När glömde vi det viktigaste vi någonsin lärde oss?
Det här vi lär oss som små, att alla människor är lika mycket värda, att "människovärde" är något ovärderligt och oantastligt - när slutar vi bry oss om det?
Är det när vi lär oss känna igen ansikten och mest ser blåögda män på viktiga positioner? Är det när vi lär oss läsa och inser att tidningarna blir mer upprörda när västerlänningar dör? Är det när vi börjar högstadiet och får en historiaundervisning som bara pratar om krig, erövringar och kungar? Är det när vi ser vår första romantiska komedi och inser att bara snygga tjejer hittar kärleken? Är det när vi börjar arbeta och behöver försörja fler än oss själva genom skatt och i familjen? Är det när vi får makt och inflytande utan att ha lärt oss kritiskt tänkande på vägen? Eller är det därimellan, hela tiden, vi får små subtila budskap om att det ändå är skillnad på folk och folk?
Det här fotot är ett kollage från en och samma Metro-artikel jag läste idag, som handlade om stormen Sandy. Ungefär 40 personer dog i USA, medan ytterligare 70 dog i Karibien innan stormen träffade den nordamerikanska östkusten. Men bara vissa får vara med i ingressen.
Sedan loggade jag in på facebook och såg följande uppdatering:
Jag blir så trött, för allt det talas om i detta blomstrande ekonomiska land vi kallar Sverige är nedskärningar, besparingar och utförsäkringar. Men dessa åtgärder gäller förstås inte de personer som redan har det bra, utan de som redan har det dåligt. Fattiga, sjuka, äldre utan möjlighet att tala för sig själva, studenter med barn, elever på glesbygden och hårt arbetande sjuk- och undersköterskor.
Det är inte sant att det inte finns pengar. Sverige är ett löjligt rikt land, sett till möjligheten att tillfredställa basala mänskliga behov. Sanningen är att vår regering blir allt mindre benägen att omfördela de pengar vi har. Från de som har det mer än bra, till de som knappt har en "skälig levnadsstandard" - för att använda myndighetsspråk.
Och jag bara undrar, när slutade vi bry oss om att vi alla är människor?
/Zäta
Det läskigaste blodet
Igår pratade vår amanuens om blod. Mensblod. Apropå glatt muskulatur och mikroskåpering av livmoder-preparat, alltså. Fniss!
Jag påpekade för min kursare att det väl var första gången de nämnde mens under läkarutbildningen? Hon svarade att det väl var första gången någon nämnde mens under hela hennes skolgång.
Det stämmer inte riktigt för min del, för vi hade en strålande biologilärare i gymnasiet (och på något sätt känns det mer förståeligt med fniss i den klassen än i en som ska ta hand om människokroppar och dess utsöndringar resten av livet), men att mens FORTFARANDE är tabubelagt är väl ingen nyhet.
Har ni tänkt på att de aldrig visar mensblod på TV, förresten? Vare sig det är fiction eller verklighet. Halva hjärnor efter dödsskjutningar, öppna blödande sår, näsblod som rinner ner på tröjan, blodiga kräkningar i sjukhusserier, djur som sliter varandra i stycken eller avlivas på bondgårdar. Allt detta obehagliga och mer därtill får vi se varje dag, och ser det utan att blinka. Vi lär oss att världen är våldsam. Sjuk. Blodig.
Sanningen är att världen, i grova drag, aldrig varit så fredlig. Det är svårt att tro med alla väpnade konflikter, all fysisk och psykisk misshandel vi hör om varje dag, och en brottsstatistik som verkar vara på ständig uppgång. Men det är ett trolleri med siffror och rapportering, utförd av mediernas ständiga sug efter saftiga nyheter (och en nyhet är inte en nyhet om den är positiv). Sett till hur många vi är på jorden har aldrig så få personer dött av krig, mord och myndighetsvåld. Världen blir bättre. För 200 år sedan hade inte ett enda land en medellivslängd över 40 år. Idag ligger inget land under 45 år, och nästan alla under 65 år är länder söder om Sahara härjade av antingen inbördeskrig eller HIV. Världen blir bättre, och ändå ser vi så mycket blod. (Källa: Gapminder. och Pinkers senaste bok, som ligger på mitt nattduksbord. Det finns mycket att invända, men huvudtesen är läsvärd!)
