Din erektion är inte en komplimang
Jag kan motvilligt, på ett intelektuellt plan, förstå att många män* tror att världen cirkulerar kring dem. De har trots allt vuxit upp i ett samhälle där 80% av alla barnböcker, och 100% av klassikerna, har manliga protagonister. Ett samhälle där deras sport är "fotboll" och tjejernas är "damfotboll". Ett samhälle där makthavarna har samma biologi som dem och där objekten för deras antagna attraktion framställs som just... objekt för deras attraktion, och inte människor. Jag kan inte acceptera det, men jag kan förstå det.
*Hej man! Om du inte alls känner igen dig i att du värderar kvinnor efter deras förmåga att tillfredställa din sexuella lust, eller att världen skulle cirkulera kring dig, behöver du inte ta åt dig av allt nedanstående. Däremot tycker jag att det är rimligt att du inser att du ingår i detta system, vare sig du vill eller inte, och att du aktivt kan göra något åt det genom att t.ex. bli feminist! Det finns också stundtals en raljerande ton i detta inlägg, som du kan ha i åtanke. Givetvis tror jag t.ex. inte på riktigt att någon tror att jorden snurrar runt deras cis-mans-penis. Gravitationen skulle ju go bananas!
Vad jag däremot inte ens i mina mest vidsynta stunder kan förstå, är att en del av dessa män tror att världen inte bara cirkulerar kring dem, utan kring deras penis. Låt oss titta på en penis:
Biologisk funktion: Leda ut urin (ofta) och sperma (varierande frekvens). I större mening kan också hävdas att penisens funktion är att skänka njutning vid sexuella aktiviteter.
Låt oss också titta på en penis i genomskärning:
Där det står "cavernous urethra" är röret där urin och spermier åker ut, och "epidermis" betyder hud. Spännande va?!
Inteeee. Histologi är astråkigt. Anatomi är också ganska trist. Men nu har vi i alla fall tillbörligen avdramatiserad denna kroppsdel. Vad är en penis? Ett kroppsdel med biologisk funktion.
Det är förstås inte helt sant. Vi människor är, oavsett vad vissa naturvetenskapsfundamentalister vill hävda, kulturella varelser. Vi förstår världen genom vårt språk, genom idéer och värderingar, genom historiskt arv och interaktion med andra människor. Ingen skulle på allvar hävda att en penis bara är en urin- och spermieledare. Det är också en kulturell symbol, kanske en av de allra starkaste. En symbol för fertilitet, sexualitet, manlighet, och kanske framförallt, makt.
Om det inte vore på detta vis, att penisen representerade så mycket mer än sig själv, skulle följande citat vara helt verkningslöst:
Från twitterflödet efter att den supercoola feministen Anita Sarkeesian hade postat en kritisk kommentar om hur få (dvs inga) kvinnliga protagonister det fanns i en release från ett datorspelsföretag.
Nick Fuckypu vill förmedla en kritik gentemot Sakeesians feministiska uttalande. Hur valde han att framföra denna kritik? Genom att tala om sin egen penis.
Hallå.
Ingen bryr sig om huruvida du har en erektion eller inte. Såvida de inte för sekunden ligger med dig kanske, men jag håller det för osannolikt att detta handlade om erektionproblem vid samlag.
Men hur är det ens möjligt att tro att ens eget könsorgans eventuella blodfyllnad är av intresse för resten av mänskligheten? V A R F Ö R uppfostrar vi män till att tro att deras penis är universums centrum?
Nu ska vi kanske inte vara så hårda. Det finns ju faktiskt tillfällen då du vill att en man ska tända på dig! Som till exempel när du gjort en intelektuellt utmannande uppgift och postat den på nätet...
...eller inte då, nej. För det är inte relevant huruvida en främlig vill ligga med dig i sammanhanget. Det är relevant om han tyckte din serie var rolig, intressant, förargelseväckande, knasig. Din kropp och dess "liggbarhet" enligt män är I N T E R E L E V A N T.
Jag minns ett tillfälle under första året i gymnasiet då jag pratade med två jämnåriga killar. Vi pratade om attraktion i relation till klädstilar tror jag. En av killarna slängde ur sig något i stil med "ja, men få killar skulle ju banga på dig liksom" och menade i sammahanget att flertalet killar, om de fick chansen, inte skulle tacka nej till att ligga med mig. Jag tog denna kommentar som en komplimang. "Hurra! Han bekräftade att jag är liggbar! Liksom över okej-gränsen för vad killar kan tänka sig."
