Den kulturella boomerangen eller Vad evolutionsläran inte säger om vårt beteende
"Titta bara på djuren - honan tar hand om ungarna och hanen jagar."
Den kulturella boomerangen är ett begrepp som beskriver ett väldigt vanligt fenomen i jämställdhets- och genusdiskussioner - när "naturen" används för att förklara och berättiga en mänsklig handling, utan insikten att den bild av naturen vi förmedlar redan är färgad av våra kulturella föreställningar - som är könade.
Det går till såhär. Vi beskriver naturen och djuren med mäskliga ord, med en mänsklig kulturell kontext som gör det lätt för oss att förstå. Det används bland annat i historiska kontexter. "Här hittade vi en gammal grav... undrar vem som ligger här? Går inte att avgöra på skelettet. Hm, men det ligger pärlor här, så det var nog en kvinna! En vikingakvinna med smycken! (...) Titta, redan på vikingatiden hade kvinnorna smycken och var fåfänga! Det måste ligga i generna..." Ser ni hur boomerangen vände? Från att ha baserat ett antagande om historisk tid på moderna föreställningar om manligt och kvinnligt, får detta antagande snart ligga till grund för att moderna föreställningar är korrekta, eftersom det alltid varit så. (Det här exemplet kommer från en biologilektion i gymnasiet och om jag inte missminner mig så visade DNA-analyser senare att en hel del av "kvinnogravarna" innehöll manliga kvarlevor.)
Vi beskriver en bild av två lejon som vidrör varandra som "kungen och hans drottning", fast både kungligheter och ägandeskap, eftersom det kräver abstrakt tänkande, är mänskliga påfund.
So far so good. Det är okej att göra naturen mer begriplig, vackrare, roligare. Det skulle vara skittrist om alla uttryckte sig som Darwin i Om arternas uppkomst (även bortsett från 1800-talsengelskans halvsidelånga meningar).
Problemet uppstår när vi kommer till nästa steg i boomerangen, alltså när vi tar våra egenhändigt ihopsnickrade bilder av naturen som bevis för att ett mänskligt fenomen är just naturligt, och därmed positivt. "Men titta på lejonen, det är ju bara naturligt att mannen äger kvinnan!"
Vi börjar alltså med att applicera våra egna värderingar (sällan så explicit som "män är stora och starka kungar som har rätt till kvinnor", men ni förstår poängen) på naturen, och tar sedan naturen som bevis för att våra värderingar stämmer. Det blir alltså en boomerang där våra kulturella symboler ("kung/drottning", "man/kvinna", "stark/svag") får studsa på naturen innan de återvänder till oss och får bekräfta just vår egen kultur.
Den kulturella boomerangen är farlig, för den undlåter att synliggöra vad som egentligen händer, och tillåter oss på falska premisser att låtsas att naturen alltid är objektiv, rätt och simpel - och att den dessutom ska ha inflytande över mänskligt handlande.
Att applicera kulturella värderingar på naturen och sedan ta de som bevis för att kulturen är "sann" eller "bra" är farligt, men även själva premisserna för den kulturellla boomerangen är felaktiga. Den bygger på två antaganden:
1. Att "naturen" är en enkel enhet som vi kan förhålla oss till, och allt som kommer därifrån är "naturligt".
2. Att "natur" och "naturligt" alltid är något positivt
Vad är "naturen"? Det är lätt att slänga sig med luddiga begrepp som "naturligt", men faktum är att det inte finns en enkel definition. Ingen del av världen är idag opåverkad av mänskig närvaro, om inte direkt som i stadsbebyggelse så indirekt i form av klimatförändringar och avfall. Men att definiera naturen som "frånvaro av mänsklig påverkan" är också konstigt, för vad är vi människor om inte biologiska, naturliga inslag i världen? Låter det virrigt? Det är poängen. Jag vill vill visa att även "naturen" som koncept är en mänsklig kulturell konstruktion. Träd och lejon och ringmaskar existerar givetvis, men vad och hur och varför vi definierar något som "en naturlig miljö" eller "naturligt beteende" är konstruktioner. Vi skapar naturlighet i våra natur- och reklamfilmer, i vår tankevärld. Det är ingen enkel enhet vi bara kan hämta fakta från.
