Mitt liv i en låda
Idag har jag flyttat lådor och bokhyllor och sängar och kassar och lampor och kläder så att jag är alldeles yr, även om det gick väldigt smidigt med hjälp av två föräldrar och en flickvän.
Eftersom jag ska ta över Moas studentrum när hon åker till Kina och hon åker först den 17:e, bor vi nu två personer och en massa grejer på 20 kvadratmeter. Det gör att min omgivning är ungefär såhär smakfull för tillfället:
Haha, jag älskar Miasaki-tanten som tittar fram bakom lådorna.
Jag håller på med en liten lista på vanliga missförstånd kring feminism, men den kommer imorgon, för nu ska jag springa ned på nation och säga hejdå till en annan Kina-vän. Vem vet, jag kanske samlar på mig lite fler missförstånd där? Pubkvällar har en förmåga att främja dylika samtal...
/Zäta
Eftersom jag ska ta över Moas studentrum när hon åker till Kina och hon åker först den 17:e, bor vi nu två personer och en massa grejer på 20 kvadratmeter. Det gör att min omgivning är ungefär såhär smakfull för tillfället:
Haha, jag älskar Miasaki-tanten som tittar fram bakom lådorna.
Jag håller på med en liten lista på vanliga missförstånd kring feminism, men den kommer imorgon, för nu ska jag springa ned på nation och säga hejdå till en annan Kina-vän. Vem vet, jag kanske samlar på mig lite fler missförstånd där? Pubkvällar har en förmåga att främja dylika samtal...
/Zäta
Zätas list of common misconceptions
Ni har väl sett Wikipedias fantastiska list of common misconceptions? De har dock missat det här med feminism, så jag tänkte bidra lite med de vanligaste missuppfattningarna kring feminism jag stöter på.
1. Feminism innebär att kvinnor ska ha det bättre än män
Detta missförstånd kommer utan tvekan på första plats. Nästan alla (fulla) män jag pratar med drar upp detta som främsta skäl till varför de har svårt för feminism. Vilket är helt galet. Det är som att säga att ... Det är att såga feminismen på grund av något som inte alls är sant. Feminism innebär att erkänna att det finns strukturella skillnader ellan män och kvinnor, samt att vilja förändra dessa så att alla får samma villkor. Alltså: Kvinnor kommer få det bättre än idag, men inte bättre än män. Skitenkelt och inte särskilt obehagligt för alla med något slags rättvisepatos.
Visst finns detett fåtal feminister som anser att kvinnor borde dominera eftersom männen gjort det så länge, men det är inte en inställning som majoriteten av feminister eller feminismen som helhet håller med om.
2. Feminister tycker att kvinnor ska bli som män.
En väldigt vanlig invändning mot feminism är att feminister bara klankar ned på saker som är feminina, och alltså bara förstör för kvinnor. Jag tror att denna missuppfattning grundar sig i den andra vågens feminism, som handlade om uppmärksammandet av kvinnors arbete i den privata sfären och rätten att bestämma över sin egen kropp. I och med denna revolution föll det sig naturligt att ta avstånd från den sexualisering som kvinnor hela tiden utsätts för genom pornografi, mode och humor-kulturer. Att ta avstånd från att kvinnor reduceras till enbart kroppar och lustbehållare är dock milslångt ifrån att ta avstånd från smink och femininet i sig. Många feminister tycker det är fel att kvinnor ofta framställs som passiva (prinsessan väntar snällt på att bli räddad av prinsen) och bara har utseendet som dygd. Detta övertolkas som att feminister är mot femininet -- när feminister i själva verket vill att femininet ska kunna vara så mycket mer än passiva prinsessor i guldklänningar. Att prinsessorna får egna svärd betyder inte att de blir maskulina, bara att de får en större möjlighet till egen agens inom femininiteten.
3. Jag vill ju vara en individ, feminismen begränsar mig till mitt kön.
4. Feminister tror inte på biologiska skillnader
1. Feminism innebär att kvinnor ska ha det bättre än män
Detta missförstånd kommer utan tvekan på första plats. Nästan alla (fulla) män jag pratar med drar upp detta som främsta skäl till varför de har svårt för feminism. Vilket är helt galet. Det är som att säga att ... Det är att såga feminismen på grund av något som inte alls är sant. Feminism innebär att erkänna att det finns strukturella skillnader ellan män och kvinnor, samt att vilja förändra dessa så att alla får samma villkor. Alltså: Kvinnor kommer få det bättre än idag, men inte bättre än män. Skitenkelt och inte särskilt obehagligt för alla med något slags rättvisepatos.
Visst finns detett fåtal feminister som anser att kvinnor borde dominera eftersom männen gjort det så länge, men det är inte en inställning som majoriteten av feminister eller feminismen som helhet håller med om.
2. Feminister tycker att kvinnor ska bli som män.
En väldigt vanlig invändning mot feminism är att feminister bara klankar ned på saker som är feminina, och alltså bara förstör för kvinnor. Jag tror att denna missuppfattning grundar sig i den andra vågens feminism, som handlade om uppmärksammandet av kvinnors arbete i den privata sfären och rätten att bestämma över sin egen kropp. I och med denna revolution föll det sig naturligt att ta avstånd från den sexualisering som kvinnor hela tiden utsätts för genom pornografi, mode och humor-kulturer. Att ta avstånd från att kvinnor reduceras till enbart kroppar och lustbehållare är dock milslångt ifrån att ta avstånd från smink och femininet i sig. Många feminister tycker det är fel att kvinnor ofta framställs som passiva (prinsessan väntar snällt på att bli räddad av prinsen) och bara har utseendet som dygd. Detta övertolkas som att feminister är mot femininet -- när feminister i själva verket vill att femininet ska kunna vara så mycket mer än passiva prinsessor i guldklänningar. Att prinsessorna får egna svärd betyder inte att de blir maskulina, bara att de får en större möjlighet till egen agens inom femininiteten.
3. Jag vill ju vara en individ, feminismen begränsar mig till mitt kön.
Jag stöter ofta på tjejer som inte riktigt vill kalla sig feminister även om de håller med om själva grunden, för att de tror att det på något sätt skulle frånta dem deras individualitet. Jag kan på ett sätt förstå det synsättet: "om jag erkänner att det finns maktstrukturer som missgynnar mig så blir jag bara en del i en grupp som är offer", men det är ju helt fel. För det första kommer maktstrukturerna finnas där vare sig vi erkänner deras existens eller inte. Kvinnor kommer fortsätta få lägre lön, bli våldtagna i högre utsträckning än män och må allmänt sämre eftersom de både måste ta hand om alla andras känslor och sköta en karriär, medan männen kan koncentrera sig på det sistnämnda. Det enda som händer när vi blundar för strukturerna är att enskilda kvinnor får bära skulden och må dåligt. "Jag var nog inte tillräckligt bra för jobbet." "Jag borde ägna mer tid åt Mackan trots att det är omorganisation på jobbet..." Självklart händer det att kvinnor suger på sina jobb, men sett i ett större perspektiv är det tydligt att det är andra krafter i rörelse. Att erkänna detta är att undslippa offerstatusen, inte iklä sig den.
Feminismen går som sagt ut på att kvinnor strukturella underordning ska utplånas, men alla feminister skulle instämma i att främjandet av mångfald också är ett viktigt mål. Hur individualistiskt är det att alla tjejer har långt hår och höga klackar? Är det valet fritt i dagens samhälle? Om vi levde i en värld utan könsstereotyper skulle det vara mycket enklare att vara en fri individ, helt enkelt för att det inte fanns två mallar där du var tvungen att rättta dig efter den ena för att bli attraktiv och betraktad som en vettig människa. Sexismen begränsar dig till ditt kön, feminismen gör oss till individer.
4. Feminister tror inte på biologiska skillnader
Det här är löjligt, men väldigt relevant. Det finns faktiskt feminister som vägrar erkänna biologiska skillnader, men de är i stor minoritet. Till och med Butler pratar om kroppar ibland. Det är klart att det finns biologiska skillnader mellan könen. Du behöver inte vara något geni för att inse att de flesta män har djupare och starkare röst än de flesta kvinnor. Feminister förstår och erkänner biologiska skillnader, vad vi ifrågasätter är kausalsambanden mellan biologin och samhället. Som att mäns starkare röst skulle förklara den utsträckning som de avbryter kvinnor vid möten. Eller att mäns genomsnittliga muskelmassa och testosteronhalt skulle förklara alla våldtäkter. Kom igen, det finns starka män som aldrig våldtar och det finns skjutvapen som utplånar alla skillnader i muskelmassa. På ett strukturellt plan handlar det om makt och vilket kön som framställs som objekt för det andras lustar. Saker kan inte lida. Att reducera någon till ett objekt, att bara göra en människa till en sak, genom hur vi pratar om dem, visar bilder på dem och bygger tankemönster kring dem -- gör det möjligt att våldta. Muskelmassan har väldigt lite med det att göra.
På samma sätt ifrågasätter i varje fall queerfeminister kausalsambandet mellan könsorgan och kön. Jag skulle inte säga att jag är en renodlad queerfeminist (jag tror alldeles för mycket på att separatism behövs ibland, för det) men självklart erkänner jag varje människas rätt till att själv definiera sitt kön, oavsett gropar och utbuktningar på kroppen.
5. Feminism är en extrem form av jämställdhet
Feminism och jämställdhetssträvan har samma mål och är i grunden precis samma sak. Feminister vill att kvinnor ska vara jämlika, men också att män ska vara jämlika. Jag har tidigare skrivit om hur uddlöst och vilseledande jämställdhetsbegreppet kan bli, och tänker inte upprepa mig här, men i korthet behövs feminismen för att det idag är just kvinnor som är underordnade. Vi behöver betona detta för att spegla verkligheten på ett korrekt sätt. Det räcker inte med jämställdhet -- det är för vagt. Däremot innebär det precis samma åtgärder. Är du verkligen för jämställdhet behövs kvotering, riktade insatser och information för att uppnå det, alltså precis vad feminismen vill. Jämställdhet är feminismens mål, men vi kan inte komma dit utan feminismen -- alltså borde alla som är för jämställdhet vara för feminism. Väldigt enkelt.
Det är ett väldigt enkelt sätt att avslöja en hycklare. Någon som säger sig vara för jämställdhet, men mot feminism säger alltså egentligen: "Det vore najs om alla vore jämlika, men jag tänker inte göra ett skit för att vi ska komma dit." Loooser.
6. Alla feminister är lesbiska (och alla lesbiska är feminister)
Jag har hört den här. På riktigt.
Vi tar det riktigt långsamt: Att vara lesbisk är en sexuell läggning. Det handlar om vem du tänder på, blir kär i eller vill ligga med. Det är inte något du kan göra något åt. Att vara feminist är ett politiskt ställningstagande som handlar om att du vill kämpa för att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det är alltså ett medvetet beslut som har ungefär noll koppling till vad som får det att pirra mellan dina ben.
