Jag skriver inte särskilt ofta om den internationella kvinnokampen, främst eftersom jag inte är ordentligt insatt, men också för att det så lätt blir fel. Jag är helsvensk på alla tänkbara sätt och har ingen erfarenhet av de förtryck och unika situationer som finns i andra länder eller som är kopplade till ras och etnicitet. Inte för att jag är av den övertygelsen att enbart personer från en viss grupp får tala för den gruppen, men det kan bli alldeles för mycket "stackars dom och se hur långt vi kommit" och inte något fruktbart alls. Jag skulle kunna skriva om det svåra begreppet intersektionalitet någon dag - hur olika maktordningar går in i och påverkar varandra, men då behöver jag lite mer tid och eftertanke först.

Hur som helst, att det inte är mitt huvudsakliga fokus betyder inte att jag inte vet att kvinnokamp och feminism existerar i andra länder. Igår såg jag en jättebra dokumentär om kvinnors situation i Afghanistan. Det som var intressant, annorlunda och skitbra ur ett feministiskt perpektiv med just den här dokumentären var att det inte var en medelålders västerlänsk snubbe som åkte ner och studerade kvinnorna "där borta" (det luktar lite illa av kolonialism) utan en 21-årig brittisk tjej som flydde från Afghanistan med sin familj som 6-åring och nu var på återbesök. Hon måste ha fått en sjuk sponsring som kunde åka runt kvinnofängelser, sjukhus och olika delar av landet för att se hur kvinnors situationer såg ut. Jag tycker att dokumentären verkligen visade ett spektrum av olika livsöden och inte gjorde det allt för vanliga misstaget att spela på schablonbilder om förtryckta kvinnor i slöja.

Även om de var förtryckta, många av dem. Sjukt. En 15-årig tjej hade blivit bortgift som 12-åring, misshandlad och ignorerad så till den milda grad att hon försökte ta sitt liv genom att sätta eld på sig själv. En annan satt i fängelse för att ha flytt hemifrån när hennes pappa ville gifta bort henne med en 60-åring. Se dokumentären här!

/Zäta