Ett politiskt sexkontrakt
Det personliga är politiskt! Så löd andra vågens radikalfeministers kampfras, och det handlade om att samhället inte kunde blunda för det förtryck som pågår i våra hem. Första vågens feminism handlade om att ge kvinnor tillträde till arbetsmarknad och politik - den offentliga sfären, medan andra vågen handlade just om det personliga: Sex och porr, preventivmedel, maktrelationer mellan äkta makar och par, det obetalda hemarbetet.
Idag är det här en integrerad del av samhällsdebatten. Det är inte särskilt tabubelagt att snacka sex eller p-piller, men det finns fortfarande områden där det patriarkala samhället inte gärna öppnar för feministiska blickar. Ett av dessa är kärleksrelationer. Många missförhållanden som finns i nära heterorelationer beror på strukturella problem, så som hela killen-måste-komma-men-inte-jag-grejen som jag talat om tidigare. Det bottnar inte i varje sig hormonhalter eller egoistiska individer, utan i att det finns strukturer som uppmuntrar killar att ta för sig sexuellt och tjejer att tänka på andras behov. Självklart finns det problem som beror på individer och som även förekommer i samkönade relationer, men just när det är ett heteroförhållande blir det speciellt eftersom parterna kommer att påverkas av det ojämlika samhälle vi lever i och delvis integrera det i sin relation. Vi har liksom så olika utgångsläge som tjejer och killar, och det känns ofta alltför obekvämt att rucka på strukturerna.
En kompis till mig, som också är feminist, berättade om hur otroligt jobbigt det var när hon flyttade in till sin pojkvän och hans killkompis: Hon var hela tiden på helspänn eftersom hon redan innan hade bestämt sig för att hon absolut inte skulle göra mer hemarbete än killarna. Hon vägrade tjata om det var odiskat och hon räknade antal städtimmar. Det här ledde förstås till att hon själv fick lida mest. Killarna brydde sig genuint inte om disken stod i några dagar, medan hon tyckte att det var skitäckligt. Hon kunde heller inte slappna av och bara vara, för att hon vägrade hamna i "kvinnofällan", medan killarna inte ägnade en tanke åt uppdelning av hemarbete.
Antingen kunde hon diskret ta på sig lite mer av hemarbetet än killarna, få jobba lite mer men få en lugnare tillvaro, eller så kunde hon hävda sin rätt att bara göra en tredjedel av arbetet, behöva oroa sig hela tiden men jobba mindre. Oavsett alternativ ligger dock ansvaret på henne. Och oavsett alternativ förlorar hon på det. Inte för att hon bor med elaka killar. Inte för att hon är extra dålig på att diska. Utan för att vi lever under strukturer som normaliserar ett kvinnligt ansvarstagande för hemmet och gör snedfördelningen av arbete till normalnivån. Det bara när vi granskar verkligheten med feministiska glasögon som dessa strukturella orättvisor framträder. Innan dess verkar det bara vara slumpvisa företeelser i enskilda förhållanden. Och poängen är ju att vi inte ska nöja oss med en snedvriden normalnivå, vi ska ha en rättvis normalnivå, och sen kan vi snacka humanism istället för feminism, som så många verkar hävda är lösningen.
Vad har då ett sexkontrakt att göra med feminism och ojämlika förhållanden? Jo, för att det alltid är bra att diskutera reglerna för ett förhållande. Förgivettagna sanningar bär ofta på ojämlikhet, medan när vi drar fram saker i ljuset och granskar dem så blir deras rimlighet mycket synligare. Varför skulle ett förhållande vara likställt med sexuell ensamrätt? Varför är det okej att hångla med tjejkompisar men inte med killkompisar? Vad är skillnaden på en kk och en flirt och en partner? Vem är mest beroende av den andra och varför? Har det med makt, strukturer, genuina känslor, vana, nyfikenhet, skuld, samhälle och kontext, eller någon slags blandning att göra? Det spelar ingen som helst roll om folk kommer fram till att de vill ha ett helt slutet monogamt förhållande utan kompispussar eller ett polyförhållande med en massa pojk-och flickvänner, så länge de faktiskt har tänkt igenom varför de har dessa regler (och är ärliga så att ingen blir sårad). Sexkontraktet är en bra start på både roliga diskussioner och ett lite mera jämställt samhälle. Det personliga är politiskt!
/Zäta
PS. Om du är mer nyfiken på hur det går till när unga jämställda par i Sverige skapar ojämställdhet kan du läsa Det kallas kärlek av Carin Holmberg.
A, som vanligt ba: huvudet på spiken! I fucking love you.
En gång i tiden delade jag lägenhet med två killkompisar. Vi trivdes bra ihop, men naturligtvis kröp det långsamt fram att jag någonstans skulle ta reda på deras skit och vara någon slags morsa när det kom till tvätt, mat, disk och städ. De förstod inte alls när jag påpekade att jag inte ville diska deras femton veckor gamla äckliga mögliga matlådor; om jag tyckte det var äckligt kunde väl jag ta hand om det? Jag slutade spola efter mig på toa och råkade glömma använda tamponger i handfatet. Tyckte de att det var äckligt kunde väl de hand om det? Då fortstod de. Nästan. Eller, de började diska i alla fall.
