Låt mig presentera: höjden av humor i västvärldens underhållningsindustri 2013!
...ööööppningsnumret på Oscarsgalan 2013:
Eh ja. Ni såg och hörde rätt. Det här är tydligen höjden av humor i västvärldens underhållningsindustri 2013. Bröst! Jag vet, vi säger det några gånger till! Bröst bröst bröst bröst bröst bröst bröst bröst. ROLIGT.
Jag vet inte ens var ska börja. Med det faktum att i fyra av filmerna som nämndes porträtterade kvinnorna våldtäktsoffer? Med den obehagliga sanningen att som kvinnlig skådis spelar det ingen roll vad du gör, hur kompetent, rolig, unik eller vacker du är - du reduceras ändå till dina brösts varande eller icke varande nakna framför kameran? Med hur obehagligt det blir när 50 fullt påklädda män, i kostym, glatt dansar till nakna kvinnors publika förnedring?
Jag kanske ska börja med "humorn". Men det var ju ett skäääämt. På vems bekostnad? På den manlige presentatörens? Jag har sett argument i stil med: "Seth MacFarlane driver bara med sig själv och sin ökänt låga humor." (Han är snubben som skapat tv-serien Family Guy.) Eh, nej, det gör han inte. Han driver med översexualiseringen av kvinnokroppen som män anatas uppskatta, på kvinnliga skådisars bekostnad. Kvinnor som garanterat hellre blir ihågkomna och uppmärksammade för sin skådespelartalang än för huruvida vi sett deras bröst utan tyg framför.
Men det drabbar inte bara skådespelerskorna själva. Oscarsgalan är en av världens största nöjeshändelser globalt, och att öppna galan med ett dylikt nummer är att sända vissa signaler. Det är att säga: Så länge det täcks av den tunnaste tänkbara hinna av påstådd humor, är det okej att reducera kvinnor till sina bröst, år 2013.
Välkommen till den här världen du unga tjej! Ta för dig - du kan bli vad du vill, göra vad du vill med ditt liv, du är en stark tänkande individ - ja nästan en fullvärdig människa! Ha bara i åtanke att ditt utseende, och då speciellt vissa delar av det som de där fettknölarna på framsidan av bröstkorgen, alltid kommer vara viktigast - och att det är upp till männen att bestämma när du får vara människa, och när du ska vara sexobjekt.
Jag är inte naiv. Jag vet att det är precis såhär världen fungerar i många aspekter. Men på riktigt, att världens största nöjesgala sanktionerar det här, nu, det kändes faktiskt deppigt. Nä, Seth MacFarlane, håll dig till tecknade personer i fortsättningen. Och Oscars-arrangörer, byt upp er. Det finns jättemånga saker att skämta om, som inte inkluderar att objektifiera halva mänskligheten. Även om det inte verkar så på er. Det är kanske lite väl extremt, det förstår jag, men ni skulle till och med kunna prova att köra en hel Oscarsgala utan att prata om bröst en enda gång..!
Bara som en experiment liksom.
/Zäta
En dag äldre
I Lund är det för tillfället ca sådant här väder:
Men vad gör det när du får sådan här frukost?
...eftersom du just denna dag råkar fylla 23 år!
Det firar vi med pussar! Och matchande rosetter. (Okej, den där bilden är från förra helgen)
Glad alla hjärtans dag till er alla! Ta hand om blodpumpen er!
Puss!
/Zäta
(ps. "zettermark" heter jag för övrigt på instagram, ifall du är intresserad av sånna här fyrkantiga bilder ur mitt liv.)
Människan och det kvinnliga bäckenet
Det är hyfsat frustrerande att läsa läkarprogrammet hyfsat ofta om du som jag har genusglasögon på näsan fastsatta med superlim. Det är väldigt mycket människor och kvinnliga bäcken, alltså mannen som norm jämt, och så pratar vi lite livmoder emellanåt. Den här veckan, till exempel, läser vi om det autonoma nervsystemet. Fight and flight, rest and digest - du har säkert hört det. Då ingår sexuella funktioner, eftersom de också är icke viljestyrda till stor del (tex orgasmens fysiska uttryck).
