Som ni vet får jag och Moa inte skaffa barn i framtiden eftersom hon är transsexuell. Hon får inte spara könsceller som senare skulle kunna användas för inseminiering på grund av en föråldrad och diskrimininerande lag som kräver att personer som genomgår ett juridiskt könsbyte ska vara sterila -- alltså för alla framtid sakna all fortplantningsförmåga. Som ni också vet att denna lag ytterst omdiskuterad och kommer förhoppningsvis ändras inom en snar framtid, något som dock inte kommer spela någon roll för oss då Moa behöver påbörja sin hormonbehandling i höst och därmed blir kemiskt steriliserad.

Att spara könceller utomlands är ett alternativ, ett dyrt sådant. Ett annat är att försöka få spara i Sverige ändå. Lagen gäller nämligen juridiskt könsbyte*, alltså ändring av personnummer, och inte diagnosen transsexualism och den kroppsliga korrigeringen. Fram till att någon ansöker om juridiskt könsbyte får denne vara hur fertil hen vill. Juridiskt könsbyte är inte aktuellt förrän efter ett antal år då du kommit en bit in i den korrigerande behandlingen, och måste ansökas om från Rättsliga rådet. Den proceduren är ett eget kapitel, poängen här är att lagen om fastställande av könstillhörighet inte berör Moa än så länge, och hon har dessutom sagt att hon kan tänka sig att skjuta upp den juridiska ändringen för att kunna få barn (det är kroppen som stör henne, inte en stämpel i ett pass. Det är krångligt att ha fel stämpel, men inte livsavgörande på samma sätt som att leva i fel kropp). I lagens mening är hon som vilken man som helst som kommer att bli steril. På Akademiska sjukhusets hemsida står det:

Vissa medicinska behandlingar medför hos mannen risk för nedsatt spermieproduktion eller hos kvinnan nedsatt äggstocksfunktion, med påföljande infertilitetsproblematik efter avslutad behandling. Det kan därför finnas behov av att tillvarata spermier, ägg eller äggstocksvävnad innan en sådan behandling påbörjas.

Moa kommer att genomgå en medicinsk behandling som medför en nedsatt spermieproduktion, och har eftersom hon bara är 21, ett behov av att frysa ned sperma innan behandlingen påbörjas. Hon har också en (antagligen och förhoppningsvis) fertil partner som kan och vill bära framtida barn, men som också är 21 och ytterst oredo för ett litet liv på sitt ansvar. Vi har försökt förklara det här, med alla de juridiska kringelkrokarna (som egentligen är rätt simpla: Inget att bekymmra sig om innan ett juridiskt könsbyte!), men sjukvården anstränger sig inte ett skvatt. Eller jo, de anstränger sig faktiskt ganska hårt för att INTE förstå och vara tillmötesgående. Bo Sultan som intervjuas nedan gömmer sig bakom någon chefsjurist som uppenbarligen inte läst lagen ordentligt. Enligt förarbetena är skälen till transsexuells sterilisering "oreda i släktleden" och att det är så ytterst osannolikt att en transsexuell person någonsin skulle bli tillsammans med någon av samma kön. Ett humbug- och ett homofobt skäl. Stabilt i en stat som har diskriminering mot homosexuella inskrivet i grundlagen. En annan chef vid kvinnokliniken har också påstått att de inte vill hjälpa oss på grund av "sociala skäl". Alltså, va?

Faktum är att jag känner flera transsexuella personer som inte bara fått, utan blivit erbjudna att spara könsceller, fast vid andra sjukhus. Detta har också gällt unga personer som det verkar orimligt att frånta möjligheten till barn för redan nu. För en transsexuell person är nämligen egna biologiska barn det enda alternativet, eftersom de anses ha en psykisk sjukdom, och därmed inte får adoptera.

Moa har därför anmält Akademiska sjukhuset till diskrimineringsombudsmannen i Uppsala. Mest som en aktivistsik gärning för att sprida ljus över fenomenet, men också för att det faktiskt drabbar oss personligen hårt. TV4 gjorde ett inslag om dett på lokalnyheterna:

VA?!

