Du har kommit rätt

Jag tittade nyss på UR Samtiden och föreläsningar från Forskning & Framstegs dag om hjärnan. Det hade varit sjukt kul att vara där, men plånboken tillät inte riktigt sådana vetenskapliga utsvävningar.

En kvinna talade om depression och suicidprevention, och berättade hur lite som ibland krävs för att någon ska låta bli att ta sitt liv. En skylt med ett telefonnummer till en hjälporganisation vid en bro. Kanske just för att de i andra änden, varje gång någon ringer, svarar: "Du har kommit rätt". Hon spekulerade i hur vården skulle se ut om alla sjuka, oroliga, ledsna och upprörda människor som söker sig dit fick höra ett vänligt: "Välkommen, du har kommit rätt", istället för stressade vidarekopplingar och ifrågasättanden.

Det är kanske en naiv fantasi, men ändå något jag tänker ta med mig nu när jag börjar 2012 med en vårdutbildning. Måste jag välja faller jag hellre på idealist-sidan än cynism-sidan under realismens lindans. Jag kom på att jag nog inte skrivit det på bloggen, men våren bjuder på en Lundaflytt och en start på läkarprogrammet för min del.

Jag kommer nog aldrig ha medel att reformera hela vården till en välkomnande plats, men jag kan i alla fall styra över min egen lilla plats på jorden: Bloggen.

Och jag hoppas att ni ska fortsätta känna er välkomna och sedda här, även under 2012. Du som nöts ned av fördomar och sneda blickar. Du som ifrågasätter när alla andra ler stela leenden. Du som inte vågar, men villvillvill ifrågasätta. Du som är förbannad på en orättvis och patriarkal värld. Du som är modig och stark fast du inte vet om det än. Du som skeptiskt läser och får egna idéer. Du som är feminist. Du som behöver hjälp. Du som vill hjälpa till. Du som skäms fast det inte är ditt fel. Du som vill veta mer. Du som är expert. Du som vill förändra, men inte vet hur. Du som är duktig. Du som inte passar in. Du har kommit rätt.

Tack för alla givande diskussioner, peppande kommentarer, viktiga ifrågasättanden, ilskna försvarstal och fina komplimanger ni givit mig under 2011!


Gott nytt år, kära läsare!

/Zäta

9 dåliga argument

Jag debatterar ofta, och får ofta höra samma (usla) argument från motståndarsidan. Så jag tänkte reda ut dem och se vad de egentligen menar. De flesta av mina exempel går att applicera på många olika argumentationer, men riktiar sig specifikt till feministiska/genusrelaterade/minoritets- och maktdiskussioner.

1. "Det ser ofta ut såhär"

Detta icke-argument kommer ofta i skepnaden: "Kvinnor blir ju jätteofta sexualiserade i reklamfilmer, så vi behöver väl inte bry oss om just den här annonsen?"

Det är ett uselt argument, som bara verkar funka i feminist-sammanhang. Vem skulle köpa "Det finns redan jättemånga barnsoldater, så vad gör en bys ungar i tillskott?" Att fenomenet är utbrett gör ju det hela VÄRRE, inte BÄTTRE.

2. "Lite sexualisering får ni väl leva med, gnällspikar"


Detta argument kommer också i flera olika varianter, bland de vanligaste är "lite tafsad på får man väl räkna med att bli på krogen som tjej", eller "Att ställa upp på sex även om man inte riktigt vill är normalt i ett förhållande". Kontentan är alltid: "det gööör väl ingenting att ... händer, det finns värre saker du kan råka ut för!"

Om vi skärskådar argumentet så handlar det om att normalnivån blir förskjuten. Att bli överfallen i buskarna, penetrerad och slagen av en frammande man är alla överens om är hemskt, men att ligga orörlig och panikslagen under ett ragg för att det var svårt att säga nej är sånt du får leva med. Det är är faktiskt helt okej, och det är bara när "lite-våldtagen-nivån" överskrids som det blir dåligt. Bara att det inte alls är så. Du ska inte behöva leva med något sexuellt våld alls. Du ska inte behöva vänja dig vid sexualiserningen av det offentliga rummet alls. Den eftersträvansvärda normalnivån är total avsaknad av våld, ofrivillig sexualisering och obektifiering. Normalnivån är INTE "lite tafsad på, lite våldtagen och lite objektifierad". Säg ifrån när folk argumenterar på det viset!

3. "Det finns viktigare saker att bry sig om"


Det här argumentet har två dimensioner: Vem bestämmer vad som är viktigt och Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden.