Sa jag förresten orgasm? Jag menar förstås ejakulation. Spermasprut. Denna mänsklighetens främsta gåva, största källa till både humor och tillbedjande, detta enastående oslagbart intressanta fenomen bland människor!!! Eh. Ja om en får tro föreläsare och vissa kursare i alla fall.
Så du kan ana min glädje när jag hittade denna bild i neurologiboken - KLITTAN FICK VARA MED!!!
Det är tyvärr ett litet under.
Prestationsångest inför sex. Att prata med honom om detta har bara resulterat i att han suckat och gått därifrån.
Söndagsmorgon och i brist på vettiga tidningar sitter jag och läser psykologiguiden på nätet. (Eller okej, mest för att det är kul och jag inte har råd med dagstidningar.)
Sista meningen i ditt brev gör mig förbryllad. Med undantag för sexlivet så är förhållandet med din pojkvän bra och du verkar inställd på att tillbringa åtminstone den närmaste framtiden tillsammans med honom. Jag vet inte hur du definierar ett bra förhållande, men för mig inbegriper det ömsesidig respekt för varandra, omtänksamhet och ett givande och tagande på lika villkor. Eftersom sexlivet ingår i förhållandet kan jag inte se någon anledning till att ha andra krav på den delen av relationen. Eller uppvisar din pojkvän två helt olika sidor av sig själv, en i intima sammanhang och en i övriga sammanhang?
Och det här inlägget träffade rakt i hjärtat. (Eller okej, anteriora gyrus cinguli i cortex cerebri via retinostriatala synbanan och V1, typ ungefär egentligen pga av vi känner inte med blodpumpen /mvh skadad av medicinstudier.)
Inte för att vare sig jag själv eller någon av mina vänner eller bekanta eller andra tjejer varit med om exakt samma sak, men för att vi alla mer eller mindre varit med om ungefär samma sak, och skuldbelagt oss själva för det. Normaliserat det. "Lite skit får man ta i ett förhållande. Tjejer gillar ju inte sex lika mycket, så man får ju ställa upp ibland." Och det är här psykologsvaret kommer in. SÅ HIMLA BRA. Så tydligt, och ifrågasättande utan att vara dömande, och självklart uppvärderande av tjejens egen jävla livskvalité.
[min kommentar, samt min fetstil för extra bra psykologsvar.]
Prestationsångest inför sex
Jag är en kvinna i 20-årsåldern som under ca 1 1/2 års tid känt allt större prestationsångest vid sex. Det började med att min pojkvän ville att vi skulle variera oss mer, nya ställningar, prova analsex. Innan dess hade vi gjort olika varianter av de "vanliga" ställningarna. Jag var nöjd. För det första har jag inte någon jättestark sexlust och kommer inte spontant på nya ställningar. För det andra vill jag absolut inte testa analsex vilket min pojkvän efter ett år nu har förstått och slutat föreslå. Däremot kände jag att jag kanske skulle "utmana" mig själv och låta honom smeka mig "där". Detta blir dock bara för hans skull, eftersom jag inte njuter av det.
Nu har det eskalerat till att jag känner ångest när vi ska ha sex. Jag blir inte kåt, och förspel blir en plikt från hans sida, märker jag. Jag skulle vilja att vi tog det lugnare, tände ljus, hade mer ögonkontakt och mer oralsex. Men han är påverkad av porr och blir ganska fixerad vid mitt underliv. Tittar och pillar. Det känns som en undersökning och då tappar jag helt lusten. Att prata med honom om detta har bara resulterat i att han suckat och gått därifrån. Han pratar ogärna om känslor eller privata ämnen.