Inget i artikeln handlar om att folk tycker om att hänga ut sig. Jag har faktiskt mycket svårt att tänka mig någon som självmant definierar sitt bloggande som "självuthängande". Och jag gör det definitivt inte. Syftet med min blogg är att upplysa, peppa, bli peppad, ge och få nya insikter och kämpa för det jag finner viktigt. Men det största irritationsmomentet är förstås inte självidentifikation, utan att "hänga ut" har en otroligt negativ klang och förstärker allt det vi kämpar för att frigöra oss från: Att tjejers bloggande är ett värdelöst tidsfördriv som är alltför privat och borde tystas ner. Fruktansvärt respektlöst.

Om de inte ändrar rubriken var det sista gången jag samarbetar med UNT.

PS, och ett viktigt sådant: En annan artikel, med en mycket trevlig rubrik och ett betydligt mer signifikant innehåll hittar du här. Snart har alla världens länder, i alla fall på pappret, kvinnlig rösträtt, ett klart steg i rätt riktning!

/Zäta

Ett av Per Ströms favoritargument mot feminism är att män dör tidigare än kvinnor, lustigt argument med tanke på att feminister knappast kämpar för att förkorta mäns liv (möjligen deras arbetsdagar), men också alltså overksamt från och med 2015.

Nu tycker jag att det är vettigt att problematisera kommersialiseringen av personligheter och unga tjejers villkor på nätet, men det är en annan sak än att klappa oss på huvudet.

Dominique Strauss-Kahn firas som en sargad hjälte i Frankrike efter våldtäktsanklagelserna och feministerna vågar inte säga ifrån. Nafissatou Diallos berättelse om hur Strauss-Kahn tvingade henne till sex på hotellrummet kunde inte bevisas, men heller kunde hans oskuld bevisas, och han omtalade händelsen som "ett moraliskt misstag". - "DSK-affärens effekter", DN världen, Oktober 2011

Våldtäkt är för fan ingen moraliskt misstag, det är ett brott, en kränkning av människovärdet och ett strukturellt jämställdhetsproblem, och det bör behandlas som sådant när det diskuteras, oavsett juridiskt trassel. Strauss-Kahn kanske eller kanske inte tvingande ner Diallo på knä för att tvinga in sitt könsorgan i hennes mun, men vi vet att han har haft utomäktenskapliga förbindelser förr och visat en pissig kvinnosyn, samt att det är svårt för kvinnor att blir trodda i våldtäktsmål, och han är definitivt ingen hjälte.

Visserligen läste jag också om Teapartyrörelsens frammarsh i USA i DN Världen, med rubriken "Arga vita kvinnor" - det skulle kanske Ström gå igång på, tillsammans meningen "det är en populistiskt högerrörelse som domineras av kvinnor" i ingressen. Men till skillnad från Ströms hejdukar, som mailar alla rubriker som överhuvudtaget har ett inslag av kvinnors framgång eller mäns motgångar till honom, läste jag hela artikeln. (Rubriker som han sedan gör kollage av och säger sig bevisa en kvinnodominans. Jag skulle kunna be er skicka alla rubriker om taxar ni hittar till mig under ett år och sedan säga mig bevisa en taxdomininas i svensk samtida debatt -- med det lilla förbehållet att ett slumpmässigt, aktivt riktat urval utan andra kriterier än svenskspråkighet skulle säga ungefär noll om hundrasers maktelit.)

Alldeles oavsett hur lite jag stödjer vad Teapartyrörelsen arbetar för, så måste jag dock erkänna att jag också går igång på rubriken "Arga vita kvinnor", men inte alls av samma plausibla skäl som herr Ström. Jag gillar styrkan i de hårda orden, och att den synliggör vitheten som en etnicitet och grund för gemenskap -- och inte bara ett förgivettagen neutrum. Fast ska vi vara pessimister kan vi ju säga att kvinnorna förknippas med sina känslor (ilska), medan männen med makt får vara hjältar (DSK) och kallt beräknanade analytiker.

