En intervju av och med Sofia Zettermark, om den senaste veckans tumult
- Hej Sofia, vad har du haft för dig senaste veckan?
- Tja, bland annat skrivit en Facebook-status om min arbetsdag som nu delats 6000 gånger. Folk delar och skriver saker som "såhär kan vi inte behandla våra äldre, vakna nu politiker!" eller "det behövs fler modiga personer som vågar säga ifrån!"
- Hur känns det?
- Helt absurt för att vara ärlig. För det första är det väl ingen nyhet att vård och omsorgs-sektorn går på knäna? För det andra är det knappast modigt att bara berätta om sin arbetsdag och kommentera att det skapas omänskliga system för att ta hand om människor, det var något jag gjorde helt oreflekterat för att jag tyckte det var fel. Sedan fick det en massa uppmärksamhet och nu är jag plötsligt äldreomsorgens hjälte-läcka?
Jag är ingen jävla hjälte. Det är kvinnorna, och de fåtal män, som sliter inom äldreomsorgen varje dag som är hjältarna. Det är undersköterskorna som aldrig tröttnar, som inte kan säga ifrån för att de förlorar jobbet då, som fortsätter älska och tro på människor trots all skit de får från systemet. Jag får bara uppmärksamhet för att jag är uttrycka mig och har pluggat tre terminer på en statusutbildning. Det är faktiskt lite obehagligt att bli kontaktad av rektorn för mitt universitet för att jag råkade ånjuta 15 minuter av kändisskap?
- Är du väldigt bitter över din arbetssituation, det låter lite så i Expressen?
- Verkligen inte. Jag har lärt mig enormt mycket i sommar - om äldrevård, demens och att jobba som undersköterska. Jag blev nästan irriterad där ett tag på alla som sa till mig att det här var en så himla nyttig erfarenhet för en läkarstudent, men jag tar med glädje tillbaka alla eventuella reservationer jag kan ha haft och böjer mig för visdomen som andra uppenbarligen satt inne med - herregud vilken nyttig och fantastisk erfarenhet. Jag kommer alltid att lyssna på undersköterskorna som har närmast kontakt med patienterna, och jag kommer aldrig irriterat fråga varför den äldre dementa inte kan dra sig till minnes hur fallet gick till. Jag har haft otroligt kompetenta och starka kollegor, jag har fått insikter om åldrande och livskvalitét och jag har kommit att verkligen bry mig om hur "mina" äldre har det.
Det enda jag är ledsen över är att vi inte kan ge den vård och omsorg som dessa människor förtjänar när personalstyrkan är alltför slimmad. All personlig styrka och kompetens i världen inte räcker till för att ta hand om elva dementa äldre själv, vilket drabbar både personal och boende.
Jag var väldigt tydlig med att det handlade om systemfel som ska kritiseras. Jag var inte intresserad av att hänga ut ett specifikt ställe, och vägrade exempelvis ta bilder utanför boendet, men Expressen hittade förstås sitt eget lilla kryphål där.
- Vad tycker du om chefens svar, överdriver du inte situationen lite?
För det första finns det ju svart på vitt hur schemaläggningen ser ut, så det är svårt att slingra sig från. Angående hennes kritik av mig känns det bara som ett trist makt-knep. "Klappa ung person med åsikter på huvudet" istället för att reflektera över vad som kan förbättras i verksamheten, eller kanske ta tillfället i akt och säga att de har för lite resurser till att börja med?
- Men om det nu ser ut såhär på många ställen, är det inte en verklighet vi får leva med? Vad ger dig rätten att sticka ut hakan och protestera?
Det finns ju inte någon naturlag som säger att äldreomsorgen måste vara underbemannad. Det är någon någonstans som satt sig ned och bestämt detta. Det innebär att någon någonstans kan ändra på det, om vi är tillräckligt många som visar att våra äldre är något vi vill lägga resurser på. Jag har alltid varit övertygad om att förändring börjar med uppmärksammande och kritisk analys av situationen, så det var detta första steg jag ville ta.