Vem bestämmer vad som är viktigt. Jag tror att alla feminister fått höra "sluta bry dig om småsaker" någon gång. Frågan är från vem och med vilka motiv. Får jag inte prata om svenska tjejers p-pilleranvändning för att du är ointresserad av den, för att den drabbar enligt dig oviktiga personer eller för att jag istället borde bry mig om världsfreden/afganska kvinnor/svältande barn/prostatacancer? Ofta döljs de två första motiveringarna under den tredje varianten -- bara för att en problematik inte rör dig tycker du att jag ska snacka om något annat. Det är väk inte heller direkt en nyhet att det är andra än unga tjejer/feminister/normbrytare som sätter dagordningen i samhällsdebatten och definierar vad som är viktigt. Skriver jag om något är det för att det är tillräckligt viktigt för att skrivas om. Punkt.

Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden. Jag är mycket medveten om att allt jag skriver om inte är livsviktigt. Vi kan ta Bilbo som exempel. Blir världen bättre om jag diskuterar frånvaro av kvinnlig agens i filmen? Får fattiga barn ett drägligare liv och cancersjuka hopp? På den sistnämnda frågan är svaret givetvis nej, men jag menar att det kan finnas många parallella drivkrafter här i världen och saker får diskuteras även om de inte är superlivsnödvändiga för någon. Det finns såklart kritik som är relevant. Så som när ett feministiskt samtal utesluter erfarenheter av klass och etnicitet som inte rör dem själva, men det är ganska sällan detta argument är så välgrundat i vanliga diskussioner. Att diskutera Bilbo löser kanske inte frågan om världsfred, men om det an få några att tänka till och någon annan att känna sig stärkt så är det värt det.

4. "Nejmen JAG tycker inte att nakna kvinnor på reklampelare är stötande, så därför finns ingen sexualisering"

Nähä, men du har kanske insett att du ingår i något som heter samhälle, som bland annat binds samman av en kulturell gemenskap, där ett system av koder och språk har fasta betydelser som visserligen kan omtolkas, men inte omintetgöras på en sekund? Jag kan inte säga att jag tycker att det är bra när folk kör rattfulla för det ser roligt ut, så kommer hela samhället att ändra på sin inställning till rattfylla. På samma sätt kan ingen tycka att sexualisering inte finns, om den är närvarande. Ingen människa lever i ett vacuum, fri från sin omgivande kontext. Du kan finna nakna kvinnor på reklampelare ytterst trivsamma i det offentliga rummet, men du kan inte använda det som ett generaliserande argument mot att fenomenet existerar.


5. "Blir DU kränkt av det här?"

Det här är ett fult knep som innebär att personen du diskuterar med lägger över hela ansvaret på dig. "Om inte du hade varit så himla jobbigt och blivit UPPRÖRD (= kränkt) så hade allt varit frid och fröjd". (Och alla hade levt i en obehaglig likriktad massa av samtyckande inomnormare som bara nickar åt varandra, men det nämner vi inte.)

Svaren kan variera från:
Det spelar ingen roll om jag blir kränkt personligen, vi diskuterar ett fenomen här. Gör inte detta till en personlig känslosak när det handlar om åsikter/strukturer/privilegier.

Till:
Ja, det blir jag. Och eftersom du inte är jag kan du inte kritisera hur jag upplever detta på ett känslomässigt plan.

6. "Det hade kunnat vara tvärt om"

Används ofta när könsstereotypa grejer kritiseras. Typ LEGOs nya tjejserie som handlar om skönhet, hemarbete och pojkvänner. "Ja men killar kan också leka med det." Jo, fast det marknadsförs som en tjej-grej. Det hade kanske kunnat vara tvärt om, men det finns nog en anledning till att det inte är det. Och hur som helst tycker jag att vi håller oss till de faktiska omständigheterna... och det ÄR ju inte tvärt om!

7. "Det är en gammal grej, så den får vi inte prata om"

Det här argumentet kan appliceras på det mesta. Kvinnliga chefer: "Jo men det är för att männen hade makten FÖRR." Sexistiska pjäser: "Samhället var annorlunda när det skrevs, så det kan vi inte kritisera." Historiska händelser: "Ja, men det var ju för HUNDRA ÅR sedan."
Självklart måste vi se saker utifrån sin kontext. Det går inte att kritisera en modren läroplan på samma sätt som den från när svenska skolan startades, men att ålder skulle ge immunitet mot kritik köper jag inte. Dessutom blandar folk gärna ihop historiska händelser/texter med samtida bemötande. Jag kan inte kritisera Fröken Julie ur ett 2000-tals feministiskt perspektiv utan att relatera till dåtidens samhällsklimat, men jag kan kritisera dagens kultursidorna som hyllar Strindberg utan eftertanke precis hur jag vill. Och att något var orättvist för hundra år sedan innebär inte att det är irrelevant. Historie-ämnet skulle inte ha mycket att komma med om vi inte fick tala om historia...

Poängen är att vi inte kan kritisera allt på samma sätt, men klart som sjutton att vi kan kritisera det!