Nästa nivå är värderingen som läggs i begreppet, att "naturligt" = bra. Det bottnar i det eviga missförståndet att evolutionen har ett mål och vi är framme vid vägs ände - mänskligheten som den ser ut idag är skapelsens krona och vi är "färdiga". Om vi tror att evolutionen har ett syfte och ett mål, att skapa så "bra" varelser som möjligt på jorden, kan det kanske vara rimligt att tänka att det som evolutionen skapade är "rätt" och bör efterföljas. Men det är helt enkelt fel. Evolutionen är en blind process, helt slumpartad, som över generationer skapar varelser som är livskraftiga i vissa miljöer. Vare sig mer eller mindre. Den har inget mål, ingen mening, ingen slutstation. Vi är lika mycket en del i processen som våra förmödrar för tre miljoner år sedan var.
Låter det lite kallt och trist? Det är nästa poäng. Evolutionen är kall och trist och känner ingen barmhärtighet. ("Evolutionen" som en enad kraft finns förstås inte, utan det är ett samlingsbegrepp för de processer som genom genetiska mutationer ökar eller minskar överlevnadschansen för en individ som sedan kan eller inte kan fortplanta sig och sprida dessa mutationer vidare, som så småningom kan få utslag i en hel population och art.) Evolutionen är helt enkelt ingen kul måttstock.
Men eftersom anti-feministerna nu gillar evolutionen som argument så mycket utan att förstå den, kan vi ju utnyttja detta. Vem har inte hört "Kolla bara på våra närmaste släktingar chimpanserna!"
Bra evolutionär fakta att lägga på minnet, är att vi människor är exakt lika nära släkt med chimpanser som med bonoboer: Båda dessa apor har en gemensam anmoder senare i tid än människans gemensamma anmoder med dem.
Bonoboer lever i stort sätt i matriarkat, är mycket fredliga och använder sex med allt och alla inom stammen som socialt klister.
Jag hoppas att du kan ha den kulturella boomerangen i bakhuvudet nästa gång någon påstår att det är naturligt att kvinnor stannar hemma med barn, för så gör chimpanser. (Stannar de hemma i trädet då eller..?) Eller typ försöker hävda att den grabbiga företagskulturen är "naturlig" och ska vara så för att termiter fungerar si och så, utan att inse att termit-beskrivningen baseras på deras egen bild av grabbiga hierarkier...
Feministisk pepp!
/Zäta
Tre tips
Tips 1.
Imorgon får du gärna komma och lyssna på mig, och typ 15 andra coola feminister (Bianca och Tiffany Kronlöf, Dotterbolaget, Nina Björk, Diana Mulinari, PotatoPotato osv...) på Moriskan i Malmö! Då är det nämligen Feministisk fest med medley mot vinster i välfärden som Malmö feministiska nätverk ordnar efter demonstrationen med Folkkampanj för gemensam välfärd. Jag pratar ca 20.15.
Demonstrera mot vinster i välfärden kan du göra i hela Sverige! En majoritet av Sveriges befolkning är mot vinstdrivande företag inom skola, vård och omsorg - men politiskerna lyssnar inte. Låt oss se till att de lyssnar!!!
Tips 2.
Påven har blivit snäll. Eller typ. Läs själv.
Nu har påven utfärdat en programförklaring för kyrkan. I den säger han att han vill se kyrka som är öppen också för frånskilda, homosexuella och för kvinnor som gjort abort. (...) Francikus säger också att kyrkans fokus ska vara att sprida evangeliet och inte att hänga upp sig på frågor som rör abort, äktenskap för personer av samma kön och preventivmedel.
Alltså det är självklart forfarande problematiskt att homosexuella handlingar är en synd och att abort och skiljsmässa ens är ett issue, men med tanke på var Katolska kyrkan började känns detta som en stor seger!
