på saker utan att placeras i fack. Vare sig det är ett pojk-, flick- eller transfack!

Båda dessa fenomen tyder på ett förgivettagande av könsuttryck som stabila. Lillkillen är ju kille, så han kan inte gilla rosa - det är en attack på hans manlighet att måla rosa tånaglar! Men för 100 år sedan då hade ju den rosa kulören bevisats hans manlighet? Det är absurt tydligt att förväntade könsuttryck* är kulturellt och kontextuellt konstruerade, men också att de fluktuerar över tid. Vi kan inte rakt av säga att heteronormativiteten var starkare för 100 år sedan. Att de flesta barn hade likadana kläder på den tiden är väl inte alls hetereonormativt? Då är dagens barnavdelningar i klädaffärerna betydligt värre. Däremot kan vi förstås, sett till helheten och villkoren i samhället, säga att jämställdheten har förbättrats på många plan. Men vägen dit har inte varit spikrak vare sig i kronologisk eller bildlig bemärkelse.

*Jag skiljer könsuttryck (klänningar, nagellack, slipsar) från könsidentitet (hur någon känner sig på insidan). Det utesluter förstår inte att det ena kan hjälpa till att konstruera det andra.

Ännu ett bevis för den icke-linjära kampen, som Foucault skulle dansa i sin grav av att se, är den här fina motmakts-reaktionen. Ta ett foto på dina knalliga tånaglar nu!

/Zäta

Här är den utlovade FAQ:en! Det blev två videos för att hinna få med alla frågor, lite lagom oplanerat sådär. Åh vad jobbigt det är att inte kunna få med allt på precis rätt sätt när det inte går att sudda och omformulera sig som i skrift, men det är också en upplevelse. Hoppas det uppskattas!

Del 1
Hur gammal är du egentligen?
Hur är det att plugga genus/varför ska jag göra det?
Hur väljer jag mina strider? Går det att sluta se orättvisor när jag väl börjat?
Varför ogillar du män?
Tips på bra böcker och fakta.
När blev du feminist?



Del 2
Hur påverkar feminismen din vardag?
Hur definierar du din sexualitet?
Hur och när träffades du och Moa?
Hur hanterar du kritik och påhopp?
Hur många rosetter har du?



/Zäta

Min plugga-skriva-städa-dag blev en hänga-i-solen-vid-poolen-med-Warren-och-dricka-champagne-dag. Ibland är det synd om människorna.

Hur som helst innebar denna angenäma dag att det inte blev någon FAQ tillverkad, men vi tar nya tag imorgon! Såg att jag fått några roliga frågor i kommentarsfältet!

/Zäta

..

En grej jag har funderat ett tag på att göra är en FAQ till bloggen. Jag får många frågor både i mail och kommentarer och känner inte att jag hinner svara på allt. I går fick jag ett mail om att jag borde göra en YouTube-video med svar på vanliga frågor, något jag faktiskt funderat på att göra tidigare också.

En punkt som står på min eviga mentala att-blogga-om-lista är Bechdel-testet. Det är ett väldigt enkelt test för att avslöja halten av misogyni/frånvaron av feminism i filmer.

1. Finns det fler än en namngiven kvinnlig karaktär?

2. Pratar två namngivna kvinnor med varandra i filmer?

3. Pratar dessa kvinnor om något annat än män?

Obehagligt många filmer klarar inte testet. Och många som klarar det gör det enbart på gund av en tillbakablick med en mamma som säger något trivialt om kläder eller är lite allmänt mamma-omhuldande.

I den här roliga (och hemska) videon utvecklas resonemanget om Smurfette-principen - den enda kvnnliga karaktären bland män. Det är ganska sorgligt att iaktta barn som bygger sina lekar på populärkulturella karaktärer, där killarna kan välja mellan en uppsättning av personlighetsdrag och superkrafter, medan flickorna alltid får vara "tjejen." Tjejen vars kvinnlighet ersätter personlighetsdrag, men knappast innebär någon superkraft.



/Zäta

Hur underbart är inte detta resultat? Feministiskt student initiativ går från obefintlighet till kårens tredje största parti på ett val!

Grattis till oss som jobbat med valkampanjen och till de duktiga personer som nu får sitta i fullmäktige. Men framförallt grattis till Uppsala universitetets studenter som får en feministisk kraft i sitt fack!


YES!

/Zäta

Idag läste jag två bra artiklar i Svenskan. En balanserad och insiktsfull artikel av en professor i juridik angående Anna-våldtäkten: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bojkotta-grekland-som-resmal_6106579.svd
Och ett mycket intressant reportage om motstånd, patriarkat och kvinnokamp i Saudiarabien: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/saudiska-kvinnor-trotsar-traditionen_6107921.svd

Jag gillade att artikeln undvek den vanliga "kvinnor-i-slöja-är-offer-fällan" och istället gav en bild av starka individer med mycket begränsade ramar att röra sig inom.
En av de mest effektiva förtryckarstrategierna är att Saudiska kvinnor inte får köra bil, vilket begränsar deras rörlighet och självständighet enormt i ett land utan utbyggd kollektivtrafik. Det kändes som en bisarr kontrast till mitt eget liv, där jag just nu övningskör flera timmar om dagen för ett körkort som mest "är bra att ha".

Men allt var inte en bisarr kontrast till mitt liv. Jag kände igen retoriken allt för väl. Över en halv värld och lika många kulturskillnader som annorlunda livsvillkor ljuder stämmorna: "vi har viktigare saker än kvinnors rättigheter att ägna oss åt just nu".
/Zäta

PS. Ursäkta inläggets fulhet. Mobilblogg är inte ultimat.

Den här gången har jag våndats betydligt mer. Borde jag bli läkare ändå? Vågar jag satsa på ett yrke som inte leder till ett självklart jobb? Vill jag plugga i Stockholm? Vad passar mig egentligen?