Jag känner att min ångest blir allt starkare eftersom vi inte kan prata om det. Tilläggas bör att jag sedan ett år slutat onanera, känner ingen lust. Innan gjorde jag det flera gånger i veckan. Har aldrig blivit utsatt för något övergrepp. I övrigt har vi ett bra förhållande och jag ser en framtid tillsammans
Ingrid Gråberg svarar:
[Troligvis inte va, du har bara lärt dig att det är såhär killar är, och du får leva med det om du inte vill vara ensam resten av livet. Tips: Det är inte sant. Finns en massa sjyssta män och kvinnor och annat folk där ute som alltid respekterar dig att detja, knulla och leva med.]
Har ni konstruktiva diskussioner om andra ämnen än sex, känslor och annat privat? Diskuterar ni världsekonomin och klimatfrågan? Den egna ekonomin och hushållsarbeten? Semesterplaner och familjebildning? Lyssnar pojkvännen på dina synpunkter och önskningar? Har ni gemensamma värderingar och ser era framtidsplaner ungefär likadana ut?
Kanhända är din pojkvän en inkännande, kompromissvillig och trevlig prick i övrigt. Han kanske bara har tittat lite för mycket på porr samtidigt som han har svårt att prata om sex. I så fall borde det finnas förutsättningar för att få till en förändring. Då skulle du kunna ställa krav på att ni måste försöka närma er att kunna föra en dialog om sexlivet. Är det svårt att prata om det kan ni ju använda penna och papper (eller kommunicera med hjälp av sms eller mejl).
Förslagsvis kan ni var och en skriva en lista med saker som ni tycker är skönt och en lista med saker som ni inte uppskattar. Gissningsvis skulle era önskelistor se rätt olika ut och då måste nästa steg bli att fundera ut lösningar som innebär att ni båda kan känna lust och njuta, utan att någon av er behöver ställa upp på aktiviteter som inte känns bra. Tror du att det är möjligt för er att nå dit? Om inte, är jag rädd för att din ångest kommer fortsätta vara en ingrediens i ert förhållande.
Slutligen vill jag kommentera ditt påstående om att du aldrig varit utsatt för något övergrepp. Återigen en definitionsfråga. Under ett års tid försökte din pojkvän få dig att ha analsex med honom. Han försökte alltså få dig att gå med på något som du inte ville. Inte en gång, inte två gånger, utan av och till under ett helt år. Och han tittar och pillar på ditt underliv på ett sätt som du inte alls uppskattar. Dessutom vänder han dig ryggen och lämnar dig med din ångest när du försöker prata om din upplevelse av sexet.
Som jag ser det finns det bara två tänkbara förklaringar till att ni hamnat i den situation som ni nu befinner er i. Antingen är din pojkvän väldigt självupptagen (eller helt oförmögen att läsa av andra människor) eller så har du varit väldigt otydlig med vad du vill och inte vill. Fundera över vilket alternativ som stämmer bäst överens med verkligheten och tänk sedan igenom hur du vill att ditt liv ska se ut.
Vänlig hälsning,
Har ni konstruktiva diskussioner om andra ämnen än sex, känslor och annat privat? Diskuterar ni världsekonomin och klimatfrågan? Den egna ekonomin och hushållsarbeten? Semesterplaner och familjebildning? Lyssnar pojkvännen på dina synpunkter och önskningar? Har ni gemensamma värderingar och ser era framtidsplaner ungefär likadana ut?
Kanhända är din pojkvän en inkännande, kompromissvillig och trevlig prick i övrigt. Han kanske bara har tittat lite för mycket på porr samtidigt som han har svårt att prata om sex. I så fall borde det finnas förutsättningar för att få till en förändring. Då skulle du kunna ställa krav på att ni måste försöka närma er att kunna föra en dialog om sexlivet. Är det svårt att prata om det kan ni ju använda penna och papper (eller kommunicera med hjälp av sms eller mejl).