Tips 3.
Maila en riksdagsledamot. Jan Eriksson (M) hävdade i SVT Debatt att han aldrig upplevt att folk var mot skattesänkningar (som inkräktar på den gemensamma välfärden): "Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning".
...låt oss som inte håller med om att mer pengar i plånboken till de redan rika är det viktigaste, meddela detta till Jan Eriksson och faktiskt fylla hans inkorg! [email protected]
Vissa skriver genomtänkta utläggningar om varför högre skatt är viktigt. Jag lägger hellre tid på annat än moderater och fattade mig kort. Jag tror att budskapet kan ha gått fram.
/Zäta
Den livsviktiga rätten till abort, och varför valet av en abortkritisk minister borde oroa oss
Så en (före detta? uttalad) abortmotståndare, Elisabeth Svantesson, är vår nya arbetsmarknadsminister. Varför är detta ett problem?
Rätten till fri abort är något vi tar för givet i Sverige idag. Alltså verkligen tar för givet. Lagen så som den ser ut idag, att vi har fri selektiv abort fram till 18:e graviditetsveckan, och fram till vecka 22 med tillstånd från socialstyrelsen, har funnits sedan 1975. Årtiondena innan dess var praxis i stort sett densamma trots strängare lagar (så som det alltid ser ut - samhället ändras först, och lagarna släpar efter). Det betyder för oss unga idag att våra mammor också hade tillgång till fri abort. Två generationer, det är ungefär vad som krävs för att vi ska glömma bort något.
Men det obehagliga är inte den kollektiva glömskan angående en svunnen tid då kvinnor inte fick bestämma över sin egen kropp, utan den bristande insikten i att dagens bestämmelser inte är ett självklart stabilt tillstånd. Samhällets värderingar böljar fram och tillbaka. Senast 2008 röstade Storbrittanien om skärpt abortlagstiftning. Det finns ingen naturlag som säger att vi sitter säkert. Ett annat problem är svårigheten i att greppa hur annorlunda samhället sett ut om vi inte vunnit denna grundläggande seger på 1900-talet.
Vi har alla* stått där. *Alla potentiellt fertila personer med livmoder som haft sex med någon som producerar sperma har någon gång upplevt den. Den totala ångesten i att kanske vara gravid. Det spelar ingen roll att du käkar piller, använder kondom, aldrig ens hade en penis i fittan. För att inte tala om när du faktiskt glömde ett piller, blev våldtagen, kondomen sprack eller aldrig ens åkte på, när du bestämde dig för att stundens hetta var värd risken, när han tjatade tills du gick med på det. Det suger. I blixtar av obehag får livet får plötsligt nya dimensioner. Har min kropp invarderats av något jag vare sig är redo att förstå eller hantera? Äh, KLART jag inte är gravid! Vad ska han säga, mamma säga, folk säga? Och det där ekot som pressas ned så hårt så hårt ...skulle jag kunna ta hand om ett barn, om det nu blev aktuellt?
Det är fantastiskt att ha en kropp som potentiellt kan skapa liv. Jag tycker verkligen det. En gång såg jag min egen ägglossing på ultraljud (av en slump var jag hos gynekologen den dagen), och jag har fan aldrig kännt mig så mäktig och ball. Men denna känsla av odefinierbar stolthet, av att ha en cool kropp, är villkorad. Jag insåg det inte då, men en förutsättning för min välvilliga inställning till mina kroppsfunktioner var att jag kände en trygghet i att jag, i ganska hög utsträckning, kan kontrollera dem. Jag har tillgång till preventivmedel (gratis till och med tills jag fyllde 20!), jag har hyfsat god kunskap om hur kroppen fungerar* och i värsta fall kan jag alltid göra abort. Jag kommer aldrig tvingas ha ett foster växande inom mig och ta hand om ett annat liv, om jag inte själv väljer det.