8. "Men om vi erkänner att det här är dåligt, då blir ju ALLT könsdiskriminerande"

Logiken är som följer: "Om vi säger att den här filmen är dålig ur ett genus-perspektiv, så är alla de här filmerna också dåliga, för den här är faktiskt helt okej... och då blir det JÄTTEJOBBIGT." Märk väl att det vi förändrar inte är filmen, utan hur vi ser på den. De där filmerna kommer fortsätta att utesluta kvinnor oavsett vad vi gör, frågan är bara hur väljer att benämna det. Logiken "det är jobbigt att se orättvisor så därför skiter jag i det" håller liksom inte. Inte heller "utbudet som finns måste vara det rätta" (hej osynliga handen, fan vad du gillar män). Att majoriteten av alla filmer/böcker/whatever är dåliga ur ett genusperspetiv betyder inte att gränsen för vad som är bra och dåliga filmer ur detta perspektiv förskjuts, bara att fler hamnar på ena sidan.

och till-sist, min all-time-favourite:

9. "Bil-genen"

"Jo, men det är ju uppenbart att killar gillar fart och fläkt, medan tjejer vill bädda ner gosedjur och ta hand om badankor. Min son ääälskar sina leksaksbilar, det är uppenbart att det ligger i generna!"

Vi tar det sakta. Människan i formen Homo Sapiens har funnits i ungefär 200 000 år. I ungefär 190 000 av de åren levde vi uteslutande som jägare/samlare och skuttade runt på savanner, levde i grottor och käkade vilda djur, och i miljontals år innan dess förde våra förmödrar en liknande tillvaro. Under alla dessa år skedde slumpvisa mutationer i folks DNA, varav en minimal andel gav en liten överlevnadsfördel och hamnade i könscellerna som fördes vidare till kommande generationer. Följden blev att människans egenskaper optimerades av det naturliga urvalet för att passa just den miljö hon levde i. Snabbhet var bra, likaså kommunikationsförmåga och omtanke om den egna gruppen. Städer och fordon med hjul av olika slag har funnits i ungefär 6000 år, även om de bara påverkat en liten del av mänskligheten majoriteten av dessa år. Evolutionen stannade förstås inte upp i och med den moderna civilisationens inträde på banan, men det är en oändligt långsam process som tar många många generationer för förändring. Motordrivna bilar har funnits i ungefär 200 år, men blev allmänt spridda först för 100 år sedan i västvärlden.

Jag undrar nu, hur kan skillnaden mellan en liten färgglad plastsak föreställande en anka och en annan liten färgglad plastsak föreställande en bil ha en sådan enorm effekt på småbarn? Hur kan de 200 åren, den promille av evolutionär tid som bilåkandet har funnits i världen, ha påverkat vårt DNA mer än de tusentals, miljontals åren dessförinnan? Svaret är förstås att det inte är så. Det finns ingen bil-gen. Lika lite som det finns en smink-gen. Evoultution och DNA-processer går inte att förenkla på det viset.

Vad som däremot går att göra på några generationer är att förändra människors sociala inställning till saker. Småkillar ska ha kolt (barnklänning, typ) när de är fina -- småkillar väljer gärna kolt när de får välja. Småkillar ska ha tuffa jeans för att få uppskattning -- småklillar väljer gärna tuffa jeans. Småkillar förväntas leka med plastbilar och får gillande leenden från föräldrar -- småkillar leker gärna med platsbilar.

Att småkillar skulle ha en bilgen som småtjejer saknade skulle omkullkasta hela evolutionsteorin och alla de omkringliggande vetenskaper som bygger helt eller delvis på den, och riktigt så långt kanske vi inte ska gå för att en mamma observerade att hennes son gillade plastbilar.

/Zäta

Julefrid

Nattens händelser får allt att kännas oviktigt och overkligt. Tecknade serier och utklädda gubbar står i bjärt kontrast till verklighetens allvar. Samtidigt finns glimtar av den vanliga julglädjen och milda anspänningen som klappöppnandet skapar.
Allt känns overkligt, men kanske inte oviktigt ändå. Att uppskatta det vi har, vare sig det är glitter eller omättlig kärlek, känns viktigt. Och jag tror, när känslor och chock har lagt sig, att detta kommer föda ett om möjligt ännu starkare engagemang. Plötsligt blir teorier och siffror en grym och nära verklighet och det är omöjligt att värja sig mot, även om det inte drabbar mig eller Moa personligen.
Mer än så vill jag inte skriva just nu, kanske någonsin. Vi får se om det blir rättsliga följder eller på annat sätt relevant.

Orden om julens budskap stockar sig lite i halsen, men jag tror ändå någonstans på dem. Mitt i allvar och kris finns ändå ett starkt och självklart stöd, och ett samhälle vars trygghetssystem för en gångs skull inte sviker.

Jag hoppas att orden klingar sannare för er än mig och de andra berörda idag, och att vi alla kan se det fina i en dag som idag. Att det blir en god jul på något vis.