Förslagsvis kan ni var och en skriva en lista med saker som ni tycker är skönt och en lista med saker som ni inte uppskattar. Gissningsvis skulle era önskelistor se rätt olika ut och då måste nästa steg bli att fundera ut lösningar som innebär att ni båda kan känna lust och njuta, utan att någon av er behöver ställa upp på aktiviteter som inte känns bra. Tror du att det är möjligt för er att nå dit? Om inte, är jag rädd för att din ångest kommer fortsätta vara en ingrediens i ert förhållande.
Slutligen vill jag kommentera ditt påstående om att du aldrig varit utsatt för något övergrepp. Återigen en definitionsfråga. Under ett års tid försökte din pojkvän få dig att ha analsex med honom. Han försökte alltså få dig att gå med på något som du inte ville. Inte en gång, inte två gånger, utan av och till under ett helt år. Och han tittar och pillar på ditt underliv på ett sätt som du inte alls uppskattar. Dessutom vänder han dig ryggen och lämnar dig med din ångest när du försöker prata om din upplevelse av sexet.
Som jag ser det finns det bara två tänkbara förklaringar till att ni hamnat i den situation som ni nu befinner er i. Antingen är din pojkvän väldigt självupptagen (eller helt oförmögen att läsa av andra människor) eller så har du varit väldigt otydlig med vad du vill och inte vill. Fundera över vilket alternativ som stämmer bäst överens med verkligheten och tänk sedan igenom hur du vill att ditt liv ska se ut.
Vänlig hälsning,
Ingrid Gråberg, leg psykolog. Länk.
Zettermark svarar:
Vetduvad? Du förtjänar en ångestfri, njutningsfull och känslomässigt stimulerande framtid. En framtid utan honom, alltså.
/Zäta
Kvinnonäthatet och demokratin (eller Om Uppdrag Granskning del 2)
"Demokratiproblem" som Anna Hedenmo säger. Vad fasiken betyder det egentligen? Och varför är det allvarligt?
Demokrati betyder som bekant folkstyre, att makten utgår från folket i fria val till styrande instans (riksdag i Sverige), men för att kunna räknas som fritt behöver makten kunna granskas och påverkas. Vi behöver kunna yttra oss, i till exmepel media. Alla olika typer av personer, med olika åsikter och erfarenheter ska kunna få ta del i den här processen. Unga och gamla, svarta och vita, kvinnor och män. Liberaler, feminister, trädkramare, vänstertroll och spelnördar. Ja, ni har hört det förr.
En speciell erfarenhet är den av att vara kvinna. Många kvinnor har speciella åsikter som de vill för fram. Det räcker som rekvisit för att kvinnor ska vara delaktiga i demokratin. Det är det väl egetligen ingen som ifrågasatt, kvinnors rösträtt och yttrandefrihet? Eller?
Men vad är kvinnliga journalisters erfarenheter av hot efter hot om mord, våldtäkt och annat otroligt kränkande, om inte ett ifrågasättande kring deras rätt att ta plats på den offentliga arenan? När kvinnor konstant kritiseras för irrelevanta saker så som utseende eller livsstil? När de får en sådan enormt skarp och icke saklig kritik varje gång de berör vissa frågor? När inte bara en, utan alla offentliga kvinnor med åsikter, (och icke-offentliga så som Agnes i inslaget), lever i denna verklighet blir konsekvensen otvetydlig. När hatet är så tydligt könat, kvinnorna ska hålla käften för att de är fula eftersom kvinnors värde sitter i utseendet, de ska hotas med sexuellt våld eftersom kvinnor anses sexuellt tillgängliga för män, de ska dödas för att de vågar ta plats på den offentliga arenan, vad blir då konsekvensen? Konsekvensen blir att kvinnor tystas. Inte totalt, inte öppet, men långsamt och i det fördolda pågår en maktkamp där de offentliga kvinnorna får ta smällen. Och tystnar.
Det är klart att nät-mobbing i allmänhet är fel. Är fruktansvärt för de som drabbas. Ingen säger något om det. Men det innebär inte att en grupp i samhället inte vågar tala längre. Det är ett stort och hemskt problem, men det är inget demokratiproblem.