Det övergår min fattningsförmåga hur Per Ström och hans gelikar kan tro att vi lever i en mansfientlig värld. Men sedan är det väl inte heller fattningsförmågan de använder, utan uteslutningsförmågan.

/Zäta

/Zäta

Redan som liten stod det klart för mig att jag inte alltid passade in. Inte bara för att jag var ett lillgammalt ensambarn, utan ganska ofta för att jag aldrig förstod den cyniska jargongen. Eller jag förstod det den, utifrån var det enkelt att se: ju mer cyniskt, ju hårdare och oseriösare något omtalades, desto större status i den sociala hierarkin. Jag förstod, men jag avskydde det från första stund. Jag var ett sådant barn som hade kunnat läsa känslosamma dikter i klassrummet. Ett sådant barn som på allvar undrade hur de mest cyniska, och således mest populära, barnen i parallellklassen fungerade. Var de verkligen så där ytliga? Är det ens mänskligt? Meningen med att leva måste vara vara att känna att vi lever, även om det gör ont i bland?

Sommaren när jag var 17 åkte jag och en vän till Skottland. Friheten var berusande, och livspulsen nästan fysiskt kännbar i pirret, utmattiningen och nyfikenheten. Jag hade min första riktiga sommarromans. Han sade någonting som jag inte riktigt förstod då, men som i efterhand ter sig ganska träffande för mitt dåvarande jag. You wear your heart on your sleeve, Sofia.

Han tyckte nog att det var ett förtjusande drag, men det är också livsfarligt. Att ständigt visa sig sårbar är inte särskilt hållbart i längden. Att alltid blotta sig för en ofta oförlåtande värld gör att du, precis som dikterna i klassrummet, riskerar att slitas sönder. Och det är det inte värt. Jag har nog inte hjärtat riktigt lika långt ute på skjortärmen idag, men visst kommer den naiva viljan att tro att ärliga ord kan lösa allt alltid att finnas där någonstans. Men faktum är, och det är något ett femårigt bloggande har lärt mig, att det inte bara är naivt. Det är sant ganska ofta.

Meningen med att växa upp är kanske inte bara att anpassa oss till omgivningen och acceptera våra egna sidor, utan också att se hur våra mer djupgående personlighetsdrag kan bidra till just vår omgivning. Alla har både vackra och obehagliga sidor. Min kroniska optimtimism och vilja att öppna upp ställer till det otroligt för mig, men den gör också att jag alltid orkar. Vad är ditt speciella drag?

/Zäta

Ska vi ta det en gång till, långsamt? Det hjälper inte att säga att du är det ena men inte det andra, du måste visa det i dina övriga åsikter, uttalanden och livsval. En "feminist" som tycker att kvinnor bör stanna hemma och sköta om hemmet för att mannens suprema intellekt ska kunna göra nytta i samhället är inte feminist, oavsett vad personen kallar sig. Och en "icke-rasist" som säger att alla asiater är irriterande är rasist, oavsett vad personen kallar sig. Jätteenkelt, och ändå så svårt för vissa att förstå.

Nästa gång någon säger "jag är ju inte rasist, men..." ska jag försynt påpeka att "jo, det är du. Du bevisade det just."

/Zäta

Jag tycker att den kommersialiserande och allt tyngre vägande ekonomiska framgången är en tråkig väg för media att gå, men samtidigt måste vi komma ihåg att dess speglingar sällan är just speglingar. "Berättelser med fragment av verklighet" är mer träffsäkert. Därmed inte sagt att tragedier inte är värda  att ta på allvar, bara att kurvan för det mänskliga eländet snarast pekar svagt nedåt, än är exponentiellt växande.

Min vän som läser master i historia sammanfattade "historia" med följande ord: Allt var sämre förr. Och döda de avvikande.

