En åker till Berlin i tre dar och missar världens shitstorm angående Queer-begreppet? Men hallå! TRE DAR.

 

Jag kommer till Pride och alla ba: Vad tycker du om den här nya queer-debatten? Hur bemöter du Alexander Bard? Är hbtq-rörelsen för splittrad?

 

Jag ba: ??? *borde ha något smart att säga* ... *feministik-förebilds-ångest* 

 

Så jag tänkte läsa på lite till imorgon. Och sortera alla intryck från dagens Pride-föreläsningar. Och skriva ett par kick-ass blogginlägg. (Och äta min mamma ur huset.)

 

Ses imorgon!

 

/Zäta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller alltså, begreppet queer så som det används i Sverige idag uppfanns väl typ på 90-talet. Queer som ifrågasättande, som frigörelse, som normkritik, som Butler och Rosenberg menar, som hbtq-paraplybegrepp, som identitet, som medvetenhet och klubbkoncept. Men queer så som att gå på tvärs med en tvåkönsnorm och ett heterosexuellt begär, som antagits vara normen i de flesta sedan urminnes tider, uppfanns inte på 90-talet. Det fick bara ett nytt namn.

 

 

Det är svårt att tala om queerhet i tider då queer inte fanns. För om begreppet "homosexualitet" inte var uppfunnet, utan vissa snubbar bara låg med andra snubbar ibland, kan vi inte direkt klistra på dessa historiska män etiketten "gay". De själva såg sig inte så, samhället såg dem inte så. Det enda vi kan säga är att de utförde handlingar som vi idag förknippar med homosexualitet. (Hetero- och homosexualitet som identiteter uppfanns först i slutet av 1800-talet, och fanns inte i folks föreställningsvärldar som reella begrepp före 1920-talet i västvärlden.)

 

 

Människor har i alla tider haft vad vi idag skulle kalla queera identiteter och utfört queera handlingar. Och queer kultur har i alla högsta grad existerat - hur vi sedan (om)tolkat den till normis-kultur är en annan femma.

 

 

 

 

 (Ja, det är denna myt Hedwig and the Angry Inch inspirerats av.)

 

/Zäta

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt inlägg var inte en recension av filmen Cockpit, vilket borde framgå med all önskvärd tydlighet: Jag beskriver inte filmens handling (mer än ett par ord), jag ger inget värdeutlåtande kring filmens olika aspekter och jag ger ingen rekommendation huruvida folk ska se den eller inte.

 

 

 

 

Nä, just det. Tänk vilken annorlunda film det hade varit om Valle faktiskt hade identifierat sig som kvinna, sökt en nystart i livet och publeken hade fått följa med på en resa bland passerings-försök, livsglädje, fördomar och finurligheter. 

 

 

Det hade alltså varit en pricipiell skillnad om Valle identifierat sig som kvinna, av något slags under passerat asbra direkt och publiken sedan fått insikter om mäns och kvinnors olika villkor i samhället, istället för att han låtsas vara tjej för att få fördelar (ett jobb) och som en konsekvens av det upptäcker att det inte är så lätt att vara brud jämt. 

 

 

 

I en del av de recesioner jag läst är de positivt inställda till att filmen "tar upp så många aktuella frågor" och "visar på ojämlikhet på ett finurligt sätt" typ.

 

Jättefint att Karlsson och gänget vill krossa patriarkatet! Jag tänker att de kan göra det utan att trampa all over transtjejer genom att stereotypisera dem ännu hårdare och bagatellisera deras upplevelser*. 

 

Kvinnokamp är inte kvinnokamp om vi exkluderar transkvinnor. Systerskap bortom könsorgan! (Tillåt mig tvivla att  Cockpit-gänget ser det så...)

 

 

 

Fast asså. Har du sett affishen? Det är ganska obvious att cross-dressingtemat är centralt för humorn i filmen. Det utesluter förstås inte att viktiga poänger görs på andras bekostnad, men bara att det ens finns med är fel just nu, just här (läs punkt 1). 

 

 

 

Jag vet att att Valle inte är transtjej, så vi skulle ju kunna avskriva hela argumentet på den grunden. Men i den breda publik Cockpit vänder sig till har jag mycket svårt att tro att alla har koll på distinktionerna mellan transperson, transsexuell, transkvinna, transvestit, cross-dresser och så vidare... jag är rätt säker på att begreppen rörs ihop, och därmed blir de meningsbärande vare sig vi medvetna queerfeminister vill det eller inte. Dessutom går det inte att komma ifrån att oavsett hur Valle identifierar sig använder sig filmen av transerfarenheter, alltså erfarenheter av att bryta mot könsnormer.