Däremot är många lesbiska feminister. Absolut inte alla, men många. Det kan bero på att de upplever samma förtryck som alla kvinnor, men inte ånjuter de fördelar som den heterosexuella matrisen ger heterotjejer (makt, alltså. Makten de får genom de män som de lovat att vara monogama med, eller flirtar med eller osv. Män har makt. Mäns allierade får makt. Enkelt, igen.) Förtryck blir alltid tydligare när det inte medföljer privilegier i paketpriset. Det innebär dock inte att det ligger i själva läggningen, utan snarare i livssituationen. Jag är inte ett dugg lesbisk, och inte alls hetero -- men jag har upplevt saken från båda sidor ändå:
Jag märker en tydlig skillnad i det här förhållandet (med en lesbisk transtjej) jämfört med mitt förra förhållande (med en hetero-ciskille). Då var det som att förhållandet smorde sig själv. Det lyftes, föstes framåt av samhället utan att vi behövde anstränga oss. Folk log och sa att vi var stiliga ihop. Kärleksfilmerna riktade sig till oss. Äktenskapslagarna var självklart ämnade för oss. Så småningom skulle vi självklart få egentillverkade barn och det skulle vara så fint. Idag är det istället som att vi simmar mot strömmen. Folk spärrar upp ögonen och säger att de är imponerade av hur vi klarar av förhållandet. Vi får leta efter filmscener där tjejer kysser varandra. Vi får kämpa, åka utomlands, betala pengar, gråta och skrika för att få rätten till våra framtida barn. Fram till för två år sedan fick vi inte gifta oss alls. Tillsammans med det förtryck som patriarkatet innebär för tjejer som oss blir det å så mycket tydligare varför feminismen behövs.
Det betyder förstås inte att feminism bara är bra för tjejer som lever med tjejer, tvärt om är många av de frågor feminismen driver specifika för heteroförhållanden just eftersom de har en inbyggd maktobalans, men det kan vi ta en annan dag.
Om du tycker att jag missat något missförstånd eller har en annan infallsvinkel får du gärna säga till!
/Zäta
Osynliga flickor och ödet
Jag är inte typen som tror på ödet, men vore jag det skulle kanske ett mail från en doktor vid Umeå universitet angående min C-uppsats samma dag som jag avregistrerar mig från juristprogrammet, kännas som ett bra tecken.
Jag har alltså bestämt mig för att hoppa av juristprogrammet (eller avregistrera som det heter om du gör det inom tre veckor, vilket betyder att du får söka igen sedan om du vill). Det var för mycket ångeststressklumpar i magen och för lite läslust och nyfikenhet för att det skulle kännas ens uthärdligt. Inte främst för att själva linjen verkar kass, utan mest bara för att det var en väldigt kass period i mitt liv att påbörja något så stort som jag dessutom inte alls var säker på. Jag har trots allt pluggat konstant nu i 13 år. Jag kan behöva en paus för att känna efter vad jag egentligen vill.
Åter till uppsatsen. Jag fick alltså ett mail om att bidra till en antologi om unga tjejers livssituation som ska sättas ihop vid Umeå universitet. Projektet heter "Invisible Girl" och verkar jättespännande!
Nu är det förstås inga garantier för att just mitt bidrag skulle komma med, men det vore väldigt kul och bara att få frågan känns awesome!
Dessutom är det nu bestämt att jag ska till Göteborg om en månad och hålla ett föredrag om min uppsats, så om du är i krokarna får du gärna titta in!
/Zäta
Jag har alltså bestämt mig för att hoppa av juristprogrammet (eller avregistrera som det heter om du gör det inom tre veckor, vilket betyder att du får söka igen sedan om du vill). Det var för mycket ångeststressklumpar i magen och för lite läslust och nyfikenhet för att det skulle kännas ens uthärdligt. Inte främst för att själva linjen verkar kass, utan mest bara för att det var en väldigt kass period i mitt liv att påbörja något så stort som jag dessutom inte alls var säker på. Jag har trots allt pluggat konstant nu i 13 år. Jag kan behöva en paus för att känna efter vad jag egentligen vill.
Åter till uppsatsen. Jag fick alltså ett mail om att bidra till en antologi om unga tjejers livssituation som ska sättas ihop vid Umeå universitet. Projektet heter "Invisible Girl" och verkar jättespännande!
Nu är det förstås inga garantier för att just mitt bidrag skulle komma med, men det vore väldigt kul och bara att få frågan känns awesome!
Dessutom är det nu bestämt att jag ska till Göteborg om en månad och hålla ett föredrag om min uppsats, så om du är i krokarna får du gärna titta in!
/Zäta
Han som i man
Om jag skulle sammanfatta mitt intryck av juridikstudierna hittills mycket kort och koncist skulle det räcka med ett ord: Han.
Han som i man alltså. Alla våra läroböcker är författade av män. De föreläsare och lärare vi haft hittills är män. Det här bygger definitivt på strukturer som premierar män, men det är ändå inte dessa faktum som jag blir mest upprörd över. Nej, det är mna kursares totalt oreflekterade användande av "han" och "Uffe" och "man" HELA TIDEN.
I går hade vi redovisning. Alla grupper hade tagit svenska mansnamn som exempel, utom vår grupp och en grupp som valde att kalla sina fiktiva personer "A" och "B." "A", som var själva subjektet i historen, kallades dock konsekvent för "han". Vår grupp hade tre kvinnliga och två manliga exempel, eftersom jag lite odiskret sagt att det kunde få vara en tjej med också -- varpå en av gruppmedlemmarna halvt på skämt påpekar att kvinnorna minsann fått de "bra" rollerna i våra historier. Här kan det klargöras att en brud blev kidnappad, en kör rattfull och en försöker rädda sin väninna genom att köra henne till sjukhuset. Det skulle väl möjligen vara den sistnämnda som var "en bra roll."
Jag menar inte att mina kursare gör fel eller är medvetna sexister, men just att det är omedvetet är nästan värre. Den manliga normen är så självklar. En neutral, icke utmärkande, jämlik människa är inte könsneutral - han är man. Jag har tidigare nämnt att små barn, innan de riktigt lärt sig det där med pronomen, säger "han" till allt och alla. Men åren lär vi oss det där med vilka männikor som är "han" och vilka som är "hon" (att det skulle finnas några andra alternativ lär vi oss verkligen inte*), men en människa, en vem som helst, verkat fortsätta att vara en han i vårt undermedvetna.
Själva juridiken gör inte direkt saken bättre. Fram till för några år sedan var alla exempel i lagboken skrivna i manlig form. Nu har de börjat ändra detta, men manliga pronomen lever förstås fortfarande kvar som norm. Jag fick ett upprört mail igår också av en gammal kompis som undrade om arbetande människor aldrig var kvinnor? Hon citerade följande paragraf:
19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.
Det roliga är att gårdagens lektion gick ut på att gå igenom olika sätt att tolka en lagtext. Ett av sätten kallas restriktivt slut, och är precis som det låter, när lagen tolkas med försiktighet och ordalydelsen följs exakt. Det här borde ju rimligen leda till att kvinnor inte är bundna att informera sina medarbetare om personalpolitiken. Right?
Det är klart att jag förstår att det inte är så enkelt, men det borde inte heller vara så svårt att inse att det finns en manlig norm och att det fina "lika inför lagen" aldrig kan uppfyllas så länge lagen har ett kön (eller en färg eller en funktionalitet och så vidare...). Därför behöver vi ändra på den här normen. Att säga "hon" ibland är ett litet steg på vägen.
/Zäta
*Under nollningen när vi skrev en lista på 100 saker vårt lag har gemensamt skrev jag bland annat:
"<3 alla män
<3 alla kvinnor
<3 alla andra"
Jag fick åtminstone tre kommentarer på hur lustigt detta var. "Nu börjar det verkligen spåra..."
Han som i man alltså. Alla våra läroböcker är författade av män. De föreläsare och lärare vi haft hittills är män. Det här bygger definitivt på strukturer som premierar män, men det är ändå inte dessa faktum som jag blir mest upprörd över. Nej, det är mna kursares totalt oreflekterade användande av "han" och "Uffe" och "man" HELA TIDEN.
I går hade vi redovisning. Alla grupper hade tagit svenska mansnamn som exempel, utom vår grupp och en grupp som valde att kalla sina fiktiva personer "A" och "B." "A", som var själva subjektet i historen, kallades dock konsekvent för "han". Vår grupp hade tre kvinnliga och två manliga exempel, eftersom jag lite odiskret sagt att det kunde få vara en tjej med också -- varpå en av gruppmedlemmarna halvt på skämt påpekar att kvinnorna minsann fått de "bra" rollerna i våra historier. Här kan det klargöras att en brud blev kidnappad, en kör rattfull och en försöker rädda sin väninna genom att köra henne till sjukhuset. Det skulle väl möjligen vara den sistnämnda som var "en bra roll."
Jag menar inte att mina kursare gör fel eller är medvetna sexister, men just att det är omedvetet är nästan värre. Den manliga normen är så självklar. En neutral, icke utmärkande, jämlik människa är inte könsneutral - han är man. Jag har tidigare nämnt att små barn, innan de riktigt lärt sig det där med pronomen, säger "han" till allt och alla. Men åren lär vi oss det där med vilka männikor som är "han" och vilka som är "hon" (att det skulle finnas några andra alternativ lär vi oss verkligen inte*), men en människa, en vem som helst, verkat fortsätta att vara en han i vårt undermedvetna.
Själva juridiken gör inte direkt saken bättre. Fram till för några år sedan var alla exempel i lagboken skrivna i manlig form. Nu har de börjat ändra detta, men manliga pronomen lever förstås fortfarande kvar som norm. Jag fick ett upprört mail igår också av en gammal kompis som undrade om arbetande människor aldrig var kvinnor? Hon citerade följande paragraf:
19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.
Det roliga är att gårdagens lektion gick ut på att gå igenom olika sätt att tolka en lagtext. Ett av sätten kallas restriktivt slut, och är precis som det låter, när lagen tolkas med försiktighet och ordalydelsen följs exakt. Det här borde ju rimligen leda till att kvinnor inte är bundna att informera sina medarbetare om personalpolitiken. Right?
Det är klart att jag förstår att det inte är så enkelt, men det borde inte heller vara så svårt att inse att det finns en manlig norm och att det fina "lika inför lagen" aldrig kan uppfyllas så länge lagen har ett kön (eller en färg eller en funktionalitet och så vidare...). Därför behöver vi ändra på den här normen. Att säga "hon" ibland är ett litet steg på vägen.
/Zäta
*Under nollningen när vi skrev en lista på 100 saker vårt lag har gemensamt skrev jag bland annat:
"<3 alla män
<3 alla kvinnor
<3 alla andra"
Jag fick åtminstone tre kommentarer på hur lustigt detta var. "Nu börjar det verkligen spåra..."
