Varma känslor och svala motsvarigheter
...och den varma känslan som sprider sig i kroppen när jag efter en dag fylld av tentaskrivning, cykling, sol och bad, zappar runt på SVTplay, av en slump råkar trycka på "Vi flyttar ihop!" och första programmet handlar om Katja, 43, med två tonårsbarn, som hittat sin stora kärlek Saga, 31, och det behandlas som världens mest naturliga och fina sak.
Inget "ey, feministen!"
Inget "haha, han ser bögig ut."
Ingen sekunds tystnad efter "jag och min flickvän..."
Inget "sånna som ni"
Bara Katja och Saga.
Å fuck you heteronormen. Utan dig skulle lundalivet vara så mycket roligare.
/Zäta
Saker som inte är vaccin mot könssjukdomar
Men såhära: Att vara i ett långvarigt förhållande/vara gift är inte ett vaccin mot könssjukdomar.
...vilket typ alla Sveriges ungdomsmottagningar, psykologiläroböcker och medicinska rådgivare verkar tro.
Att bara knulla med en person, som bevisligen inte har någon könssjukdom och som dessutom bara knullar med dig, det ger ett visst skydd mot könssjukdomar. Detta är alltså inte lika med vara i ett förhållande.
Tänkbara scenarier när "in a relashionship" inte skyddar mot könssjukdomar, om personerna i förhållandet har oskyddat sex med varandra:
- ena partnern har en oupptäckt könssjukdom, men tror att hen är frisk
- ena partnern är otrogen och skyddar sig inte vid sex med utomstående
- båda partnerna är otrogna och skyddar sig inte vid sex med utomstående
- personerna lever i ett polyamoröst förhållande (långvarigt och stabilt), alltså ett kärleksförhållande med fler än två personer, och en eller flera inte skyddar sig
- personerna har ett öppet förhållande (fortfarande långvarigt och stabilt), alltså får ha sex/relationer med andra personer och inte alltid skyddar sig
- ena partnern blir våldtagen, smittad och skäms för att berätta vad som hänt
- ena partnern ljuger om att vara frisk, men har i själva verket en könssjukdom
- ena partnern blir smittad via andra vägar än sexuella, så som blodtransfusion (ovanligt, som tur är, men fullt möjligt)
Vaccin mot könsjukdomar skulle vara ofarliga ämnen liknande de sjukdomsframkallande, som sprutas in i kroppen och aktiverar immunförsvaret så att det sedan "minns" det främmande ämnet om det invarderar och reagerar snabbt innan en sjukdom hunnit uppstå. Alltså ett... vaccin. Att vara i ett förhållande är en kulturell konstruktion byggandes på ömsesidiga känslor, som kan vara sjukt fint och bra, men som har ungefär noll med immunförsvar att göra.
En singel som knullar med nya personer varje vecka, men skyddar sig noggrant varje gång, alternativt har sex på sätt som inte sprider smitta särsklit väl (ex dildo som bara vidrör ena partens könsorgan, oralsex utan öppna sår/blåsor närvarande), har betyligt bättre förutsättningar att vara smittfri är en "upptagen" person som har oskyddat sex med sin partner som bär på en könssjukdom på ett sätt som kan sprida smitta (ex penis-i-vagina-sex).
Ungdomsmottagningar, psykologiböcker och medicinska rådgivare borde lära ut hur könssjukdomar sprids. Via slemhinne-kontakt, via öppna sår och blåsor, lättare via analen än slida och ollon, lättare från sperma och långt in i slidan osv. Och hur det går att skydda sig mot dem. Med kondom (även på fingrar och sexleksaker), med smarta praktiker osv, men att inget skydd är 100% och det är smart att testa sig emellanåt. De borde inte lära ut relationsnormer, eftersom de är irrelevanta i sammanhanget.
Framförallt borde kliniker ALLTID låta ALLA som vill testa sig för ALLT, göra det. Inte säga "men har du ett långvarigt förhållande, då behöver du inte testa dig!" eller "Hade han utlänskt ursprung, inte? Då behöver du inte testa dig!" eller "Är du man som bara har sex med kvinnor, då behöver du bara testa dig mot klamydia!"