Men inte det friska blodet. Till skillnad från dödsskjutningar, misshandel och allvarliga sjukdomar som skapar blödningar, så är mensblod friskt. Det är något som ska vara där, en gång i månaden ungefär, hos de flesta kvinnor mellan typ 12 och 50. Det borde vara oändligt mindre läskigt att prata om, och ändå är det precis tvärt om.
Livmoderslemhinna under mikroskåpglas: Fniss!
När vi pratar refererad smärta i skolan, alltså att det gör ont någon annan stans än där felet ligger, pratar vi alltid om hjärtinfarkt. Om att det kan stråla ut i vänster arm. Vilket bara drygt hälften av männen erfar, och inte ens 30% av kvinnorna, när de har en hjärtinfarkt. Och hur ofta har folk en hjärtinfarkt egentligen? Max ett par gånger i livet. Om lärarna nu ska exemplifiera "refererad smärta" när vi talar om nervsystemet - varför inte ta den vanligaste refererade smärtan av dem alla: Mensvärk som ger ont i ryggen. Jo, för att mens, det är läskigt.
Eller när jag tittar på sjukhusserier, med exponerade blodiga inälvor som en del av varje avsnitt, fast när någon får ett missfall och blöder, då är underkroppen lämpligt skyld. För att underlivsblod, det är läskigt.
Varför det ser ut på det här sättet är en mycket komplex fråga. I den biologisktiska synen på människan, där kvinnan förklarats som sämre än mannen på grund av sin fysiologi, har menstruation och livmoder stått i centrum. "Hysteri", en kvinnoåkomma, kommer som ni säkert vet från ett gammalt ord för livmoder: hysteria. Mens har varit centrum för tabun och "orenhet" i många religioner. I filosofiska skolor har mannen representerat det rena förnuftet, medan kvinnan, med sin "läckande kropp", alltså mensutsöndrande sådan, har fått vara det kroppsliga - kontrasten till tankens klarhet, själva mänsklighetens essens.
Som att män inte kissade och bajsade och ejakulerade och snöt sig och spottade och spydde de också. Jäkla hyckleri. När vi synar de historiska och filosofiska argumenten i kanten visar det sig att poängen snarast är att bevisa en tes någon med makten att skriva historia och filosofera för läsare redan bestämt sig för: Att kvinnor är lite mindre människor, och bör behandlas som sådana.
Att fortsätta tassa runt mensens existens, att inte prata om vare sig dess friska vanliga existens eller när något gått snett, att fnissa så fort ordet "livmoderslemhinna" kommer upp och att låtsas att mensblod är blått i tampongreklamer, det är att legitimera denna historiska och filosofiska skambeläggningen av kvinnokroppen. En skambeläggning som syftar till att hålla tillbaka kvinnor, pränta i oss att våra kroppar kontrollerar oss i högre grad än männens, och göra oss lite mindre mänskliga.
Det är inte något vi ställer upp på. Har du någon gång undrat varför feminister älskar att prata om mensvärk, göra menskonst och forska om endometrios, så är det just därför: Vi ställer inte upp på en definitionen av mänsklighet som gör oss skämmiga.
Vi och vårt mensblod är helt enkelt awesome i all vår mänskliga kladdighet.
/Zäta
En rädsla och en plan - om att växa upp och bli en sämre människa
När jag började på juristprogrammet hade jag en stor farhåga. Det var inte att att jag skulle vantrivas. Inte heller att jag inte skulle klara av utbildningen. Inte heller att den inte skulle leda till vad jag ville i framtiden. Alla dessa var reella orosmoment, men det var inte min största rädsla. Just då kunde jag inte formulera det bättre än såhär: "Jag är rädd att de här fyra och ett halvt åren kommer göra mig till en sämre människa."
Det var nu drygt ett och ett halvt år sedan jag började, och slutade, på juristprogrammet. Jag slutade nämligen tre veckor efter att jag börjat. Det var ett konstigt infall som fick mig att söka, och jag hade ont i magen från dag ett för att allt kändes så fel. Nu läser jag ett annat program, och har väl delvis samma farhågor (beroende på vad som läggs i "klara av"), men jag har också andra resurser att hantera dem. Och det är roligt, det jag läser, vilket väger upp typ... allt.
