Share

Reflektioner från en demensavdelning

Kära du, som är lyckligt ovetande om den oändliga sorgsenhet som breder ut sig där er gemensamma ålderdom skulle funnits.
 
Kära du, vars liv virkas in i en långsamt växande duk på ensam altan. 
 
Kära du, som så så sällan ler. Jag såg en undflyende glimt av den vackra flickan på porträttet jag putsade idag, då dina förvirrade, förskräkta fingrar kladdat ned hennes panna. 
 
Kära du, som inte längre finns kvar, jag minns dina pillimariska ögon alldeles knivskarpt.
 
Kära du, som har lärt mig om mänsklighet än vad läkarstudier, skönlitteratur och resor kunde göra tillsammans, trots att du bara mötte min blick ett par gånger.
 
Kära du, som sett långt över 90 år passera - det ger mig svindel att tänka på att de som en gång ska ta hand om oss på sina sommarlov, ännu inte ska födas på över 60 år.
 
Om jag är en storögd fyraåring pulsande genom midjehög snö, en stolt sjuåring med handen uppsträckt, en arg elvaåring som varken barn- eller vuxenvärlden förstår, en osäker livstörstande femtonåring, en förundrad förälskad sjuttonåring med två timmars sömn i kroppen, en stortjutande nittonåring på studentdagen, en tanklöst modig tjugoettåring med bultande hjärta och bestämd blick, en målmedveten tjugotreåring med språket pulserande i fingrarna - om jag är allt detta och oändligt mycket mer, för att vi aldrig blir färdiga men aldrig helt slutar vara de vi en gång var - vad ryms då inom dig? Om vi är lyckliga nog att få stanna på denna jord i över sextio år till - vad kommer vi inte att få uppleva? 
 
Ditt liv är kanske litet nu. Mina mått på glädje, äventyr och livskvalitét kanske inte ens är relevanta, för att ditt liv idag levs i en skala jag kan knappt ens kan förstå. Men det var inte alltid litet. Tänk vad många människor du hinner möta på nittio år, hur många stigar du hinner gå på, hur många andetag du hinner ta. Tänk vad många initiativ du tagit som ännu lever kvar, om än i förändrad form. Tänk vad många plaser du förändrat just då och där, bara genom den du var. Tänk hur många som längtat efter dig någon gång, hur många gånger du varit förbannad, hur luften vibrerat av dina ord. Tänk att världen har ekat av din närvaro i nästan ett sekel. 
 
En gång var ditt liv enormt, och det som finns kvar är värt att fira. Värt att bevara. 
 
Det måste jag tro. 
 
/Sofia
 
 
 
 
 
PS. En gång inom en inte alltför avlägsen framtid lovar jag att skriva om sånt ni vill läsa. Feminism och politik och pepp och analys och sånt. Just nu behöver jag bloggen för att jag aldrig skriver så bra, tänker så bra, existerar så bra som när jag skriver till er, även om ni inte vet om det. Och just nu är livet alldeles överväldigande, och ni får stå ut med att vara min filosofiska livlina. Jag publicerar ändå inte alla ord som skrivs här ska ni veta.
Kärlek från er Zäta.
 
 
 
 
Share



Kommentarer
Postat av: gudmor

Så fina reflektioner Sofia. Så vackra bilder av ålderdomen...... och så sorgliga.....

2013-07-15 @ 23:12:15
Postat av: Olivia

jag tycker mycket om att läsa dina filosofiska tankar om livet också. Verkligen! Så för min skull kan du gärna fortsätta med det också..=)

Svar: Kul att höra! Tack!
Zettermark med Z

2013-07-16 @ 09:08:05
Postat av: Erika

Kärlek till dig Zäta! Oavsett om du skriver såhär eller mer "seriöst" så får du alltid mig att tänka efter, stanna upp och reflektera. Tack för det<3

2013-07-16 @ 21:01:37
Postat av: Läkstud Lund

Satan vad tänkvärt och fint skrivet, jag var tvungen att läsa det två gånger. Varje dag du jobbar som vårdbiträde/uska och sedan så småningom läkare kommer du att träffa mäniskor som berör dig, fortsätt bli berörd, och fortsätt snälla du att skriva ner det!

En grej, (som du kanske redan gör?) är att skriva ner tankar, funderingar och känslor du får på jobbet och sedan samma sak när du kommer ut på klin. Du kommer att träffa så många olika öden och människor som kommer att påverka dig, (om du tillåter dem). Jag skriver ner en del, för jag vill minnas dem, de som verkligen verkligen berörde och fick mitt innersta att skälva. Både de fantastiska sakerna och det vidriga lidandet som hugger jäveldjupt.

Som vanlig heterosexuell vit medelklassman uppvuxen i en familj som röstar på moderaterna håller jag inte med dig i allt du skriver, men du har alltid intressanta tankar och kan alltid argumentera för dem. I like! Trevlig sommar!