Jag tänker på dig.

/Zäta


Är jag en hycklande feminist om jag gillar misogyn fantasy?

Jag fick en fråga om verklighetsflykt, patrarkala historier och att vara en dålig feminist.

Jag är kvinna, läst genusvetenskap och engagerar mig öppet i feministiska frågor. 
Anses det då fel av mig att just Sagan Om Ringen böckerna står mig närmst om hjärtat av alla böcker jag läst även om jag är 100% medveten om att böckerna inte är några feministiska förebildsböcker? Jag är allmänt väldigt fantasynördig och jag tycker faktiskt om att bara njuta av busiga dvärgar i mitt fantasy-vacuum fritt från samhällets pressande medvetenhet. Jag tittar också väldigt mycket på tex. skräckfilm där kvinnan oftast är ett offer som lättklädd flyr från mördaren med motorsåg. 

Borde jag egentligen klassas som en slags hycklare och "oäkta" feminist för att jag medvetet läser böcker/ser film som bryter mot feministiska ideal? -- Tassen


Det här är mycket att reda ut i den här frågan. Vi börjar från början.

Jag tycker det är intressant att frågeställaren börjar med att berätta om sin könstillhörighet och akademiska meriter, som om det var ett plus i kanten för en feminist att vara kvinna och läst genus. Nu behöver det såklart inte vara syftet, hon kanske bara ville markera att hon inte representeras i Sagan om Ringen (som bara handlar om män) och att hon har vissa specifika perspektiv eftersom hon läst genus. Icke desto mindre tror jag det finns en risk för att det tolkas just så, att riktiga feminister är kvinnor som läst genusvetenskap -- och det är livsfarligt.

Riktiga feminister för mig är de som gör vad Tassen skriver som tredje punkt: engagerar sig öppet i feministiska frågor. Det kräver vare sig akademisk utbildning eller någon viss könstillhörighet. Feminism är övertygelsen om att män och kvinnor görs olika*, att kvinnor blir strukturellt underordnade män i processen, och viljan att förändra detta. Dessutom hänger en hel del annat ofta med, så som kritik av hetreonormen, maktsnedfördelningar och intersektionella perspektiv. Därmed inte sagt att alla kan vara feminister på precis samma sätt. Precis som att jag aldrig kommer förstå fullt ut vad det innebär att leva under ett rasbaserat förtryck eftersom jag som vit seglar fram i världen som norm, kan inte en cis-man fullt ut förstå hur det är att vara kvinna i en patriarkal värld. Det innebär inte att han blir en sämre feminist, eller behövs mindre, men att arbeta utifrån en normposition ÄR en annan sak just på grund av maktskillnaden. Annorlunda, just för att vi görs så annorlunda på grund av kön, men inte sämre -- okej?

*Inte nödvändigtvis ett radikalt konstruktivitstiskt perspektiv. Du kan vara feminist och "tro" på biologiska skillnader mellan snipp- och snoppfolk, men det är svårt att vara feminist utan att tro på att dessa skillnader överdrivs, polariseras och leder till dåliga saker.

Nu över till Sagan om Ringen. Eller snarare verklighetsflykten. Jag citerade som ni förstår inte hela den 130 kommentarer långa diskussionen på facebook, bland annat skrev jag också följande:


För att utveckla det resonemanget, och kanske falsifiera en del av de ganska plumpa punkterna i det, skulle jag vilja börja med att säga till Tassen -- klart du får gilla Sagan om Ringen. Eller Eragon. Eller deckare med döda oskulder. Du får gilla vad sjutton du vill!

För det första vore det omöjligt att som feminist bara läsa/se/höra/tillskanska sig feministiskt konst och litteratur om du inte var världens mest tunnelseende person. Det finns för mycket bra och intressant utan feministiska värderingar där ute som är värt att uppleva. För det andra kanske inte alla feminister vill konsumera på feministiska verk hela tiden, utan har andra intresseområden, så som fantasy, vars dragningskraft är större just då.

För mig ligger hela skillnaden i medvetenheten, och att kunna separera upplevelser från politiska ställningstaganden i vissa fall. Jag kan älska Sagan om Ringen utan att blunda för misogynin. Allt jag älskar stämmer inte 100% överens med mina värderingar och åsikter. Det gör det väl inte för någon?

För mig är inte världen så dikotom att den kan delas in i "goda feministiska uttryck" och "onda icke-feministiska uttryck". Jag älskar pampigheten, de modiga männen, de söta trädgårdsmästarna, den enkla men ändå inte svart-vita kampen mellan ont och gott, den rappa dialogen och mystiken av en svunnen värld. Men jag hatar att de stillsamma, vackra kvinnorna (jaja, Eowyn, jag vet. Hon är förbannat stillsam och vacker även om hon fajtas på slutet) är utan bärande roller, att broderskap smäller högst, att alla är hetreo, att mod och manlighet kletas ihop och en massa andra saker. Jag både gillar och ogllar, men jag finner filmerna sevärda än idag.

