Share

Det liv du trodde var ditt

Ibland kanske du går till hudläkaren. För att du är lite prickig, och alltid har varit det.
 
Ibland kanske hudläkaren är trevlig och pratglad när han tittar på alla dina prickar i sitt förstoringsglas. 
 
Ibland kanske han stannar upp. Tittar länge och noggrant på samma prick, fast du inte alls har tänkt på den. Frågar ifall den har ändrat form.
 
Ibland kanske den pratglade läkaren blir alldeles stel och formell och konstig. Precis sådär konstig som du föreställer dig att en läkare blir när något ser illa ut.
 
Ibland kanske du känner dig själv tillräckligt väl för att formulera din oro till en fråga. Då kanske du får till svar att vi inte tror något i min bransch, men att det ser avvikande ut och svaret kommer om två till tre veckor. Vill du ha något lugnande?
 
Lugn. Vilket obehagligt allvarligt skämt. För två timmar sedan var du kanske en student som funderade på rockkonserter och tentaplugg och tjafs om disken. Sedan funderar du bara på en enda sak:
 
Ska jag förbli 22 för alltid, eller ska jag få leva det liv som jag alltid trott varit mitt?
 
Du funderar i tusen olika varianter. Det finns förstås en stor möjlighet att det inte är något farligt, tänker du. Och det finns förstås en stor möjlighet att det inte har hunnit sprida sig, även om det är farligt, tänker du. Och sedan tänker du på det otänkbara. 
 
Malignt melanom. Du är inte dum i huvudet. Du tvingar dig själv att inte vara naiv. Du vet precis hur aggressiv den cancern är. Det är antingen positivt eller negativt resultat som gäller. Om två till tre veckor.
 
Du tänker inte "varför jag?", för du vet att det inte finns någon logik. Du tänker möjligen, i små anfall av undfallande gentemot naiviteten: "varför någon?"
 
Du tänker på de mest bisarra saker. Som vilken tur det är att du inte är religiös. Vad ledsen du hade blivit på en Gud som var så elak. Evolution och slump är det ingen idé att bli ledsen på. De är bara kallt omedvetna, slumpvis driftande processer. Du är varken utvald eller bortvald.
 
Men du är du och du vill fortsätta vara du. Du tittar på gamla människor genom fönstret och blir avundsjuk. Tänk, att få bli så gammal. Att uppleva så många år, så många människor, så många sorger och så många kafferaster. Vilken lyx. Du är inte färdig än. Du har ju knappt börjat.
 
Du tänker på människor som röker. Som kör utan bilbälte. Som är deprimerade och inte tycker livet är värdefullt. Och all din humanistiska utbildning om "fria" val och utsatthet och samhällsstrukturer är som bortblåst. Ja, din medmänsklighet och förståelse också. Du blir så jävla förbannad på dem. Hur fan kan de få kasta bort sina liv sådär när du aldrig, aldrig skulle chansa på det sättet, och du kanske ändå är den som ska dö? Jävla as.
 
Du tänker på att vittra bort. På att smalna av och tappa håret och se fruktansvärt obevekligt sjuk ut. På hur lång tid det tog innan du kunde tänka på morfar när han var frisk och glad, hur länge du bara såg sjukdom och förfall. Du vill att människor ska minnas ditt liv, inte din död.
 
Du tänker på din egen begravning. På hur många som kommer vara där. För ju yngre du är när du dör, desto fler på begravningen. Du önskar innerligt att du en gång får en liten, oansenlig begravning. Ändå tänker du på att du skulle vilja att folk hade färgglada kläder och inte skänkte pengar till cancerfonden, utan till flickors utbildning och tjejjourer och kanske regnskogen. För cancern kanske var vad som dödade dig, men det var vetenskapen och feminismen du levde för. 
 
Du stannar upp, och tänker att tjugotvå år, nästan tjugotre, ändå inte är så pjåkigt. Hur många liv på denna jord har inte slutat långt tidigare än så? Är det inte nästan lite förmätet att bli så upprörd, om vi sätter det i perspektiv? Det finns aldrig några garantier. Och ändå. Dör du kan inget perspektiv i hela världen ändra på det. Du kanske inte är så viktig, men det är bara du som är just du. 
 