Uppsatsen tillgänglig!
Nu kan alla som vill läsa uppsatsen här!
Jag tröttnade på de officiella sidornas seghet och bestämde mig för att prova en allmän sida för publikationer. Det verkar funka bra. Alla kan läsa den på Internet, men om du vill ladda ner den måste du registrera dig på sidan (tar typ en minut via facebook, eller två om du skriver själv).
/Zäta
Jag tröttnade på de officiella sidornas seghet och bestämde mig för att prova en allmän sida för publikationer. Det verkar funka bra. Alla kan läsa den på Internet, men om du vill ladda ner den måste du registrera dig på sidan (tar typ en minut via facebook, eller två om du skriver själv).
is where my documents live!
/Zäta
Krigsskador
Ishalka, trappor, alkohol och högklackat är ingen superkombination. Idag har jag blåmärken över halva kroppen och är stel i resten.
Det här är dock skador som läker ganska fort. Om ett par dagar kommer jag kunna springa och sova på sidan igen: Det är lugnt. Andra saker som händer under utekvällar när du är lite för trött för att hantera alkoholen och det följer med tar längre tid att försvinna. Nu låter det som att något hemskt har hänt, och det är verkligen inte fallet, men jag vill skriva några inlägg om det här med flirtande, könsroller och sexualitet som handelsvara. Det är nämligen en hårfin balansgång.
Men just nu ska jag bara bota bakfylla och blåmärken.
/Zäta
Update om uppsatsen
Det är så kul att så många vill läsa den! Blir ju nästan lite nervös...
Jag pratade med institutionen igår och de sa att jag kan lägga upp den i universitetets databas själv, men att genus-centrum sedan måste godkänna att jag lägger upp den även om betyget redan är satt (detta för att bara godkända uppsatser ska finnas där). Jag ska laddade upp den igår, men det är möjligt att den inte kommer synas förren om några dagar på grund av administrationen. Det är som sagt ovanligt att folk vill läsa färdiga C-uppsatser, så de är inte vana vid tempot som finns i en ivrig bloggosfär.
Jag pratade med institutionen igår och de sa att jag kan lägga upp den i universitetets databas själv, men att genus-centrum sedan måste godkänna att jag lägger upp den även om betyget redan är satt (detta för att bara godkända uppsatser ska finnas där). Jag ska laddade upp den igår, men det är möjligt att den inte kommer synas förren om några dagar på grund av administrationen. Det är som sagt ovanligt att folk vill läsa färdiga C-uppsatser, så de är inte vana vid tempot som finns i en ivrig bloggosfär.
Lärda män och encelliga organismer
Åh, wow. Idag har jag varit hos min handledare för uppsatsen och pratat om hur jag ska göra om den till en artikel. I sort sätt ska jag skära bort hälften av allt... Idagsläget är den 114 000 tecken med bilagor, och den ska bli 45 000 tecken. Heh. Det blir nog bra.
Något som var kul var att min lärare sa att med tanke på vilken bra uppsats jag skrivit skulle det nog inte vara något problem för mig att komma in på en forskarskola senare. Halleluja! Jag trodde det var typ omöjligt att komma in som doktorand inom genus. Fast...
Jag känner mig så väldigt velig just nu. Ena sekunden vill jag göra forskarkarriär inom genus och andra sekunden vill jag bli jurist och tredje sekunden vill jag strunta i alltihop och åka till Madagaskar. Jag vet att jag är 20 och inte behöver bestämma mig på studs, men det är ändå jobbigt att inte veta vad jag vill. Jag läsa någotsom lockar, förundrar, driver på, utvecklar och gör skillnad. Det där var lite väl utopiskt kanske, men åt det hållet ungefär.
Det är fantastiskt att alla i vårt land i stort sätt kan bli vad de vill, men valmöjligheterna är samtidigt ENORMA. Du kan inte bara bli naturvetare eller ens "biolog", du måste bli mikrobiolog med fokus på biokemi med inriktningen encelliga organismer och forska på en viss liten process i en särskilt art med en specialmetod. Now where's the fun in that? På ett sätt önskar jag att det vore lite mer som förr, när pluggbenägna människor bara kunde läsa lite vad som och bli "lärda".
Å andra sidan önskar jag inte alls det, för sanningen var långt ifrån så idyllisk. För det första handlade det ju bara om "lärda män", och ska vi specificera lite vad det "lärda vita heteromän med full funktionalitet". En sådan som jag skulle antingen ha blivit gift och lagat mat och pluggat sociala koder, slitit i en fabrik eller möjligen med lite lyckliga förutsättningar få utstå ett liv som hånad akdemiker. I ljuset av det kanske lite möjlighets-overload inte är så farligt...
När jag och Moa pratade om framtiden för länge sedan, innan hon kommit ut, brukade hon svara "kvinna" på frågan om vad hon ville bli när hon blev stor. Idag tror jag att hon skulle svara sineolog eller vad det nu heter (kinavetare), för idag är hon redan på väg mot sitt första mål. Jag gillade titeln på artikeln i Ergo.
Hur kom du fram till vad du ville bli? Eller hur resonerar du som inte bestämt dig än?
/Zäta
Något som var kul var att min lärare sa att med tanke på vilken bra uppsats jag skrivit skulle det nog inte vara något problem för mig att komma in på en forskarskola senare. Halleluja! Jag trodde det var typ omöjligt att komma in som doktorand inom genus. Fast...
Jag känner mig så väldigt velig just nu. Ena sekunden vill jag göra forskarkarriär inom genus och andra sekunden vill jag bli jurist och tredje sekunden vill jag strunta i alltihop och åka till Madagaskar. Jag vet att jag är 20 och inte behöver bestämma mig på studs, men det är ändå jobbigt att inte veta vad jag vill. Jag läsa någotsom lockar, förundrar, driver på, utvecklar och gör skillnad. Det där var lite väl utopiskt kanske, men åt det hållet ungefär.
Det är fantastiskt att alla i vårt land i stort sätt kan bli vad de vill, men valmöjligheterna är samtidigt ENORMA. Du kan inte bara bli naturvetare eller ens "biolog", du måste bli mikrobiolog med fokus på biokemi med inriktningen encelliga organismer och forska på en viss liten process i en särskilt art med en specialmetod. Now where's the fun in that? På ett sätt önskar jag att det vore lite mer som förr, när pluggbenägna människor bara kunde läsa lite vad som och bli "lärda".
Å andra sidan önskar jag inte alls det, för sanningen var långt ifrån så idyllisk. För det första handlade det ju bara om "lärda män", och ska vi specificera lite vad det "lärda vita heteromän med full funktionalitet". En sådan som jag skulle antingen ha blivit gift och lagat mat och pluggat sociala koder, slitit i en fabrik eller möjligen med lite lyckliga förutsättningar få utstå ett liv som hånad akdemiker. I ljuset av det kanske lite möjlighets-overload inte är så farligt...
När jag och Moa pratade om framtiden för länge sedan, innan hon kommit ut, brukade hon svara "kvinna" på frågan om vad hon ville bli när hon blev stor. Idag tror jag att hon skulle svara sineolog eller vad det nu heter (kinavetare), för idag är hon redan på väg mot sitt första mål. Jag gillade titeln på artikeln i Ergo.
Hur kom du fram till vad du ville bli? Eller hur resonerar du som inte bestämt dig än?
/Zäta
En ovanligt vanlig student
Jag ska springa till juristnollningen med tema Afterski (hm.) nu, men läs gärna om Intervjun med Moa som studenttidningen Ergo gjorde häromveckan. Den kommer i pappersform till alla studenter i Uppsala imorgon.
"Moa pluggar, jobbar extra i baren på Uplands, går på gasquer, hänger med kompisarna, myser med flickvännen och spelar mahjong. Hon är som vilken student som helst, förutom en sak – sedan de tidiga tonåren har hon funderat fram och tillbaka över sin könsidentitet..."
Såhär fin kan en flickvän vara i vintervädret.
Jag tycker att intervjun var bra (vi fick läsa den innan publicering), men kanske lite väl mycket fokus på problem och negativa attityder. Det är visserligen sant att det inte är särskilt lätt att vara trans ens i en storstad i Sverige, men för det allra mesta är människor respektfulla och vi lever ett väldigt bra liv.
Hörs imorgon!
/Zäta
Porr-protester i familjens namn
TV4:as jämställdhetsombud avgår i protest mot porr. Tydligen sänder Canal Plus porr på kvällarna och det ska inte en "familjekanal" göra.
Jag tycker hela grejen är lite konstig. Tydligen har porrsändningarna pågått sedan TV4 köpte Canal Plus 2008, varför reagerar de först nu? Och varför innehåller en familj automatiskt barn och ska vara putti-nutt-anti-sexualitet? Jag menar inte att familjer borde konsumera mer porr, bara att det är ett konstigt motargument. Det finns många vuxna människor i familjer som gillar porr, och det finns många tunga skäl varför porr inte är särskilt bra som inte handlar om familjer och barn som de kunde tagit upp. Särskilt som jämställdhetsombud.
Jag tänker inte ta ställning för eller mot porr generellt, det är en alldeles för komplex fråga för att kunna ge ett enkelt JA eller NEJ på, men klart står det att mainstream-porr speglar väldigt många hemska normer. Kvinnor är till för männens lust. Kvinnor ska se ut på ett visst sätt och avviker de en millimeter är de ÄCKLIGA. Även om allt det bottnar i andra saker, som könsmaktsordningen och myter om könsspecifik sexualitet, hjälper porren glatt till att förstärke det hela. Dessutom är det nästintill omöjligt att veta huruvida någon blivit direkt eller indirekt tvingad till något, och det är ju själva grejen med bra sex: Frivillighet. Att njuta av andra människors sexakter så länge alla är med på det kan jag dock inte se något fel med. Som vanligt vore det inte problematiskt i en värld utan maktordningar, men i vår värld är det väldigt problematiskt.
Hur effektivt det är att avgå som jämställdhetsombud i protest kan också diskuteras. Kanske har de redan gjort allt i sin makt för att stoppa det - och all cred till dem då - men jag kan inte låta bli att undra om de inte kunnat påverka mer inifrån.
Det värsta med artikeln måste ändå vara stenålders-argumentet:
"Men erotik fanns ju redan i grottmålningar och hieroglyfer" - Jan Scherman
Jag är så trött på det! Allt som hände för 30000 år sedan är inte bra och det är framförallt inte något vi måste rätta oss efter. På stenåldern dog folk när de var 30 - ska vi tycka att det är bra då eller? (Förresten lustig glidning han gör - de äldsta grottmålningarna är tiotusentals år gamla och hieroglyferna ca 5000 år. Det ger förtroende. Not.) Och sedan när var erotik och porr samma sak?
