Med allt detta sagt vet jag att det finns praktiska aspekter som komplicerar. Poly-personer lever inte i någon rosa fluffig drömvärld där alla älskar varandra. Tid är en de facto begränsad resurs, liksom ibland sexlust och ork. Allt kan inte lösas med god kommunikation, och allas känslor stämmer inte alltid med varandras - precis som livet alltid är. Det allra största problemet för de allra flesta är dock det ständiga ifrågasättandet från omvärlden, och att omvärlden är anpassad för tvåsamhet - se bara till hotellrum, kärleksfilmer och sambolagar.  Och uppväxten i en värld som ständigt sagt åt dig att likställa kärlek och ägandeskap - att avundsjuka är något positivt. Denna internaliserade norm är otroligt svår att frigöra sig från, precis som internaliserad homofobi, transfobi, rasism, sexism och fettfobi - du vet att det är okej och fint att vara tjock, men kan ändå inte låta bli att känna dig lite äcklad när du snabbt tittar i spegeln, du vet att sexism är skit, men kan ändå inte låta bli att mäta dig med Blachmans blick, och du vet att din kärlek och dina relationsval är upp till dig att göra och känna, men kan ändå inte låta bli att känna dig lite fel och obehaglig tills mods - trots att ingen annan är i rummet. Normerna sitter inte bara i samhällets strukturer, i konkreta handlingar och ritualer, utan också inuti oss.