Fram till att vi uppfinner verkliga vaccin mot könssjukdomar är skydd, ärlighet och frekvent testning det bästa vi kan göra mot spridningen. Normer kring relationer är faktiskt ett uruselt skydd.
/Zäta
Uppsala Pride-debatten - om utrymme, uteslutning och intellektualisering
Jag antar att många av er har sett shitstormen runt Uppsala Pride som startade när de bestämde sig för att Folkpartiet (och Polisen) inte fick vara med på Pride-paraden. Liberaler i hela Sverige skriker högljutt om exkludering och missbruk av namnet Pride -- queer- och vänsteraktivister och Uppsala-Pride-arrangörer skriker lika högt om deportering av hbtq-personer, billiga PR-trick och maktmissbruk.
Hur blev det såhär, egentligen?
Det hela började med att Uppsala Prides styrelse hade en diskussion om inkludering och festivalens mål. Uppsala Pride har alltid varit uttalat intersektionellt och anti-rasistiskt, och nu kände styrelsen att FP (och Polisen, som hamnat utanför skottgluggarna, men uteslöts på samma grunder) inte stod för värderingar som Uppsala Pride ville "godkänna" genom att tillåta deras närvaro. Styrelsen tyckte att FP, som regeringsparti, borde ta sitt ansvar och stoppa deporteringen av hbtq-flyktingar som ständigt pågår i Sverige. I ett större perspektiv tyckte också Pride-arrangörerna att FP:s liberala marknadspolitik, som trycker på produktivitet och gör medborgare till kunder, enbart gynnar redan resursstarka personer och missgynnar utsatta grupper så som hbtq-peroner, invandrare och funtionsnedsatta personer. Då Uppsala Pride vill företräda just utsatta grupper kände de att FP:s medverkan skulle gå tvärs emot deras mål.
Folkpartiet mottog ett pressmeddelande från Pride att de inte var välkomna på paraden. Hur mycket detta meddelande förklarade av ovanstående skäl vet jag inte. Folkpartiet i Uppsala, som givetvis tycker att de förespråkar den bästa politiken, även för hbtq-personer (obviously, alla tycker väl att deras egna åsiker är bäst, och därför driver de dem), blev rosenrasande. De ringde inte upp Pride-arrangörerna för att fråga vad som hänt och hur det kunde lösas, utan gick direkt till pressen och sa: "Pride är kidnappat av vänster-folk och därför får vi liberaler inte vara med."
Då förklaringen Pride är vänstervridet och liberaler är således inte välkomna är betydligt lättare att förstå än...
Kapitalism bygger på valfrihet genom konsumtion, men denna valfrihet är bara möjlig om du har medlen att konsumera. Som medel räknas ekonomiskt kapital, men även socialt kapital (känna rätt person, prata på rätt sätt för du växte upp i Täby och inte Tensta och bli bemött därefter), möjlighet att producera och tjäna pengar (vara fullt funktionell, inte behöva assistans eller medicin), feminint och maskulin kapital (du passar in i gängse könsnormer och blir inte diskriminerad när du försöker röra dig i samhället) och så vidare. Hbtq-personer i allmänhet, och icke-vita, invandrade, funktionsnedsatta, fattiga hbtq-personer i synnerhet har färre medel än genomsnitts-befolkningen (normen). En politik som gynnar kapitalism missgynnar de som inte kan producera, utan behöver stöd istället. Missgynnar dem vars valfrihet bara är en illusion då de inte är välkomna överallt. Gynnar normen och missgynnar dem som hamnar utanför.
Normens upprätthållande leder också till en "vi"-känsla som gör att "vi" anser oss ha rätt att avhysa människor som inte är som "oss", typ födda på en annan breddgrad här på jorden, trots att de riskerar tortyr, lidande och död om de inte får joina "oss" här på denna jordplätt kallad Sverige. Vi måste se hur olika förtryck möter varandra och skapar unika situationer för de som drabbas. Även de vars röster sällan hörs på grund av det massiva utanförskap de drabbas av måste vara representerade och känna sig välkomna. Genom att inte tillåta myndigheter och organisationer som främjar utanförskap och exkluderinga av hbtq-personer (oavsett ursprung, hudfärg, funktionalitetsgrad) att vara med på festivalen gör vi ett statement för de allra svagaste i samhället.