Jag tycker inte att Canal Plus ska sända porr, men det beror inte på att jag vill missunna folk en skön stund i soffan, utan att jag inte tycker att den sköna stunden berättigar allt det hemska som kan ligga bakom den där filmsnutten. Garanterat frivillig, feministisk porr där alla skådisar fick tillbörlig ekonomisk ersättning är kanske en omöjlig utopi, men det vore onekligen trevligt. (Kravmärkt, typ?) Också för den som vill ha en skön stund i soffan.
/Zäta
Jag tycker hela grejen är lite konstig. Tydligen har porrsändningarna pågått sedan TV4 köpte Canal Plus 2008, varför reagerar de först nu? Och varför innehåller en familj automatiskt barn och ska vara putti-nutt-anti-sexualitet? Jag menar inte att familjer borde konsumera mer porr, bara att det är ett konstigt motargument. Det finns många vuxna människor i familjer som gillar porr, och det finns många tunga skäl varför porr inte är särskilt bra som inte handlar om familjer och barn som de kunde tagit upp. Särskilt som jämställdhetsombud.
Jag tänker inte ta ställning för eller mot porr generellt, det är en alldeles för komplex fråga för att kunna ge ett enkelt JA eller NEJ på, men klart står det att mainstream-porr speglar väldigt många hemska normer. Kvinnor är till för männens lust. Kvinnor ska se ut på ett visst sätt och avviker de en millimeter är de ÄCKLIGA. Även om allt det bottnar i andra saker, som könsmaktsordningen och myter om könsspecifik sexualitet, hjälper porren glatt till att förstärke det hela. Dessutom är det nästintill omöjligt att veta huruvida någon blivit direkt eller indirekt tvingad till något, och det är ju själva grejen med bra sex: Frivillighet. Att njuta av andra människors sexakter så länge alla är med på det kan jag dock inte se något fel med. Som vanligt vore det inte problematiskt i en värld utan maktordningar, men i vår värld är det väldigt problematiskt.
Hur effektivt det är att avgå som jämställdhetsombud i protest kan också diskuteras. Kanske har de redan gjort allt i sin makt för att stoppa det - och all cred till dem då - men jag kan inte låta bli att undra om de inte kunnat påverka mer inifrån.
Det värsta med artikeln måste ändå vara stenålders-argumentet:
"Men erotik fanns ju redan i grottmålningar och hieroglyfer" - Jan Scherman
Jag är så trött på det! Allt som hände för 30000 år sedan är inte bra och det är framförallt inte något vi måste rätta oss efter. På stenåldern dog folk när de var 30 - ska vi tycka att det är bra då eller? (Förresten lustig glidning han gör - de äldsta grottmålningarna är tiotusentals år gamla och hieroglyferna ca 5000 år. Det ger förtroende. Not.) Och sedan när var erotik och porr samma sak?
Jag tycker inte att Canal Plus ska sända porr, men det beror inte på att jag vill missunna folk en skön stund i soffan, utan att jag inte tycker att den sköna stunden berättigar allt det hemska som kan ligga bakom den där filmsnutten. Garanterat frivillig, feministisk porr där alla skådisar fick tillbörlig ekonomisk ersättning är kanske en omöjlig utopi, men det vore onekligen trevligt. (Kravmärkt, typ?) Också för den som vill ha en skön stund i soffan.
/Zäta
Varför bloggar du?
Jag fick den frågan för ett par dagar sedan och blev helt ställd. Är inte det självklart? tänkte jag samtidigt som jag insåg att det kanske inte var det. Det här med drivkrafter är förstås olika för alla bloggare, men för mig är det här de främsta:
För att jag har en massa tankar som bubblar i huvudet och bara behöver komma ut. För att jag blir upprörd och engagerad och arg och glad. För att det är min form av aktivism, där jag kanske kan få någon att tänka till och någon annan att sträcka på ryggen. För att jag vill visa hur feminismen kan tolkas och användas och spridas. För att feminism, rättvisa och rosetter är det bästa som finns.
En anledning som kanske inte är så fin att framhäva är förstås också uppskattning. Den är inte en av huvuddrivkrafterna, men det är klart att det är sjukt kul att bli peppad och få erkännande. Det här kändes jätteroligt, och hoppas att en del av alla nya läsare som hittade hit via Bloggkommentatorerna vill stanna!
/Zäta
Wise men* say only fools rush in
Jag har seriösa tvivel angående det här med juristprogrammet i vår. Seriösa tvivel.
/Zäta
*and women
Lördagsfilm
En lördagskväll som denna hade förstås varit roligare att spendera på juristnollningen, nationsinsparken eller födelsedagsfesten som alla går av stapeln idag, men när halsen ömmar och näsan rinner får det bli hemmakväll i soffan. Tur att min sambo är en filmnörd av rang.
För att fortsätta på kärlekstemat från igår och det nyintroducerade temat lördagsfilm kommer här en fin video om en massa sorts nätkärlek: (Tack tobias för tipset!)
18 minuter feel-good för cyberfans!
/Zäta
PS. Jag läste att Schyman avgår som partiledare. Jag har egentligen inte så mycket att säga: Trist, för hon är en super-tant utan dess like som uträttat mycket! Men najs, nu kan partiet bli något eget och släppa fram andra begåvade feminister.
För att fortsätta på kärlekstemat från igår och det nyintroducerade temat lördagsfilm kommer här en fin video om en massa sorts nätkärlek: (Tack tobias för tipset!)
18 minuter feel-good för cyberfans!
/Zäta
PS. Jag läste att Schyman avgår som partiledare. Jag har egentligen inte så mycket att säga: Trist, för hon är en super-tant utan dess like som uträttat mycket! Men najs, nu kan partiet bli något eget och släppa fram andra begåvade feminister.
Det är lite ensidigt att bara hata
Hur ofta hör vi inte ordet "näthat"? På nätet kan vi hata fritt, gömda bakom en anonym skärm. Jag läste nyss det här fina inlägget om nätkärlek. Varför talas det så sällan om de många uppriktiga komplimanger, självförtroendet som kommer av hundratals läsare per dag, möjligheten att vara ärlig, gullig och pampig utan att bli kallad pretantiös? Varför finns inte ordet "nätkärlek"?
Näthatet finns. Men jag måste säga såhär efter ett par månaders research att papperstidningarna inte direkt gör saken bättre. De verkar gå efter devisen: Goda nyheter är tråkiga nyheter, hat är mer intressant än kärlek.
Lustigt ändå hur en bloggare kan sammanfatta min uppsats så bra i några meningar, utan att själv vara medveten om det:
Varför skrivs det inte om nätkärleken i tidningarna? Bloggar kritiseras mest som fjantiga dagböcker och anonymt hat. Det är ju så mycket mer.
/Zäta
Näthatet finns. Men jag måste säga såhär efter ett par månaders research att papperstidningarna inte direkt gör saken bättre. De verkar gå efter devisen: Goda nyheter är tråkiga nyheter, hat är mer intressant än kärlek.
Lustigt ändå hur en bloggare kan sammanfatta min uppsats så bra i några meningar, utan att själv vara medveten om det:
Varför skrivs det inte om nätkärleken i tidningarna? Bloggar kritiseras mest som fjantiga dagböcker och anonymt hat. Det är ju så mycket mer.
/Zäta
Att höra hemma och resa framåt
I måndags klev jag in genom tröga glasdörrar med designad röd text på, in i en stor anonym entré med svarta sittpuffar. Jag drog ett lättat andetag och började le lite kluvet. Jag hade inte varit på Engelska Parken på flera veckor eftersom jag suttit med uppsatsen, och plötsligt slog det mig: Jag känner mig hemma här. Trygg på något sätt. Inte alls som för ett och ett halv år sedan när jag med andan i halsen kom springade till min första universitetsföreläsning och hittade 55 okända personer som nästan alla hade pluggat förut.
Jag kände mig kluven eftersom det här var min sista vecka på Engelska Parken, som för övrigt är Uppsala universitets campus för humaniora, och först nu insåg jag att jag hörde hemma här. Nu är den veckan slut. Jag har ventilerat och lämnat in det som på ett sätt var slutfinalen av 1,5 års studier: Min C-uppsats.
Det kommer kännas konstigt att inte gå i en genusklass längre. Sedan B-kursen har vi varit ett ganska tajt gäng, och jag kommer verkligen sakna alla människor och de diskussioner som bara genusfolk är intresserade av och förstår. Klart vi kommer ses igen, men det är ändå en annan sak att gå i samma klass (kurs).
Opponeringen gick bra, för er som undrar. Jag ska fixa till ett par småsaker innan arkivexemplaret ska lämnas in bara. Det roligaste var ändå att mina lärare tyckte att jag skulle göra om min uppsats till en artikel och försöka få in den i den akademiska tidskriften Tidskrift för genusvetenskap, TGV. Det känns lite ballt, jag trodde bara det var färdiga forskare som ens fick försöka publicera sig i sådana tidskrifter.
Det innebär en massa jobb att göra om en uppsats till en artikel, och jag har ju redan börjat på juristprogrammet, men det vore ganska kul att prova. Åh nu blev jag ju sugen på en forskarkarriär i alla fall. Jaja, det behöver jag inte bestämma än - jag måste liksom plugga 1,5 år till bara för att få en kandidat. (Typ alla andra i min klass fick sin kandidat nu! Avis!)
Nej, nu ska jag förtränga framtiden för ett litet tag och kurera min post-C-uppsats-förkylning. Hoppas ni har en fin fredagskväll!
/Zäta
Jag kände mig kluven eftersom det här var min sista vecka på Engelska Parken, som för övrigt är Uppsala universitets campus för humaniora, och först nu insåg jag att jag hörde hemma här. Nu är den veckan slut. Jag har ventilerat och lämnat in det som på ett sätt var slutfinalen av 1,5 års studier: Min C-uppsats.
Det kommer kännas konstigt att inte gå i en genusklass längre. Sedan B-kursen har vi varit ett ganska tajt gäng, och jag kommer verkligen sakna alla människor och de diskussioner som bara genusfolk är intresserade av och förstår. Klart vi kommer ses igen, men det är ändå en annan sak att gå i samma klass (kurs).
Opponeringen gick bra, för er som undrar. Jag ska fixa till ett par småsaker innan arkivexemplaret ska lämnas in bara. Det roligaste var ändå att mina lärare tyckte att jag skulle göra om min uppsats till en artikel och försöka få in den i den akademiska tidskriften Tidskrift för genusvetenskap, TGV. Det känns lite ballt, jag trodde bara det var färdiga forskare som ens fick försöka publicera sig i sådana tidskrifter.
Det innebär en massa jobb att göra om en uppsats till en artikel, och jag har ju redan börjat på juristprogrammet, men det vore ganska kul att prova. Åh nu blev jag ju sugen på en forskarkarriär i alla fall. Jaja, det behöver jag inte bestämma än - jag måste liksom plugga 1,5 år till bara för att få en kandidat. (Typ alla andra i min klass fick sin kandidat nu! Avis!)