Du tänker inte mer, utan känner. Och det som gör allra, allra ondast är ändå tanken på att lämna kvar. Både de du aldrig fick träffa och de du redan älskar. Världens vackraste flickvän. En mamma vars enda barn du är. Vänner som funnits där i deccenier och de som bara funnits i några år. En pappa och en lillasyster som precis fyllt tvåsiffrigt. Alla projekt, både de som redan finns och de som du hade planerat skulle finnas. Du skulle ju ta examen. Doktorera. Bidra till samhället med hela din förmåga. Få ett barn.
 
Få ett barn. Få ett barn. Få ett barn. 
 
Ska jag förbli 22 för alltid, eller ska jag få leva det liv som jag alltid trott varit mitt?
 
Talar jag med Sofia Zettermark? Ja, detta är ..., din läkare. Jag ville meddela att det var godartat.
 
/Zäta
Share



Kommentarer
Postat av: Lovisa

Jävlar. På riktigt? Skönt att det var godartat. Hoppas du är okej <3

2012-11-12 @ 22:21:56
Postat av: Ovissheten

Usch, känner verkligen igen mig i det där, den plötsliga rädslan att det är nu det händer, det där som ändrar allt. Vad bra att det inte var så den här gången :)

2012-11-12 @ 22:41:22
URL: http://ovissheten.wordpress.com
Postat av: Isvarmt

Detta var det mest berörande inlägg jag läst på länge.

2012-11-12 @ 23:56:36
URL: http://isvarmt.bloggplatsen.se
Postat av: Anna

Du fick mig nästan att börja gråta mitt på blanka förmiddagen. Din blogg är fantastisk.

2012-11-13 @ 02:14:33
URL: http://sharlan.blogg.se
Postat av: The Worrying Kind - Att leva med social fobi, ångest och depression

Jag tänkte "nej nej NEJ det får inte vara så fan heller det är inte rättvist" och jagade upp mig själv något alldeles förskräckligt...och nu håller jag så smått på att landa efter den sista raden. Du är fantastisk, och jag önskar av hela mitt hjärta att du får finnas kvar i bra många år till. <3

2012-11-13 @ 07:19:01
URL: http://theworryingkind.webblogg.se/
Postat av: Märta [16-årig bloggande socialist]

Herregud, höll typ på att dö av rädsla...
Du måste ju vara kvar och skriva mer kloka saker!
Tur att det var godartat!!!

2012-11-13 @ 10:26:34
URL: http://bartis.blogg.se
Postat av: Anonym

ja, för deprimerade personer kastar ju bort sina liv, de har såklart valt att må helvete och borde bara rycka upp sej ur skiten. fyfan för dessa människor som inte tar till vara på sitt liv!
seriöst? tror du det?

2012-11-13 @ 18:15:13
Postat av: lovisa/polichinelle

herregud så bra skrivet. och tacka gudarna för att det var godartat!

2012-11-13 @ 18:17:08
URL: http://polichinelle.se
Postat av: Ewa

Antiklimax. På ett mycket bra sätt! Phew!

2012-11-14 @ 00:28:15
Postat av: Frida

"Du önskar innerligt att du en gång får en liten, oansenlig begravning. Ändå tänker du på att du skulle vilja att folk hade färgglada kläder och inte skänkte pengar till cancerfonden, utan till flickors utbildning och tjejjourer och kanske regnskogen. För cancern kanske var vad som dödade dig, men det var vetenskapen och feminismen du levde för."

Herregud. Rysningar.

2012-11-14 @ 10:51:07
Postat av: Fi

Jag känner så med dig och känner igen de där tankegångarna. Gick igenom exakt samma tankar och förlopp förra våren när läkaren hittade en knöl i bröstet som inte borde vara där.
Tanken på att dö skrämde mig egentligen inte, det var tanken på att aldrig få se dottern (som då var 3-4 månader) växa upp som gjorde mig skräckslagen.
Jag är så glad att höra att den där fläcken var godartad! :-)

2012-11-14 @ 13:44:23
URL: http://livsaventyr.wordpress.com
Postat av: Lydia

*tårar i ögonen*

Vackert skrivet!

2012-11-14 @ 20:59:43
Postat av: esteterier

Höll andan. Kändes som att mitt hjärta skulle stanna.

2012-11-18 @ 12:09:49
URL: http://www.esteterier.com
Postat av: SJ

Superbra skrivet Sofia! Skönt att det var ok!

2013-04-06 @ 11:06:19
Postat av: SJ

Superfint skrivet Sofia! Vilken lättnad att det var godartat!

2013-04-06 @ 11:18:59



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0