Detta var inte så fruktansvärt många år sedan. Jag kan fortfarande förstå mitt 16-åriga jag. Hon är inte någon mytisk barndomsfigur höljd i dimma. Hon var skitsmart, orädd, egoistisk, jätteblonderad, livsglad och samtidigt alldeles livrädd för att inte duga, inte bli åtrådd, inte bli älskad. Och hon hade växt upp i en värld som talade om för henne att hennes värde inte låg i alla de där andra kvalitéerna, utan framförallt i hennes förmåga att bli åtrådd. Av män.
Och hon hade just fått bekräftat, att fast hon inte såg ut som dessa tjejer, var hon möjlig att åtrå.
För uppenbarligen var hon en av dem som skulle spela birollen. En av dem som fick makt genom andras gillande, inte genom egna egenskaper. Som skulle fokusera på relationer, inte prestationer. Och den viktigaste vägen till gillande hos dem med makten att definiera? Attrahera dem, bekräfta penisens makt.
Herrejävlar vilket liv det blev när hon började inse att denna världsbild var snedvriden. Herrejävlar vilket liv det blir när någon påstår att världen inte cirkulerar runt symboliska och verkliga penisar och dess manliga innehavare. När någon som ser ut som en kvinna till exempel inte väljer att använda en rakhyvel på de hårstrån som växer i armhålan, och råkar fångas på bild i TV... då jäklar blir det liv i manligt-begär-ska-styra-världen-sekten (som såklart inte är en sekt, utan bara enskilda män som vuxit upp i. och utgör, det vi kallar patriarkatet).
Kroppsbehåring är bara en liten liten detalj. Andra till synes oskyldiga detaljer är färgglada tighta kläder på det kön som värderas efter utsidan, och anonyma grå på de som värderas efter insidan. Skådespelerskor vars karriärer är över när medelålden inträder. En stadsmiljö översållad av sexualiserade kvinnokroppar, men där bröst som inte är till för mäns blick utan för bäbisars munnar, upprör. Föreläsare på läkarprogrammet som väljer att pryda tio sidor av en hand-out om graviditetsbesvär med en vacker, sensuell, sexuell gravid-bild... för att han kan.
Varje enskild detalj är lätt att bortförklara. "Men jag gillar att raka mig under armarna, det luktar mindre då!" "Fast just den föreläsaren är lite speciell." "Jomen kvinnokroppen passar bättre i silkiga tyger än manskroppen! (?)"
Men tillsammans, är det svårt att bortförklara. Tillsammans blir det ett system där män med makt att definiera vad som är viktigt, bestämmer att det är viktigt för kvinnor att vara sexiga för deras skull. Inte bara när de är förälskade och vill ligga. Inte bara när de ser på porr. Inte bara när det är skönhetstävling på gång. Alltid. När de skriver webbserier, twittrar, existerar. Det är din förbannade plikt att vara sexig kvinna, och min uteblivna erektion är ett bevis på att du misslyckats!
Detta är givetvis inte explicita tankar hos majoriteten, men systemet gör att uttryck som springer ur dylika tankebanor ens existerar. Det är därför någon kan få för sig att kritisera någon annans politiska kommentar genom att prata om sitt eget stånd. Det är inte bara en enskild galning, det är ett symptom på ett ett patriarkalt samhälle där mäns sexualitet används som maktmedel gentemot kvinnor.
Jag kommer alltid att behöva förhålla mig till mäns sexualitet, till min roll som sexuallet objekt. Det spelar ingen roll att jag lever med en kvinna eller gör aktiva val för att försöka komma runt det.
Jag kommer alltid att konfronteras med "humor" där kvinnor är sexuella objekt.
Jag kommer alltid se porrbilder av kvinnor i det offentliga rummet som utger sig för att vara klädreklamer.
Jag kommer alltid att veta att kvinnor delvis anses vara prydnader: ömtåliga, inkapabla och vackra.
Jag kommer alltid stöta på sammanhang där kvinnokroppar mer eller mindre explicit utvärderas av män.
