De som mördats på grund av samhällets transfobi. I år var det 65 namn som lästes upp i Malmö. 65 personer som mördats sedan 20:e November förra året runt om i världen, på grund av att de råkat födas som trans och bröt mot samhällets könsnormer. 65 namn lästes upp, men långt fler dukade under för våldet. Andra källor uppger högre siffror, och mörkertalet är stort.

 

Det är livsfarligt att vara trans. Ingen annan grupp råkar ut för samma grad av våld baserat på sin identitet eller uttryck. I Sverige uppgav en tredjedel av alla unga transpersoner i ungdomsstyrelsen att de blivit utsatta för våld och trakasserier det senaste året. De nedvärderande attityderna och hatet leder till "milt" våld, såväl som mord. Transfobi dödar.

 

Våldet är dessutom bara en sida av saken. Hbtq-personer har sämre psykiskt mående än genomsnittsbefolkningen, men transpersoner sticker ut. Många mår så dåligt att de tar sitt eget liv, på grund av rädsla, utfrysning, trakasserier, nekad hjälp med transition och en trångsynt värld.

 

Idag minns vi de som dukat under.

 

 

 

Det må vara svårt ibland, och rent av livsfarligt beroende på plats, att vara trans, men det är inte omöjligt. Idag ser världen helt annorlunda ut för unga transpersoner än för bara tio år sedan. Kunskapen och acceptansen ökar, resurserna både i form av positiva förebilder, kunnig sjukvårdspersonal och en stöttande allmänhet ökar. Avskaffandet av tvångssteriliseringarna i år var en enorm seger för transrörelsen. 

 

Moa hamnade rätt. Moa blev Moa, inte bara i hemlighet, utan för hela världen. Idag läser hon till sjuksköterska, pratar (nästan) flytande kinesiska, stickar vantar på löpande band och bor med sin flickvän (jag!) i Lund. Hon är varken trakisk, olycklig eller komisk - utan alldeles fantastiskt varm, intelligent, söt, älskad, kompetent och, ganska ofta, lycklig. Framtiden som man var inte hennes, men den som kvinna är det.

 

 

Det kommer att bli bättre. Vi kommer att göra det bättre. Du kan hjälpa till genom att sprida kunskap och acceptans för allas lika värde oavsett könsidentet, säga ifrån när folk drar nedsättande skämt eller blottar stereotypiserande okunskap och själv tänka på ditt språkbruk och dina fördomar. Här kan du lära dig mer om trans! Youtube är också en outsinlig källa till transpepp och kunskap. Sök på till exempel MTF (male to female), FTM (female to male) transition, SRS, transgender, intergender osv.

 

Och idag kan du tända ett ljus för de människor som på grund av oresonligt hat, inte hann uppleva en vackrare värld.

 

 

/Zäta

 

 

 

 

 

Absurd grej som hände igår: En Expressen-reporter frågade mig om min om min BH-storlek, och om hon kunde publicera den.

 

Det är inte riktigt så galet som det låter. Vi pratade om bröst och BH:ar eftersom hon tydligen googlat fram ett supergammalt blogginlägg där jag skrev om små bröst och BH:ar. Med betoning på supergammalt, från 2009. Vinkeln var att vi inte ska säga åt småbystade kvinnor att de inte får ha BH för att det inte "behövs" för att, eh, det är upp till var och en hur de klär sig.

Tydligen har kedjor börjat sälja större BH:ar på senare tid, både i omkrets och kupa, och det var om detta reportern skulle skriva. Jaha, sa jag, det är väl jättebra att sortimentet breddas så att fler kvinnor får tillgång till plagg de behöver i mainstreambutiker? Det var nog inte riktigt vad hon ville höra, utan hon försökte pressa mig på om det inte var ett problem för småbystade kvinnor att hitta BH.

Och alltså, nej. Klart det kan vara lite krångligt att hitta plagg när du har ovanliga storlekar, men de har ju inte slutat göra BH:ar i små storlekar. Jag har ibland svårt att hitta skor eftersom jag har så små fötter, eller skjortor som sitter snyggt över mina späda axlar... men sådant är livet. Det är inget jag har den minsta lust att ta upp plats i Expressen för att tala om. (My god finns det viktiga saker jag gärna skulle ta upp spaltmeter för?! Ja!! Är detta en av dem? Nej!!)