Nej, nu ska jag förtränga framtiden för ett litet tag och kurera min post-C-uppsats-förkylning. Hoppas ni har en fin fredagskväll!
/Zäta
Mer om min C-uppsats
För att sammanfatta: den svenska bloggosfären består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket. (DN, 09-07-04)
Tillsammans startade de webbtidningen Radar Magazine. Vi träffas för att tala pengar i bloggosfären. Det finns mängder av bilder på Emma Svensson på hennes blogg. Blont välkammat hår, stora gröna ögon, svarta moderiktiga kläder. När Sydsvenskans fotograf ska ta bilder säger hon att hon hellre står bakom kameran. Men vant kastar hon iväg pose efter pose rakt in i kameralinsen. (Sydsvenskan , 09-12-08)
Intervjun ska handla om hur det fungerar att tjäna pengar som bloggare och på nättidningar, men redan i andra stycket beskrivs Emma Svenssons utseende ingående, och hon misstänkliggörs genom beskrivningen av hur hon ”kastar iväg pose efter pose” trots att hon sagt att hon hellre står bakom kameran. Det är inte relevant för artikelns fokus hur många bilder författarinnan har på sin blogg, utan blir snarast ett sätt för artikelförfattaren att förstärka en ytlighetsdiskurs och nedvärdera hennes åsikter.
Det finns också en del positiva bilder av vårt bloggande!
Några exempel på ord som återfinns är: ”småtjejer” (Sydsvenskan, 09-05-09), ”inte bara en sockersöt blogg utan substans också”, ”modern husmor”, ”reklamhora”, ”blogghysterin” (SvD, 10-06-18), ”ofattbart små och söta fjortisar, med för lite kläder och pussmunnar” (Expressen, 09-11-10), ”rosa, gulligt och snällt”, ”platinablonda attackbloggar” (SvD, 09-10-23) ”vulgobloggare” och ”vår tids superstjärnor, den nya tidens Britney Spears” (Expressen, 09-09-04). Många ord och uttryck har en betydelsebärande negativt laddad femininitet, så som ”hora”, ”hysteri” och ”vulgo” (kort för vulgär), medan andra förlitar sig på den inneboende maktlöshet och ogiltigförklarande som ”flickiga” ord kan ha (Fridh & Söderström, 2010, DuPree Begos 1987), genom att ställa flickigheten, ”sockersöt”, mot ett positivt laddat och tungt vägande ord som ”substans”.
Den stigmatiserande bloggosfären tvingar tjejerna till en ständig förhandling, där erkännande och stolthet ofta följs av distansering eller avfärdande. Även om tjejerna använde sig av denna strategi för att inte verka ”sorgliga”, finns också ett motstånd till den nedvärderande lättsamheten och ett ifrågasättande av vem som egentligen bestämmer vilka bloggar som ska få status. Tjejernas egen perception av bloggosfären långt mer nyanserad än medias. Detta motstånd genererar inte någon reell ändring av samhällsdiskursen, men det öppnar för nya förståelser och visar på att strukturerna som nedvärderar tjejers erfarenheter i är fasta.
Bloggande har blivit en stor rörelse bland unga tjejer i Sverige idag, där viktiga kulturella koder och gemenskap produceras. Det existerar dock inom ramen för en kommersiellt styrd marknad, vilket tar sig tydliga uttryck i bloggportalernas utformning. Inbyggt i bloggen som medium finns normbrytande aspekter, så som att den automatiskt gör det privata publikt, vilket gör att bloggande tjejer hamnar i en svår position när de måste finna sin plats i en stigmatiserad sfär, kantad av normer.
Enligt författaren är alla bloggar ”ointressanta och betydelselösa” eftersom det bara är ”en liten grupp unga tjejer” som bloggar, och som dessutom skriver om mode och andra, enligt honom, oviktiga saker. Artikelförfattaren generaliserar grovt och döljer därmed den mångfald som finns både i bloggosfären i stort och bland de unga tjejernas bloggar.
”Samhällsdebatt” och ”etablissemang” definieras utifrån manliga tolkningsramar, där mode skapas som en motsats till verkligt viktiga frågor, och på det sättet exkluderas ur samhällsdebatten. Manliga tolkningsramar för vad som är viktigt, samt klassiska uppdelningar i privat och offentlig sfär, används alltså för att skapa en diskurs där tjejers liv och intressen blir värdelösa.
”Samhällsdebatt” och ”etablissemang” definieras utifrån manliga tolkningsramar, där mode skapas som en motsats till verkligt viktiga frågor, och på det sättet exkluderas ur samhällsdebatten. Manliga tolkningsramar för vad som är viktigt, samt klassiska uppdelningar i privat och offentlig sfär, används alltså för att skapa en diskurs där tjejers liv och intressen blir värdelösa.
Mycket av det jag hittade i mediabruset var väldigt nedvärderande gentemot tjejers bloggande (kanske inte så förvånande för alla er som själva bloggar - hur brukar folk reagera när ni berättar det?). Till det här inlägget har jag valt ut några citat ur den 40 sidor långa uppsatsen, så som ni förstår är det inte alls heltäckande eller ger en rättvis bild av hela studien. Uppsatsen i sin helhet kommer att läggas ut på min institutions hemsida den 20:e januari, så att vem som helst kan läsa den. Jag lovar att länka när det är dags!
Här handlar det om mode:
Intervjun ska handla om hur det fungerar att tjäna pengar som bloggare och på nättidningar, men redan i andra stycket beskrivs Emma Svenssons utseende ingående, och hon misstänkliggörs genom beskrivningen av hur hon ”kastar iväg pose efter pose” trots att hon sagt att hon hellre står bakom kameran. Det är inte relevant för artikelns fokus hur många bilder författarinnan har på sin blogg, utan blir snarast ett sätt för artikelförfattaren att förstärka en ytlighetsdiskurs och nedvärdera hennes åsikter.
Det finns också en del positiva bilder av vårt bloggande!
Det finns motbilder till denna dystra diskurs, även om de är relativt få. [...] han refererar till den ”unga mediesociala kvinnan” som ”den nya mediemogulen [som] precis börjat bygga sitt imperium” (Expressen, 10-01-12). Här kodas tjejernas bloggande som något otroligt positivt som ger dem makt och handlingsutrymme, utan att detta blir så skrämmande att det måste hämmas.
I detta avsnitt fokuserade jag på de enskilda ord som användes för att beskriva och ofta förminska tjejers bloggande:
Några exempel på ord som återfinns är: ”småtjejer” (Sydsvenskan, 09-05-09), ”inte bara en sockersöt blogg utan substans också”, ”modern husmor”, ”reklamhora”, ”blogghysterin” (SvD, 10-06-18), ”ofattbart små och söta fjortisar, med för lite kläder och pussmunnar” (Expressen, 09-11-10), ”rosa, gulligt och snällt”, ”platinablonda attackbloggar” (SvD, 09-10-23) ”vulgobloggare” och ”vår tids superstjärnor, den nya tidens Britney Spears” (Expressen, 09-09-04). Många ord och uttryck har en betydelsebärande negativt laddad femininitet, så som ”hora”, ”hysteri” och ”vulgo” (kort för vulgär), medan andra förlitar sig på den inneboende maktlöshet och ogiltigförklarande som ”flickiga” ord kan ha (Fridh & Söderström, 2010, DuPree Begos 1987), genom att ställa flickigheten, ”sockersöt”, mot ett positivt laddat och tungt vägande ord som ”substans”.
Lite teori. Språket är förstås lite annorluna i en akademisk uppsats jämfört med här på bloggen, men det är bara att kommentera och fråga om det är något begrepp som låter helskumt men intressant:
Bloggläsande kodas som feminint på samma sätt som såpatittande och romantikläsande, genom att det knyter an till den diskurs om kvinnlig relationsorientering som finns i vår kultur och skapar ett behov av mer intimitet, vilket är starkt förknippat med kvinnlighet (Modleski, 1987:91). På samma sätt konstrueras bloggar som dålig kultur genom att kvinnor konsumerar dem, snarare än tvärtom (Skeggs & Wood, 2008).
Det här är ett utdrag ur min slutdiskussion, så det här är alltså vad jag kom fram till (typ):
Det är ganska onödigt med bloggar. Jag tycker till och med att min egen blogg suger, skrattar Gina Dirawi. (SvD, 10-10-01)
Detta citat kommer från en intervju med en av Sveriges största unga kvinnliga bloggare, och kommer att visa sig vara en ganska träffade sammanfattning av den diskurs som finns kring tjejers bloggande i Sverige, även om positiva öppningar också framträder.
Detta citat kommer från en intervju med en av Sveriges största unga kvinnliga bloggare, och kommer att visa sig vara en ganska träffade sammanfattning av den diskurs som finns kring tjejers bloggande i Sverige, även om positiva öppningar också framträder.
Som ni märker har jag inte alls fokuserat på feministiska bloggar eller "välskrivna", "ordentliga" bloggar, utan sett till bloggosfären som helhet. Jag vet att min egen typ av blogg är i minoritet i bloggosfären, samt att denna mångfals döljs, något jag givetvis tycker är synd. Däremot är jag inte av åsikten att bara politiska bloggar med en massa text är värdefulla. Jag tycker att småtjejer som skriver om sina liv ska kunna vara stolta över det, och inte få en hel massa skit för att de uttrycker sig på Internet. Vad jag kommer fram till i min uppsats är att bloggande anses vara onödigt just för att det är kvinnligt (tjejigt) kodat. Hur många gånger har ni inte hört någon ösa skit över "fjortisbloggar"? Jag har svårt att tänka mig samma äckel inför ett manligt kodat fenomen:
"Asså hockey fyfan va onödigt. Jag hatar folk som spelar hockey - kan de bara fatta att alla inte gillar sport eller?"
Det är få bloggar som skulle vinna litteraturpriset, men kom inte och säg att de är värdelösa för det. Vi sprider information, uttrycker oss själva, provar olika identitetsuttryck och övar upp vår skrivförmåga. Allt handlar om hur vi benämner aktiviteterna. Vilka ord vi använder, vad de orden är laddade med och vem de associeras med. (Det här är i stort sätt vad begreppet "diskurs" går ut på.) Min önskan är att inte en enda tjej ska behöva skämmas över sitt bloggande eller höra att det är onödigt. Eller i alla fall svara alla stroppiga farbröder och töntiga kamrater med ett iskallt:
För mig är det viktigt. Lev med det.
/Zäta
Alice and I
I gymnasiet fick mina vänner höra att de var lite lika Mona-Lisa eller kanske någon snygg kändis. Jag fick höra att jag liknade småflickor. Lilla My. Guldlock. Dorothy i Trollkarlen från Oz. Alice i Underlandet.