Det talas så mycket om budget och kronor, men vi frågar oss inte vad det kostar i medmänsklighet att inte behandla de som byggt upp dagens samhälle väl. Vi stjäl från oss alla när vi bygger upp system som inte erkänner att alla människor är lika mycket värda, hela vägen fram. Vi stjäl från oss alla när vi bestämmer oss för att bygga fem nya sportarenor inom några år i Sverige - men inte kan lägga en bråkdel av den summan på människor i behov av hjälp. Vi stjäl från det som gör oss till människor - omtanke, livskvalitét och samhörighet - för att fylla kalkylblad med påhittade siffror i internhyror och upphandlingar.
Det är inte en verklighet jag tänker acceptera utan protester.
- Hur tänker du kring personliga konsekvenser? Är du orolig för att arbetsgivare inte kommer vilja anställa någon så frispråkig som du i framtiden?
Ja och nej. Det är klart att jag varken kommer få fina referenser eller jobb inom kommunen i Uppsala nästa sommar, men för mig som inte är helt beroende av det för min försörjning är det egentligen ett ganska billigt pris för att få känna att jag är en intakt moralisk varelse. Däremot har jag full förståelse för att andra inte kan fatta samma beslut, det handlar om att jag har en priviligerad position till att börja med som läkarstudent och ett socialt skyddsnät som inte är alla förunnat.
På samma sätt som jag vet att det säkert är dåligt för "mitt personliga varumärke" att ha en politisk, feministisk blogg, inser jag att mitt senaste inlägg i debatten inte heller bidrar till den opersonliga, opolitiska vita duk som är en arbetsgiavres våta dröm. Å andra sidan vill jag inte arbeta för någon som driver en sexistisk eller på annat sätt människovidrig verksamhet - så det är kanske lite självreglerande. Jag är inte opersonlig, opolitistisk eller lättskrämd, för jag tror stenhårt på de saker jag brinner för - som att förbättra vården, och världen.
I värsta fall får jag väl hanka mig fram som frilansande skribent. Folk verkar ju uppskatta mina textbaserade reflektioner kring verkligheten. (Skratt)
- Haha ja, om det ändå vore så enkelt! Tack för intervjun, Sofia!
Av Sofia Zettermark
Reflektioner från en demensavdelning
Kära du, som är lyckligt ovetande om den oändliga sorgsenhet som breder ut sig där er gemensamma ålderdom skulle funnits.
Kära du, vars liv virkas in i en långsamt växande duk på ensam altan.
Kära du, som så så sällan ler. Jag såg en undflyende glimt av den vackra flickan på porträttet jag putsade idag, då dina förvirrade, förskräkta fingrar kladdat ned hennes panna.
Kära du, som inte längre finns kvar, jag minns dina pillimariska ögon alldeles knivskarpt.
Kära du, som har lärt mig om mänsklighet än vad läkarstudier, skönlitteratur och resor kunde göra tillsammans, trots att du bara mötte min blick ett par gånger.
Kära du, som sett långt över 90 år passera - det ger mig svindel att tänka på att de som en gång ska ta hand om oss på sina sommarlov, ännu inte ska födas på över 60 år.
Om jag är en storögd fyraåring pulsande genom midjehög snö, en stolt sjuåring med handen uppsträckt, en arg elvaåring som varken barn- eller vuxenvärlden förstår, en osäker livstörstande femtonåring, en förundrad förälskad sjuttonåring med två timmars sömn i kroppen, en stortjutande nittonåring på studentdagen, en tanklöst modig tjugoettåring med bultande hjärta och bestämd blick, en målmedveten tjugotreåring med språket pulserande i fingrarna - om jag är allt detta och oändligt mycket mer, för att vi aldrig blir färdiga men aldrig helt slutar vara de vi en gång var - vad ryms då inom dig? Om vi är lyckliga nog att få stanna på denna jord i över sextio år till - vad kommer vi inte att få uppleva?