Men i slutändan var det ändå det här som fick mest plus. Inte allt för långt bort från mitt kontaktnät och mina vänner i Uppsala. Bra både om jag vill ta en dubbel kandidat i genus och journalistik och sedan läsa en master och kanske söka forskarutbildning, och om jag vill gå vidare på journalistspåret. Nära till Moa både om hon fortsätter med kinesiska i Uppsala och IT-media-design-saker i Stockholm. Men framförallt roligt! Kursbeskrivningarna fick mig att vilja slänga mig på tåget direkt.

Jag har som sagt haft en rejäl dos ångest över det här. Jag är lite för bra på att fundera, analysera, och oroa mig nämligen. Men det kanske inte behöver vara så dramatiskt. En kommentar jag fick när jag berättade om DET STORA VALET i fredags mellan två drinkar, var ett lakoniskt: "Ja, det känns väl logiskt?"

/Zäta

Ett: På Agenda igår diskuterade politiker från de olika blocken missmatchningen på arbetsmarknaden. Det finns en massa mer eller mindre utbildade människor och en massa jobb, men de passar inte för varandra. Det behövs bland annat fler elektriker, ingenjörer, läkare och undersköterskor. Röda blocket pratade om arbetsmarknadsutbildningar och blåa blocket sa att det inte hjälpte för att det främst handlade om långa universitetsutbildningar. Röda blocket sa en vettig sak: Att blå blocket hade tagit bort möjligheten för att studera vidare för de som går yrkesutbildningar på gymnasiet (typ undersköterskor) och att detta gjort att färre söker dessa utbildningar. Överenskommet dåligt. Röd poäng.

Annars tyckte jag att båda blocken bara snurrade runt varandras argument och inte berörde den verkliga frågan: Antalet platser på dessa långa universitetsutbildningar. Hur många smarta, duktiga, socialt kompetenta personer finns det inte där ute som vill bli läkare, men inte kan eftersom de har VG i ett ämne eller bara fick 1,7 på högskoleprovet? Det är ju vansinne att dessa personer ska gå förlorade på grund av utbildningsplatsbrist trots att arbetsmarknaden skriker efter dem. Det sägs ju att det är facket som håller ned antalet utbildningsplatser för att inte sänka lönerna inom branschen, men då får väl politikerna gå till motattack. Utöka antalet utbildningsplatser på de poulära bristyrkesutbildningarna vid universitetet. Svårare än så är det inte.

Jaja, pengar och resurser, men det finns garanterat kalkyler som visar hur det kommer löna sig i längden att låta folk utbilda sig till värdefulla yrken där det är brist på arbetsmarknaden.

Två: Idag åker jag till huvudstaden för att gå en intensivkurs i bilkörande á la pappa. Min pappa råkar också vara en av sju medelålders svenssons som inte har Internet hemma, så förvänta er inga stordåd på bloggfronten de närmsta dagarna. Jag har Internet i mobilen och kommer garanterat gå till ett bibliotek och skriva av mig någon dag, men som sagt kommer det inte bli riktigt samma takt som vanligt.

Det är ändå skönare att vara utomhus i solen just nu, och sol och datorskärmar är ingen bra kombo.

Ses snart!

/Zäta

För några veckor sedan köpte jag en ny klänning. Det var en klänning som behövde en ordentlig fest. När en kompis till mig berättade att folk hade börjat beställa Old Fashioned i Jazzbaren på Uplands för att de hade sett för mycket på Mad Men föll poletten ned. Klart vi ska ordna en Jazzbar med tema Mad Men!

Tänk om det alltid var så enkelt och roligt att fixa fest. Jag kom med lite idéer och Osten, som egentligen heter Erik, gjorde allt det praktiska - och gjorde det väldigt bra. Det var fullt i lokalen hela kvällen av 60-talsfint folk och räkcocktailsen var utsökta. Lite såhär såg det ut:



/Zäta

"Jag skriver främst till tjejer."
Kanske är just detta som gör att feminismen inte når några större framgångar hos gemene man. Ni stärker bara "vi mot dom"-känslan. - Emma

emma - helt legitim kritik om det var fråga om till exempel en tidning, ett parti, en förening eller en rejält stor blogg. men nu är det faktiskt bara zätas blogg. visst att hon också har ansvar för de föreställningar hon för vidare, men det är inte konstigt eller dåligt att snäva in sig när man är en enskild person med ett specifikt intresse.

det här är inte feminismens blogg, det här är zätas blogg. - Bettie


Det bästa med bloggar som medium är när det utvecklas spännande diskussioner på kommentarssidorna. Jämfört med de stora nättidningarnas sidor skulle jag vilja säga att min blogg är ett debatt-mecka. Ibland är det mest glada tillrop, som förstås gör mig väldigt glad, eller elaka påhopp som gör mig illa till mods, men väldigt ofta pågår det faktiskt vettiga diskussioner och intressanta infallvinklar. Jag blir väldigt ofta stolt över min läsare - så att ni vet!

Hur som helst blev det en given debatt efter inlägget Inte lika med om huruvida:

1. Det är okej att rikta sig till ena könet i sin blogg
2. Feminism alltid måste gynna kvinnor och missgynna män
3. Jag riktar mig till ena könet i min blogg
4. Jag riktar mig för mycket till ena könet i min blogg

Mina perspektiv och svar på dessa frågor är som följer:

1. Ja, det tycker jag. Rent allmänt får väl folk välja sin publik hur de vill så länge de inte säger sig representera officiella organ och dylikt. Det kanske är korkat att utesluta vissa, men definitivt tillåtet. Jag tycker dock det är fel att säga att "jag är feminist och därför riktar jag mig till bara tjejer", för feminismen i sig är inget argument för att utesluta män, men att säga "jag är feminist OCH jag riktar mig till tjejer" är en helt annan sak.