Att gilla Sagan om Ringen, eller Morden i Midsommer, eller James Bond, eller vad det nu kan vara för misogyn konst du gillar, gör dig aldrig till en dålig feminist. Att fly in i en värld, ta av (eller i alla fall försöka) genusglasögonen och tycka om saker trots misogyna inslag är inte i sig fel. Vad som skulle göra dig till en dålig feminist är att fortsätta vara avstängd. Att försvara saker trots uppenbara orättvisor, bara för att du gillar det. Att inte kunna se det större sammanhanget där de döda oskulderna blir ett uttryck för en kultur som erotiserar kvinnorkroppar precis alltid, oavsett puls eller inte. Att säga åt folk som problematiserar strukturerna att hålla käften. Du behöver inte delta i diskussioner om saker som ligger dig riktigt nära om du inte vill, men du har aldrig rätt att säga åt andra att låta bli genom att tillexempel säga "äh sluta tjafsa, det är en gammal berättelse". Och vågar du erkänna sakers komplexitet blir det lättare att vara både en kritisk feminist och en fantasynjutare.

Våra intressen och konstnärliga kärlekar gör oss inte till hycklande feminister. Det är vad vi gör med dem när boken slagits igen och biobruset tystnat, som avgör det.

/Zäta

PS. En liten julklapp till er som fortfarande har komplex för vad ni gillar: Jag älskar underhållningsaction i värsta Die Hard och Bond-manér. Svettiga män och töntiga one-liners och glorifierat våld. Jag tycker det är kul, lättsamt och befriande enkelt. Som ni kanske förstår tycker jag också att dessa filmer levererar vidriga könsroller, hemska våldsideal och tråkigt förutsägbara hetreorelationer. Jag raljerar mer än gärna över deras ruttenhet och jag skulle inte köpa nyutgåvorna av DVD-erna och stödja Hollywood, men jag tittar ibland på dem utan att skämmas. Jag är, precis som du, en komplex människa med massor av känslor och åsikter. Jag väljer feministiska debatter över Bond vilken dag som helst, men en och annan dag tar jag gärna Bond också.

Genustroll och feministdvärgar

Känner mig lite smått utpumpad efter förmiddagens hetsiga facebook-konversation om Bilbo-filmen, patriarkala strukturer, cencur, privilegier och vad som egentligen spelar roll. Men det var det värt.

Ni anar inte hur ofta jag får uppgivna kommentarer om diskussioner, och särsklit facebook-konversationer. "Det är hopplöst!" "Folk är så ignoranta!" "det spårar ur!" Och det är sant. Det spårar nästan alltid ur, folk blir som galna när någon nämner något avlägset relaterat till genus/feminism/kön/makt/patriarkat. Men det går också att komma fram till vettiga saker, att komma nästan överens och känna att det är värt det.

Här har vi min kompis Anders som börjar med ett enkelt påstående om filmen Bilbo.




Folk börjar med att försvara filmen, men det spårar snart ur till att handla om feministisk censur, raljanta påståenden om bokbål och att yttrandefrihet är viktigare än jämställdhet. Jag kommer in i konversationen efter 50 kommentarer.



Det fortsätter trollas och kritiseras. Bland annat talas det om huruvida vi får ändra på/reflektera över/bry oss om gamla berättelser. Argumentet "vi borde inte bry oss om detta oviktiga jämställdhetsproblem" kommer förstås:



Jag raljerar lite, och konversationen glider in ännu mer på om vi borde ens bry oss. "Kan jag inte bara få se på filmen utan att överanalysera" är ungefär vad som sägs. Och det är nu det fantastiska händer. Ett par personer stannar upp, om så bara för några sekunder, och tar in något som är lika svårt som viktigt att förstå. Sina egna privilegier. Mitt i en skämtsam, hetsig, skrattretande, arg och spretig tråd får några ord faktiskt vara ärliga och betyda något.


Sedan fortsätter det och Karl ifrågasätter min position som "allvetande" feminist. Tillsist kommer det näst bästa: Ett par av killarna ber om ursäkt för hårda uttalanden och onödigt trollande!




Det kanske inte var en världsnyhet att få till en någorlunda sansad facebook-konversation om "genus", men för mig var det ett litet under.

Godnatt!


/Zäta


Julklappsverkstad

Folk frågar gärna hur vi ska fira jul. Kort svar: på fyra olika ställen. Långt svar: ...näe, ni får se denna rätt talande bild från mina färdiginslagna och -sorterade julklappar istället.


(Ja, jag har sådär ful handstil. Blir fett imponerad av folk som skriver vackert.)
Åh jag spricker nästan av längtan att få läsa upp rim och se folk konfunderat öppna paket... Rim är det bästa jag vet!