Igår satt jag och läste en text till distanskursen jag läser ("Genus och jämställdhet i vården") och plötsligt föll en massa bitar på plats. Det handlade om den engelske filosofen Jonathan Glover och hans teorier om människans inneboende moraliska resurser. Jag har inte fördjupat mig i hans verk, men kortfattat handlar det om mänskliga reaktioner så som respekt och medkänsla, vilket bildar en moralisk identitet. "Den person du innerst inne vill vara."
Denna identitet är en resurs både för dig själv och andra, en buffert för tillrättaställande av orättvisor och bemötande av andras problem, en källa till välmående när du känner att du får göra gott. Men den kan också vanvårdas, och nötas ned. Om en människa tvingas att gå emot vad hon innerst inne känner är rätt, på grund av auktoritärt tvång eller utpressning, så som sparkrav på jobbet som gör att du inte får tid för människor som behöver dig, eller grundläggande värderingar i utbildningen som tvingar dig till anpassning för att bli accepterad, kan de moraliska resurserna du besitter urholkas. Antingen lever du i ett konstant tillstånd av ångest eftersom din inre kompass hela tiden säger emot, eller så urholkas dina moraliska värderingar då du intalar dig själv att det du gör nog trots allt är rätt. Och ingen orkar med konstant ångest, vilket gör att vi alla mer eller mindre formas av de system vi är en del av.
Det här låter himla dystert, men jag tycker också att det är väldigt intressant och användbart. Om vi vet om att det fungerar på det sättet, kan vi förstå vad som händer med människor i extremt omoraliska miljöer. Alla är inte "onda", känslokylan är en överlevnadsstrategi. Och jag förstår plötsligt vad det var jag var orolig för på juristprogrammet. Att mina inre moraliska resurser skulle urholkas av den massiva vägg av "objektivitet" som utesluter mionriteter, av konkurrenskraven som gör att folk gömmer böcker i bibblan, av kalla lagtolkningar som lämnar människor utanför, av ekonomisk vinning som ständigt mål, av en social kontext som bygger på elititism. Jag menar förstås inte att alla jurister är omoraliska, eller att jag skulle ha blivit det om jag hade fortsatt. Jag menar bara att det var vad min rädsla bestod i. Och fortfarande gör.
Vården är inte bättre. Den är extremt hierarkisk, har konstanta sparkrav som får direkta efferkter på människor som inte får den behandling och tid de behöver, och är sjukt strukturblind. Klass, vad är det? Genus, flumm!
Jag är rädd, för att utan min grundläggande moral, min personliga kamp för vad jag anser vara rättvisa, vet jag inte vad jag är. Och tänk om jag har gett mig in på en bana som kommer trötta ut min förmåga att synliggöra och kämpa, till den grad att jag inte bryr mig längre. Till den grad att jag faktiskt blir en sämre människa.
Så jag har en plan. Den ser lite ut som alla mina planer:
1. Synliggöra. (Check)
1. Synliggöra. (Check)
2. Förstå. (På god väg i alla fall)
3. Hitta ventiler för att diskutera och reflektera kring de frågor där min moraliska kompass ger utslag - t.ex bloggen, flickvännen, Socialistiska läkare och feministiska utskottet.
4. Och mer långsiktigt, hitta en arbetsplats vars grundläggande värderingar stämmer någorlunda överens med mina egna, så det bara blir lite ångest, och mycket välmående.
5. Fortsätta vara den människa jag är, med intakta moraliska resurser - som sedan kan användas för att skapa förändring.
För en del av den människa jag är, är den obotliga optimisten. Vet vi om något, kan vi förstå, och därmed förändra!
/Zäta
Livet. Det behöver inte vara så förbaskat krångligt. Jämt.
Att möta världen med ett leende (och mensvärk)
Sjukt obehaglig grej. Nån random gubbe ska reglera mina känslor för sitt eget behags skull? Uh.
Idag gick jag och log hela vägen genom Lund. Inte för att jag var glad för att jag var på väg hem över veckoslutet. Inte för att höstsolen strålade. Inte frö att jag hade en ny fin kappa. För att jag hade mensvärk.