2. Självklart behöver det inte vara så. Som Auus så träffsäkert kommenterade i ett inlägg (inspirerad av denna debatt, måhända?) så finns det ingen diskrimineringskvot vi behöver uppfylla här i världen. Att en rörelse gynnar tjejer betyder inte att män blir diskriminerade. Självklart kommer männen som grupp få mindre makt när feminismen når sitt mål. För att kvinnor ska kunna få mer makt måste vi omfördela - men det är knappast en oskälig missgynnsamhet utan en grej som kallas rättvisa, som jag tror att de flesta killar är helt med på.

3. Nja. Jag riktar mig främst till tjejer. Jag skriver ganska ofta om maktordningar och händelser som kan ses från alla håll. Men när jag lyfter perspektiv som berör ena könet är det nästan alltid tjejernas sida jag står på. För att jag växt upp som tjej. För att jag vill stärka tjejer. För att könsmaktsordningen pissar på tjejer. För att för många förment neutrala röster egentligen talar till killar.

4. Det är klart att killarna som vuxit upp med att bli tilltalade direkt, få sin röst hörd när de vill och tro att det enbart och endast är ens egna förmåga som avgör utfallet i livet, och sedan aldrig reflekterat över detta, blir upprörda när någon inte talar till dem. Och tjejerna som är på deras sida - som tror att jämställdhet handlar om att göra alla nöjda och att det är okej med lite diskriminering och sexism, eftersom det ju är så jobbigt att bråka - blir såklart också upprörda när deras omhuldade normgrupp blir upprörda. Att inte vara "neutral" (det vill säga manlig) i sitt tilltal blir dessa personer ögon direkt att rikta sig för mycket till kvinnor. Det är som fördelningen av taltid i klassrummen - när tjejer tar mer än 30% av tiden börjar alla känna att de tar för mycket plats, trots att det är lång väg kvar till 50%...

Och det är just detta, kära läsare som är syftet bakom mitt tilltal. Jag är högst medveten om att jag talar till tjejer och att det provocerar. Det är ett aktivt val jag gör för att jag vägrar vara en förment neutral röst. Inte för att det är fel på röster som talar till killar, utan för att det just nu i just vårt samhälle behövs motvikter till dessa. Så länge normen är manlig behöver vi röster som talar specifikt till kvinnor för att stärka deras ställning och deras perspekitiv i världen.

Det här innebär förstås inte att jag inte vill ha manliga läsare. Det vill jag! Jag vill ha alla möjliga läsare. Men alla läsare, oavsett kön, får acceptera detta icke-neutrala tilltal. Något som en del killar, att dömma av kommentarerna i denna diskussion, tydligt gjort. Dessa är också uppenbarligen personer som trots att de växt upp med manliga privilegier stannat upp och reflekterat kring dessa, vågat ifråggasätta sig själva och de strukturer som gynnar dem och ser värden i andra perspektiv än sitt eget.

Om vi levde i ett jämställt samhälle där normen faktiskt var så okönad som individ-rabiaterna påstår att den är, skulle jag inte behöva tala så tydligt till tjejer emellanåt. Men idag behövs det. De upprörda, provocerade rösterna är bara ytterligare ett bevis för detta.

/Zäta

Har ni läst eller sett om den svenska kvinnan som blivit åtalad av grekiska myndigheter, eftersom hon polisanmält en våldtäkt på ön Samos? Det är förstås en fruktansvärd historia och otroligt svårt för den drabbade kvinnan. Det är ingen i Sverige (bortsett från några flashback-troll kanske) som inte håller med om det.

Stina Jeffner har i sin avhandling Liksom våldtäkt typ....om ungdomars förståelse av våldtäkt intervjuat ungdomar för att undersöka när våldtäkt blir förhandlingsbart. Alltså, vad anses vara "en riktig våldtäkt" och vilka omständigheter leder till att hon* anses "få skylla sig själv"? Alla är förstås emot våldtäkt på ett teoretiskt plan, men som bi kan se i bland annat Assange-affären så blir våldtäkt förhandlingsbart när det kommer till verkliga fall. Parametrar som avgör om folk ska anse ett övergrepp vara "en riktig våldtäkt" är bland annat hur NEJ:et sägs, om det finns känslor inblandade, om tjejen har mycket sex och att tjejen mår synligt dåligt efteråt. En grund som Bjästa-våldtäkten ogiltigförklarades på var att den utsatta tjejen hade haft tajta jeans dagen efter: Det går ju inte om du har ont i underlivet.

*Det här är processer som är specifika för tjejer. Det innebär inte att killar inte våldtas, bara att logikerna kring det  ser annorlunda ut och att det är ovanligare.

Jag vill hävda att anledningen till att våldtäkten i Grekland fått en sådan uppmärksamhet i media är att den gick till precis som en våldtäkt ska göra för att räknas som en våldtäkt. Hon kände så vitt jag förstått det inte mannen sedan innan: hon hade inte bjudit hem honom. Hon blev brutalt fysikt våldtagen med synliga fysiska men som följd. Hon mår tydligt dåligt efter våldtäkten och hon hade inte känslor för mannen. Dessutom skedde våldtäkten långt bort, så ingen här känner några obligationer gentemot gärningsmannen. Sverigedemokraterna kanske rent utav får vatten på sin "bara-utlänningar-våldtar"-kvarn. Det unika med situationen är förstås också att offret blev offentligt åtalad, och på hemska grunder, samt att grekisk polis i sin förundersökning skriver att det finns en trend med våldtäktanklagelser från skandinaviska kvinnor som är ett sätt att få ut pengar från stackars grekiska män.

Jag tycker inte att det är fel av media att uppmärksamma detta fall och jag tycker såklart att grekiskt rättväsende har agerat på ett vidrigt sätt, men det här är långt ifrån det enda fallet. Vem minns inte Blondinbellas övergrepps-berättelse där polisen bara skrattat åt henne och sagt: Vad trodde du? Du hade ju kort kjol. Eller kvinnorna som blev uthängda på nätet när de de gått till polisen och pratat om HIV-test efter att Julian Assange haft oskyddat sex med dem utan deras samtycke. Vi svenskar är snabba på att dömma ut utländska män, men jag önksar att Bjästa-fallet också skulle poppa upp i våra huvuden när sånt här diskuteras. Flickan i Bjästa blev inte offentligt åtalad, men hon blev ändå åtalad av en hel bygd.