Jag kommer aldrig att helt komma loss från detta nät av sexism och makt och sexualisering som patriarkatet väver, men jag kan i alla fall försöka.
Vad feminismen kan ge mig är möjligheten att skära små hål i nätet. Ge mig andrum och perspektiv. Kunna få överblicken som krävs för att kunna kritiskt granska och förstå. Låta mig finna vägar till systerskap och medmänsklighet. Ge mig verktyg att förhålla mig till penisar som biologiska kroppsdelar med vissa viktiga, och stundtals trevliga, funktioner, men inte låta den förkrossande symboliken infiltera mina tankar. Ge mig sätt att passa in, känna mig vacker eller ful, smart eller tråkigt, utan att göra avkall på vem jag egentligen är. Låta mig finna min egen sexualietet - vad gillar jag, när jag inte har i åtanke vad jag borde gilla för att män ska gilla mig? Ge mig möjlighet att skratta åt absurditeten i könsmaktsordningen, och kraft att förändra där det går.
Feminismen hjälper mig att inte bry mig om huruvida mina prestationer, tankar eller kroppsdelar gör en penis hård eller ej. Såvida jag och penisinnehavaren inte för tillfället ligger med varandra, kanske. (Något jag dock för en mycket stor majoritet av jordens män håller för mycket osannlikt att vi någonsin kommer göra.)
Feminismen hjälper mig att formulera orden: Vill du ge mig en komplimang? Prata med mig. Prata om vad jag gjorde som du gillade. Prata inte om din penis. Din erektion är inte en komplimang.
/Zäta
Vi är inte längre vattenfärg
Jag tänkte häromdan - det äger att vara 23. Att vara ung och pigg och stark, men inte längre förskrämt trevande i en oförstående värld. Det äger att känna sin kropp, sina gränser och begär - känna sitt psyke, vad som stressar, utmanar och ger. Det äger att komma nära någon ny, som också kommit en bit på väg. Vi är inte längre vattenfärg på plastduk, som rinner överallt - utan akvarell på grova ark som kanske skiftar färg, men stannar på sin plats. Vi har en grund att stå på, ett stadigt fundament - men långt ifrån är hela bygget färdigställt.
Och samtidigt minns jag, små blixtar från en tid... en tid då inget stämde men vi var varandras allt. Hur du grät i timmar på min axel, för dina känslor första gången skrämde livet ur dig då. Hur jag ringde till Nya Zeeland för att efter nätter som gått fel, få höra dina ord. Hur vi talade i timmar, om livet efter nian, medan salta vågor slog mot sommarstugans strand. Hur vi stod vettskrämda på skoltoan och väntade på ett streck, med förmåga att förändra allt. Hur vi sprang genom gryningsljus i andra länder och kände livet börjar här, nu är det våran tur! Hur vi balanserade avundsjuka, kärlek och lojalitet genom år av barndom och pubertet - hur vi formade varandra med en ständig längtan fram. Hur vänskapen var livet och vi varandras allt. Jag vet att utan er, hade jag aldrig fortsatt denna text.
Det är en lycka svår att formulera - att vara den du är, ungefär där du vill vara. Att känna trygghet med den karta du skapar över världen, trygghet att finna nya vägar, likväl som minnas de som varit. För varje år som går kommer jag lite närmre, för varje år som går är det mer okej att vara jag.
Jag har sällan funderat så på tid och innebörd, som när kalendern sa 23. Vad hände denna vår som gjorde prestationer nästan njutbara, som gjorde känslostormar nästan uthärdliga, som gjorde målet klart och tydligt trots tegelmurarna på vägen? Vad är detta nya lugn som inte dämpar kampvilja och glöd, men ger det möjlighet till avstamp i något mer solitt? Vad är denna nya trygghet i relation till världen runt omkring? Vad är det som händer nu, som inte djupa kärleksrelationer, en flytt från mammas hus eller nya filosofiska höjder kunde förmå?
Jag är säker på att jag, om några år framöver, kommer se tillbaka: "vad lite jag visste då, vad mycket jag hade kvar att förstå". Men jag är också ganska säker på, att jag kommer veta att något hände denna vår, när kalendern sa 23. Utan att veta vad eller riktigt varför eller när, blev denna vår en vändpunkt, och vuxenlivet mitt.