Det finns en massa saker relaterat till skönhetsideal och bröst som är intressanta att tala om, men att sortimenten breddas i affärerna är ju, utöver extremt trivial fakta för ett nyhetsmedium, bara bra.

Den här grejen, med absurda jäkla skönhetsideal som verkligen verkligen begränsar kvinnors liv och lägger sådan enorm fokus på utsida, skulle kanske vara värd att skriva om: 
(Triggervarning för riktigt obehagliga ideal, taskiga levnadsvillkor för kvinnor och äckliga jäkla män. Förbered dig genom att tänka på allt feminismen lärt dig om ditt värde som människa. Håll det i bakhuvudet hela filmen.)

 

 

Alltså HUR kan en sådan trivial sak som bröststorlek bli så viktigt? (För att män tjänar på det förstås, att hålla kvinnor under kontroll med sexualisering och maktutövning.)

Jag FÖRSTÅR ändå inte.

 

Problemet med bröst är väl att 10% av alla oss med dem kommer få cancer i dem en dag? Det borde vi väl fokusera på?

Det härliga med bröst är väl att många av oss finner sexuall njutning i dem, och många kan mata sina barn genom dem?

Det intressanta med en feministisk bloggare är väl hennes åsikter, inte hennes BH-storlek?

 

Inte? Det är därför, mina kära vänner *trumvirvel* - feminism behövs.

 

/Zäta

 

 

 

 

 

 Idag ska vi undersöka hur du som allierad i maktposition kan göra om du inte vill hjälpa en kamp framåt. Och sedan hur du faktiskt kan göra. Pga, ja, jag är obotligt konstruktiv.

Det är asfett att ha allierade i en kamp. Dessa består tillexempel av heteros som hjälper hbtq-rörelsen fast de själva inte drabbas, cis-personer som argumenterar för bättre rättigheter för transpersoner, vita personer som stöttar den anti-rasistiska rörelsen och manliga feminister. Du är helt enkelt med trots att du inte drabbas primärt själv (på ett sätt drabbas vi förstås alla av en ojämlik värld, och visst förlorar killar en massa på patriarkatet i och med machokultur och annat, men du är den som i sammanhanget är strukturellt överordnad). Att vara en god allierad kräver i regel två saker: 1. att du gör allt i din makt för att inte förtrycka den grupp du vill stötta, till exempel inte kör över färgade personer i mötessammanhang för att vita generellt lär sig att deras ord väger tyngre, vilket ofta innebär att du måste granska din egen position i stunden och i samhället. 2. att du låter den primärt drabbade gruppen själva definiera problemen och lösningarna, som du sedan är med och stöttar.

Det är fint att vara allierad, och många finner det väldigt svårt att se en struktur som de själva gynnas av, så heja dig om du kommit så långt! Men du är inte något helgon för att du insett att rasism eller sexism är fel, vissa skulle väl snarare hävda att det är sunt förnuft som inte förtjänar någon hyllning alls. Jag kan tycka att det finns en graderad skala där aktivt förtryck och aktivt stöttningsarbete från en bra allierad ligger i olika ändar, och en bra allierad förtjänar credd, men inte onödigt stora hyllningssånger, och särskilt inte jämfört med de som driver sin egen kamp. Men allt du säger kommer inte applåderas av rörelsen du vill hjälpa.

Kom ihåg att du inte är experten på de vars liv formas av andra regler än ditt. Var noga med att skilja på om du gör något för att döva ditt eget samvete eller faktiskt hjälpa en strukturellt förtryckt grupp. Lyssna. Lyssna och lär.

 

Jag läste en artikel i Expressan av en person som ville väl. Som ville väl men glömde bort sin egen maktposition, och istället för att hjälpa den målgrupp han siktade in sig på, skapade fler förhållningsregler och upprätthöll en patrarkal relation mellan könen. Såhär skriver han (hela artikel, vid namn "Så sjuka är unga tjejers dömmar"):

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell. Själv har jag hållit mig utanför det där. Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor. 