För varje våldtäkt som når löpsedlarna bemöts otroligt många fler med tysthet. Självklart kan inte varje brott bli en nyhet, men snedfördelningen i typen av brott som blir uppmärksammade (sensationella!) och hur lite detta problematiseras är skrämmande. Det fina och viktiga initiativet #prataomdet var en fantastisk motreaktion till Assange-affären, men vi måste fortsätta att prata om det även sedan den stormen bedarrat.

Kvinnor och män som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter ska aldrig behöva vare sig bli eller känna sig åtalade.

/Zäta

Universitet och högskolor är institutioner med stort inflytande och ansvar i vårt samhälle. De bedriver forskning som får genklang i massmedia och i hela samhället, utbildar en stor del av befolkningen och sprider kunskap. Men de sprider inte bara kunskap. De sprider också värderingar och normsystem.

Vid universiteten i Sverige var det 20% kvinnliga professorer år 2009. År 2009 var också första året som det var en jämn könsfördelning mellan de som tog doktorsexamen. Dock fortsatte fler män till forskarutbildning (som krävs för att bli forskare och så småningom professor). Här finns alltså ett hål i utbildningssytemet, där kvinnor trillar ut. Om vi vidgar perspektivet och ser till antal sökande, så blir situationen ännu värre. Det är 57% kvinnor och 43% män som söker till universitetet, så det är uppenbarligen svårare för tjejer att göra karriär inom akademin. Sedan är det förstås ett problem att killar inte verkar vilja plugga vidare också, men just idag pratar jag högskolepolitik, så resten av utbildningssystemet tar vi en annan dag.




Rent statistiskt behöver vi alltså en politik som tar tag i dessa frågor, men universiteten är ju så mycket mer än siffror. På många utbildningar får normativa värderingar råda oemotsagda. Den kritiska blicken försvinner inför tal om individer och fria val, och objektiviteten som den västerlänska vita manliga kunskapssynen står för blir allmängiltig, och inte ett perspektiv ibland många så som det faktiskt är. Genusmomenten är fruktansvärt dåliga på många utbildningar, antingen för att lärarna inte kan dessa frågor, inte tycker att de är värdefulla, eller tror att genusperspektiv är samma sak som att prata om kvinnliga konstnärer en lektion av 25.

Just nu pågår kårvalet vid Uppsala universitet, där studenter kan göra sina röster hörda genom att välja vilka partier som ska representera dem i studentkårens styrelse. Det är superenkelt att rösta! Gå bara in på studentkårens hemsida och använd koden som står på ditt nationskort. Jag är engagerad i Feministiskt studentinitiativ och tycker givetvis att vår politik skulle gynna Uppsala universitets studenter mest.



F!-studenter vill ha ett normkritiskt perspektiv på alla utbildningar, utjämna lönediskrimineringen mellan kvinnor och män och minska snedrekryteringen till högre utbildningar. Det intersektionella perspektivet, där hänsyn tas till hur flera maktordningar samverkar är också viktigt för vår politik.



Feministiskt studentinitiativ är det enda partiet i kårvalet som benämner en norm och ett förtryck inom universitet, vilket är nödvändigt om vi vill komma framåt. Alla andra partier blundar för detta och bidrar därmed till förtrycket genom att fortsätta i samma diskriminerande banor.



Om du pluggar vid Uppsala Universitet och också vill ha ett universitet där tjejer har samma möjlighet till karriär som killar, där "objektiva sanningar" i grundutbildningarna ifrågasätts utifrån vem de egentligen gynnar och där forskningen tar upp en mängd kunskapsperspektiv och viktiga frågor tycker jag att du ska klicka in HÄR nu (men senast 21 april) och rösta!



Rösta på Feministiskt studentinitiativ idag!

/Zäta

Imorgon är det världsbokens dag. Jag och Isabelle som driver Seriebloggen ska prata om bloggande tillsammans på Katedralskolan här i Uppsala (min gamla gymnasieskola). Det känns som ett kul initiativ att bjuda in bloggare på en litteraturdag - ett erkännande av mediumet kanske.

Inför imorgon har jag och världens bästa Moa i Kina (Internet is the shit!) fixat till några av mina texter och skrivit ut på A3-papper. Såhär ser mitt golv ut just nu:



Det känns lite coolt att se sina ord på papper sådär. Tusen miljoners tack till Moa igen, och till Uplands som lånade ut sin skrivare.

Om ni har vägarna förbi Katte imorgon mellan 12 och 14 ses vi i glasentrén!

/Zäta

När vi nu ändå är inne på att svara på kommentarer. Jag har fått ett gäng kommentarer på temat "det är synd om killar också" av antikytera idag.

Hej antikythera!

Jag håller med om att könsstereotyper drabbar både kvinnor och män, just därför är feminismen bra för både kvinnor och män - eftersom vi vill komma bort från dessa. Däremot är feminismen inte bra för killar som vill behålla orättvist mycket makt, eftersom vi vill omfördela den makten.

Jag håller också med om att det finns strukturer som missgynnar killar, även om de ibland fungerar på andra sätt och inte är lika genomgripande som de som missgynnar tjejer. Jag håller inte med om att jag utmålar killar som roten till allt ont. Jag kritiserar strukturer som för det mesta gynnar killar.

Jag förbehåller mig också rätten att tala främst till tjejer i min egen blogg, däremot skulle jag kritisera om en myndighet eller en skola eller något annat officiellt organ som ska vara till för alla, talade främst till tjejer.

Jag gör det enkelt för dig (≠ betyder INTE LIKA MED):

Kritisera struktur som gynnar killar ≠ kritisera killar

Ge förslag som riktar sig främst till tjejer ≠ ogilla killar

Ha en blogg som riktar sig till tjejer ≠ ignorera killars existens och rättigheter


Okej, jätteenkelt:

Jag gillar killar och tjejer och annat folk.