Till er som blandade vattenfärger med mig, och som fortsätter färglägga mitt liv - ni är mina hjältar.
/Sofia
Sommarstressen
Så ni kanske undrar: "Vad gör Zäta egentligen? Varför bloggar hon inte järnet nu när det är sommarlov och tidsrymderna är oändliga?"
Jo såhär är det, kära läsare, att just läkarprogrammet i Lund får sommarlov en vecka efter alla andra. Så när alla andra sitter och njuter i solen, sitter jag och lider vid skrivbordet. När alla andra skriker ut sin sommarglädje, skriker jag ut min tentaångest. När era hjärtan bultar hårt av ljusa dansnätter, bultar mitt hårt av stress och sömnbrist.
Nu kanske du tycker att jag överdriver en smula. Nämnde jag att mitt sommarjobb redan startat, under tentaveckan? Och att det är i Uppsala, medan tentan är i Lund?
Ah. Ska vi byta liv, för en vecka eller så?
/Zäta
Sommarstressen
Döda hundar och en tanke om etik
Ni kanske har förstått att jag inte är ett stort fan av min lärobok. Här kommer ytterligare en anledning.
"Hundarna sövdes och tappades snabbt på blod tills trycket i artärerna föll till olika nivåer (...) när trycket blev för lågt dog alla djuren, trots att många av dem svävade mellan liv och död i flera timmar."
"Varje kurva representerar ett genomsnitt från sex hundar" (röda linjer betyder att hundarna dog).
Dylika experiment presenteras känslokallt och oreflekterat - det är vetenskap att låta hundar förblöda.
Förstå mig rätt: Jag är medveten om att det säkert varit nödvändigt en gång i tiden att göra vissa experiment för att förstå saker, men hur de idag presenteras är en annan femma. Vi behöver inte låtsas att detta är helt okej, att detta är enda sättet att lära ut blödningsstadier. Vi behöver inte med vårt språkbruk normalisera djurplågeri och leda plikttrogna studenter att acceptera alla vetenskapliga metoder.
Det är småsmå detaljer som dessa, som sammantaget och i förlängningen, ger de nedslående resultaten att läkarstudenter har sämre etisk förmåga efter sin utbildning, än innan de började.
Oavsett hur "duktig fysiolog" huvudförfattaren Guyton var. Han var förövrigt också dunder-rasist, som själv skaffade 12 barn för att han ansåg det vara sin plikt att föra sina egna goda gener vidare. Fräsch snubbe.
/Zäta
Förstå mig rätt: Jag är medveten om att det säkert varit nödvändigt en gång i tiden att göra vissa experiment för att förstå saker, men hur de idag presenteras är en annan femma. Vi behöver inte låtsas att detta är helt okej, att detta är enda sättet att lära ut blödningsstadier. Vi behöver inte med vårt språkbruk normalisera djurplågeri och leda plikttrogna studenter att acceptera alla vetenskapliga metoder.
Det är småsmå detaljer som dessa, som sammantaget och i förlängningen, ger de nedslående resultaten att läkarstudenter har sämre etisk förmåga efter sin utbildning, än innan de började.
Oavsett hur "duktig fysiolog" huvudförfattaren Guyton var. Han var förövrigt också dunder-rasist, som själv skaffade 12 barn för att han ansåg det vara sin plikt att föra sina egna goda gener vidare. Fräsch snubbe.
/Zäta
Näthatarnas bristande logik
1. Banta - det är fult att vara tjock
2. Gå ner i vikt på grund av DIN HÄLSA
3. Du vill ju bara ha uppmärksamhet och bli känd
Detta är de tre teman jag kan urskilja i Linda-Marie Nilssons negativa kommentarer under hennes visuella kritik av att Cubus krympt sina jeansstorlekar:
Hon har förstår också fått en massa stöd och hejarop, vilket är toppen! Även unga personer ska kunna handla på affärer de känner sig bekväma med, alldeles oavsett kroppshydda. Cubus är dessutom väldigt generös nedåt i storlekarna. De brukade alltid ha strl 32, vilket verkligen inte alla affärer säljer, och deras 34:or är ganska små, så varför ändra på ett vinnande koncept - kläder för alla?
Men åter till hatarna. Låt oss granska deras argument.