För snart ett år sedan fyllde Moa 20 år och jag har aldrig varit så nöjd med en present. Hon fick en utgåva av Alice i Underlandet illustrerad av Tove Jansson. Hon hade nämn några månader tidigare att det var den finaste utgåvan, men att den var fullständigt omöjlig att få tag i i Sverige. Det hade hon rätt i. Däremot hade ett bibliotek i Nya Zeeland ett exemplar som de sålde. Så en flygtur runt jorden senare (för paketet alltså) anlände en bok med de här vackra illustrationerna:
Behöver jag säga att hennes min när omslagspappret föll av var värd all möda i världen?
Ett par veckor senare hade vi en gemensam 20-årsfest i källaren på en nation (vi fyller bara med en veckas mellanrum). Temat var "Underlandet" och det var fritt att tolka.
Vi hade en taliban som gått under jorden, och en liten Alice förstås. Jag fick bland annat höra att det var fuskatt jag var Alice - jag hade ju inte klätt ut mig!
En helveteshund och två snygga kaniner
Fritzl (ew) och en flicka som inte verkar ha lärt sig det där om godis från främmande män.
I julas fick jag en fin utgåva av Alice i Underlandet. Det finaste var nog ändå dedikationen, skriven av kaninen med hatt här ovanför, tillika min fina sambo Zuni.
Det var jag och Alice upplevt tillsammans. Hittills.
/Zäta
En sockersöt reklamhora uppväxt bland dokusåpor
Så heter min C-uppsats i genusvetenskap. Min numera färdiga, utskrivna och inlämnade C-uppsats! En halv termin och 15 hp senare känns det smått fantastiskt, även om opponering och betygsättning inte skett ännu.
För er som är nya här inne kan jag berätta att jag skrivit om unga tjejers bloggande, både hur det speglas i media och hur några tjejer själva upplever sitt bloggande.
Idag är jag lite för snurrig i huvudet av allt skrivande de senaste dagarna för att förklara exakt vad den handlar om och vad jag kom fram till, men det kommer senare i veckan.
Nu är det snart dags för tentafest med genusfolket!!!
/Zäta
Humorns makt och "rätten" att kränka
Humor och rasism. Det är de ämnen som väcker starkast känslor här på bloggen. Intressant.
För att förtydliga mig lite från föregående inlägg: Herregud jag är inte mot att folk skämtar. Jag är inte mot att folk skämtar om lesbiska. Jag är inte mot att folk skämtar nedsättande om lesbiska. Om det görs på rätt sätt, och den som drog skämtet kan ta en protest utan att börja beskylla allt och alla för att vara humorlösa och politiskt korrumperade, typ.
Folk är olika. Vissa tycker det är fett trevligt att bli skämtad med på grund av sin läggning eller identitet. Vissa tycker att det är hemskt. De allra flesta är någonstans mittemellan och tycker det ena ibland och det andra ibland.
Du får skämta om allt. Men inte ALLTID och ÖVERALLT eller från VILKEN POSITION SOM HELST.
Överallt? På facebook, för att ta ett aktuellt exempel, kan vem som helst i din bekantskapskrets läsa det du skriver. Om du är en medelsvensson med 400 vänner är oddsen är ganska stora att någon kommer känna sig träffad. Dessutom är skrift en lurig kommunikationsväg, där otroligt mycket nyanser och känslor går förlorade.
Alltid? Jag har exempelvis svårt att tänka mig att killen i förra inlägget hade börjat skrika "HOCKEY, BICHES AND BEER" om tjejen som protesterade hade tittat honom i ögonen och med ett uppriktigt tonfall sagt "Jag är lesbisk och just nu kändes det jobbigt när du drev med min identitet, även om det inte var din avsikt." Bakom datorns anonyma skärm är det mycket lättare att fortsätta. Jag förstår att vissa tycker att det är läsarens uppgift att inte ta illa upp, men jag tycker att riktigt grova grejer är skribentens ansvar att se till att de inte missförstås.
Från vilken position som helst? "Oj shit måste jag cencurera mig nu bara för att jag kanske har överkänsliga vänner? Glöm och dröm. Jag måste få vara mig själv." kan jag tänka mig att "skämta-om-allt-alltid"-anhängarna tänker nu. Det här kan tyckas vara en svår balansgång. Det är sant att folk ska få vara sig själva och vara grova och ha "dålig humor", medan vi samtidigt har ett grundlagsskydd som heter hets mot folkgrupp. Men det är faktiskt inte så svårt. Hela humor-debatten ter sig ganska sjuk om vi blottlägger vad det faktiskt handlar om när någon från en makt- eller normposition skämtar om någon i strukturellt underläge:
Min rätt att kränka dig är större än din rätt att vara den du är utan att bli kränkt.
Jag får inte vara mig själv - om jag inte får kränka dig. Jag får bara uttrycka mitt sanna jag när jag kränker dig!
Du utsätter mig för förtryck, när du säger att jag inte får kränka dig.
Jag känner mig så liten, begränsad och konstig när jag inte får utnyttja mitt strukturella överläge gentemot dig.
Fan det suger att inte få utnyttja mina privililegier!
Nu kan det hävdas att humor aldrig kan vara kränkande, eller i alla fall att just mitt skämt inte var kränkande. Det går inte att dra några skarpa linjer här, men säger sig någon ta illa upp får vi respektera det. Vem definierar vad som är kul? Vem säger att det där skämtet får du inte ta illa upp för? Ja, det är knappast dem i underläge, eller hur? Dessutom kan ett skämt vara olämpligt även om det inte sårar en viss person vid en viss tidpunkt, men det är som sagt upp till sällskapet och situationen. Som en kompis sa igår: När Magnus Bettner skämtar om att ge sin tvååriga dotter en fittpiercing är det otroligt tydligt att han gör detta för att driva med könsroller, och det är sjukt provocerande och kul. Men när en person hänvisar till sina lärare som "lesbiska feministfittor" i en fb-konversation är det inte alls lika tydligt, och därmed kanske inte okej. Dessutom, som Chas skriver i en kommentar i förra inlägget, är det en annan sak att ständigt vara utsatt för skämt på grund av ens identitet. Alla borde prova att leva i eller älska någon som befann sig i en från samhällets sida mycket stigmatiserad identitet. Så får vi se hur kul det hundrationde skämtet om dina könsorgan som du har världens komplex för, är den där dagen när du ändå är skitstressad. "Äh, vad överkänslig du är! Har du ingen självdistans?"
Det här innebär förstås inte att killar aldrig får skämta om tjejer eller heterosar om homosar och bin, alla skämt om dessa grupper handlar ju inte heller om makt eller något stigmatiserat, men det är generellt inte samma sak. Det går inte att förolämpa någon genom att säga att de är hetero i ett normativt sammanhang (på queerklubb går det), men senast igår var jag med om att en kille med jagad blick upprört skrek "Nej jag är inte bög, jag är verkligen inte bög!" när någon frågat honom om hans läggning. Jag har aldrig hört någon i försvarsposition skrika "nej jag är inte straight, jag är inte straight för fan!!"
Det beror på att det ena är stigmatiserat (mer eller mindre på olika ställen) och det andra är normen i vårt samhälle. Även folk som inte gör någon som helst skillnad mellan folk med olika läggning måste inse att en större samhällsnorm skapar det ena som önskvärt och det andra som avvikande. Sätt på TV:n för sjutton, heterosexuell monogami is the shit där vi bor.
Detta gör, oavsett hur mycket du älskar homosar eller tror att du behandlar alla lika, att humor kommer få olika utfall beroende från vilken position du talar. Om jag som vit skämtar om en färgade personer får det ett annat utfall än om det omvända sker. Inte för att vi är olika egentligen eller för att jag är rasist, utan för att rasism finns och jag är priviligerad av den. På samma sätt är det två olika saker om ett barn säger "du är ful!" till en vuxen, och om en vuxen säger "du är ful" till ett barn. Den ena parten har makten att definiera situationen, medan den andra parten måste rätta sig efter detta. Det innebär inte att vita personer aldrig kan skämta om färgade människor eller hetreosexuella män om lesbiska kvinnor, men det måste finnas en medvetenhet om de maktstrukturer som ligger bakom. Ibland hugger vi ned strukturerna genom skämt. Ibland förstärker vi dem. Ibland gör vi inget av det och det är okej.
Men det är inte okej att tro att du står över dessa maktstrukturer. Du kan säga "jag behandlar alla lika" hur mycket du vill, det ändrar inte på faktumet att kvinnor inte ens fått rösta i hundra år eller att kvinnor kan kallas madrasser och män hingstar för samma aktivitet.
Strukturerna finns där och du kommer utnyttja dem eller försöka förinta dem. Humor är ett sätt. Frågan är bara hur, när och varför.
Sammanfattning: Människors rätt till att inte bli kränkta står över din vilja att kränka dem. Humor är inget magiskt undantag.
/Zäta
För att förtydliga mig lite från föregående inlägg: Herregud jag är inte mot att folk skämtar. Jag är inte mot att folk skämtar om lesbiska. Jag är inte mot att folk skämtar nedsättande om lesbiska. Om det görs på rätt sätt, och den som drog skämtet kan ta en protest utan att börja beskylla allt och alla för att vara humorlösa och politiskt korrumperade, typ.
Folk är olika. Vissa tycker det är fett trevligt att bli skämtad med på grund av sin läggning eller identitet. Vissa tycker att det är hemskt. De allra flesta är någonstans mittemellan och tycker det ena ibland och det andra ibland.
Du får skämta om allt. Men inte ALLTID och ÖVERALLT eller från VILKEN POSITION SOM HELST.
Överallt? På facebook, för att ta ett aktuellt exempel, kan vem som helst i din bekantskapskrets läsa det du skriver. Om du är en medelsvensson med 400 vänner är oddsen är ganska stora att någon kommer känna sig träffad. Dessutom är skrift en lurig kommunikationsväg, där otroligt mycket nyanser och känslor går förlorade.
Alltid? Jag har exempelvis svårt att tänka mig att killen i förra inlägget hade börjat skrika "HOCKEY, BICHES AND BEER" om tjejen som protesterade hade tittat honom i ögonen och med ett uppriktigt tonfall sagt "Jag är lesbisk och just nu kändes det jobbigt när du drev med min identitet, även om det inte var din avsikt." Bakom datorns anonyma skärm är det mycket lättare att fortsätta. Jag förstår att vissa tycker att det är läsarens uppgift att inte ta illa upp, men jag tycker att riktigt grova grejer är skribentens ansvar att se till att de inte missförstås.
Från vilken position som helst? "Oj shit måste jag cencurera mig nu bara för att jag kanske har överkänsliga vänner? Glöm och dröm. Jag måste få vara mig själv." kan jag tänka mig att "skämta-om-allt-alltid"-anhängarna tänker nu. Det här kan tyckas vara en svår balansgång. Det är sant att folk ska få vara sig själva och vara grova och ha "dålig humor", medan vi samtidigt har ett grundlagsskydd som heter hets mot folkgrupp. Men det är faktiskt inte så svårt. Hela humor-debatten ter sig ganska sjuk om vi blottlägger vad det faktiskt handlar om när någon från en makt- eller normposition skämtar om någon i strukturellt underläge:
Min rätt att kränka dig är större än din rätt att vara den du är utan att bli kränkt.