(Ja, alla vita lappar med text på är rim. Nej, ni får inte se dem innan jul.)

/Zäta

Om skolklasser

Jag sitter och klurar på klass för tillfället och råkade snubbla över de här UR-reportagen om svenska skolan. Världens bästa skitskola. De är charmigt gjorda, men med ett allvarligt budskap. Jag tänkte skriva om dem och annat klassrelaterat längre fram, så ni får gärna titta på dem så länge!

Ses imorgon!

/Zäta

En ätbar protest mot perfektionshetsen

Såhär till jul pysslas, bakas, pyntas och fixas det i alla vrår. Och i bloggosfären sker ett utbrott av stämningsfulla, vackra bilder på hembakat, ihopslängt och dekorerat även bland dem som i vanliga fall inte hänger sin blogg åt puttinutt, störtskönt och klassiskt. (Ja det är bara adjektiv för det är så det känns när bilderna begrundas. Adjektiven är det viktiga.)

Det är lätt att få en släng av julångest, heminredningsförlamning eller dekor-kräkreflexer för dem som inte är fullt lika händiga, begåvade eller tidsoptimistiska som dessa bildutsprutande julfixare. Det är till alla er jag tillägnar denna bild. Tillåt mig få presentera, från mig och Moa till er alla: Väääärldens fuuuulaste pepparkakshuuuus!!!


Jag blir lika lycklig varje gång jag ser det.

/Zäta

PS. Det är fetvadd och inte bomull.

Scum

Nu sitter vi på tåget mot Stoclholm för att se på SCUM-manifestet på Turteatern. Spännande! /Zäta

Män i Hollywood som hatar kvinnor

Vid en första anblick kanske det stötande verkar vara att hon är naken på den amerikanska postern. Men jag skulle inte bry mig om hon var spritt språngande helnäck, det är kombinationen av de andra elementen som gör det till en fruktansvärd tolkning.



Om vi börjar från början. Millenium-serien i filmformat är kanske inte genomfeministisk med sina maktfullkomliga män och ensamvargar till manliga hjältar, men den har ett starkt budskap och tydliga drag av kvinnlig agens och drivkraft. Lisbeth Salander har en drivande roll och hon framställs som både intelligent och kompetent. Hon är dessutom inte särsklit snygg. Inte på perfekta-Hollywwod-frun-sättet i alla fall. Inte som ett uppenbart objekt för en manlig blick. Hon är mer cool än snygg med trasiga kläder, för mycket smink, aggressiva attribut och utan BH eller andra atteraljer som ska accentuera de accepterade kvinnliga kurvorna (det vill säga tuttar och rumpa).

Allt detta är tydligt i den svenska postern. Lisbeth har en framträdande position, hon sitter avspänt, men ändå redo för att agera, hennes blick möter stint betraktaren och inget i hennes klädsel eller kroppsspråk är sexualiserat. Hon är huvudpersonen. Datorhackern. Överlevaren.

Mikael är mest en gubbig parantes i bakgrunden. Den gamla fina stolen verkar representera hans kunskap och kontakt med samhället, och samtidigt hennes utanförskap där hon sitter på golvet, men mer än så är inte uppenbart.

Den amerikanska varianten däremot. Lisbeths normativa skönhet inte bara framhävs, den är i bildens absoluta fokus då bakrunden är mörk och suddig. Hon står visserligen med en självsäker hållning, men verkar ändå luta sig mot Bond, förlåt jag menar Mikael och legitimerar hans omfamning genom att lägga handen på hans arm. Hennes blick möter betraktarens, men ur en annan vinkel och på ett långt mer förföriskt sätt än på den svenska varianten. Mikael står som den trygga klippan bakom henne. Mer ärrad erfarenhet skriven i ansiktets accentuerade grovhet och en tillknycklad skjorta som bevis för handfast agerande är han räddaren i nöden. Det är han som bär henne genom svårigheterna och beskyddar henne, samtidigt som han åtrår henne och håller henne tillbaka. Det farliga står jag för Lisbeth, du ska bara vara snygg och snäll här bakom min arm.

Titeln på filmerna säger också ganska mycket. Män som hatar kvinnor -- en grov och provocerande titel som sätter fingret på vad storyn drivs av. The girl with the Dragon Tatoo -- en titel som inte bara sätter fokus på Lisbeths utseende, utan gör hennes kaxiga, aviga, trassliga personlighet till en sexuell krydda snarare än legitima personlighetsdrag.

Från agerande subjekt till passivt objekt för manliga lustar.

Tack Hollywood.