Hundratals artiklar har det blivit om Fredrik Reinfeldt, inte en enda om Heidi Klum. Men det behövs nog en åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor.

 

I mina öron låter detta lite såhär: Jag sysslar egentligen med viktiga saker så som viktiga män, men tänkte idag sänka mig till er nivå och dela med mig av upplyst kunskap. Jag är som bekant en objektiv man, och min åsikt är alltid värdefull för er med "sjuka värderingar". Ni ska vara tacksamma att jag i all min viktighet tar mig tid till denna objektivt oviktiga fråga.

 

 

Vad skribenten missar är att det finns ett ibyggt värdesystem i denna värld. Det offentliga rummet med dess maktpositioner ges ett betydligt större värde än det sm upptar unga tjejers liv. Jag säger inte att det är orimligt att politik är viktigare än mode, jag säger att han på ett fult sätt använder sig av denna makthierarki för att hävda sin egen höga position. Han verkar också tro att hans åsikt är ovärderlig och "behövs", som att unga kvinnor själva var oförmögna till annat än "sjuka värderingar". Pro-tip nr 1 till allierade: Dumförklara inte den grupp du vill stötta. 

 

Han fortsätter: 

 

 

"Okej." Det verkar lite som att han tror att tjejer kommer sluta ha ätstörningar om bara tillräckligt många män säger åt dem hur de borde se ut. Utöver att det är extremt heteronormativt att tro att alla tjejer bryr sig om vad gruppen män anser om dem (att en tjej bryr sig om vad en viss man tycker är en annan sak, nu pratar vi struktur), bidrar dylika uttalanden aktivt till ett patriarkalt samhälle där kvinnor borde fortsätta fokusera på sin utsida, och fortsätta ta order från män. "Nej se inte ut sådär, se ut såhär istället så blir vi män nöjda!" Pro-tip nr 2 till allierade: Ge inte order till folk du borde lyssna på. Vem sa att vi var intresserade av vad män gillar till att börja med? 

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet. Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden. Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.

Det låter näsan som att han känner sig lite hotad här. "En arena som inte män styr?! Och se sedan hur det gick!" Det där är förstås en sanning med modifikation, då modeindustrin i mångt och mycket styrs av män och genererar pengar i mäns fickor, men de som syns är kvinnor.

Sedan gör han ett misstag som han inte ensam om, men som suger lika hårt varje gång. Han skuldbelägger och definierar smala kroppar som äckliga och fel när han vill uppvärdera större kroppstyper. Det här är inte okej. Jag är 100% med på att vi behöver ett bredare skönhetsideal, men det ska vara just bredare, inte bara förskjutas till kurviga kvinnor, och vi ska inte göra samma misstag som dagens modeindustri och kalla allt utöver idealet för fult. Pro-tip nr 3 för allierade: Förolämpa inte vissa människor i gruppen, skapa inte nya hierarkier. 

Folk är olika. Folk ser olika ut. Det är okej. Du kan vara spinkig och frisk och vacker. Du kan vara mullig och frisk och vacker. Du framförallt ha kurvor på magen och vara skitsexig, du kan vara 1.80 cm lång och ha raka höfter och vara supersnygg. Du kan vara kort, plattbystad och pillimarisk och alldeles fantastiskt het. Framförallt kan du vara snygg för den du är, och inte tycka att det är det viktigaste i livet. Vilket, hör och häpna, de flesta unga tjejer är medvetna om. Ja, vi växer upp i en värld där det är svårt att finna sig själv vacker. Ja, alldeles för många, majoriteten skulle jag säga, får ätstörningar på ett eller annat vis av denna sjuka värld (som dock inte bara kan relateras till modeindustrin. Höga krav, stess och tja, snubbar som du som tror att de ska säga åt tjejer hur de ska se ut, bidrar också). Men unga tjejer är inte några lobotomerade robotar som bara tänker på sin vikt och nagellack. Vi har stora drömmar och gör stora saker av våra liv, de ibland pissiga oddsen till trots. (<-- How is that for "sjuka värderingar bland unga kvinnor", mr. Man.)

För pro-tip nr 4, och själva grunden till att vara en bra allierad, är att inte underskatta den grupp du stöttar, utan se dem som kompetenta och självgående. Unga tjejer behöver inte räddas av politiska skribenter med penis på höga vita hästar, vi kan rädda oss själva, med rätt stöd från vuxenvärlden. 