Haha! Fan va rätt Nestor! :D
Fast det måste inte nödvändigtvis vara så att killarna förväntar sig att tjejen ska städa efter dem. Det kan också vara så att killarna bryr sig mindre om att det är skitigt. Jag har träffat jätteprydliga killar och stökiga tjejer, men ofta är det så att man städar ungefär så mycket som man själv tycker är nödvändigt, och tjejer är oftast mer uppfostrade till prydlighet än killar. Sist jag bodde på korridor bodde jag med en jättestökig kille och en jätteprydlig. Den prydliga led verkligen. Men jag tror inte den stökiga förväntade sig att den prydliga skulle städa efter honom. Han hade bara inga problem med att leva i kaos.
Jag tycker att din blogg skitbra! Men det är synd att du upprepar myter om första och andra vågens feminism. Patriarkal (och i viss mån även akademisk) historieskrivning har suddat ut de förstas kamp mot mäns sexualiserade våld och de andras kamp för tillträde till arbetsmarknaden (6 timmars arbetsdag, dagis åt alla, etc). Feministisk aktivism har alltid, genom historien, jobbat med ALLT kvinnoförtryck.
Maria: Ja det är klart att de har, det var kanske en onödig generalisering, men inlägget handlade inte direkt om feminismens historia och jag kan inte fördjupa mig i allt hela tiden.
Jag tycker att det är en bra idé med relations- eller sexkontrakt. Prata om hur man ska ha det, inte låta allt det "känsliga" vara underförstått.
Jag bloggade på det temat häromdagen:
http://lustochliv.blogspot.com/2011/03/otrohetssajter-men-prata-om-det.html
Det där med att det är mer okej för en tjej i ett förhållande att kyssa tjejkompisar än det är för en kille att göra dito, verkar ha en hel del att göra med att killar ofta anser det lite sexigt med bisexuella eller bi-curious tjejer. Det är lite som att jag aldrig fått skit för att jag är bisexuell. För det är ju spännande & sexigt. Hade jag varit flata hade det varit svårare, hade jag varit bög ännu värre före killar som kramas är inte riktigt okej i allas värld. Med det ville jag ha sagt att jag kan förstå den gränsdragningen i förhållanden, även om jag inte sympatiserar med den.
Sedan tycker jag att alla får göra sin egen gränsdragning för otrohet, men då gäller ju att båda är överens om det. Blir något skrämd när folk kallt antar att den andra parten bah ska fatta vad man anser innan man ens sagt det. Jag vill inte att min pojkvän ska kolla på porr & skulle finna det vara otrohet om han trots vetskapen om det gjorde det (min definition av otrohet sträcker sig överhuvudtaget längre än till bara sex & kärlek), men innan han visste om min syn på saken kan jag inte förvänta mig att han ska veta det. Därför anser jag heller inte att jag hade någon rätt att bli sur på honom då. Jag tog helt enkelt diskussionen om vad jag anser om porr i förhållandet & så resonerade vi oss fram till en lösning som passade båda.
Jag skulle för övrigt inte orka gå omkring & räkna städtimmar etc. Jag nöjer mig med att jag & min pojkvän från första början diskuterat saken, samt att vi turas om att göra saker. Ibland gör han lite mer än jag, ibland gör jag lite mer än han. Han gör saker jag inte gillar & jag gör då saker han inte gillar. Det passar oss båda utmärkt. Eftersom jag är hemma mer än honom tycker jag också att det faller sig naturligt att jag, de dagar jag har mental ork (sjukskriven p.g.a. posttraumatiskt stressyndrom & social fobi bl.a..) gör mer än honom.
Jag tror att många skulle tjäna på att prata med varandra redan från början, istället för att förvänta sig att den andra parten ska veta vad som gäller, hur självklart man än finner det vara. Sen vill jag tillägga att det känns så himla skönt att ha träffat en kille som faktiskt ÄLSKAR att göra det skönt för mig, även om han inte alltid kommer, och som uppskattar att jag säger hur jag vill ha det istället för att skrämmas iväg av min sexuella frispråkighet. Mitt ex verkade mest tycka det var jobbigt att tillfredsställa mig...
jag instämmer med candy! min pojkvän har nyligen flyttat in hos mig och det första vi gjorde var att bestämma regler för hur allt ska gå till. att vi turas om att laga mat och diska, och att vi har en städ-dag i veckan då vi båda städar hela lägenheten. det fungerar jättebra och han accepterar att jag föredrar ordning framför kaos och vi hjälps åt. "killen-måste-komma-men-inte-jag-grejen" känner jag inte igen och har aldrig varit med om. min pojkvän tycker att det är mycket roligare att koncentrera sig på mig och slutar aldrig förrän jag kommit!
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