/Zäta

Det var för länge sedan jag sjöng i kör. Och senast var det förresten en tjejkör. Jag hade glömt hur mycket av blandkörkulturen som kretsade kring heterosexualitet. Dam- och herrmiddagar, skämtsamt grova sånger, kjolprydda kvinnor och kostymklädda män, sopran-stereotyper och Riktiga Karlar i basstämman. Nu kanske någon reagerar och tänker att "det där är inte heterosexualitet, det är heteronormativitet". Mja. Det är hetreonormativt att allting kretsar runt en förgivettagen heterosexualitet, med kvinnor och män som nord- och sydpol på en magnet.

Men det var länge sedan jag kände heteronormens tyngd med sådan förkrossande kraft. En kraft som är osynlig när du går med den, men som blir så otroligt uppenbar när du försöker bryta dig fri.

Jag menar inte att säga att det är synd om mig. Det är det verkligen inte, jag kan både passa in och sticka ut nästan precis hur jag själv väljer. Jag menar att visa hur heteronormativiteten kan vara inbyggd i själva essensen, själva kulturen, själva tankegodset och de materiella grundstenarna i ett sammanhang -- och hur problematiskt det blir när vi börjar ifrågasätta. Blandkörkultur utan heteronormativitet skulle inte vara densamma. Inte nödvändigtvis sämre, tråkigare eller mindre, eller bättre, mer spännande och roligare, men definitivt annorlunda. Vi kan inte bara ta bort en dimension av ett historiskt och kulturellt betingat tankegods och förvänta oss att resten ska förbli oförändrat.

Idag går det inte att tänka blandkör utan att tänka heteronormativitet. Förhoppningsvis finns fler alternativ i framtiden.

/Zäta

Såatteh, finns det några bra argument för att flytta söderut?

/Zäta

Vår karismatiska och snälla lärare Karin börjar berätta om det antika Grekland. Om män i togor och kunskapens vagga och alla möjliga förhärligande barntillvända historiska aspekter av hur det första folkstyret uppkom. Om hur människorna samlades och röstade, om hur allas röster vägde lika och hur fantastiskt det var när den rättvisa, moderna samhällsformen framträdde. I förbifarten nämner hon att kvinnor och slavar dock inte fick vara med.

Jag minns att jag tänker att den första demokratin borde räknas från och med när ALLA och inte bara rika män får rösta. Idag skulle jag kanske formulera det som att det antika Greklands styrelsätt borde anses vara ett förstadie till demokrati så som vi definierar det till idag, och inte hyllas som det första riktiga demokratin. Att prata om denna periods folkstyre som demokratins uppkomst är att förminska och osynliggöra kvinnor och klassklyftor totalt. Att återigen gå med på att definiera rika, vita män som riktiga människor vars handlingar är viktigare än andras. Som nioåring hade jag dock inte tillgång till det vokabuläret, och jag kan fortfarande känna indignationen rent fysiskt när jag minns hur jag försökte få fram min poäng till en lärare som bara log och pratade om historiska skillnader.

/Zäta

Som svar på tal innan invändningen hunnit komma vill jag först säga att jag värderar alla människoliv lika, och att jag tycker det är fruktansvärt att män dör i krig. Jag tänker bara inte fokusera på det just nu. Slå upp valfri historiebok om det är perspektivet är din grej. Jag vill också säga att jag givetvis är emot krig som princip, men att det samtidigt är en realitet i vårt samhälle som måste diskuteras konkret. Det här är bara en kort översikt, mer än ögonöppnare än en verklig analys, eftersom jag inte är någon expert på just området väpnade konfliter och genus, men ändå anser mig ha tillräckliga kunskaper för att belysa perspektivet något. CHR&GJ -- Center for human rights and Global justice vid NYU Schoool of Law, har gjort en utförlig rapport om Kriget mot terrorn och dess globala efterverkningar ur ett genusperspektiv för intresserade. Jag har hämtat en del fakta och information därifrån.