 

Men guuud vad svårt det går ju inte att göra räääätt!! kanske du tänker nu. Ja, hur hade han kunnat göra istället?

 

Han hade kunnat uppmärksamma problemet - att unga kvinnor mår dåligt, bland annat på grund av skeva ideal inom modeindustrin - och låta den tunga och sorgliga faktan vara i centrum, istället för sin egen position som politisk skribent och man. Han hade kunnat fråga några ur den berörda gruppen hur de hanterar situationen - lyfta fram deras röster, istället för att göra en svepande och nedlåtande analys i stil med "unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår." Han hade kunnat nämna att utseende inte är det viktigaste i livet även om samhället gärna får oss att tro det, och att ser potential i unga kvinnor i politiken, istället för att framhäva sin personliga preferens för kurviga kvinnor förklätt till "alla män gillar ". Han hade kunnat ge exempel på hur män som allierade kan agera i vardagen för att minska utseendehetsen: Tänk på att inte kommentera småtjejers yttre i onödan, var noga med att ge komplimanger för din kvinnliga partners egenskaper och personlighet också, döm inte kvinnliga offentliga personer hårdare än män på grund av sitt utseende osv. Han hade kunnat inse att hans åsikt som man inte är viktigare än någon annans, utan tvärt om att han inte har hela bilden eftersom hans livsvillkor inte är samma som den grupp han talar om, men att han har en viktig roll att spela ändå. 

 

Att vara en bra allierad är att lyssna, inte att ge order. Att vara en bra allierad är att frånsäga sig sitt tolkningsföreträde, inte att hävda det. Att vara en bra allierad är att inse sin egen maktposition, och inte missbruka den. Att vara en bra allierad är att inse att en god avsikt inte är allt, utan att dina handlingar faktiskt måste gynna rätt personer också. Att vara en bra allierad är att i specifika situationer och analyser tro på andra, inte sig själv.

Detta är något jag behöver tänka på om jag talar för och om personer som lever under ett strukturellt förtryck där jag utgör normen. Det är inte så enkelt att det finns folk som är "förtryckta" och folk som är "förtryckare". Makt skapas i samspel, och den personliga kontakten färgas av den väv av fördomar och reella förhållanden som vi kallar strukturer. Vi är alla ibland förtryckta, och ibland maktutövare, även om det finns mer eller mindre universella system av makt, med lokala uttryck, som vi kallar för t.ex. patriarkat eler institutionell rasism, som alltid påverkar vissa människor mer. 

Så. Det är viktigt att vara en allierad. Försök vara en så bra sådan som möjligt så blir världen lite fetare tack vare dig!

(Höll på att säga allians-pepp, men fick kväljningar...)

Allierad pepp, säger vi istället!

/Zäta

 

ps. Heidi Klum är förövrigt rätt cool, och helt orädd för att verka "ful" under högtid där många försöker vara så sexiga som möjligt. Du kanske borde skriva lite mer om henne, Karlsson. ds.

Jag har tänkt mycket på feministisk kritik av sexiga kvinnokroppar och nakenhet. För det är en helt legitim och superviktig kritik. Vi ska inte behöva möta ett offentligt rum tapetserat med halvnakna objektifierade kvinnor, vi ska kunna känna att vi är värda uppmärksamhet och kärlek utan att vara sexiga, vi ska kunna röra oss i världen utan att bli mätta med sexualiserande blickar vi inte har valt att förhålla oss till. 

Men vi ska också få känna oss sexiga när vi vill det. Det är inte ofeministiskt att vilja vara sexig. Tvärt om är det för mig en viktig feministisk fråga att alla ska kunna känna att de är sexiga, och osexiga, på sina egna villkor. Att alla ska kunna vara trygga och bekväma i sin kropp, och våga tro att andra finner dem attraktiva. Att uppvärdera kroppsformer och -färger som idag sällan får representera en åtrådd person i offentligheten, är ett led i den kampen. Att klanka ned på kvinnor som passar ett ideal för att de visar sig nakna är inte ett led i samma kamp. 