 

Jo, jag menar att Valle så vitt jag förstått det (läs tex "Transhumor säljer än") passerar perfekt, alltså ses av sin omgivning som kvinna från dag ett. Hans egen mamma känner inte igen honom, exempelvis. (För vi blir ju en helt annan människa när vi presenterar oss som ett annat kön! Eh. Intressant grej det där också, men det får bli ett eget inlägg.) Han känner sig också befriad (<-- länk), han få vara bara människa och inte ett kön, som kvinna. Hm.

 

Ytterst få transkvinnor passerar perfekt från början. Det tar ofta år av hormonbehandlingar, röstterapi, laserbehandlingar, pluggande av smink och kroppsspråk innan de kan röra sig i samhället utan att direkt identifieras som icke cis. Alla vill inte passera, och det finns inget dåligt med att inte göra det, men det förändrar livet enormt. Så är det bara i denna tvåkönsfixerade värld. Friheten i att kunna smälta in, om du någon gång vill det, är ojämförbar. 

 

Moa fick ett litet anfall när hon läste det där om Valles frihetskänsla. "Så att konstant oroa sig för att någon ska upptäcka att en har fel könsorgan, att ständigt tänka på hur ens röst låter, att lära sig gå på ett sätt en aldrig gjort förut, att noja över ansiktshår och hårfäste, att försöka hitta kläder som passar ens kropp -- bara för att inte råka ut för de repressalier en könsöverskidande person ofrånkomligen gör -- är frihet?" Hon menar förstås inte att hon inte känner sig fri när hon får vara tjej -- det gör hon ju! Men pressen att passera, även när hon inte orkar, även när annat står högre upp på prioriteringslistan, bara för att det är farligt och jobbigt att inte passera, är inte frihet. Att få bli sedd som tjej, bara för att du känner dig så, det är frihet.

 

Och att avfärda alla dessa upplevelser, för att inte tala om våldet, kampen för att ses som en rättmätig del av samhället, peppen i att få bli älskad som sig själv i rätt kropp, att bli förnekad sin egen fertilitet och så vidare, som "Valle tyckte det var fett att vara brud då och då och hade inga problems annat än lite sexistiska chefer" är att bagatellisera.

 

Det är som att Valle blev förvandlad till cis-tjej och levde under de premisserna, en tolkning som i och för sig inte bagatelliserar transkvinnors erfarenheter. Den utraderar dem. 

 

 

 

Jag vet att jag snackade med filmskaparna direkt i mitt förra inlägg. Det var ett retoriskt grepp. Men jag påpekade också, för alla er som faktiskt läste inlägget, att: "Som vanligt är det inte denna film i sig som är hela problemet, utan den kanon av Komiska Transor den ingår i, men det betyder inte att det är okej, eller ens i närheten av okej."

 

Jag använde just denna film som utgångpunkt för att kritisera ett fenomen, att det är problematiskt att detta är den enda bild vi får av transkvinnor, men jag kritiserade just denna film i sig också. Varför? Läs punkt 1.

 

 

 

All statistik kommer från Ungdomsstyrelsens undersökning HON HEN HAN, som är länkad även i föregående inlägg. Inte särskligt tydligt dock, sorry för det. 

 

 

 

Eh, nej tack. Men om du har lust får du gärna göra det och kommentera här, så kan jag länka om jag tyckte den var läsvärd.

 

/Zäta

 

 

 

 

(kräkljudspaus)

 

Det är säkert en jätterolig film. Den plockar säkert en massa pk-poäng på lagomsveriges bekostnad. Och den är säkert alldeles lagom-pro homokärleken som uppstår också, lite sådär progressivt 2010-talssvenskt som vi gärna skryter med. 

 

 

Det är klart att det är okej att driva med transpersoner. Precis som det är okej att driva med feminister, muslimer, heteromän och dagisbarn då och då. Men tänk om din identitet ständigt användes som en comic relief? Och om den samtidigt var en av de mest stigmatiserade positioner som gick att inneha i dagens samhälle. Om du tillexempel var tvungen att välja mellan livsnödvändig medicin och att få barn i framtiden, trots att det inte var medicinskt motiverat, bara för att staten hade bestämt det. Om du riskerade ditt liv när du åkte utomlands till vissa länder, för att din inre identitet inte matchade din kropp och ditt pass. Då blev det kanske inte fullt så kul längre.

 

 

Att transpersoner och deras allies kämpar varje dag för att få lagliga rättigheter som andra grupper haft i årtionden, århundranden -- för att slippa att staten tvångssteriliserar dem? Vet de hur många unga, osäkra, vackra, förvirrade, ensamma, utsatta och modiga transtjejer det finns där ute i landet? Hur många av dem som blir avhysta av en oförstående vårdapparat, som febrilt söker stöd för sin identitet men bara finner fördomar om glättiga transor, som försöker försonas med en kropp som bara är felfelfel just nu medan hela världen nyfiket lägger sig i -- och som förtvivlat mycket behöver kärlek, pepp, jobbchanser och lagligt skydd -- och förtvivlat lite behöver fler som skrattar åt dem?