/Zäta

En riktig lucia

Idag stod klockan på 04.30. Idag har jag gått 6 riktiga luciatåg och sjungit för 5 personer till i smågrupper. Nu är jag lika utblåst som stearinstumpen till ljus i min hand.
Men det är så en riktig lucia ska vara.
/Zäta

När normbrytandet står i fokus

Det har kommit en barnbok där huvudkaraktären har pronomenet hen. Det är alltstå inte, som DN skriver, "en barnbok om hen". En barnbok om "hen" skulle väl rimligtvis handla om hur "hen" kan användas och vad det innebär? Kivi & Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund. Gah, jag blir galen på att så fort något går utanför normen så ska det bara fokuseras på det. Det är inte en film om kärlek och att flytta hemifrån, det är en film om HOMOSEXUALITET. Det är inte ett reportage om politisk aktivism, det är ett reportage om EN TRANSPERSON. Det är inte en barnbok om en hund, det är en barnbok om HEN.


Reaktionerna på boken är skeptiska. Och som vanligt klankas det ned på att "vi" fokuserar på "fel" saker:
Men egentligen kan jag inte tycka annat än att krutet i jämställdhetsdebatten återigen läggs på fel ställe. Finland har alltid bara ”hän” och är inte ett dugg mer jämställt för det. Visst, ”Kivi och monsterhund” är könsneutral på många fler sätt eftersom man inte får veta alls om Kivi är pojke eller flicka. Jag förstår bara inte poängen. Vad tror man sig uppnå? Lika löner för kvinnor och män? Lika värdering av kvinnors och mäns arbete? Härifrån.

Jag kan inte annat än tycka att krutet i klagomålen läggs på fel ställe. Kivi & Monsterhund är inte en del i jämställdhetsdebatten, det är en barnbok. Det är inte ett politiskt manifest som uppmanar till förändring, det är en barnbok. Det är inte en bok som utger sig för att formulera de viktigaste frågorna för ökat jämställdhet i Svrige 2011, det är en barnbok. Vad författarna tror sig uppnå? Glada barn, kanske. Möjligtvis också lite mer öppensinnade, upplysa och frågvisa barn.

Givetvis hänger kampen ihop, och jämställda löner är inte orelaterade till språkbruk, men det betyder inte att varje inlägg i debatten eller försök till vidgande och brytande av normer behöver sträva mot precis samma mål. Det är väl trevligt om barn kan få läsa en bok utan att hela tiden resonera i termer som "ååå typiskt tjejigt" eller "oj väldigt otypiskt tjejigt", och bara få tänka "typiskt Kivi". Det behöver inte ha något högre syfte än så. Däremot visar debatten som blossar upp att vuxna människor fortfarande har väldigt svårt att gå utanför hetrenormativitetens ramar. Annat kanske det vore om de fått läsa om Kivi när de var små...

/Zäta

PS. Jag vet inte om ni stött på Katrin Zytomierskas hemska blogginlägg om sin barnflicka, där hon visar prov på en nästan osannolik inskränkthet och oförmåga att sätta sig in i andra människors situation. Klassförakt, självrättfärdigande och rasism i en enda illaluktande gryta. Om ni har det tycker jag att ni ska läsa Verinica Svärds antidot.

Feministmaffian ger svar på tal*


Äntligen en lärobok för gymnasiet med genusperspektiv! Var min fösta tanke. Per Ströms första tanke var, som alltid skulle jag tro, FEMINISTMAFFIA!!!




Han skriver

Detta är propaganda – indoktrinering – på två sätt. För det första påstås det att det finns en orättvis genusordning som män drar nytta av, vilket är ett att slå fast att den så kallade könsmaktsordningen existerar. Därmed tas ett starkt kontroversiellt påstående från en extrem rörelse – radikalfeminismen – och etableras inför eleverna som en sanning.

För det andra säger boken att det bara finns en enda rörelse som arbetar för jämställdhet, och det är feminismen. Detta är fel på två sätt. För det första finns faktiskt olika rörelser som arbetar för jämställdhet. För det andra arbetar feminismen inte alls för jämställdhet, utan ensidigt för större förmåner för kvinnor på mäns bekostnad. Det är upprörande att ett stort och etablerat förlag som Bonnier** ger ut en lärobok med ett så vinklat och felaktigt innehåll. Det är också upprörande i varje enskilt fall som en skola väljer att använda boken i undervisningen. Kanske man borde skriva till skolverket och påtala det olämpliga i att denna vinklade bok används?


Detta är inte propaganda - indoktrinering - på två sätt. För det första är detta bara en sida i en av alla läroböcker eleverna kommer läsa under sina 100 poäng i Samhällskunskap A, och de andra kommer inte ta upp genusperspektiv, utan snacka om "neutral" demokrati och gubbars teorier. Att få tillgång till flera olika perspektiv faktiskt själva motsatsen till ensidig indokrinering. Radikalfeminismen (som förövrigt inte har något med att den är radikal att göra, utan bara är ett namn på den gren av feminismen som förenklat sett betonar skillander mellan könen och fokuserar på privatlivet) är inte den enda rörelsen som talar om en könsmaktsordning.