Jag vet inte hur många personer som sagt till mig "jag skulle aldrig våga ha en sån där blogg, är inte folk jätte-elaka på nätet?" Till mig! Jag har ändå en hyfsat snäll blogg, även om del av mina åsikter och retoriska knep kan vara provocerande, så är jag långt mer timid än många bloggar och kolumner jag läst. Jag har dessutom ett par tre hundra läsare varje dag (och ca det dubbla när jag skrev som mest), vilket i jämförelse med många är en spott i havet.
So far (ta i trä) har jag inte fått några allvarligare hot, även om jag fått mängder av osaklig kritik i stil med "du är patetisk". Saklig kritik har vare sig jag eller andra kvinnliga skribenter något emot. Inte heller skarpa ord även om det blir jobbigt när de är i majoritet. Men hot och svidande personangrepp är en annan sak. Det här citatet fick jag nyligen av en kille som tyckte att jag bara... skulle hålla tyst:
Dont cry out loud
just keep it inside
learn how to hide your feelings
just keep it inside
learn how to hide your feelings
Ganska talande i sammanhanget måste jag säga.
Men folk, och med folk menar jag tjejer, är ändå oroliga. Ja, rädda. "Jag skulle aldrig våga." Hur många av dessa smarta, egensinniga, välformulerade, annorlunda och intressanta tjejer skulle inte kunna bidra till samhällsdebatten med otroligt viktiga saker? Jag vet att inte alla är intresserade, och det är en sak, men av alla dessa vet jag att åtminstone några är både intresserade och kapabla. De är bara för rädda för repressalierna de vet ska komma för att göra sin röst hörd.
Det könade näthatet är inte ett begynnande demokratiproblem. Det är en demokratiskandal i full blom.
Jag tycker att jättemånga redan har skrivit och sagt jättebra saker om vad vi ska göra nu, som att konfrontera de anonyma hatarna i deras köttsliga verklighet där hatiska ord plöstligt verkar absurda. De som hatat ska också få ta asvar för sina gärningar. Jag tror också att vi behöver börja tidigt. Jag tror att det är ett problem att dagens lärare och föräldrar inte lever i samma värld som dagens elever och barn. De kan inte koderna, jargongen eller det komplexa meningsskapandet i till synes triviala interaktioner över nätet. Deras tal, om det nu ens berörs, om "nätvett" låter främmande för en ung publik. Men det måste gå att få in på något bra sätt i undervisningen, att ord på datorn har lika stor bäring, om inte större, som ord från läppar.
Och jag vet inte, påminna folk om att demokrati inte är någon självklarhet. Om att din delaktighet, dina rättigheter har varit och är en kamp. En kamp där kvinnoröster behövs.
En konkret och bra sak att göra såhär direkt är att sprida lite närkärlek istället. Det värmer så otroligt med uppskattande ord.
Bild från Journalistförbundet. /Zäta
Ett litet ord direkt efter Uppdrag Granskning
Jag var tio år och hade precis lärt mig om både demokrati och Hitler. Jag var så arg på den där Hitler. Folk som honom borde inte få finnas! Jag pratade med pappa som å det bestämdaste hävdade att om du är för demokrati - för att majoriteten av folket ska få bestämma via utvalda personer, för yttrandefrihet och pressfrihet - så måste du även tillåta personer som Hitler att finnas, och inom rimliga ramar också att han ska få uttrycka sina åsiker, hur skruvade de än är. Annars är du ingen riktig demokrat. Men det är inte rättvist! tänkte jag. Jag måste vara mycket snällare än de som är elaka bara för att jag tror på ett rättvist samhälle där alla får plats.
Jag var arg på världen i flera veckor. Men sedan sjönk det in, och har suttit där sedan dess. Ja, vill du strida för rättvisa får du finna dig i att (för att använda ett ord jag inte hade tillgång till som tioåring) vara storsint.