 

Folk är inte sämre feminister för att de passar vissa ideal. De har däremot mindre att kämpa mot, och färre erfarenheter av förtryck. Vi måste alltså vara beredda att lyssna mer, ifrågasätta vår egen position i högre utsträckning och inte ta oss tolkningsföreträde på hur en viss struktur fungerar, om vi ligger nära ett ideal jämfört med om vi bryter det. Precis som att heteros inte kan föra hbtq-kampen kan inte smala personer föra en fett-aktivist-kamp, men de kan vara suveräna allierade. 

 

En sak kan vi dock enas om. Det är inte enkelt för någon i detta samhälle att känna sig vacker för den hon är. Jag vill absolut inte hävda att mina erfarenheter som smal vit kvinna är desamma som för någon annan, men jag kan konstatera jag har brottats med dessa ideal. 

 

 

 

Jag har en komplicerad relation till min hud och dess prickar. I perioder har jag tyckt det varit fruktansvärt fult. I andra har jag inte funderat så mycket över det. Men framförallt innebär de en ständig påminnelse om en ökad cancerrisk. Det låter ju himla melodramatiskt - faktum är att vi alla har ökade risker för allt möjligt, det är så det är att vara en biologisk varelse. Men allas risker sitter inte utanpå deras hud, är inte plågsamt uppenbara i spegeln. För ungefär exakt ett år sedan tog jag bort en prick som kunde varit farlig, men var hur snäll som helst. Innan jag fick reslutatet var det dock fruktansvärt ångestframkallande, och den upplevelsen påverkar mig fortfarande ibland. (Nu behöver nu inte gå runt och oroa er för mig! Ökad risk är inte samma sak som sjukdom, och fördelen med just synligheten är ju att det går utmärkt att enkelt kontrollera.)

 

 

 

Det var ett sätt att bearbeta upplevelser, och samtidigt bara en skön grej. Det är supermysigt att ha penslar på sin rygg! Det var ett sätt att vara stolt över sina särdrag, och samtidigt stolt bara för den kropp du har. 

 

När jag lade upp en bild från skapandeverkstaden på Instagram och Facebook funderade jag ett slag. Inte för att jag var halvnaken, för holy crap det är väl upp till mig vilka delar av min kropp jag exponerar och jag definieras inte av dem - utan för att jag är smal. Är det verkligen okej att visa upp min kropp så - behöver verkligen smala vita kvinnor mer utrymme? 

 

 

 

Och sanningen ligger där mitt emellan, runt om kring. Jag är inte endimensionell. Jag är inte enbart en politisk, rationell varelse. Jag är inte heller enbart en osäker och känslomässigt styrd varelse. Jag är en ung kvinna som vill existera världen på mina villkor. 

 

 

Folk använder gärna "barnen" som argument när de vädrar sina fördomar.

 

 

 

 

 

Folk verkar generellt tro att queera pesoner inte vill ha barn. Att vi typ är för upptagna med att färga håret i konstiga färger, läsa feministiska seriealbum och gå i Prideparaden för att tänka på sånt där seriöst och normalt som avkomma. Detta är alltså *surprise*, inte sant. Människor som är homo- och bisexuella, som identifierar sig som intergender eller genderqueera, som är transsexuella eller faller någon annanstans på transspektrumet, som lever flersamt eller på annat sätt bryter sexualitets-, köns- och relationsnormer, har ofta en barnlängtan. Många har det inte, precis som att många heterocis-personer inte har det, men de allra flesta vill ha barn på ett eller annat sätt. Det är en ganska starkt drift för många människor, alldeles oavsett hur vi identifierar oss, ser ut och vem vi älskar eller ligger med, att vilja ha ett litet knyte i armarna och hjälpa denna lilla människa på vägen mot självständighet.

 

"Men två personer av samma kön kan faktiskt inte få barn ihop! Och transsexuella blir ju sterila!"

Nä, alltså, två personer med samma uppsättning könsceller (äggceller/spermier) kan inte få ett barn som består till 50% av bådas gener - det är ett biologiskt faktum. Men utöver det finns en miljard varianter på hur barn kan bli till, som inte kräver ett heteromonogamt äktenskap, villa och volvo. Det är inte storken vi snackar här, det är biologi.