Jag ogillar könsmaktsordningen.

Jag skriver främst till tjejer.



Vet du vad, du får jättegärna lyfta upp frågor om hur killar diskrimineras på din egen blogg! Du får jättegärna skriva om strategier som gör vardagen lättare för killar på dig egen blogg!

Jag har en liten banner här på sidan som länkar till en sida som heter Killfrågor. Det är ett initiativ som vill lyfta fram killars situation i dagens samhälle. Klicka på den!

/Zäta


PS. Främst ≠ enbart.

Jag fick en kommentar som berörde mig, och eftersom jag tror att svaret kan beröra andra än just kommentatorn tänkte jag publicera det här. Philippa skrev:

Jag tycker att du skriver så himmla bra. Jag är 16 år och går i högstadiet och du är nog min främsta förebild! De flesta killar på min skola är jättetrevliga och roliga men ibland så kommer de med så dumma kommentarer att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, typ som "kvinnor hör hemma i köket" eller att en kille som lyssnar på justin bieber förlorar 800 "manlighetspoäng". Oftast är de skämtsamma men det är så oerhört korkade saker och jag tror ändå att det är lite av deras riktiga åsikter som står bakom. Jag är ganska duktig på att debattera och säger oftast ifrån när de säger något som jag tycker är fel eller rent ut sagt elakt. Då får jag väldigt ofta svaret "asså måste du alltid vara så jobbig!" eller "det är bara för att du är tjej" när deras argument inte fungerar. Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i en situation där jag har kännt att de förlöjligar mig.

Hej Philippa! Jag kände precis, exakt, på pricken som du gör när jag gick i högstadiet.

Jag älskade för det mesta att gå i högstadiet. Jag älskade att känna hur framtiden låg framför mina fötter, hur enkelt det var ta till sig kunskapen och hur kul det var att bli retat och uppskattad av killarna. Jag var ett ganska missanpassat barn. Senast i veckan fick jag höra av en kompis att "du är den äldsta 21-åringen jag känner" och det har alltid varit så. Jag ser yngre ut och verkar äldre. Det är helt okej som 21-åring, men som 12-åring är det inte alls okej om du vill vara med i gemenskapen. Därför har jag alltid gillat att bli äldre. Ju äldre jag blir desto mindre blir avståndet till mina jämnåriga, just för att åldern spelar mindre roll. Högstadiet var alltså en betydligt trevligare upplevelse än mellanstadiet, men jag minns fortfarande den ambivalens du beskriver med brännande klarhet.

Det svåra med skolmiljöer och ungdomar är att skapandet av kön går hand i hand med statushierarkier och sociala koder. Det är otroligt svårt att bli populär, eller ens accepterad, om du inte spelar med i heteronormativitets-spelet.

När killarna retsamt säger "det är bara för att du är tjej" säger de flera saker samtidigt:
- Du är intressant att prata med, fast det vill jag inte erkänna
- Jag gillar att du inte är som jag och därför måste jag påpeka det
- Att du inte är som jag gör dig lite sämre: Det är lite sämre att vara tjej.

Det finns alltså ett myller av maktstrukurer i den vardagliga interaktionen som är både svåra och intressanta att bena upp. Våra liv består av så många dimensioner. Jag tyckte som sagt att det var hur kul som helst att få uppmärksamhet i form av retsamhet från killarna i högstadiet: Jag kände mig bekräftad och attraktiv, och det var väldigt viktigt för mig under den perioden. Jag kände också nästan alltid att killarna respekterade mig för mitt intellekt och att jag var en värdefull vän. Samtidigt var det skitjobbigt att ibland inte bli lyssnad på med samma självklarhet, eller att en situation kunde svänga så lätt från attt vara ett samtal mellan jämlikar till att plötsligt driva med mig och mitt kön. Något av det bästa jag har gjort i mitt liv är att skriva min B-uppsats i genusvetenskap om litenhet och kön. Det var en sådan enorm lättnad att verkligen få undersöka de strukturer och processer som låg bakom flera års erfarenhet av att bli konstruerad som liten, gullig, ofarlig och samtidigt attraktiv.

Anledningen till att jag berättar allt detta är att jag vill säga att det kommer komma en tid när du också får perspektiv på dina erfarenheter. Jag tror inte att lösningen för dagens unga tjejer är att vuxenvärlden uppmanar dem att "ta för sig mer" och "säga ifrån". Utan en maktanalys i bakgrunden och ett seriöst försök att ändra på både killar och tjejers invanda beteenden kommer den taktiken bara resultera i att fler tjejer bli förolämpade och förminskade. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Det finns vägar som vi kan komma runt förtrycket (för det är faktiskt ett förtryck att känna sig förlöjligad i skolan, även om det inte är lika allvarligt som att bli slängd i fängelse för att du uttryckt dina åsiketer).

Som enskild person handlar det främst om att hantera situationer när de uppstår. Få folk att ifrågasätta sig själva! "Vad är tjejigt med det svaret menar du?" Sätt andra ord på det som sker! "Jaha, jag är jobbig för att jag inte har snopp men pratar lika mycket som du." "Diskriminering är kul alltså?"

Det finns sällan enkla svar på mångfacceterade och ambivalenta problem, men jag tror att en kombination av nedanstående taktiker är det mest fruktsamma:

1. Ställ dig utanför situationen och analysera det som sker utan att ingripa (Hur skapar vi kön just nu? Vilka maktrelationer faller det här tillbaka på egentligen?) eftersom det minskar känslan av maktlöshet även när du tvingas eller vill spela med.

2. Säg ifrån och stå på dig! Våga visa att du har ett värde utöver könsstereotyperna. Våga säg till när det går för långt. Våga påpeka vad du ser. Du kan inte omstörta hela könsmaktsordningen på en dag, men du har en möjlighet och därmed ett ansvar att göra något själv.