...blir debatten lätt snedvriden. Många har lätt att förstå FP:s upprördhet. Färre förstår Pride:s motiv att utestänga dem.
Märk väl att jag inte tar ställning. Jag säger inte att de ena gjort rätt och de andra fel. Jag försöker förklara vad som hänt och hur vi kan se på det. Därmed inte sagt att jag tycker någon av parterna hanterat det bra, eller att det är en rättvis diskussion. För det är det inte.
Jag tycker, som ni säkert märkt, att Pride:s resonemang kring utanförskap är legitimt. Klockrent faktiskt. Vad jag inte är säker på är huruvida uteslutandet av FP faktiskt gör det de vill att det ska göra. Hur stort ansvar just FP har i skapandet av detta utanförskap. Är koppling tillräckligt stark för att göra uteslutandet legitimt? Och, framförallt, leder det till ökad trygghet för alla hbtq-personer på festivalen?
Vad vi alltid måste fråga oss när vi säger oss tala för någon annan (tillexempel papperslösa hbtq-personer) är huruvida vår dialog och våra handlingar faktiskt gynnar den gruppen, eller om det bara får oss att framstå i lite bättre dager.
Detta är vad FP anklagas för av Pride. Att bara vilja "pink-wash" sin organisation, alltså spegla sig i Pride-glansen utan att göra något reellt för hbtq-personers villkor i samhället. Typ "kolla här vad vi är för era rättigheter... men nu ska vi hem till riksdagen och deporterar era systrar". Att FP bara vill ha bra PR och alltid vilja synas i positiva sammanhang, oavsett vem som drabbas av det.
Pride anklagas för samma sak av FP. De menar att Pride genom att utesluta en liberal organisation utesluter alla med liberala värderingar från att känna sig välkomna, och därmed missgynnar hbtq-samhället i stort.
Personligen förstår jag Pride:s ställningstagande, jag förstår att de vill vara radikala och visa att vissa saker är för fan inte okej (typ deportera hbtq-personer), och jag förstår hur de kopplar detta till Folkpartiet. Men jag har 90 hp i genusvetenskap, jag är van att ta mig igenom hög-intellektuella texter om intersektionalitet och snedfördelning av makt, samt ligger till vänster ideologiskr. Jag har både det "akademiska kapital" som krävs för att se kopplingen och den politiska viljan att göra detsamma. Det behövs givetvis inte hp i genus för att förstå, men det krävs vana, tålamod och förståelse för maktanalyser. De allra flesta har inte detta kapital och kommer tycka att Pride är lite knäppa i huvudet som talar om inkludering när de uppenbarligen exkluderar. Och alla de som mycket väl förstår, men inte håller med? Som tycker kapitalism är superbra för hbtq-personer rättigheter och inte tycker att FP har ett jota med deporteringarna att göra, men som ändå vill fira Pride och träffa andra hbtq-personer? För väldigt många kommer kopplingen till FP vara väldigt oklar eller väldigt olegitim, och bara gör att de ser ned på festivalen.
Det gör mig ledsen att Pride-arrangörerna inte kunde förutse detta. Att de mitt i allt makt-analyserande, inkluderingstänk och kritiserande av normer, missar att de själva utgår från en intellektuell norm som utesluter människor. Att det talas över huvudet på stora delar av målgruppen. En intellektualiserad feminism och queer-kamp berör inte alla, och detta är ett problem idag i Sverige. (Ett problem jag både hjälper till att upprätthålla, och försöker att överbrygga här i bloggen.) Hur ska 15-åriga högstadie-ungdomar som precis kommit ut tolka allt rabalder, känner de att detta är deras festival? Hur ska liberaler med sårade känslor, som inte alls tycker att de bidrar tillutanförskap genom sitt partiengagemang, reagera? Hur ska nyanlända svenskar, som inte ännu hunnit lära sig svenska och än mindre akademisk sådan, uppskatta att de hamnar mitt i detta skyttegravskrig, utan att själva kunna uttala sig? Och vad ska asylsökande med liberala grundvärderingar tycka? Vem är denna festival till för, egentligen? Vem kommer känna sig inkluderad, på riktigt?