Och herrej'ävlar vilket mått av storsinthet vi behöver de kommande dagarna. Nu när debatten efter Uppdrag Gransknings reportage om könat näthat kommer. Jag ska skriva ett elakt, argt och analyserande inlägg om detta i tillexempel morgon. Men just nu vill jag bara säga åt mig och alla andra som är på samma sida:
Gör inte samma misstag. Vi kan föra den här debatten utan hot om våld, hur diffusa de än är. Utan onödigt elaka kommentarer, utan glåpord och irrelevanta personangrepp. Vi har all rätt i världen att vara arga. Vi ska vara så obeskrivligt otroligt arga när sådant här händer. Ja, de började. Fan vad det är orättvist det är att vi ska behöva bete oss när andra slipper. Det riktigt svider i maggropen. Men det kan vi ändå. Vi måste sätta ribban högt, ändå.
För vi är riktiga demokrater, riktiga feminister. Och nu ska vi debattera skiten ur näthatarna!
Jag lovar, ett mer tillfredställande inlägg kommer snart. Hata mig inte för att jag är pretantiös nu, jag har tillräckligt med (nät)hat i mitt liv som det är.
Nätkärlek till er!
/Zäta
Sluta reagera på orättvisor, feministfitta - det stör min middagsro.
"Det var bara ett skämt"
"Men det skadar ju ingen!"
"Du blir jämt upprörd över fel saker™ *
"Måste du bli så arg jämt, kan du inte bara ta det lugnt och njuta av livet?"
Ingen har väl missat "toalettbilden" på Tunaskolan som världens modigaste 14-åring™** reagerade mot?
Detta är ett typexempel på en sådan grej som folk reagerar på med att be andra sluta reagera. Det var väl inte så farligt. Det är ju humoooor. Och i en värld där verklig sexism inte fanns, där människor inte antogs agera olika beroende på vad de har mellan benen, där män inte tros bry sig enkom om nakna kvinnor och kvinnor inte bara om att vinna männens gunst (med sina nakna kroppar) - skulle det kanske bara vara humor.
Men det är tyvärr inte våran värld. Det här är våran värld:
A WHO multi-country study found that between 15–71% of women aged 15- 49 years reported physical and/or sexual violence by an intimate partner at some point in their lives.
Källa: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs239/en/index.html
17.7 million American women have been victims of attempted or completed rape.
9 of every 10 rape victims were female in 2003.2
Källa: http://www.rainn.org/get-information/statistics/sexual-assault-victims
Under veckan som gått har tusentals människor [i Tyskland] berättat under hashtagen om hur de utsatts för sexism på arbetsplatser, skolor, i tunnelbanan och på mataffären. Ämnet har diskuterats i tv-soffor, på radio och i tidningar.
Källa: http://www.svt.se/nyheter/varlden/tysk-politiker-anklagas-for-sexism
Reklamfilm för... vegetarianism...
"Jaaajaaa, men du kan väl inte påstå att sexistiska skämt eller reklamfilmer leder till kvinnormisshandel, ge dig!"
Nej, det vare sig kan eller vill jag. Jag kan däremot argumentera för att alla dessa uttryck för förnedring, förtryck och ogiltigförklarande är en del i samma system, och underlättar för varandra. Det finns till och med studier som visar att just sexistiska skämt ökar diskriminering av kvinnor. Och att ständigt matas med budskap om att kvinnorkroppen säljer allt, är till för dig, jämt, är knappast svårt att koppla samman med de överskridande av kropplig intregritet som kvinnor får stå ut med dagligen. Typ som när förtroendevalda tror att det är chill att klappa kvinnor "lite vänskapligt" på brösten, på badhuset.
Jag menar förstås inte att en sexistisk media skapar tafsare och våldtäktmän, men den underlättar för dem. Gör det lättare att rättfärdiga, svårare att ifrågasätta. Skapar ett klimat där den utsatta är det som gnäller, som pratar om fel saker™, som inte kan ta det på ett skönt sätt.