3. Sök stöd hos andra! Prata med tjejerna i klassen för att inse att du inte är själv med upplevelserna (om de inte nappar, gå tillbara till steg 1. Varför upplever de saker annorlunda?). Om det känns jobbigt på riktigt, prata med en lärare som du tror kan förstå. Gå på feministiska träffar och aktiviteter. Skriv om dina erfarenheter på din egen blogg eller i en sångtext. Läs feministiska böcker, tidningar och bloggar.

4. Skuldbelägg inte dig själv! Det är okej att flirta inom ramarna för könssystemet ibland. Det är okej att inte  våga säga ifrån jämt. Det är systemet det är fel på, inte dig! Som sagt har alla ett individuellt ansvar, men det är begränsat. Att kunna erkänna sina begränsningar utan att hamna i en passiv roll är viktigt!

Lycka till!

/Zäta

Jag översatte mitt senaste inlägg för en engelsktalande vän innan jag publicerade det. Lite stappligt och fel blev det förstås, men budskapet verkade gå fram, för när jag läst klart han sa något smickrande i stil med:

"It's quite a dream scenario you've got going there. Bright and poetic."

Redan när jag hade läst den första meningen sa han dock något som skakade mig lite. På ett bra sätt.

"It sounds very erotic."

Jag hade inte tänkt på texten som erotisk alls, inte de första oskyldiga meningarna i alla fall. Fast när jag tänker efter är det kanske sant. Varför ska erotik bara handla om sex? Det är inte svårt att se hur regnet som träffar kroppen genom ett tunt tyg eller den kittlande doften av våt asfalt är erotiskt. Inte upphetsande eller sexigt, men erotiskt.

Livsförhöjande. Erotik kanske är just det. Livet upplyft en nivå. Livet när vi känner att vi lever.

/Zäta

Allt som oftast när jag diskuterar feminism kommer direkta eller indirekta hänvisningar till bristen på uppsåt. Till viss del förstår jag det. Det framstår förstås som mycket värre om någon medvetet säger "tjejer är dumma i huvudet och jag vill inte jobba med dem" än om samma person säger "jaja, men vi vet ju hur tjejer funkar" och hänvisar till ett misstag en tjej gjort.

Just nu håller jag på med ett jämlikhetsarbete på min nation* där jag intervjuar en del personer om hur de upplever olika jämlikhetsrelaterade saker på nationen. Där återkommer meningen "men jag tror inte att någon gör det med flit" också hela tiden.

Det här provocerar mig. Det är klart att folk inte är elaka med flit, men det är lika klart att det inte är okej bara för att det inte fanns ett utstuderat uppsåt. Folk drabbas fortfarande av diskriminering, även om den diskriminerande parten inte ville vara elak. Om vi har inställningen att allt som inte görs utav ren och skär ondska är okej så varken den feministiska kampen eller jämlikheten i världen att gå framåt.

Nu menar jag inte att vi ska straffa folk som inte vet att de gör fel på samma sätt som de som faktiskt är elaka. Självklart inte. Däremot måste vi ta tag i den omedvetna diskriminering, sexism och rasism som förekommer också. Särsklit i Sverige idag där det faktiskt inte anses vara okej i särskilt många kretsar att öppet racka ned på utsatta grupper. Det här med uppsåt har flera olika dimensioner. Personen som klagade på musiken genom att säga att den var bögig hade antagligen bara det direkta uppsåtet att klanka ned på musiken, men samtidigt var hen uppenbart medveten om att "bög" kan användas som ett skällsord - och gjorde just detta. Alltså kan personens agerande inte helt avskrivas som omedvetet, utan kan också ses som ett utnyttjande av en maktposition gentemot en delvis stigmatiserad grupp.

Huruvida ovanstående scenario är diskriminering, exkludering, otrevligt eller bara en vanlig rolig vardagshändelse beror på en rad andra parametrar, men klart står att det kan vara just sådana här situationer som bortförklaras med uppsåts-referenser. I lagens mening behövs inget uppsåt för just diskriminering, men ojämlikhet bygger på mycket mer än lagtextens snäva betydelse, och därför är frågan relevant även om lagen slagit fast en ståndpunkt.

På samma sätt som det inte är okej att skämta nedsättande om personer så länge de inte är i rummet är det inte heller okej att racka ned på eller diskriminera personer om det sker utan uppsåt. Framförallt gäller detta i efterhand (för om någon faktiskt var helt omedveten är det förstås svårt att hindra sig), när händelser som skapade ojämlikhet inte får bortförklaras med omedvetenhet.
Brist på uppsåt räcker inte - att diskriminering, sexism och exkludering faktiskt inte sker alls är målet.

Vad kan vi då göra åt den indirekta och omedvetna ojämlikhet som förekommer runt oss hela tiden? Lösningen är förstås kunskap. Om vi tillhandahåller människor verktyg att se maktordningar och exkludering kommer de förstå att de ibland kan missbrukas och hur vi kan förhindra det. Om vi pratar om fördomar blir de både mindre skrämmande och får sämre bärkraft. Människor som läst mycket om normer och makt vet exempelvis att orden "det var bara ett skämt" aldrig kan vara giltiga i dessa sammanhang. Det kan förstås vara ett roligt skämt, ett som alla är med på och som inte skapar någon ojämlikhet just i denna kontext, men det blev ändå roligt just för att de byggde på något: en maktordning. Humor och makt går hand i hand, och oskyldighet är en glidande skala.

Kunskap är alltså en lösning, men att sätta andra ord på det som sker kan också vara effektivt. Nästa gång någon hävdar att det ju inte var meningen att någon skulle ta illa upp eller att det väl inte var så farligt, det var ju bara ett skämt, kan du leende och försiktigt ironiskt svara: "Jahaaa, så de menade inge illa med sin diskriminering och exkludering? Dåså!"