För det andra arbetar feminismen just precis för jämställdhet. Feminismen vill ha bort de orättvisa strukturer, även kallad könsmaktsordningen, som skapar män och kvinnor som fundamentalt olika varandra och ordnade i en hierarki, där de manliga egenskaperna och sfärerna oftast värderas över kvinnliga. I detta nät av orättvisor finns och tillfällen där män missgynnas - vårdnadstvister är en klassiskt exempel. Detta ogiltigförklarar dock inte könsmaktsordningen, utan är bara ytterligare ett symptom på den: Kvinnor anses vara mer omsorgsorienterade än män och bättre på att ta hand om avkomma inom könsmaktsordningen, något som oftast missgynnar kvinnor (arbetsmarknad, skapande och fullvärdighet som tänkande individ), men som just när det kommer till barnhanterande gynnar kvinnor. Eftersom feminismen vill radera könsmaktsordningen, vill den också radera symptomen på den - även de som drabbar män så som de orättvisa vårdnadstvisterna. Alltså vill feminister inte ensidigt jobba för kvinnors rättigheter. Det är sant att kvinnor kommer vinna mer på ett rättvist samhälle än män idag, men bara eftersom kvinnorna är underordnade och således skulle få mer makt, inflytande och möjligheter, medan männen som genrellt sätt är överordnade skulle behöva dela med sig av sina orättvist förvärvade fördelar. Enkel matematik faktiskt.

/Zäta

*Jag funderade en sekund över det visa i att välja det ironiska ordet "feministmaffia" i rubriken, för med Ströms sedvanliga analysförmåga skulle det kunna användas i kontexten: "Nu har feministerna erkänt sin makt - jag har avslöjat deras maffia!" Men sedan tänkte jag att
1. Jag inte ska böja mig för Ströms potentiella infall och
2. Såååå lågt är väl inte möjligt att ta debatten? Eller?

**Tror Ström på allvar att Bonnier har feministiska motiv? Att något kapitaliatiskt storföretag har det? Han upphör aldrig att fövåna mig.

Radiointervju med Zäta om makt i kärleksförhållanden

Igår intervjuades jag av Tillsammans med Hillevi och Katt på Studentradion i Uppsala, och idag klockan 18 kommer programmet att sändas. Det kommer handla om bland annat romantik, feminism och makt i hetreoförhållanden --spännande, spännande!

Det ska bli kul att höra hur de lagt upp programmet, men smått obehagligt att höra mig själv. Läsa egna texter har jag inga problem med, men jag är inte tillräckligt luttrad för att tycka att det låter bra när jag snackar på...

Uppsalabor kan ratta in 98,9 och ni andra kan lyssna via webbradion. Tydligen är det något fel på efterlyssningen, men de skulle försöka fixa det på något annat sätt så att det går att lyssna i efterhand ändå. Lägger upp en länk är det blir aktuellt.

/Zäta

Glad-godnatt

Jag har en massa inlägg på G, men just nu tänker jag bara vara glad över att Uplands nation röstade igenom likabehandlingsplanen som jag jobbat på! Framtidshopp!

Wihoo!

/Zäta

Potter och patriarkatet

Vi har tidigare pratat om Harry Potter-böckerna och genusaspekter. Nu har Hanna startat ett läsprojekt på tema "HP med genusglasögon" där alla intresserade kan läsa böckerna och analysera ut just dessa perspektiv. Häng på om det är din grej vettja!
Att Potter lever i ett patriarkat behöver vi i alla fall inte tvista om. Boken baseras ju på ett verkligt Storbrittanien, och huvudkaraktärerna, de värsta skurkarna och ädlaste hjältarna, är män, även om deras side-kicks kan vara tjejer. En kul grej att göra under en genusläsning är att fråga sig själv hur en scen hade tett sig om en eller flera personer i den haft ett annat kön. Hade Dracos mobbing blivit annorlunda om en tjej utfört den? Hade Hermiones räddningsaktioner för av husalverna fått andra innebörder om en kille gjort det?
/Zäta

Calle, I got yah!

Har ni hört tankesmedjans underbara sammanställning av Carl Bildts härskartekniker här? Samma dag som jag hörde dem såg jag i alla fall det här:



Även om "politik" på bloglovin förstås inte säger särskilt mycket (inget alls, får jag väl inskjuta) om läsarantal eller inflytande i den verkliga politiska sfären, så känns det jäkligt bra. Min lilla tävling är vunnen! Du kan vara utrikesminister, slingra-sig-ur-knipor-mästare, miljonär, innehavare av kungliga ordnar och medeleålders vit hetreoman, men du kommer ändå vara nummer två just nu, just här och just bakom mig!

/Zäta

PS. Jag jobbar på ett inlägg om klass, klassförakt och klassprivilegier, men det måste knådas lite till här bakom den blonda luggen innan det blir något. Morgondagen får utvisa.






bloglovin RSS 2.0