Svar: Tack! Jag skriver en del för mig själv också, men det var ett fint tips.
ps. Jag är också uppvuxen i en medelklassfamilj som röstar på moderaterna.
Zettermark med Z

2013-07-20 @ 22:51:07
Postat av: Louise

Läste din fb om din upplevelse av demensvård, vill uppmärksamma dig på att om du som vikarie bara misstänker risk för vanvård är du skyldig att Lex Sarah anmäla (läs mer på SOS.se)

Svar: Jag har skrivit fyra avvikelserapporter för den dagen. Tack för tipset.
Zettermark med Z

2013-07-25 @ 11:52:11
Postat av: Louise

Avvikelser är bra och det är viktigt att skriva avvikelser på varje enskild händelse som sker, så fortsätt med det. Ibland kan det dock vara så att varje enskild händelse inte kan bedömas som en LeX Sarah (allvarligt missförhållande) men sammantaget så kan det vara grund för en Lex Sarah.

2013-07-26 @ 08:34:03
Postat av: Tina Trones på 3:an

Hej Sofia, kolla till pm/övrigtmappen på din facebook.
Jag har fler reflektioner över detta och skrev personligen till dig.

Kram

2013-07-27 @ 00:51:34
Postat av: Mia Hansson

Det är sånt som vi vill läsa...också. Människan är mer än ett genus. Tack för att jag fick läsa delar av dina tankar. Kram

2013-07-27 @ 12:21:18
URL: http://baralillaja.blogspot.com
Postat av: Karin Berglund

Min första sommar i vården var på Tunåsen 1972, och jag var 21 år. Ständigt reflekterar jag över skillnaderna i resurser då och nu. Jag läste språk ett litet tag till men har sedan arbetat i vården.

Postat av: Karin Berglund

Jag är kroniskt upprörd över neddragningarna och sparandet och att det ska kostas på så lite som möjligt på den som är oduglig och maktlös. Det är de gamla och hjälplösa som ska kostas på! Det är barnen och de som har en svacka i sin styrka som ska satsas på. Om vi gör det, satsar vi på det viktigaste och vårt samhälle blir värdigare vilket går vidare till nästa generation. Maslows behovstrappa ska gälla för alla. Också personalen. Det är skamligt att sjuksköterskor ska utnyttjas så att de själva blir sjuka. Vad handlar livet om egentligen? Utan solidaritet blir vi karikatyrer av människor.

Postat av: Karin

Det här skulle jag ha skrivit under din berättelse från sommarjobbet men det hamnade här i stället. Fina reflektioner här också. Det hjälper nästan alltid när man har besvärliga patienter att föreställa sig dem som små och i sin mammas armar. Tips från mig.

2013-07-29 @ 12:19:29
Postat av: Pia Lejonquist

Läser sen några timmar tillbaka dina texter. Är bara tvungen att uttrycka min respekt! Arbetar själv som socionom på ett LSS-boende i Lunds kommun med högt i tak och bra bemanning. Men vet alltför väl hur der kan se ut i omsorgen av våra äldte och funktionshindrade! Kram och go strong bruden!

2013-07-29 @ 19:30:49
Postat av: Anonym

Hej Sofia!
Jag har jobbat som undersköterska i över 20 år inom äldreomsorg, geriatriken och akutsjukvården. Jag känner igen mig så i det du beskriver, hur ensam man är och hur ingen lyssnar. Ofta för att man "bara" är undersköterska....Det är en envägskommunikation mellan en osynlig chef och vårdpersonalen. Man får snabbt lära sig att det inte är någon idé att påtala att man är för få personal då man ofta får samma svar som enhetschefen där du jobbade gav: " så upplever inte jag det" " vi är lika många (få) personal som på andra ställen".... Även olika härskartekniker används ofta i uttalanden och diskussioner för att förminska personen som ger, som de upplever det, kritik. Man sänder signalerna: det är inte vår organisation det är fel på utan det är dig det är fel på. Klarar du inte av att arbeta under dessa förhållanden så finns det andra som vill ha ditt jobb. Sanningen är att cheferna sitter i en mycket svår sits, erkänner de att det finns fog för kritiken så är finns risken att de byts ut. De har fått en budget som de måste hålla till varje pris känns det som. De känner att de inte har något annat val och många chefer mår nog mycket dåligt, omsättningen är stor bland enhetschefer. Vårdpersonal som lider av skador efter många års tungt vårdarbete och sedan inte får det godkänt som arbetsskada ( medans snickare nästan alltid får sina förslitna axlar godkända som arbetsskada) utan får svaret att det inte går att bevisa att förslitningen eller den akuta skadan beror på arbetet. Det är samhällets syn på undersköterskan och arbetet inom äldreomsorgen. Men om man inte erkänner problemet kan man aldrig lösa det...... Och det värsta av allt är att det är patienterna som i slutändan får lida.
Nu är jag sedan ett tag egenföretagare och min tanke är bl.a att på något sätt arbeta för att förebygga och ta bort alla tabun om att tala om hur det egentligen är ställt med äldreomsorgen, varför anses det vara lågstatus? Om civilkurage och om barmhärtighet..... Jag anser själv att det är en ära och att det har lärt mig så mycket i livet som jag aldrig skulle lärt mig någon annanstans.
Så starkt gjort av dig att våga säga ifrån, våga lita på din känsla! När man arbetat ett par år är risken att man blir blind och bedövad för att orka fortsätta arbeta.... Skulle vara intressant med ett samarbete med dig i framtiden. Stå på dig!
Katarina

2013-07-29 @ 21:42:47
Postat av: Elin

Fint

2013-07-30 @ 08:53:28
Postat av: Emma

fint

2013-08-01 @ 12:36:05
URL: http://emmioz.blogg.se



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0