Det enda som rent biologiskt krävs för att skapa avkomma är viabla spermier, en mogen äggcell och en livmoder för inkubation. Två ciskvinnor som lever ihop kan alltså skitaenkelt skaffa barn genom en spermiedonation. Två cismän som lever ihop har det lite tuffare eftersom de saknar inkubator-kapacitet, men det går ju att lösa genom att slå sig ihop med en/flera ciskvinna/or som vill och kan bära barnet. (Här tillkommer komplicerande faktorer som att vi i Sverige bara får ha två vårdnadshavare till ett barn, vilket suuuger för queera och flersamma och alltmänt stora familjer, men det är en annan fråga. Jag menar inte heller att surrogatmödraskap är enkelt eller bra, men utöver att det också är en annan fråga, radar jag här bara upp biologiska faktum, utan övrig analys.)

 

Transpersoner utan medfödda kromosomavvikelser eller andra tillstånd som gör dem sterila, och som inte väljer att korrigera sin kropp med hormoner eller kirurgi (vilket är en himla massa personer - transspektrumet är brett och inkluderar inte bara transexuella personer som genomgår könkorrigerande behandling!) kan förstås skaffa barn precis som vilka andra som helst. Att du identifierar dig som genderqueer, använder hen som pronomen och har mustash och BH samtidigt gör förstås inte att de äggceller/spermier du har inte fungerar.

 

Transpersoner som behöver och vill korrigera kroppen med hormoner och/eller kirurgi kan förstås hamna i en knepigare situation. Fram till i juli i år blev de ju tillexempel tvångssteriliserade av staten - vilket innebar att de varken fick ha kvar fortplantningsförmåga (testiklar bort alt. knyta äggledare) eller fick spara könsceller i frysen (då saknar du inte fortplantningsförmåga enl. staten. Och tvångssteriliseringslagen var som bekant inte till för att hjälpa transpersoner utan för att hindra dem från att sprida sin "defekta" gener vidare. Tack för den staten. Skoja. Tack som fan alla aktiviser som hjälpte till att ändra på denna vidrighet!!) Men om vi utgår från dagen situation - att transpersoner, precis som cispersoner som riskerar att bli sterila, får hjälp att spara könsceller på sjukhuset om de vill och får låta bli att operera könsorgan om de vill, så kan många transsexuella skaffa barn. För transsexuella som inte gjort något ingrepp i könsorganen gäller att de transkillar som går på testosteron är (i stort sett) sterila, men om de avslutar hormonbehandlingen kommer fortplantningsförmågan tillbaka. Transtjejer som använder testosteronblockerare och östrogentillskott är också (i stort sett) sterila, men även där kommer spermieproduktionen igång om de gör upphåll i behandlingen.

 

Jag lever som bekant i ett samkönat förhållande, men eftersom min tjej är transsexuell och har fryst ned könsceller någonstans i Danmark (detta var innan lagen ändrades så det var enda utvägen), kan vi använda dem för att i framtiden inseminiea mig och låta dem träffa mina äggceller och inkuberas ett slag i min livmoder - med andra ord kan detta samkönade, queera, delvis transsexuella par mycket väl få barn ihop.

 

Barn behöver, för att växa och må bra psykologiskt, en nära anknytning till en stabil och kärleksfull vuxen person. I alla psykologiska teorier som dominerar idag är detta ett självklart dogma. Det är finfint om barnet har flera sådana nära anknytningar, men kravet är en. Dåligt för barn är med andra ord instabila, egocentriska, okapabla vuxna som inte kan tillgodose barnets behov av närhet och trygghet. Att barn växer upp i en otrygg miljö är extermt vanligt, och delvis beror det på ett samhälle som tvingar fattiga personer till omöjliga livssituationer, som inte hjälper psykiskt sjuka vuxna, som inte vågar ingripa i destruktiva familjer eller ingriper alltför kraftigt i andra på grund av fördomar. Men ingenstans i dessa teorier lyfts vikten av heterosexualitet eller ciskönad-het fram. Trygghet och kärlek kan komma från en vuxen oavsett läggning, könsidentitet och sätt att ordna sina kärleksrelationer till andra vuxna.