Den könade aspekten av krig, och så även "the War on Terror" som Bush-administrationen startade efter den 11:e september 2001, går mycket djupare än snedfördelade numerära soldatanställningar. Genus genomsyrar krig, från radiosändningarnas retorik till tillfångatagna gisslan och planerade attacker.

För det första används kön och genusstrukturer som ett motiv för krig. "Att skydda våra kvinnor och barn" eller, i terrorretoriken: "att befria de förtryckta kvinnorna i ett annat land". Det här är inte tomma ord, de är högst betydelsebärande. De utmålar inte bara män som aktiva hjältar, utan kvinnor som passiva offer som måste räddas av andra män. Kombinerat med rastistiska tongångar blir konsensus plötsligt att muslimska kvinnor inte anses kunna göra uppror själva, de måste räddas av upplysta vita män. Jag vill med detta inte försvara talibaners kvinnoförtryck alls, utan visa på hur krigsretorik akn generera ett annat sorts kvinnoförtryck -- som inte alls befriar, utan fjättrar under andra premisser. kriget stereotypiserar genom genusstrukturer.

För det andra värderas skadorna under och efter krig med könade mallar. Våldtäkter av kvinnor ses som en bieffekt av krig, medan de primära krigskadorna definieras efter hur män drabbas. Detta trots substansiella bevis att våldtäkter ger bestående psykiska men hos den drabbade, och efterverkningar i form av förskjutande av samhället, graviditeter och splittring både på en familje- och samhällsnivå. Kvinnors erfarenheter och oavlöande arbete verkar ofta som ett sammanhållande kitt för samhällen, och krig som sliter sönder detta kitt får förödande konsekvenser för hela regionen eller befolkningen, men ändå talas det bara om vapen, dödsskjutningar och fiendeattacker. Det är knappast givande att försöka mäta lidande, men att diskutera hur vi talar om olika personers lidande eller livspåverkan är högst relevant. Att osynliggöra vissa människors erfarenheter är djupt orättvist.

För det tredje påverkar genusstrukturer hur vi väljer att bekämpa krig och terror. De "mjuka" värden som associeras med kvinnor, så som diplomati och utveckling, lyfts gärna fram i fredstid, men blir utkonkurrerade av en hårdare jargong när en hotbild uppträder. Då betonas istället försvar och polisväsende, manligt kodade sfärer som inte bara utesluter kvinnliga erfarenheter, utan också bidrar till att nedvärdera dessa. Kvinnors och minoriteters rättigheter får stå tillbaka när det hårda, viktiga kriget mot terrorn ska genomföras, istället för att integrera dessa perspektiv i förbyggande och försvarsmässiga åtgärder. I "Kriget mot terrorn" har CHR&GJ:s expertråd sett en distinkt förskjutning av diskursen där kvinnors roll i krig ständigt kompromissas bort trots att FN hade som uttalat mål i början av 2000-talet att integrera och lyfta fram kvinnors perspektiv och rättigheter.

Till detta kommer en mängd specifika tillfällen och processer där genus påverkar utfallet och utvärderingen av krigshandlingarna. Ett exempel är det inom-militäriska problemet med kvinnor som blir sexuellt utnyttjade när de tjänstgör utomlands. Den amerikanska krigs-utvärderaren Jane Harman har sagt att kvinnor i den amerikanska armén löper större risk att bli våldtagna av sina manliga kollegor än att dödas i strid i Irak. Men här krävs förstås specifika analyser och intersektionella perspektiv för att klarlägga vad som sker och hur vi kan ändra på det.

/Zäta

P: Den här kan vara pappan. Pekar på en liten vit traktor.

O: Den lilla? (skeptiskt) Ska den här vara mamma då eller? Pekar på en lite större traktor.

P: De här två ska i alla falla vara storebrorsor. Stora storebrorsor. Pekar på två stora traktorer.

O: Men ska pappa verkligen vara den här..?

P: Aa, för mamma måste vara den.

Jag: Det kan ju vara två pappor också.

P: Fast då får den ena vara plastpappa. (Jag fnissar tyst för mig själv -- alla traktorer är ju av plast)

O: Man kan ju inte ha två riktiga pappor.