Jag såg en TV-intervju en gång med en fakir (eller vad de nu kallas, frivilliga självplågare som uppträder). Hon sa att om du log när du gjorde dina crazy smärtsamma saker gjorde det mindre ont, för kroppen utsöndrar endorfiner då. Jag vet inte vad läkarvetenskapen säger om detta, men när den vare sig kan bidra med värktabletter eller värmekuddar (eftersom jag var på promenad genom stan), så fick fakir-tipset duga.
Jag vet inte om det hjälpte, men jag vet att jag gjorde åtminstone ett par gubbar glada på vägen.
De skulle bara veta.
/Zäta
Stereotyper, muskler och ett binärt könssystem
Igår blev jag kallad för stereotyp. En stereotypisk kvinna, alltså. Inte en stereotypisk vegetarian-feminist-flata. (Inte för att jag är vare sig helvegetarian eller lesbisk, men jag är övertygad om att det är ungefär så folk som är ovana vid normbrytande ser mig.)
Vi hade sjukgymnast-undervisning och skulle känna och klämma på varandra för att identifiera olika strukturer och rörelser i kroppen. "Kvinnor är oftast överrörliga" sa sjukgymnasten och demonstrerade på klassens kroppsbyggare (nej jag generaliserar inte, han tävlar i sånt) och på mig. Jag har alltså, ifall ni missade det från header-bilden, ungefär inga muskler och är dessutom extremt vig naturligt (dvs har varianter av ben i kroppen som inte slår i varandra i första laget). Jag tror att han med "dessa två var ju väldigt stereotypa" menade att vi var (över)tydliga exempel på hans uttalande om könsskillnader mellan könen, men jag tyckte ändå att det var intressant.
Jag tyckte att situationen var intressant överlag. Den var så typisk medicinskt-objektiv-det-vill-säga-okritisk-och-trångsynt-om-än-inte-osann. Jag tänker mig en analys i tre nivåer.
1. Manlig norm. För det första kan vi titta på uttalandet "kvinnor är oftast överrörliga". Vad betyder det? Jo att de flesta kvinnor har en rörlighet i sina leder som utifrån en annan norm (uppenbarligen inte den kvinnliga) klassas som "överrörlig". Vem är det som säger att det inte är de flesta män som är "underrörliga"? En medicinsk vetenskap byggd på manliga normer såklart, MEN ÄNDÅ. "Överrörlig" och "hyperextension" antyder ju något patologiskt, när det bara handlar om normalvariationer.
2. Isärhållande av könen till varje pris. Sedan har vi nästa sak som gör det intressant: Att skillnaderna inom könen helt verkar försvinna. "Män har höga och snäva bäcken och kvinnor breda och låga". Utan ett ord om att det självklart finns enorma variationer inom könen och garanterat också överlappningar där vissa män har både bredare bäcken och rörligare leder än vissa kvinnor. Och utan ett ord om att just jag och just den här snubben inte direkt var bra representanter för en större massa, även om det är intressant att studera extremer också. Denna fixering vid att definiera skillnader!
3. Binäritet. Dessa två enheter. Mannen och Kvinnan. Några andra finns inte på kartan, och det gör knappt vi allihopa, som mänsklighet bortom könen, heller. Inte utan att först utgå från en manlig norm. Antingen är det en "människa" (alltså en bild på en vit man) eller en "kvinna" (alltså en bild på ett kvinnligt bäcken) vi talar om. Och jag förstår att medicinen måste generalisera för att kunna lära ut och utesluta, och jag förstår att de fysiska skillnader som generellt finns mellan könen är relevanta. Men det betyder inte att vi behöver vara så förbannat okritiska mot hur manligt och kvinnligt framställs, eller ignoranta gentemot det spektrum av kön och könsidentiteter som existerar.
Ni får ursäkta om det här var ett jättetråkigt "hej-jag-går-på-läkarprogrammet-och-har-pluggat-genus-inlägg", men det beror på att det är just det ibland. Jättetråkigt. Jättetråkigt att se saker som ingen annan ser och inte kunna prata om det för att då är du världens jobbigaste feminist. Eller typ bara struntpratare. "Klart det är skillnad på tjejer och killar - se dig omkring!"
Så ni fick min frustration och sönderanalyseringsbehov istället. Tack för er tid, kära läsare.
/Zäta