"Fast de här brudarna verkar ju gilla att gå halvnakna! Hallå inte ska du komma och förbjuda dem! Det är deras rättighet att visas i bild utan huvud i bikini! Det skadar ju ingen annan..."
Eller gör det? Skadar det kanske folk som inte ser ut exakt så som alla brudarna i reportaget, att deras kroppsformer och -färger inte får anses vackra? Skadar det kanske småtjejer som egentligen vill bry sig om kemiformler och Shakespeare, men tvingas bry sig om utseendet för att bli accepterade? Skadar det kanske någon du känner?
Det här blogginlägget av journalisten Karin Andersson är ett fantastiskt hemskt exempel på medias roll, via indoktrinerade äckel-sexistiska vuxna, på hur kvinnoideal och könsroller faktiskt skadar oss konkret.
"När jag var liten var jag tjock. Inte gulligt knubbig med babyhull, utan tjock. Minnet utspelar sig när jag gick på dagis, eller kanske var det fritids. Hur som helst var jag definitivt inte äldre än sju år. Det hade varit Fröken Sverige på tv och jag och tre kompisar (flickor) lekte skönhetstävling. Kanske inget förvånande med det. Men så kom en av våra fröknar med förslaget att vi skulle ha en "riktig tävling" senare i veckan. Och för att det skulle vara på riktigt skulle vinnaren, sa fröken, utses av fyra pojkar. (...)
Pojkarna skrattade och pekade på mig när fröken ledde in oss på rad. Där fick vi stå uppställda och en i taget ta ett steg fram och sedan snurra. Pojkarna fortsatte att, utan tillsägelser, skratta och peka. (...)
Fröken kom tillbaka och hade samlat in pojkarnas lappar där de skrivit siffrorna ett till fyra och så våra namn bredvid. Vi flickor fick gå in i rummet igen. Igen fick vi stå uppradade framför de sittandes, och skrattandes, pojkarna. Fröken harklade sig och läste upp placeringarna bakifrån. "På fjärde plats kom... Karin." Sist? Det brände i kinderna när jag fick svälja min skam, ta ett steg framåt, le, niga och tacka pojkarna."
Det här med att reagera med att be andra sluta reagera, för att saken inte berör just dig just nu, är lite för trivialt och du helst bara vill äta din frukost utan att behöva läsa om äcklig mens™***, tycker jag är så förbannat olustigt. Din middagsro är inte viktigare än vår kamp.
Sålänge vårt sexistiska samhälle fortsätter att skada människor, kommer jag fortsätta störa din middagsro. Tack och hej.
/Zäta
*Fel saker™ är sånt de med mer makt än dig på ett strukturellt plan (tex män, vuxna, vita, modermålstalare, chefer, lärare) - tycker är lite jobbigt att diskutera med dig just nu, eftersom dessa saker inte inskränker deras rörelseutrymme i samhället lika mycket som det gör för dig. Du kanske tex tycker att skrattande rasistiska schablonbilder på Kinapuffar-påsen är en jäkligt ovärd grej, för du lever redan med en massa rasistiska schablonbilder som gör att folk ser dig mer som en gruppmedlem med förutbestämda egenskaper än som en individ. Medan för vita är det bara en kul grej™ eftersom det inte inverkar på deras möjlighet att vara en individ.
Fel saker™ används också ofta som en avledningsmanöver: Men det här som jag faktiskt har ett ansvar i att förändra, DET är inte så viktigt - det är den här grejen långtbortistan som jag personligen inte kan göra något åt som vi borde bry oss om!
**Världens modigaste 14-åring™ Astrid Johansson i Luleå, alltså.
***Äcklig mens™ Jamen hallå. Har du sett mens på TV någon gång som inte var blå (bland alla skottskador, operationsbord och sexigt sönderslagna actionhjältar)?