Jag får inte vara mig själv - om jag inte får kränka dig. Jag får bara uttrycka mitt sanna jag när jag kränker dig!
Du utsätter mig för förtryck, när du säger att jag inte får kränka dig.
Jag känner mig så liten, begränsad och konstig när jag inte får utnyttja mitt strukturella överläge gentemot dig.
Fan det suger att inte få utnyttja mina privililegier!
Nu kan det hävdas att humor aldrig kan vara kränkande, eller i alla fall att just mitt skämt inte var kränkande. Det går inte att dra några skarpa linjer här, men säger sig någon ta illa upp får vi respektera det. Vem definierar vad som är kul? Vem säger att det där skämtet får du inte ta illa upp för? Ja, det är knappast dem i underläge, eller hur? Dessutom kan ett skämt vara olämpligt även om det inte sårar en viss person vid en viss tidpunkt, men det är som sagt upp till sällskapet och situationen. Som en kompis sa igår: När Magnus Bettner skämtar om att ge sin tvååriga dotter en fittpiercing är det otroligt tydligt att han gör detta för att driva med könsroller, och det är sjukt provocerande och kul. Men när en person hänvisar till sina lärare som "lesbiska feministfittor" i en fb-konversation är det inte alls lika tydligt, och därmed kanske inte okej. Dessutom, som Chas skriver i en kommentar i förra inlägget, är det en annan sak att ständigt vara utsatt för skämt på grund av ens identitet. Alla borde prova att leva i eller älska någon som befann sig i en från samhällets sida mycket stigmatiserad identitet. Så får vi se hur kul det hundrationde skämtet om dina könsorgan som du har världens komplex för, är den där dagen när du ändå är skitstressad. "Äh, vad överkänslig du är! Har du ingen självdistans?"
Det här innebär förstås inte att killar aldrig får skämta om tjejer eller heterosar om homosar och bin, alla skämt om dessa grupper handlar ju inte heller om makt eller något stigmatiserat, men det är generellt inte samma sak. Det går inte att förolämpa någon genom att säga att de är hetero i ett normativt sammanhang (på queerklubb går det), men senast igår var jag med om att en kille med jagad blick upprört skrek "Nej jag är inte bög, jag är verkligen inte bög!" när någon frågat honom om hans läggning. Jag har aldrig hört någon i försvarsposition skrika "nej jag är inte straight, jag är inte straight för fan!!"
Det beror på att det ena är stigmatiserat (mer eller mindre på olika ställen) och det andra är normen i vårt samhälle. Även folk som inte gör någon som helst skillnad mellan folk med olika läggning måste inse att en större samhällsnorm skapar det ena som önskvärt och det andra som avvikande. Sätt på TV:n för sjutton, heterosexuell monogami is the shit där vi bor.
Detta gör, oavsett hur mycket du älskar homosar eller tror att du behandlar alla lika, att humor kommer få olika utfall beroende från vilken position du talar. Om jag som vit skämtar om en färgade personer får det ett annat utfall än om det omvända sker. Inte för att vi är olika egentligen eller för att jag är rasist, utan för att rasism finns och jag är priviligerad av den. På samma sätt är det två olika saker om ett barn säger "du är ful!" till en vuxen, och om en vuxen säger "du är ful" till ett barn. Den ena parten har makten att definiera situationen, medan den andra parten måste rätta sig efter detta. Det innebär inte att vita personer aldrig kan skämta om färgade människor eller hetreosexuella män om lesbiska kvinnor, men det måste finnas en medvetenhet om de maktstrukturer som ligger bakom. Ibland hugger vi ned strukturerna genom skämt. Ibland förstärker vi dem. Ibland gör vi inget av det och det är okej.
Men det är inte okej att tro att du står över dessa maktstrukturer. Du kan säga "jag behandlar alla lika" hur mycket du vill, det ändrar inte på faktumet att kvinnor inte ens fått rösta i hundra år eller att kvinnor kan kallas madrasser och män hingstar för samma aktivitet.
Strukturerna finns där och du kommer utnyttja dem eller försöka förinta dem. Humor är ett sätt. Frågan är bara hur, när och varför.
Sammanfattning: Människors rätt till att inte bli kränkta står över din vilja att kränka dem. Humor är inget magiskt undantag.
/Zäta
3 antifeministiska argument och hur du tacklar dem
När du har haft illräckligt många feministiska diskussioner med folk som har NOLL insikt i maktstrukturer och egna privilegier börjar det utkristallisera sig ett mönster. Jag tänkte gå igenom de olika stegen, med illustrativa diskussioner tagna direkt från dagens facebook-skörd, så att ni slipper falla i fällorna lika hårt som jag gjorde i början.
Facebooks själva konstruktion verkar inbjuda till politiska diskussioner som går överstyr. Människor som känner varann lite grann diskuterar genom en anonym dataskärm där sårade blickar och skämtsamma tonfall går förlorade, men raljerandet och elakheterna frodas fritt. Att argumentera där är en konst för sig, och att känna sin fiende är alltid ett steg på vägen.
Jag har identifierat tre huvudpunkter som antifeministiska argument nästan alltid stödjer sig på:
1. Det var bara ett skämt!
Detta är alltid första försvarspositionen mot kritik. Du är överkänslig. Jäkla feminister utan humor. Blaha blaha.
Tackla situationen: Identifiera vad som händer och välj en motstrategi.
Säg att du blev uppriktigt sårad/illa till mods, om det är sant (svårt att argumentera mot).
Säg att det inte går att rättfärdiga vad som helt med att det är ett skämt - saken hen sa kan fortfarande vara sårande/kränkande/förstärka hemska stereotyper. I skrift märks inte tonfall, så där måste du vara övertydlig om du vill att folk ska förstå dina intentioner, men alla skämt är som sagt inte okej ändå.
Vänd på situationen och fråga personen hur kul det vore om folk använde hans identitet som förolämpning hit och dit. Funkar inte på heteromän, för deras identitet är den mest hyllade i vårt samhälle, så de skulle bara svara "det vore hel okej!" De kan liksom inte leva sig in i hur det är att leva ett liv inom en grupp som är stigmatiserad på ett eller annat sätt. Däremot har alla människor något ickenormativt som kan tas upp, men det beror förstås på situation.
Nedan är ett exempel på hur någon utnyttjar rådande maktstrukturer för att förolämpa någon som gjort livet surt för honom själv. Han som skriver statusen vill uppenbarligen inte skria en genusfråga i sin hemtenta - ett helt okej om än trångsynt ställningstagande - men på grund av detta förolämpar han sina lärare genom att skriva att de är lesbiska. Nu har det gått överstyr.
När en person protesterar kommer försvar nr 1: Det var bara ett skämt! Han raffinerar också sin ståndpunkt genom att hävda att det är politiskt - och därmed viktigt - att få förolämpa lesbiska. Som ni ser väljer hon som protesterat tacklings-strategi nr två - allt är inte alltid okej för att det är skämt.
Här kommer ofta en diskussion om vad som är okej att skämta om eller inte, försök att avleda den och fokusera på förolämpningen om du inte pallar. Annars kan du ha en liten utläggning, typ såhär:
2. Jag är för jämställdhet!
När du har sågat personens försök till skämt-bortförklaring kommer ofta försvar nummer två: Asså jag är såklart för jämställdhet, MEN..
Tackla situationen: Säg att det krävs att en person visar att hen är för jämställdhet, inte bara säger det. Om någon är ett sexistiskt svin 90% av tiden, duger det inte att hålla en redovisning om kvinnokampen i Uganda och säga att "det är ju så här jag tycker egentligen." Folk behöver inte leva som de lär till hundra procent, men någon slags överensstämmelse ska det finnas för att de ska vara trovärdiga.
Förklara hur det personen just sa går stick i stäv med hens "jämställdhetssträvan"
Förklara vad jämställdhet innebär. "Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter" innebär samma rätt att få vara sig själv utan att bli kränkt eller bli använd som förolämpning, inte bara lika lön.
3. Vafan är det bättre om kvinnorna tar över eller?
Sista utvägen är ofta vad jag brukar kalla "jorden-går-under-argumentet." I hbtq-frågor brukar det handla om att mänskligheten skulle dö ut om alla blev homos, i feministiska sammanhang brukar vinkeln vara att kvinnorna ska ta över världen.
Tackla situationen:
Påpeka att personen uppenbarligen är medveten om att männen har makten idag, om hen menar att det omvända vore att kvinnorna hade makten. Då kan du hävda att ni i alla fall har en gemensam grund att stå på.
Säg att målet är "lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter" i realiteten, inte bara i lagtext, och att det inte har något med kvinnors maktfullkomlighet att göra.
Om du pratar med en man, säg: JA, ni kommer få mindre makt om vi får mer makt, det funkar så. Det innebär dock inte att vi kommer få ALL makt, bara lite till. Rättvisa kallas det.
När allt ändå skiter sig
Dessa knep funkar tyvärr inte alltid. Ibland är folk så trångsynta, ointresserade och blinda för sina egna privilegier att budskapet inte kan nå fram, oavsett hur bra du är. Det kan vara att de har en förförståelse av tjejer som ovärda att verkligen lyssna på, eller är så övertygade om individualismens fantastiska frihet att de omöjligt kan se hur annorlunda det är faktiskt är för individer av olika grupper.
Tecken på att budskapet inte går in är att personen använder sig av tolkningsföreträde, som visas nedan när han som startade diskussionen bara bestämmer att den är slut (tänka sig, han gav sig själv sista ordet!). Ett annat dåligt tecken, som visserligen ofta tittar fram ofta och kan övervinnas, precis som tolkningsföreträdet, är ogiltigförklarande. Det finns både i bilden ovan när en kille skriver "TLDR" (to long didn't read) och nedan där personen i fråga vill få hela situationen att likna ett skämt.
Tackla situationen: Inse att alla slag inte kan vinnas, och var stolt över att du vågade protestera. Ofta får sig folk som inte är delaktiga utan bara läser diskussionen en tankeställare ändå.
Sök stöd hos någon likasinnad som kan skratta och gråta med dig. Ibland räcker det med att tänka på hur en person skulle reagera. En av mina vänner brukar säga att hon bara vill skicka alla sexistiska nyheter hon ser till mig så jag kan såga dem. Dylika tankar är ganska tillfredställande.
Garva lite åt hur enfaldigt det trots allt är att hävda sin politiska rättighet i sexistiska skämt av typen "slynor visar tuttarna i köket" och tänk på att att alla vettiga människor måste inse vem som gick vinnande ur en diskussionen som slutade sådär. Jag menar förlåt, men hur kan någon tro att dylika där skämt är smickrande för dem själva?
