Från gårdagens DN

Att Berlusconi inte är någon jämställdhetsivrare är välkänt, men det här uttalandet tycker jag sätter fingret på ett större symptom i vårt samhälle: Att män är självklara i politiken, medan kvinnor är undantag. Berlusconis uttalande har klara sexuella undertoner (prova att byt ut "kvinna" mot "man" om du tvekar), något som i det här sammanhanget bara blir ogiltigförklarande.

Jag får ofta höra kritik av feminismen som går ut på att det är fel att feminister vill ta bort sexualiseringen av kvinnor i det offentliga rummet: "det är ju kul att bli uppskattad." Det är väldigt viktig att skilja på sexualisering och uppskattning i olika sammanhang. Feminister är inte mot att folk flirtar på fester eller känner sig sjukt sexiga i spetsunderkläder eller blir tagna på rumpan - när de själva vill det och är bekväma med situationen. Feminister är emot att kvinnor som utnyttjar sina demokratioska rättigheter och demonstrerar ska hänvisas till på ett sexuellt sätt. Det är inte relevant. Kvinnor är mer än sexualitet. Problemet med vår värld är att en man alltid kan falla tillbaka på denna genväg till ogiltigförklarande och förolämpning. Det sker inte jämt, men eftersom det finns strukturer som reducerar kvinnor till kroppar och kön är det nästan alltid möjligt. Det går inte att förolämpa en man på samma sätt, eftersom de skämten/hänvisningara/glidningarna inte har en hel armada av föreställningar och referenser och historiska faktum att ta spjärn mot.

Kvinnor växer upp med att höra att vår livsuppgift är att känna oss speciella i en mans armar. Män växer upp med att höra att de ska erövra världen. Ergo: Berlusconi skulle inte kunna ha sagt att han fick varje man att känna sig speciell. Ingen hade fattat vad han menade (eller möjligen spekulerat i att han var bög, eftersom ordet i det sammanhanget förknippas med sexualla relationer).

/Zäta

PS. Det är inte vår livsuppgift att vara speciella i en mans armar. Det är trevligt, men knappast hela grejen.