Share

En lindansös

Hur något kan vara så fantastiskt roligt och fullständigt vidrigt skrämmande på en och samma gång är svårt att förstå.

Igår satt jag framåtlutad i stolen, ivrig, full i skratt och törstig på mera kunskap. Familjeträdet framför mig var en gäckande gåta, vars cirklar och fyrkater och potentiella arvsmönster nästan verkade lyfta från pappret och säga: Läs mer om oss! Ord som monogen och population och sannolikhet och mulitfaktorell dansade ur min mun, och J bredvid log sa att det märktes att det här var min grej. Vi slutade klockan fem, men jag hade kunnat stanna till nio.

Idag satt jag darrande och storgråtande, ni vet sådär som det bara går att gråta när du är ensam hemma, läsandes en text om en liten döende flicka. Om tappra barnaleenden (å, vad jag hatar ordet tapper i kombination med barn), gyllende stunder i det lilla lilla livet som de sista månaderna i sjukhusrummet rymmer, om sköra vener och växande tumörer och rossliga, otillräckliga andetag och önskan om att få springa igen, eller i alla fall inte ha så ont. Det var inte smärtsamt för att hon dog tillslut, utan för att hon var så levande i den oändligt sköra kroppen i dödens närhet.

Båda dagarna var en del av samma utbildning. En del av samma vetenskap, om än olika aspekter av den.
Den pessimistiska kanske skulle säga att jag borde byta utbildning om jag är så vekhjärtad. Den pragmatiske skulle påpeka att det är en stor skillnad mellan cirklar på papper och en förälders rättframma ord om ett barns bortgång. Min mamma skulle säga att det blir bra i längden, oroa dig inte.

Jag skulle nog säga att jag är rädd. Rädd för att inte orka, inte våga, inte ha valt rätt än en gång. Men också glad. Glad för att det känns så spännande, glad för att ämnet berör, glad för att jag vågar. Framförallt är jag dock ganska så säker. Ganska så säker på att jag inte skulle vara nöjd någon annanstans än där jag är livrädd för att misslyckas. Det låter kanske bisarrt, och inte särskilt smickrande, men jag tror att jag känner mig själv såpass väl nu att jag kan säga att det är sant.

En utmaning är inte en utmaning om den är enkel, om den inte innebär en risk. Jag är inte särskilt rädd för att misslyckas rent studiemässigt. Inte för att jag är någon slags geni som lär mig ett nytt språk genom att bläddra igenom läroboken, men för att jag alltid haft oförskämt lätt för studier. Det är inget att skryta med, lika lite som att jag råkar ha fått blågröna ögon, utan är precis som det senare, bara ett faktum. Jag är istället rädd för att misslyckas med det där andra. Att lyckas hålla balansen i denna fascinerande intersektion av vetenskaper och medmänsklighet. Och samtidigt vet jag nu att jag i längden inte kan vara någon annanstans än just i intersektionen. Balanserande mitt på linan.

Jag avskyr att vara rädd för fallet. Men jag är aldrig tillfreds ståendes tryggt nere på marken.

/Zäta
Share



Kommentarer
Postat av: mamma

Det blir bra i längden, jag lovar. Du kan mycket mer än mamma tror! det var ett jättefint inlägg!

2012-02-27 @ 10:08:08



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0