Lycka till!
/Zäta
Kort men intensiv verklighetsflykt
Den här bilden har väldigt lite med midvinter och uppsats-skrivande att göra.
Den handlar istället om två nästan 17-åringar som åkte utomlands för första gången ensamma och hade ett äventyr. Egentligen var det väl sådant två flickor kan förvänta sig av tio dagar i Skottland - regn, vackra vyer, mysiga caféer, grandiosa slott, fin dialekt, tappa bort sig och en och annan galen pubrunda som slutade i kyssar - men det kändes som så mycket mer.
Livet, tror jag.
Åh, vad vi levde de där sommardagarna.
/Zäta
Den handlar istället om två nästan 17-åringar som åkte utomlands för första gången ensamma och hade ett äventyr. Egentligen var det väl sådant två flickor kan förvänta sig av tio dagar i Skottland - regn, vackra vyer, mysiga caféer, grandiosa slott, fin dialekt, tappa bort sig och en och annan galen pubrunda som slutade i kyssar - men det kändes som så mycket mer.
Livet, tror jag.
Åh, vad vi levde de där sommardagarna.
/Zäta
Öppet brev till Blondinbella
Hej Isabella!
Vid en första anblick skulle nog många tycka att vi var varandras motsatser. Du vet, engagerad feminist med nördiga drag vs. en blonderad Stureplansbrutta. Nu är det ju inte riktigt sant, för varken du eller jag är en stereotyp, utan verkliga personer. Folk verkar ha väldigt svårt att förstå det. I min C-uppsats på universitetet skriver jag om unga tjejers bloggande, om hur media speglar det och om hur några tjejer själva ser på sitt och andras bloggande. En artikel jag har granskat börjar såhär:
Du kanske inte gillar det. Du kanske tycker det är fånigt eller irrelevant. Ändå måste du inse det: Blondinbellas blogg om mode och vardagsliv lockar en miljonpublik varje månad.
Jag tycker det är oändligt trist att unga tjejers liv direkt ska kopplas ihop med irrelevans och onödighet. Och jag tror att du tycker samma sak. Du har ju trots allt skrivit en bok som ska peppa tjejers självförtroende - något jag verkligen sympatiserar med.
Något jag däremot inte sympatiserar med är dina politiska åsikter. Jag hoppas att du med tiden kommer bli mindre blind för dina egna privilegier och inse att tjejer inte kan "ta för sig" hur som helst i värld fylld av maktstrukturer som missgynnar och förlöjligar oss när vi försöker.
Jag menar, har du inte märkt det? Hur kan du fortsätta hävda feminismens onödighet när du själv är ett av bästa samtida exemplen på hur manliga mallar och privilegier ogiltigförklarar tjejers ansträngningar? Du är uppenbarligen målmedveten och smart, men vilken bild har allmänheten av dig? Bimbo. Varför då? Jo, för att bimos är ofarliga, medan smarta tjejer är ett verkligt hot mot männens makt. Det handlar inte om jantelagen som du verkar tro, det handlar om könsmaktsordningen, där manligt och kvinnligt särskiljs och det kvinnliga nedvärderas.
Jag har läst att du inte vill kalla dig feminist för att du tycker att det har en dålig klang. Kom igen! Du om någon borde väl inse att ett varumärke - namn - kan vända inrikting och laddas med nya, positiva betydelser.
Jag har spenderat otaliga efterfester och lunchdiskussioner med att försvara dig. Inte för att jag tycker att du har en fantastisk blogg eller särskilt bra åsikter, nej inte ens för att du är smart och målmedveten, utan enbart för att det är otroligt orättvist att du och ditt bloggande ska användas som ett skällsord - bara för att du är en tjej som blivit framgångsrik på sin tjejighet. Det skulle vara fint om du insåg att vi feminister inte är dina fiender - i alla fall inte den här feministen - utan bara är folk som har förstått vilka processer som ligger bakom förtryck och stigmatisering av det kvinnliga, samt vill ändra på skiten.
Jag skulle önska att du spenderade en efterfest eller lunchrast med att försvara en jämnårig tjej som kanske vid en första anblick verkar vara din motsats och vars starka åsikter du inte alls håller med om, eftersom folk verkar använda hennes tjejighet som ett skällsord. Det är en mycket intressant upplevelse, som kanske inte kommer ge dig några insikter av religiösa mått, men garanterat kommer lära dig ett och annat om respekt och den enorma variation som vi tjejer bär på - samtidigt som vi alla lever under samma förtryck.
Lycka till med framtidsplanerna!
/Sofia "Zäta" Zettermark, 20 år
http://zettermark.blogg.se
Vid en första anblick skulle nog många tycka att vi var varandras motsatser. Du vet, engagerad feminist med nördiga drag vs. en blonderad Stureplansbrutta. Nu är det ju inte riktigt sant, för varken du eller jag är en stereotyp, utan verkliga personer. Folk verkar ha väldigt svårt att förstå det. I min C-uppsats på universitetet skriver jag om unga tjejers bloggande, om hur media speglar det och om hur några tjejer själva ser på sitt och andras bloggande. En artikel jag har granskat börjar såhär:
Du kanske inte gillar det. Du kanske tycker det är fånigt eller irrelevant. Ändå måste du inse det: Blondinbellas blogg om mode och vardagsliv lockar en miljonpublik varje månad.
Jag tycker det är oändligt trist att unga tjejers liv direkt ska kopplas ihop med irrelevans och onödighet. Och jag tror att du tycker samma sak. Du har ju trots allt skrivit en bok som ska peppa tjejers självförtroende - något jag verkligen sympatiserar med.
Något jag däremot inte sympatiserar med är dina politiska åsikter. Jag hoppas att du med tiden kommer bli mindre blind för dina egna privilegier och inse att tjejer inte kan "ta för sig" hur som helst i värld fylld av maktstrukturer som missgynnar och förlöjligar oss när vi försöker.
Jag menar, har du inte märkt det? Hur kan du fortsätta hävda feminismens onödighet när du själv är ett av bästa samtida exemplen på hur manliga mallar och privilegier ogiltigförklarar tjejers ansträngningar? Du är uppenbarligen målmedveten och smart, men vilken bild har allmänheten av dig? Bimbo. Varför då? Jo, för att bimos är ofarliga, medan smarta tjejer är ett verkligt hot mot männens makt. Det handlar inte om jantelagen som du verkar tro, det handlar om könsmaktsordningen, där manligt och kvinnligt särskiljs och det kvinnliga nedvärderas.
Jag har läst att du inte vill kalla dig feminist för att du tycker att det har en dålig klang. Kom igen! Du om någon borde väl inse att ett varumärke - namn - kan vända inrikting och laddas med nya, positiva betydelser.
Jag har spenderat otaliga efterfester och lunchdiskussioner med att försvara dig. Inte för att jag tycker att du har en fantastisk blogg eller särskilt bra åsikter, nej inte ens för att du är smart och målmedveten, utan enbart för att det är otroligt orättvist att du och ditt bloggande ska användas som ett skällsord - bara för att du är en tjej som blivit framgångsrik på sin tjejighet. Det skulle vara fint om du insåg att vi feminister inte är dina fiender - i alla fall inte den här feministen - utan bara är folk som har förstått vilka processer som ligger bakom förtryck och stigmatisering av det kvinnliga, samt vill ändra på skiten.
Jag skulle önska att du spenderade en efterfest eller lunchrast med att försvara en jämnårig tjej som kanske vid en första anblick verkar vara din motsats och vars starka åsikter du inte alls håller med om, eftersom folk verkar använda hennes tjejighet som ett skällsord. Det är en mycket intressant upplevelse, som kanske inte kommer ge dig några insikter av religiösa mått, men garanterat kommer lära dig ett och annat om respekt och den enorma variation som vi tjejer bär på - samtidigt som vi alla lever under samma förtryck.
Lycka till med framtidsplanerna!
/Sofia "Zäta" Zettermark, 20 år
http://zettermark.blogg.se
Mitt välplanerade liv (OBS! Ironi)
Upptakt:
31/12 Kabrak-nyårsfest på bästa sätt
1-2/1 Kabrak-bakis-diskbergs-trötthet-elände på sämsta sätt (välförtjänt dock)
1/3 Jobb (eh fortfarande trött!)
Galenskap:
6/1 Deadline för inlämning av C-uppsats till handledare för kommentarer
10/1 DEADLINE för min C-uppsats i Genusvetenskap, 15 hp
11/1 Registrering på juristprogrammet + första lektionen på detsamma
13/1 Opponering på C-uppsats
14/1 Inlämning av arkivexemplar av C-uppsats (den helt färdiga versionen efter opponering)
15/1 Inspark för juristprogrammet startar
17/1 Undervisningen på juristprogrammet startar
Svallvågor:
19-27/1 Insparken på jurist förtsätter
24-31/1 Jag flyttar
6-14/2 Moa, mamma och jag fyller år
17/2 Moa åker till Kina
Ja, nu är det ju inte jag som planerat det mesta, utan Uppsala universitet. (Tack.) Well, jag kommer i alla fall vara tillräckligt slut där i slutet av februari för att döva lite av den saknad som Moa kommer lämna.
/Zäta
31/12 Kabrak-nyårsfest på bästa sätt
1-2/1 Kabrak-bakis-diskbergs-trötthet-elände på sämsta sätt (välförtjänt dock)
1/3 Jobb (eh fortfarande trött!)
Galenskap:
6/1 Deadline för inlämning av C-uppsats till handledare för kommentarer
10/1 DEADLINE för min C-uppsats i Genusvetenskap, 15 hp
11/1 Registrering på juristprogrammet + första lektionen på detsamma
13/1 Opponering på C-uppsats
14/1 Inlämning av arkivexemplar av C-uppsats (den helt färdiga versionen efter opponering)
15/1 Inspark för juristprogrammet startar
17/1 Undervisningen på juristprogrammet startar
Svallvågor:
19-27/1 Insparken på jurist förtsätter
24-31/1 Jag flyttar
6-14/2 Moa, mamma och jag fyller år
17/2 Moa åker till Kina
Ja, nu är det ju inte jag som planerat det mesta, utan Uppsala universitet. (Tack.) Well, jag kommer i alla fall vara tillräckligt slut där i slutet av februari för att döva lite av den saknad som Moa kommer lämna.
/Zäta
Gott nytt 2011!
Åh, wow. Jag börjar så smått hämta mig efter den 14 timmar långa festen igår (eller mest idag blir det ju), som innehöll allt från hemlagat potatismos till sjövild discodans, intressanta raggningsrepliker och vals i korridorköket.
För en gångs skull levde nyårskvällen upp till alla de där jobbiga förväntningarna som ligger på den och mer än så. Det var en helt fantabulös kväll, helt enkelt.
Tack alla festglada vänner och anonyma dansgolvsröjare för en underbar kväll och natt och morgon och förmiddag!
/Zäta