Jag: Nja, man kan inte ha två biologiska pappor, men man kan ändå ha två pappor som riktiga föräldrar. De tittar blankt på mig en sekund.

O: Så den här är pappan då? Pekar på den största traktorn.

P: Aa, och det här kan vara mamman. Okej nu kör storebror jättefort! Krasch bang bonk!

O: Mamma säger "Ojojoj, hur gick det?"

Det blir på något sätt löjligt tydligt när vi talar om barn och traktorer. Traktorer föder inte barn och skulle mycket väl kunna ha två pappor. Traktorer är inte framställda genom naturligt och sexuallt urval där det förr var bättre att vara relativt sett stor som man och liten som kvinna, och skulle mycket väl kunna vara olika stora. Traktorer lever inte i kärnfamiljer och skulle mycket väl kunna organisera sin samvaro på annat vis än i tvågenerations-sammanslutningar om fyra. Traktorer är inte tyngda av en historia och ett idéarv av kvinnligt omhändertagande och manlig våldsamhet  och skulle mycket väl kunna agera helt annorlunda. Men det gör de inte.

Bara fantasin sätter gränserna i leken? Bara fantasin, eller heteronormen och könsmaktsordningen också?

/Zäta

Alltså, det var jättelänge sedan jag gick i skolan och fick mitt nervösa smil fotat mot en tråkgrå bakgrund. Jag ser inte alls ut som de porträttfoton jag har (eller som på min header för den delen, ehrm) så jag fick inprovisera lite. Photobooth och jag. Det ser inte ett dugg proffsigt ut (eh hej taket), men hur snygga blir små bilder i tidningar ändå, tänkte jag.

Hela resonemanget ovan gör mig sjukt förbannad. Varför skulle jag inte värdera min egen kompetens när andra gör det? Varför skulle det vara bortskämt att berätta hur den efterfrågas? Gemene man (och den här gången menar jag man) skulle aldrig ens reflektera över dylika ting. Han skulle bara köra, så att säga, för han har hört hela livet att det är vad han är menad för. Men det är betydligt svårare när dina starkaste barndomsminnen går ut på att tävla om att trycka ned sig själv mest. "Min teckning är jätteful!" "Nej, min är fulare!" Det hjälper inte att ha en miljon högskolepoäng i genusvetenskap, erfarenheten av att växa upp i sådan värld kommer alltid att finnas kvar i viss mån.

/Zäta

Queer som identitet. Vissa personer som identifierar sig utanför/mellan/bortom tvåkönsnormen, är tillexempel intergender, eller inte lever sitt liv enligt hetreonormen, är tillexempel bisexuella, kan identifiera sig som queer. Från början var queer bara ett begrepp på det som stör och förstör kategorier, och det har kritiserats att det används som en egen kategori nu, men samtidigt kan det vara effektivt och slagkraftigt att ha ett samlande begrepp på normbrytare inom sexualitet och kön. Plus att just självdefinierad identitet är det vi strider för ska vara viktigast, så då kan ju knapppast samma rörelse komma och säga att det är fel att identifiera sig så.

Queer som aktivism. Aktivism som går ut på att synliggöra hetreonormen och tvåkönsnormen, som vill visa att det finns alternativa sätt att leva på, som kämpar för queera människors rättigheter, som kämpar för hbt-personers rättigheter, som är för mycket och för lite och aldrig "rätt" enligt samhällets regler.

Queer som teoribildning. På många universitet finns sedan ett drygt decennium tillbaka en aktiv queerforskning, som tillskillnad från de äldre disciplinerna lesbian and gay studies (det finns inte riktigt någon svensk motsvarighet) inte forskar på "de avvikande" personernas historia och erfarenheter, utan vill ta reda på hur de konstrueras som just avvikande. Queerforskning fokuserar på det som tidigare varit osynligt: normen. Inom queerforskningen finns också grenar som undersöker queera läckage i kulturen.