*Vi klagar gärna, och med rätta, på svensk sexualundervisning. Faktum är dock att ytterst få svenska ungdomar tror att det går att bli gravid via oralsex, att sex med en "oskuld" (<-- obs världens sämsta ord) botar HIV eller att mens innebär att du är oren. Vi får en grundläggande kunskap som är ytterst viktig för att göra smarta val och ha en sund inställning till sig själv, sin fertilitet och sexualitet. Därmed inte sagt att vi inte kan bli bättre!!
Det går förstås inte att veta hur samhället sett ut idag om vi hade haft en konservativ abortlagstiftning, men vi kan med stöd från andra länder och svunna tider göra vissa rimliga antaganden.
En signifikant större andel kvinnor hade dött i förtid. Sett till världen i stort är förlossningar och osäkra aborter bland de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor. Förutsatt att vi hade haft en modern förlossningsvård hade förstås siffrorna inte sett ut som söder om Sahara, men det hade varit skillnad. Bristen på legala, säkra aborter hade gjort att kvinnor och transkillar sökte sig till olagliga och osäkra aborter hos de som vill tjäna en slant, vilket skördar liv i infektioner och blödningar. Dessutom hade fler personer dött av förlossningarna och graviditeterna, trots modern sjukvård, eftersom det hade fötts fler barn generellt och det framförallt är mycket unga kvinnor (innan bäckenet är färdigutvecklat) och redan sjuka kvinnor som egentligen inte klarar en graviditet som dör, men som nu inte har tillgång till abort.
Fler personer hade blivit ofrivilligt sterila. En av de vanligaste konsekvenserna av osäkra, ej medicinskt korrekt utförda aborter är infertilitet då vitala delar skadas eller infekteras. Förutom de fysiska skadorna är det mänskliga lidande detta skulle skapa svårt att uppskatta. För att inte tala om hur vården skulle ställa sig till skador som uppkommit av illegala ingrepp?
Kvinnors inflytande över samhället skulle minska. Fler barn hade fötts till oförberedda, ovilliga föräldrar, och de unga kvinnorna hade fått ta det största lasset. Då kvinnor anses ha det största ansvaret för barnen hade tusentals tjejers liv sett helt annorlunda ut. Hela samhället skulle påverkas om en signifikant del av unga tjejer var hemma med barn istället för att utbilda sig eller arbeta. Givetvis får tjejer och transkillar som blir gravida göra valet att behålla barnet och vara hemma, inget fel med det! Men faktum kvarstår att i ett samhälle utan valmöjlighet skulle fler tvingas till detta och det skulle förändra samhällsstrukturen till viss del. Färre kvinnor skulle göra karriär, befinna sig på höga poster och synas som inspirationskälla för yngre. Kvinnors inflytande över samhället i sin helhet skulle alltså minska.
Rädsla hade hållit kvinnor på plats. Om vi antar att preventivmedel-tillgången var fri hade problemen kanske inte varit enorma, men olyckor och brott händer som sagt ändå. Inte nog med de konkreta konsekvenserna som dödsfall och minskat inflytande, den känslomässiga skadan som nekad tillgång till abort medför går inte att bortse från. Den ovan beskrivna ångesten över en eventuell graviditet skulle inte ens vara jämförbar i ett samhälle där abort inte var ett alternativ. För att inte tala om skammen som medföljer när någon gjort en illegal abort. Ingen tycker att det är kul med abort, men det är en nödvändig utväg som inte behöver vara problematisk, ett nödvändigt statement från en rättstat att göra det tillgängligt och en nödvändig premiss för självbestämmande. Ett andhål som rätar ut förtvivlade tankar och räddar liv. Hur vi relaterade till oss själva, hur vi tänkte på sex, hur vi såg framför oss vår framtid - allt skulle förändras om aborträtten försvann. Konsekvenserna skulle gå utanför den individuella rädslan för en ofrivillig graviditet, och skapa en struktur där kvinnors hela postion i samhället förändras och våra liv i mycket högre grad begränsades av rädsla.