Jag håller som sagt med Pride-arrangörerna i deras samhälls-analys, men jag håller inte med om att alla måste skriva under på det för att få fira Pride. Faktum är att Uppsala Pride anordnas av en ganska tight grupp ganska likatänkande personer, och detta gynnar inte festivalen i längden.
Det gör inte FP:s beteende okej. Jag tycker inte att FP hanterade saken bra, som gick till media innan de talade med Pride och som faktisk har ett ansvar som regerande parti för hbtq-flyktingars livsvillkor, samt för att minska utanförskap för hbtq-personer i allmänhet, men inte gjort något märkbart på sex år. Och det är barnsligt av dem att starta sin "egen" paradad och kalla den för "Prideparad för alla". FP borde fråga sig själva varför Pride ville utesluta dem från första början, och inte anta att det handlar om politisk färg. Kanske har de en klandervärd politik på vissa områden? Hur kan vi bli bättre?
Men jag tycker också att Uppsala Pride bör granska sin egen organisation och fundera över vad de menar med maktperspektiv och inkludering. Hade de kunnat förklara sig bättre? Vad är målet med festivalen, vem ska vara välkommen, egentligen? Vem vill vi gynna, och hur ska vi göra det på bästa sätt?
Hbtq-kampen är för viktig för att splittras på detta sätt.
/Zäta
Skillnaden på att kritisera ett skönhetsideal och en hudfärg
H&M har lanserat sin badklädes-kampanj. Den föreställer en smal, brun kvinna med svart hår och bikini. Hon heter Isabeli Fontana, och är från Brazilien. Detta gillar inte Cancerfonden.
Cancerfonden tycker att detta "solbrända ideal" kommer pressa unga svenska kvinnor att sola sig till hudcancer. För att alla unga svenska kvinnor har ju benvit hud från början. För att det är inte möjligt att Fontana har mörk hy i sig själv.
Hur fasiken tänker de?! Jag skulle vilja ställa mig bredvid Cancerfondens representanter och skrika ungefär såhär:
DET FINNS MÄNNISKOR MED BRUN HUDFÄRG I VÅR VÄRLD. DE FÅR SYNAS I REKLAMKAMPANJER.
Hudcancer är givetvis en viktig grej att uppmärksamma. Men kopplingen mellan att visa brun hy i en kampanj och hudcancer är minst sagt långsökt, och framförallt, vithets-centrerad så det stinker om det. Alla modeller är inte caucasiskt vita, och därmed solbrända om de är bruna. Det spelar heller ingen roll vilken hudfärg Fontana har på vintern. Det är principen att reagera så negativt på en hudfärg, och antagandet om den vita grundfärgen, som är fel. Genom att reagera såhär visar Cancerfonden med all önskvärd tydligthet på den vithetsnorm som finns i vårt samhälle, där tanken att vit hy alltid är utgångsläget, samt att medicinska råd alltid ska riktas till de som ser ut så, är grundläggande.
Det är precis samma sak som med den spinkiga skyltdockan. Istället för att kritisera ett ohälsosamt ideal (sola jättemycket om du har ljus hy), kritiseras en kroppstyp (brun hy).
Blä.
Blä blä blä.
Och blä för att H&M ber om ursäkt. "Förlåt att vi inte valde en ljushyad modell, vi ska givetvis bara använta oss av vita blondiner i framtiden!"
/Zäta
På gränsen till min värld (Zätas invigningstal till Norrköping Pride)
Jag undrar, vad innebär det egentligen att vara utanför en norm? Är jag utanför tillexempel heteronormen just nu? Är du? Var går gränsen, egentligen?
Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).
Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.
Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”
När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?
Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.
Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,
av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.
På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.
Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.
Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.
Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.
Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).
Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.
Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”
När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?
Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.
Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,
av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.
På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.
Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.
Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.
Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.
/Zäta
Norrköping Pride var en superfin upplevelse, och jag känner mig hedrad att ha blivit inbjuden att tala! Hoppas resen av helgen blir super för er!