/Zäta


*för er icke-Uppsala-bor/studenter är nationer ställen där studenter festar, hänger, skapar kultur och skaffar vänner i antika byggnader. Det är främst den billiga alkoholen som lockar, men en del studenter utnyttjar också nationen för andra ändamål.

När jag blev ombedd att skriva en debattartikel motiverade redaktören varför hon ville att jag skulle skriva i detta nummer av UNB på två sätt:
1. Jag var insatt i jämställdhetsfrågor.
2. Jag verkade inte ha några problem med att publicera starka åsikter under mitt riktiga namn.

Det första är tämligen självklart eftersom jämställdhet, och jämlikhet, är något jag verkligen brinner för. Det andra skälet fick mig dock att börja fundera. Är det svårt att få folk att stå för sina åsikter i en nationstidning?

När UNB gjorde en nystart med en seriösare framtoning fick de både ris och ros, men i egenskap av jämställdhetsombud tycker jag att det var en fantastisk vändning. Varför det? Nationen som den ser ut i dag baseras till en viss del på officiella strukturer - demokratiska val, offentliga föreningar och noggranna bokningar av lokalerna. Men det som mindre sällan diskuteras är de inofficiella strukturerna. De som inte finns på något papper, eller i någon databas. De som inte baseras på val, kötid eller kompetens, utan de strukturer som bygger på människors sociala relationer, kompisnätverk och tillgång till olika slags kapital - både sociala och materiella. Nationen skulle inte fungera utan dessa strukturer, och den skulle framförallt inte vara särskilt rolig att besöka: Hänget i sofforna är vad som förgyller mångas dagar, även om de inte är bokade. De inofficiella strukturerna bygger också delvis upp de officiella delarna. Ingen blir 1Q direkt, utan att först ha jobbat och visat sig kapabel och samtidigt gjort sig omtyckt, för utan människors förtroende kommer du ingen vart. Detta är givetvis bra, men det kan föra med sig problem om de inofficiella strukturerna får allt för stort inflytande. När bara vänners vänner rings in för att arbeta eller festa, när hänget i soffan blir de enda som besöker landskapen eller när nationstidningen mest består av internskämt och inbördes beundran, då börjar de inofficiella strukturerna ta över, och det kan vara förödande.

Varför skulle det vara dåligt, kanske någon tänker. Ett stort gäng människor som bara hänger och tycker om varandra - det är väl den ultimata föreningen? Absolut, om det vore så enkelt. Men vårt samhälle genomsyras av maktstrukturer som missgynnar vissa grupper. Detta syns inte bara på lönenivåer och politiska samtal, utan det är lätt att upptäcka bara genom att granska vilka som syns och hörs. På TV, i tidningar, i klassrummen, och på nationens landskap eller kanske sexor. Det är ingen enskild persons fel att det ser ut på det här viset, men enskilda personer kan bidra till att upprätthålla maktstukturerna. Detta kan göras genom att någon som redan är van vid att bli lyssnad på, medvetet eller omedvetet, avbryter en annan person. Det kan ske genom att en person som redan har en hög position inom nationen uppmuntrar personer som är väldigt lika dem själva att söka sig högre upp i nationen, men inte uppmuntrar någon som ter sig annorlunda, genom att exempelvis komma från ett annat land. Historiskt sett har vita personer, främst män, haft makten, och de har därför ett försprång när det kommer till att få mer makt tilldelad eller göra sin röst hörd - eftersom de inofficiella strukturerna gynnar dem. Till detta hör att nationen verkar i ett större perspektiv, där det fortfarande finns många trista normer och föreställningar om kön, klass, etnicitet och funktionalitet, ibland så inkorporerade i våra tankemönster och ordvändningar att vi inte märker dem.

Det är därför de officiella strukturerna, och granskningen av de inofficiella strukturerna, är så viktig. Självklart är det okej att vilja hänga med sina vänner, men nationen är mer än en ungdomsgård. Det är en demokratisk förening. På nationen ska alla kunna vara med, oavsett om de känner folk sedan innan, och oavsett var de kommer ifrån eller vem de blir kära i. För att alla ska känna sig välkomna krävs bestämda regler så att ingen missgynnas på fel grunder, men kanske framförallt ett öppet klimat. Det duger inte att hävda att tjejer inte är intresserade av en viss verksamhet eller förening, om det är ett återkommande mönster måste vi ta reda på varför. Skämtar folk på ett obehagligt sett om tjejer där, och hävdar att ingen ska ta åt sig? Används "småtjejer" som ett skällsord? Helt enkelt: Finns det ett klimat på nationen som utesluter vissa människor på inofficiell väg, trots att de på pappret är välkomna? Det duger inte heller att rycka på axlarna och säga att internationella studenter inte vill göra något annat än att jobba i köket. Har någon frågat på ett ärligt, uppmuntrande sätt om personen ville vara med på festen? Bedöms allas insatser verkligen likadant?

Jag tror att de inofficiella strukturerna också bär på svaret till min inledande fråga. Varför vill inte människor publicera sina åsikter i en nationstidning? Det beror knappast på lagar och regler: yttrande- och tryckfriheten ingår i våra grundlagar. Du får inte avsluta ett nationsmedlemskap för att någon sa obekväma saker i nationstidningen. Däremot kan du bli utsatt för sneda blickar och ljumma välkomnanden till fester och jobb, om du verkar allt för benägen att vilja förändra ett förhållande som många trivs med, trots att det kanske inte är rättvist för alla. De inofficiella strukturerna, om de får styra allt för mycket och på fel grunder, kan skapa ett slutet klimat där bara vissa åsikter är accepterade. Men med ett aktivt arbete för ett öppnare klimat och landskap där fler än 40 av våra 2000 medlemmar röstar, behöver inte detta vara någon farhåga.

Min dröm är att alla, inte bara folk som är vana att publicera sitt namn intill åsikter och har en priviligerad ställning inom nationen, ska våga och vilja skriva i den här tidningen. Min dröm är att Uplands motto "Den öppna och välkomnande nationen" ska vara verklighet, inte bara för de redan invigda, utan för alla.