Kvinnor och transkillar skulle nekas rätt till sin egen kropp. I grund och botten handlar fri abort om rätten att bestämma över din egen kropp. Din kropp, ditt liv, ditt val. Ett samhälle som nekar fri abort sänder budskapet: "Någon annan är bättre lämpad att avgöra vad du ska göra med din kropp. Någon annan är mer värdefull än du. Kvinnors kroppar (för det är trots allt där strukturen kickar in) är samhällets att regulera."
http://worldabortionlaws.com/map/
Detta var bara ett tankeexperiment. Det känns väldigt orimlighet med ett samhälle som har en konservativ abortlagstiftning och samtidigt är så pass liberalt och jämlikt som Sverige är. Kanske känns det orimligt just eftersom fri abort hänger ihop med så många andra grundläggande värden som ett jämlikt samhälle bör leva efter? Det är inte alltid lätt att se i ett land som Sverige år 2013, men aborträtten är en absolut grundbult i jämställdheten. Vi får inte glömma bort detta.
Vi får inte ta lätt på ministrar vars värderingar kan få dem att vilja begränsa vår aborträtt och i vidare bemärkelse vårt inflytande på arbetsmarknad och samhälle, vi får inte sluta uppmärksamma kyliga "pro life"-vindar och vi måste fortsätta solidarisera med kvinnor och transmän som ännu inte har tillgång till fri abort i världen. Vad sänder egentligen vår regering för signaler till kvinnor när en abortmotståndare så lättvindigt väljs in för att representera oss? Vi får inte glömma bort att moderaterna i grunden är konservativa.
Men framförallt får vi aldrig, aldrig glömma bort hur viktig rätten till den egna kroppen är.
/Zäta
Om sexuellt explicita uttryck, svartvitt tänkande och Miley Cyrus senaste musikvideo
Okej, så Miley Cyrus gjorde en musikvideo där hon bland annat var naken. Andra saker som hände i musikvideon var att hon grät, att betongväggar revs, att hon såg skitkåt ut medan hon slickade en slägga och kanske framförallt att hon sjöng en desperat sårad låt om hur någon förstörde henne. Nä, skoja. Framförallt var hon naken.
"Miley Cyrus nya video gör succé och skandal på samma gång. I ”Wrecking Ball” framträder sångerskan spritt språngande naken. (...)
"Miley Cyrus nya video gör succé och skandal på samma gång. I ”Wrecking Ball” framträder sångerskan spritt språngande naken. (...)
Vilka anledningar hon än har för att göra videon, kommer Cyrus med ett budskap: bästa sättet för unga kvinnor att bli sedda är att objektifiera sig själva sexuellt. Och i det här fallet – tragiskt nog – verkar det ha fungerat.”
Jamen om nu texten var det viktiga - varför måste hon vara naken och sexuellt explicit? Ska unga tjejer verkligen behöva lära sig att det enda sättet att få uppmärksamhet är genom att vara sexig och naken?
Jag har svårt att förstå hur vuxenvärlden kan se saker så svartvitt. Hör inte det barndomen till, att dela upp folk i skurkar och goda poliser, händelser i simpelt bra eller rakt igenom hemska?
Har det ens slagit alla dessa vuxna journalister att hon kan få vara både djupt sårad och sexuellt frustrusterad? Både en begåvad skådis (sångare vet jag inte efter VMA) och sexuellt utlevande i sina uttryck? Att en naken människokropp tillsammans med en rivningskula och betongväggar ger en ganska tydlig och stark symbolik till det låten uttrycker, samtidigt som det är skandalöst upprörande?
Jag säger inte att Cyrus video är ett feministiskt manifest, att det var en bra och befriande idé att vara naken och dösexig som ung tjej i en patriarkal musikvärld, men jag säger att det kanske inte heller enbart är fruktansvärt objektifierande och hemskt. Det är ingen påklädd snubbe som stirrar på henne, liksom i alla andra förbannade musikvideos som någonsin gjorts. Det är hon och hennes känslor som får synas.