Ditt liv är kanske litet nu. Mina mått på glädje, äventyr och livskvalitét kanske inte ens är relevanta, för att ditt liv idag levs i en skala jag kan knappt ens kan förstå. Men det var inte alltid litet. Tänk vad många människor du hinner möta på nittio år, hur många stigar du hinner gå på, hur många andetag du hinner ta. Tänk vad många initiativ du tagit som ännu lever kvar, om än i förändrad form. Tänk vad många plaser du förändrat just då och där, bara genom den du var. Tänk hur många som längtat efter dig någon gång, hur många gånger du varit förbannad, hur luften vibrerat av dina ord. Tänk att världen har ekat av din närvaro i nästan ett sekel.
En gång var ditt liv enormt, och det som finns kvar är värt att fira. Värt att bevara.
Det måste jag tro.
/Sofia
PS. En gång inom en inte alltför avlägsen framtid lovar jag att skriva om sånt ni vill läsa. Feminism och politik och pepp och analys och sånt. Just nu behöver jag bloggen för att jag aldrig skriver så bra, tänker så bra, existerar så bra som när jag skriver till er, även om ni inte vet om det. Och just nu är livet alldeles överväldigande, och ni får stå ut med att vara min filosofiska livlina. Jag publicerar ändå inte alla ord som skrivs här ska ni veta.
Kärlek från er Zäta.
En sällsynt, lycklig ensamhet
Å vet ni vad jag har gjort idag? Hela dagen, alldeles alldeles ensam? Ingenting!
Absoult, absolut ingenting. Ingenting produktivt, nyttigt eller intressant. Jag har skrivit lite saker, ämnade för mina egna ögon och sjungit lite saker, ämnade för mina egna öron (fast grannarna kan ha fått sig ett par toner till livs eftersom jag satt i trädgården) och tittat på ett par dokumentärer bara för mitt eget nöjes skull och badat fötterna i den egenhädigt uppblåsta babypoolen, bara för att det var skönt.
Jag har varken tvättat, städat, bloggat, umgåtts, ringt eller rakat.
Och det känns så jäkla bra. Jag inser aldrig förrän efteråt att jag behöver vara ensam ibland. Jag älskar utmaningar, människor och samtal. Jag vill vara nära, veta mer, göra bättre. Jag vill också lata mig, men det har inte hänt sedan långt innan tentaperioden att det fanns en hel dag över till ensam-lathet. Fy tusan vad gött det är.
På riktigt alltså. Jag känner det här härliga lycko-pirret i hela kroppen just nu, bara för att jag har fått hänga med den viktigaste personen i mitt liv en hel dag.
Du borde prova det du också. Du är så himla viktig.
/Zäta
Jag känner mig så fri här, när jag andas i din atmosfär
En julivecka för fyra år sedan spenderade jag, till mina vänners och ovänners förskräckelse och förvåning, mina första dagar med Moa. Såhär stod det på min blogg efter dessa dagar:
Ni vet sådana där snöglober med små landskap, snögubbar och glitter i? Jag tror att den snöglob jag lever i just blev upplyft och runtskakad ordentligt av någon, som är oförsiktig och mycket större än jag.
Ni vet sådana där snöglober med små landskap, snögubbar och glitter i? Jag tror att den snöglob jag lever i just blev upplyft och runtskakad ordentligt av någon, som är oförsiktig och mycket större än jag.
Jag älskar dig Moa - för att du gjorde min värld så mycket större - och för att du fyra år senare fortsätter fylla den med glitter och snöflingor av förälskelse.
Jag älskar dig för att vi gör varandra till bättre människor, och livet till en lite vackrare plats.
Jag älskar dig för att vår kärlek är tillåtande, för att världen aldrig blir för liten med dig - för att jag känner mig fri när jag andas i din atmosfär.
Idag är en bra dag.
/Zäta