Det är tyvärr ett faktum att hbtq-personer mår psykiskt dåligt i större utsträckning i dagens samhälle, något som beror på den stigmatisering och det utanförskap som normbrytande innebär, men alla mår inte dåligt och alla mår inte så dåligt att de inte kan vara bra föräldrar, och även heterocis-personer mår dåligt och är dåliga föräldrar.
Fokus borde ligga på att hjälpa alla föräldrar (oavsett läggning) som inte kan hantera sin livssituation att få det att fungera, snarare än att peka finger på homofobisk bas.

 

Detta att barn skulle må dåligt av att ha hbtq-föräldrar är alltså inte ett giltigt argument, och det finns faktiskt bevis som pekar på motsatsen. De studier som finns på ämnet har jämfört barn som vuxit upp med heterosexuella föräldrar och lesbiska föräldrar, och funnit att de barn som har två mammor generellt mår lite bättre och klarar sig lite bättre i livet än andra barn. Inte för att lesbiska generellt är bättre föräldrar - men för att de inte kan "råka" få barn när de egentligen inte var redo, utan måste planera. Alla barn i samkönade (cis)relationer är önskade.

 

 

För det första är det inte människor, homo sapiens, som får jorden att snurra och syre att fylla atmosfären. Om vi slutade reproducera oss nu skulle världen visserligen bli otroligt annorlunda, inte minst med tanke på vilken enorm åverkan vi gör på den, men den skulle inte gå under.

 

För det andra är detta med antalet människor på jorden inte precis ett problem. Jag vet inte om alla dessa homo- och transfober missat senaste 50 årens befolkningsstatistik eller något, men vi har liksom en enorm befolkningstillväxt på G. En ständigt ökande tillväxt på en jord med ändliga resurser fungerar helt enkelt inte. Att ett gäng personer inte kan eller vill få barn, oavsett vilken läggning dessa har, är bara bra för jorden.

 

För det tredje är det inte ett överhängande hot att "alla" skulle gå och bli hbtq-personer om vi levde i ett öppnare samhälle. Jag kan inte låta bli att tänka att de som resonerar så måste vara ganska skakiga i sin egen identitet. Jag känner mig inte hotad i min kvinnoidentitet eller bisexualitet beroende på vad någon annan säger, det är ju jag liksom. Så borde väl även heteros känna? Antropologiska och historiska studier har dessutom visat att andelen hbtq-personer i mänskliga samhällen är ganska konstant över tid och kulturer, även om den är svårare att spåra i mer förtryckande samhällen. Det har uppenbarligen någon evolutionär fördel att låte en viss andel av befolkningen vara queera, men lika uppenbart att den inte skulle utgöra majoriteteten.

 

 

Okej, så om den främsta anledningen till att vara skeptisk till hbtq-personers barnuppfostrande är att "barnen kommer bli mobbade" - är väl den självklara åtgärden att se till så att ingen blir mobbad? Vare sig för sin egen läggning eller identitet, eller för sina föräldrars. Att aktivt skapa ett öppet samhälle, ett inkluderande språkbruk och lagstiftning, en miljö där vi motverkar skadliga sterotyper och låter människor vara dem de är - ett samhälle där kärlek, oavsett avsändare och mottagare, är något positivt - det borde vara målet. Om du nu bryr dig så mycket om barn borde du väl vilja jobba för att så många barn som möjligt ska må bra? För att skapa en bättre värld måste vi alla, oavsett egen läggning, identitet och position, samarbeta och jobba aktivt. Även du.

 

 

-hbtq-personer vill ofta ha barn

-hbtq-pesoner kan ofta få barn

-hbtq-personer har ofta barn

-barn mår bra av stabila kärleksfulla vuxna, något hbtq-personer ofta är

-ett minskat barnafödande är inte det mest överhängande hotet mänskligheten står inför idag

-du har också ett ansvar i att göra världen till en bättre plats för alla, alla barn och alla vuxna

-jag önskar att texter som denna inte skulle behöva finnas, men eftersom vi ännu inte lever i utopin får du gärna sprida den till alla som behöver.

 

Skål för kärleken och människoartens fortlevnad!

/eder alldeles egna queera och barnälskande Zäta