1. Banta - det är fult att vara tjock
Nilsson nämner inte själv sin vikt som ett problem - hon nämner kläderna! Alltså får vi utgå från att hon är nöjd med sin fina kropp. Skönhet är subjektivt, och du kan inte komma och bestämma vad som är vackert eller fult. Hur någon annan som du inte ens känner ser ut, påverkar inte dig! Det finns ett samhällsideal som hon strider mot, och modigt nog ändå visar sig lättklädd, men det är inte relevant för skönhetsaspekten. Det enda som är relevant är om hon själv känner sig fin - och det gör hon - tills Cubus kommer och säger att hon inte får vara där längre.
2. Gå ner i vikt på grund av DIN HÄLSA
Det finns oceaner av vetenskapliga bevis för att risken för många sjukdomar ökar med övervikt och fetma - ja. Detta gäller dock på befolkningsnivå, och inte alltid för individer. Det är också skillnad på hur fettet fördelar sig, inre osynligt fett kan smalisar mycket väl ha, och bukfetma a la ölmage är betydligt farligare än de kurvor Nilsson sportar. Alldeles oavsett folkhälsoaspekten är det dock underligt att folk helt plötsligt bryr sig om just denna främlings hälsa, istället för att lobba för nyttigare skolmat, mindre läskförpackningar och billigare mer lättillgänglig motion för alla - sådant denna ocean av vetenskap har bevisat är bra för folkhälsan.
Det handlar uppenbarligen inte om en ärlig oro för någons hälsa. (Om du faktiskt på riktigt är allvarligt orolig för att denna 21-åring har storlek 44 kan jag meddela att hon tränar flera dagar i veckan och troligtvis har betydligt bättre kondis än jag som är en 34:a. Vi kan inte avgöra hälsotillstånd på klädstorlek.) Det handlar om att moralisera över någons kroppsform på ett sätt som inte vid en första anblick är lika elakt som att säga "det är fult". Men det är precis lika elakt, och precis lika onödigt.
Att vi inte ska gå runt och säga åt främlingar hur de ska leva och se ut, betyder alltså inte att vi inte får engagera oss i folkhälsofrågor. Detta är helt skilda saker. Det ena gör världens hälsotillstånd sämre: Du gör en människa ledsen. (Depression är förövrigt långt farligare än övervikt ur dö-i-förtid-aspekten.) Det andra kan göra världens hälsotillstånd bättre!
3. Du vill ju bara ha uppmärksamhet och bli känd
Jag som har gått i samma klass som Nilsson, har en distinkt känsla av att detta är delvis sant. Med modifikationen att vi tar bort ordet "bara". Jag är övertygad om att Nilsson vill förändra världen till det bättre - och bli känd. Det är inget fel med detta. Det är modigt att använda sig själv som poster-child för förändring. De som hävdar att hon "borde pratat med cubus istället för att posta utmanande bilder" har missuppfattat två saker:
1. Att affärskedjor skulle lyssna på kritiska kommentarer från enkilda kunder på golvet
2. Att kvinnor borde veta sin plats och lida i det tysta
Det är fel att som kvinna ta plats, vara högljudd och utmanande. Hon får "skylla sig själv" om hon postar lättklädda bilder på en kropp som skiljer sig från idealet. Känner vi igen retoriken?
Oavsett vilket argument folk använder sig av vill de vrida det hela till att det är hennes fel, och inte Cubus. Det är ett individuellt problem att vara tjock, inte ett strukturellt problem att vissa kroppar stängs ute från vanliga klädaffärer. Det är ett individuellt problem att ta hand om sin viktrelaterade hälsa, inte ett strukturellt problem där förtag jobbat i årtionden för att göra onyttig förädlad mat billig, och vardagsmotion dyrt. Det är ett individuellt problem att visa bilder på sin kropp på internet, inte ett strukturellt problem att så många anser sig ha rätt att dömma personer de inte känner.
Det är orimligt. Vi lever inte ett kulturellt vacuum. Vi påverkas av varandra och vår omvärld. Detta handlar om strukturella problem, som en individ kanaliserar. En modig individ.
Eftersom Cubus redan svarat och sagt att de ska se över sina leveranser och storleksmärkningar verkar detta dessutom vara ett mycket effektivt sätt att förändra. Smart tjej, med andra ord.
Heja dig, Linda-Marie! Du är stark, modig och vacker.
/Zäta