Dessa tre områden är varken distinkta uppdelningar eller allt som queer är (jag hoppade exempelvis högst medvetet över hela performativitetsteorin. För en längre utredning skulle jag rekommendera Fanny Ambjörnsson "Vad är queer?" för nybörjare och Tiina Rosenbergs "Queerfeministisk agenda" för dem som redan är insatta eller gillar lite mer utmanande texter), utan snarare en ganska personlig och förenklad översikt.

Det kan vara ganska svårt att förstå vad queera läckage är, och queerforskare blir inte så sällan anklagade för att "bara hitta på saker de själva vill se". Det verkar vara ett allmänt humaniora-problem tycker jag. Bara för att slutsatser inte kan sammanfattas i en graf eller i ett enkelt ja-eller-nej-påstående så tror folk att det är värdelöst. Komplicerat är dock inte lika med onödigt, det kräver bara lite mer än ett ögonkast för att sätta sig in i.

Jag är själv ingen expert på queera läckage, men kan säga att det övergripande handlar om att se det som annars döljs av heteronorma läsningar. Vi säger att det står i en bok att två män tittar länge och drömmande in i varandras ögon, men att ingen av dem benämns som homosexuell, då skulle de allra flesta personer tänka att det handlade om vänskapligt samförstånd. Det kan ju mycket vara sant, men även när det är ganska uppenbara situationer, som folk som rodnar och biter sig i läppen eller nått, så tolkas det annorlunda om det är ett begär som faller inom hetreonormativitetens ramar eller utanför dem. Ett verkligt exempel är de sorgliga in memorium-skrifter där en persons livspartner och ibland äkta make/a benämns som "nära vän". Det är att omto lka verkligheten så att den passar hetreonormen. Att se que era läckage handlar alltså om att läsa kultur med queera glasögon istället för hetreonormativa glasögon. Forskarna hittar inte på nya saker, utan ser redan befintliga saker med nya perspektiv, och då blir nya dimensioner synliga. Enligt queerforskarna är de inte de som gör en annorlunda eller "felaktig" läsning, utan resten av världen som redan från början förvrängt tolkningen kulturen till att vara mer heteronorm än den egentligen är.

Det roliga med Svenska namn-sidan är dock att de helt ofrivilligt blir en synliggörare av normbrytare och transpersoner. Om vi exempelvis söker på namnet "Moa" står det att det finns 15000 kvinnor med namnet Moa, och en man med det namnet. Samma sak med Sofia, och en hel del andra traditionellt sett strikt könsuppdelade namn. Det här har förstås med den nya tolkningen av namnlagen att göra, eftersom det numera är okej att ta "könskonträra" namn, alltså namn som enligt heteronormen inte "passar" med ditt personnummer (som ju är könsuppdelat i Sverige). Eftersom det står så tydligt på sidan att både män och kvinnor kan heta namnet blir det ett synliggörande av ett annars osynliggjort fenomen, och ett queerande av en annars hetreonorm kontext. Det är vad som kallas ett queert läckage -- den heteronorma kulturen "läcker" queerhet!  Samtidigt finns det förstås problem med det här, så som att de antar att alla med manligt personnummer är män. Världen är ju inte riktigt så binär som juridiken och hetreonormen vill få det att verka som. I just fallet med namnet "Moa" råkar vi tillexempel veta att det är en tjej som har det där manliga personnummret, till exempel. Vi tänkte skicka in en liten kort hälsning till sidan med de ungefärliga orden "Hej, jag heter Moa och har ett manlig personnummer, men jag är inte man (jag är transsexuell), så kan ni vara vänliga att ändra det på sidan? Skriv hellre "person med manligt personnummer" just gällande det namnet, eftersom jag vet att det handlar om mig." Ännu mer synliggörande, och lite queeraktivism på köpet!

/Zäta

På mitt inlägg om min krönika på SVT Debatt fick jag en kommentar om att jag var modig. Det kändes förstås bra, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Tills jag läste det här.

Läsa och inse att din röst är viktig och ditt stöd är värdefullt.