När jag kommer ut, vanliga reaktioner och att hantera dem
Bra skrivet!
Jag har tänkt lite på det, just hur jag reagerar då jag får höra att någon är hbtq eller så. Och ibland blir jag lite förvånad då jag får höra det (heteronormativiteten som spökar, och SHIT vad jag jobbat och jobbar för att få bort den), något som i ärlighetens namn var vanligare förr än vad det är nu. Det är verkligen sjukt pinsamt då det händer, även om det aldrig blivit mer reaktion än "jaha, okej, nice".
Du har inga bra tips för hur en kan snabba på den här processen att få bort heteronormativiteten ur reflexerna?
Jag känner att det blir mindre och mindre hela tiden, men det är jobbigt att det tar tid, även om det är borta ur de mer aktiva kognitiva processerna..
Så roligt att läsa att de flesta reagerar så positivt! Också väldigt häftigt av både dig och Moa att vara så öppna om det. Det behövs verkligen! Precis som Warren sa i en video där han berättade varför han var öppet transsexuell så är det super viktigt att folk runt om kring får en relation till könsöverskridande och transsexualism, så att fördomar kan utrotas och förståelsen och acceptansen kan växa. Om fler människor känner någon som är trans så kanske de även tar en argumentation för det någon gång och kanske hjälper det även andra att förstå.
Åh, att läsa om sånt här gör mig verkligen så himla glad!!! Av att döma från YT så finns det väldigt mycket negativt och många fördomar i USA och att höra dig prata om övervägande positiva (om än ibland smått korkade) reaktioner gör mig så glad över att bo i ett land som Sverige och att vara född i just den här generationen. Haha, nog lovsjungande nu ;)
All lycka till er och kom ihåg att ni är awesome båda två!
Bra inlägg! Inte för att jag kommit ut men när tagit upp dessa slags ämnen för diskussion med äldre delar av min familj har jag fått blandade svar - av samma person. I stil med "ja, två killar som är tillsammans är helt okej, men inte två lesbiska. och en man född i kvinnokropp som vill operera sig är helt okej, men motsatsen är verkligen inte acceptabel". Mitt svar: "!!!????"
Jag brukar skoja om att jag är först i världen med att komma ut som hetero, och jag tycker fortfarande att det är en stor grej att folk får veta att jag har flickvän (som jag förstås inte skäms för o.s.v.). Kanske är det för att jag tidigare har slagit så hårt på asexualitetstrumman, kanske är det för, tja jag vet inte, att jag är obekväm med alla förväntningar folk har på heteroförhållanden.
Det vore intressant att samla in olika utkommandeberättelser på alla möjliga nivåer (jag kommer också ofta ut som kommunist, genusvetare, nykterist, vegan o.s.v., och det är liknande men inte likadant för alla delarna) och försöka fundera runt hur och varför det fungerar: varför man känner som man gör o.s.v.
Men, Sofia: jag blir lite fundersam på det du skriver under den första reaktionen om vår generations post-kategori-tänk. Min första tanke är att jag tror att det förstås kan vara sant för din och i någon mån min bekantskapskrets (akademiker, medelklass, feminister…), men förmodligen inte för våran generation (men jag vet inte!). Min andra tanke är att jag inte ens är säker på att det vore bra om det VAR sant. För mig låter det mest som en radikalindividualistisk mardröm.
Vad snabbt du svarade! Tack!
(Hoppas det inte var därför ni inte var på Wilde, ni var ju med på fb-listan... oops, nu låter jag som stalker igen, det är jag inte, råkade bara se det.)
Ja, mina föräldrar kommer kanske förstå om ett par år, och min flickväns föräldrar... kanske också, för henne gäller det nog att ta en liten paus på att hålla kontakt och lita på att de kommer förstå nån gång. Ingen av oss har syskon, jag tror inte våra föräldrar vill säga upp kontakten helt.
Jag är tyvärr lite kategori 2, men försöker att inte visa det. Och nej, jag frågar inga dumheter.
Det finns också folk som är nyfikna men inte 100% positiva, som tycker det är något konstigt och frågar saker som "har hon en kuk?!" (lyckligtvis mig, inte henne direkt). Sen så träffar jag ofta folk som helt enkelt inte fattar om jag inte säger något så fel som "en kille som vill vara tjej", men det har jag hittills vägrat säga. Borde kanske börja säga "en tjej som är född med kuk" eller något. Och hur många gånger behöver jag säga "hon" och berätta om min FLICKvän innan någon fattar utan att fråga vilket pronomen han ska använda...? Ja, de flesta som är så där dumma är killar, och vår generation, dessutom akademiker och medelklass (förra kommentar).
Jag är lite förvånad över att du har så positiva erfarenheter av öppenheten i "vår" generation. Jag är visserligen lite äldre än du, men inte så mycket att jag kan anses tillhöra en annan generation. Jag har mött rätt mycket homofobi och transfobi inom just vår generation, även sedan generationen lämnat tonårsstadiet. Visst, jag har ofta mött acceptans också, men så fantastiskt öppen jämfört med äldre generationer tycker jag inte vår generation är. Det kanske beror på i vilka kretsar man umgås. Du känner ju rätt mycket universitetsfolk, vad jag förstått.
Sen finns ju även artighetsfaktorn... T.ex. har jag varit med om att personer som verkat acceptera mig som man, senare har pratat om att transsexuella är sjuka i huvudet (och syftat på mig)... Jag råkade känna den personen de sa det till, men det visste inte de.
Bra inlägg Sofia!
Tycker det är starkt av er att vara så öppna som ni är!
Har sedan the Arks sista konsert i höstas spelat deras skivor i bilen mycket och en låt som gör att jag tänker på er är "radical". Om varför allt ska verka så radikalt egentligen? Är inte det viktigaste att man hittar någon som gillar en tillbaka och sen är väl "färg" och "form" på den personen väldigt irrelevant, så länge man behandlar varandra på ett bra sätt så att båda mår bra av det.
"The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don´t know what´s wrong or right,
But I know what´s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to
´Cause I do assure you
That I do adore you"
Intressant inlägg! Vet inte riktigt vilken katogori jag tillhör, men det kan vara så svårt ibland. Jag får ofta ett behov av att visa att jag definitivt tycker folk ska få vara precis som de vill, även om personen som berättar det förmodligen inte behöver höra det från mig...
Tack för ett fantastiskt inlägg och hittade din blogg efter att ha sökt på "när lär sig föräldrar säga rätt pronomen"
Jag är precis som du ihop med en underbar TS-tjej och hennes föräldrar och övriga familj/släkt har inte efter 5 år lärt sig att säga hon än.
Ibland säger de rätt (speciellt om man rättar dem) men jag tycker det är lite klent faktiskt, speciellt eftersom hon passerar mycket bra och 95% av resterande samhället säger hon.
Jag tblev stärkt av ditt inlägg och känner att vi fåt ta upp detta en gång för alla och att de faktiskt får skärpa sig. Vi ska dit och fira påsk men min tjej tycker inte det känns så lustigt just för att de ska ha så svårt med ett litet ord som betyder så mycket för henne/oss.
De gör det ju inte för att vara elaka, alla är väldigt snälla men de är väl virriga och vi ses för sällan kanske.
Ska läsa mer i din blogg, mycket intressant!
Kram till dig och Moa!
Hej,
vilket bra inlägg! Peppar och förklarar så mycket för mig. kram
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