-----------------------------------

Det roligaste var att ingen ville skriva ett svar, för inte ens de mest konservativa nationsmedlemmarna som blev tillfrågade hade något att invända. Jag får helt klart vara mer provocernade nästa gång.

/Zäta

Jag håller på att övningsköra och plugga teori just nu, om allt går vägen (haha) ska jag ha körkort innan sommaren. Det är lite läskigt och väldigt kul, och jag längtar verkligen tills jag kan hantera bilen utan problem.

Som den nörd jag är kan jag dock inte undgå att notera genusaspekten av körningen. När du övningskör med folk så pratar ni hela tiden om vad som händer runt omkring er, och vad bilarna framför och bakom har för avsikter. Dessa bilar är inte bara bilar, de är bilar med ett kön. "Han blinkar vänster." "Han tänker nog stanna." "Vad gör du om han kör om dig?"

Det här med att kvinnor blir omkörda av män verkar ha fått en bokstavlig betydelse inom transportsektorn.

Det kan ju tyckas vara en bagatell. Vad spelar det för roll om vi kallar bilar och förare för "han" - vi vet ju att kvinnor är lika mycket värda ändå. Att de kan köra bli och laga bilar och vara handledare. Men det spelar roll! Det spelar roll att en neutral människa (eller bil) alltid blir en man, för det färgar sättet vi tänker på. Det skapar mannen som norm för vad det är att vara mänsklig, och det gör i förlägningen livet surt för de som inte är män.

Benämningen av bilar är förstås inte hela världen, men det är ett ganska talande exempel för hur vi skapar kön. Det är en tydlig pusselbit i den väv av isärhållande och normskapande som kallas för genussystemet.

Idag genomförde jag mitt livs första omkörning. Det kändes bra.

/Zäta

På en fest häromveckan stod vi ett gäng tjejer och snackade sex. Öppenhjärtligt och fylleglatt frågade snart någon när vi hade fått till det senast. En av tjejerna tittade rakt på mig, sa "räknas det om man blir lite halvt våldtagen i sängen av sin pojkvän?" och skrattade lite.

Jag skrattade inte.

Jag känner inte personen särskilt bra och vet inget om hennes förhållande. Jag vet inte heller precis hur det gick till utöver det hon berättade. "nejmen ni vet alltså när man ligger där typ medvetslös av trötthet och ba: jaja."

Nej det vet jag inte.

Det här med att ställa upp. När det är lättare att ha sex än att ta en konflikt trots att kåtheten inte infinner sig. Det finns ingen skarp gräns där sex blir till våldtäkt, men det finns gränser och de sitter alltid i samtycket och ömsesidigheten. Men jag tycker det är intressant att diskutera samtycke. Tjejen på festen hade samtyckt: hon sa jaja, men var det okej för det?

Jag skulle inte säga det. Folk ska inte behöva använda ordet "våldtäkt" när de talar om sitt sexliv, även om det är med en skämtsam ton. För det betyder att det fanns något i samlaget som förde tankarna till våldtäkt, och det är inte okej.

Det är förstås svårt att leva i ett monogamt förhållande om de ingående parterna har olika sexlust, och jag respekterar att det är den enda samlevnadfromen som kommer i fråga för många, men det gör inte tjat-sex och medvetslöshets-sex och allmänt gråzonsex okej. Det är skitjobbigt att bli avvisad. Sex är ju inte hela livet, men för mig är det viktigt och jag skulle nog inte palla vara tillsammans med någon som hade en mycket mindre sexlust än mig som grundläge. Jag skulle inte vilja känna mig avvisad och jag skulle inte vilja att min partner kände sig pressad. Det är klart att vi inte behöver ha en ideal matchning, eller att det inte behöver vara viktigt för alla, men jag tror att om vi vågade prata om sex och behov som legitima anledningar att vara missnöjd i ett förhållande så skulle vi göra det lättare för oss.

Folk som gillar sex är inte ytliga. Folk som tycker sex är oviktigt är inte stela. Folk är bara olika och bör respekteras för sin olikhet. Däremot så ska folk aldrig behöva känna sig våldtagna. Inte på skoj. Inte lite grann. Inte för den goda stämningens skull. Aldrig. Det är inte förhandlingsbart.

Vi kan inte heller bortse från den könade aspekten av denna fråga. Majoriteten av gråzonsexet drabbar kvinnor. Det beror förstås på att vi lever i en kultur som uppmuntrar män att leva ut sin sexualitet och kvinnor att vilja ha mäns uppmärksamhet. Men det beror också på att allt för många killar* inte får lära sig att läsa av människor eller ta hänsyn till andras känslor i vårt samhälle. Det verkar kanske självklart att sluta jucka när din sexpartner stelnar till och osäkert tittar på dig, men det verkar inte vara det för alla. Visst kan det hända att du är så inne i sexet att du inte märker alla känslouttryck, men jag tycker att det är en självklarhet att andra signaler än ett skrik i form av "NEJ, STOPP!" ska kunna vara giltiga. Sex (bortsett frå onani) är ett samspel. Något vi gör tillsammans. Det betyder att vi har koll på vad de andra gör och verkar känna.

Jag önskar att sexualundervisningen vågade ta i dessa frågor och att fler vågade säga både ja och nej. Det är inte fel att vilja ha mycket sex, så länge alla är med på det. Det är inte heller tråkigt att säga nej när det känns skumt att knulla. Det är en självklar rättighet!

/Zäta

*Hej kille! Jag menar inte att alla killar gör detta. Om du inte brukar fortsätta knulla med folk som verkar ogilla läget behöver du inte ta åt dig och inte heller anklaga mig för att utmåla alla män som svin. Tack!

Jag älskar att blogga! Men det har hänt tusen miljoner saker i mitt liv den senaste veckan, och nu ska jag på en fest vars beskrivning låter såhär:


Kan det bli bättre?!

Kanske kommer några utvalda bilder senare. Puss och pepp!

/Zäta