 

Förstår de att det bland annat är filmer som den här, som Crocodile Dundee, som Some Like It Hot och så vidare, som gör att folk tror att det är okej att grabba tag i en främmande persons könsorgan "för att kolla"? Som gör att min flickvän inte kan känna sig trygg på krogen? Som gör att så många transpersoner har så fruktansvärt svårt att tro att någon annan finner dem attraktiva, precis som de är, bara för att de är? Som vanligt är det inte denna film i sig som är hela problemet, utan den kanon av Komiska Transor den ingår i, men det betyder inte att det är okej, eller ens i närheten av okej. Förstår filmskaparna det?

 

 

 

På ett annat plan kan vi förstås tala om en stigmatiserad femininitet, om en problematisk mansnorm och kanske också om en anti-feministisk smygrörelse som driver med kvotering istället för att syna de maktstrukturer som gör att den behövs, men ärligt talat är inte det min prio ett idag. Det är att skydda dem jag älskar, och stå upp för dem som inte ännu funnit sin röst. 

 

 

Och till sist, till alla er i marginalen: Det finns så många, så många som är på er sida. Vi är inte lika högljudda och har inte lika stor budget som en del av de där ignoranta asen i mitten, men vi finns. Överallt. Vi tycker att ni är awesome precis som ni är, att vi är awesome tillsammas. Och vi vet att det finns ett stort och lyckligt liv därute för oss, kanske inte fritt från fördomar och ignoranta as, men oerhört vackert och meningsfullt ändå. 

 

 

 

/Zäta

 

 

 

 

 

 

/Zäta

 

 

 

Den här artikeln om vuxna män som älskar My little pony har gått runt på facebook de senaste dagarna. Och den är som ett liten stillbild ur ett västerländskt patriarkat som bara skriker FINN FEM FEL.

 

Fel i patriarkatet alltså, som artikeln pekar på -- inte i kulten, artikeln eller intresset. Jag håller med, det är skitkul, normbrytande och intressant! (<--- snälla, snälla, läs detta innan du kommenterar att du minsann älskade artikeln)

 

 

 

Jamen VARFÖR ska vi vara glatt överraskade över ett sådant faktum?! Det kallas väl typ som MÄNSKLIGHET att gilla vänskap och kärlek. Det är som att "älska gulliga latte-pappor som promenerar med sina barnvagnar", men helt ignorera (ta för given) den omsorg och gullighet latte-mammorna lägger på sina barn.

 

 

Först tittade bara småtjejer, och då omtalades det inte alls, annat som en potentiell kassako. Sedan tittade män. Då blev det plötsligt ett "nördintresse" med allt vad det innebär i vetenskapliga analyser, popkultur-referenser i serien, (tvivelaktig) creddighet, samlarobjekt och uppmärkssamhet.

 

Allt tjejer gillar/gör är trist tills motsatsen bevisas. 

 

Vissa av dem (hästarna) kommer från McDonald’s Happy meal, och Joel fick kämpa för att få ihop alla. – Första gången bad jag om en ponny, men de gav mig en Pokemon ändå, det var pojkleksaken. Nästa gång blev personalen sur och vände upp och ned på mina pommes frites. Men mot slutet av perioden hade så många kommit in och frågat efter hästarna att personalen på McDonald’s fattade att de var samlarobjekt, säger Joel.

 

 

/Zäta

 

50% av hushållsarbetet
50% av föräldraledigheten
50% av känsloarbetet
50% av helgplanerna

 

 

Världens enklaste matte. Men patriarkatet -- som hjärntvättar kvinnor till att vår främsta uppgift är att ta hand om andra, som säger att män ska vara våldsamma och ha pengar på banken, inte göra fint hemma, som väver stereotyper, fördomar och förtryck vi måste arbeta runt --gör det till världens svåraste ekvation.

Lösning 1 (for all yah straight/bi girls out there): Prata om det. Skriv listor. Var medvetna om att ni kommer ta med patriarkatet in i förhållandet hur gärna ni än vill låta bli. Att erkänna en maktobalans gör det så mycket enklare att lösa.

Lösning 2: Dejta bara tjejer. Du kommer ändå ha förhållandeproblem, men inte en oundviklig maktobalans. Fast det är klart, nackdelen är ju att du kanske kommer behöva detja någon som har samma förnamn som du...

/Zäta

OBS! Humor! Samt allvar. Det är möjligt att ha båda inställningarna samtidigt. (Bara förekommer ya'all haters out there) ((jaaa jag har tittat för mycket på Top Model, älska mig ändå!?!?))