Jag kan tycka att det finns en uppfriskande ärlighet i att faktiskt vara naken när du vill uttrycka din sexualitet. Hur många ursäkter till minimala bikinitoppar, blöta T-shirts, korsetter, öppna skjortor och push-up-BH:ar florerar inte i moderna musikvideos?
Men även om hon uttrycker sexighet på ett "uppfriskande sätt" kommer vi inte undan den springande punkten - ska tjejer verkligen behöva vara sexiga jämt? Och verkar hon inte inom och förstärker en struktur där bara vissa kroppsformer och -färger anses sexiga? Där hon verkar åma sig för en tänkt blick, snarare än för sin egen skull?
Jo, delvis. Precis som att jag gör samma sak på min header-bild och bild här till höger här på bloggen. Samtidigt har jag valt de bilderna för att göra ett statement. Jag kan vara både flickig, sexig, söt och skriva seriösa texter. Kvinnlighet och skärpa i argumentationer är inte varandra uteslutande kvalitéer. Men det är inte simpelt eller enbart radikalt för det. Jag bidrar samtidigt till en värld där smala vita tjejer har lättare att visa sin kropp än andra. Hur många ser det ens som ett statement liksom? Det är enkelt för mig att vara halvnaken.
Och givetvis ska tjejer inte behöva vara sexiga jämt. Särskilt inte för en tänkt manlig blick. Jag har skrivit ett hyfsat välbesökt blogginlägg om det.
Men det betyder inte att tjejer inte får vara sexiga. Inte får vilja bli åtrådda. Inte får vara sexuellt explicita. Det samhället håller på med just nu är klassisk dubbelbestraffning. "Var sexig, så når du framgång och uppskattning som kvinna!" och samtidigt "Var inte för sexig! Det är slampigt, billigt och fel!"
Reaktionerna på Cyrus video är ett klassiskt patriarkalt maktutövande: Gå inte över gränsen för vad vi anser är lämpligt. Kvinnor ska vara sexiga, men inte för sexuella. Inte "för mycket". Inte för mycket känslor, för mycket hud, för mycket kåthet.
Det går att se Cyrus video som ett stort fuck you till dessa strukturer. Jag tänker vara precis så mycket människa jag känner för. Det går också att se den som en anpassning till en värld där manligt begär reducerar kvinnor till sexuella objekt.
Det finns inget enkelt svar på var sanningen ligger. Men det är okej att saker skaver, att de inte är enkelbottnade, att det är svårt att förstå. Att sortera saker i enkla fack av "bra" och "dåligt" är bekvämare, men det är inte alltid rätt. Det krävs ett visst mod att navigera världen utan den skenbara tryggheten i en svartvit världsbild, men det är värt det. Det gör oss till bättre feminister, bättre människor.
Jag, som en av dessa unga tjejer som bör skyddas, mår inte nödvändigtvis dåligt av att titta på Cyrus video. Jag känner mig både fångad, irriterad och upphetsad (jamen hon är ju skitsexig).
Men jag mår definitivt dåligt av att vuxenvärlden dömmer ut den så enhälligt. Jag vill tro att de med mer livserfarenhet än mig vet bättre än så.
/Zäta
Tillförsikt
En gång för vad som känns som en evighet sedan, gjorde den person jag älskade över allt annat helt plötsligt slut med mig. Hon sa: "Jag är inte kär i dig längre" och jag trodde att hon skulle försvinna ur mitt liv för alltid.
Det var den i särklass värsta känslomässiga stunden i mitt liv. Och ändå. Tillsammans med den allt mer tilltagande paniken, den galopperande insikten om att allt jag litat på drogs undan för mig, illamåendet som kändes ut i tårna - fanns en annan känsla. När tiden stannade upp och drog ned mig i ett hål av förtvivlan fanns den andra känslan där som en tunn strimma. Och när insikten slog rot och jag slog i botten lade den sig som en madrass under mig: Tillförsikten. Tilliten till mig själv. Jag vet att jag K L A R A R mig ändå. Att jag är tillräcklig.
Den var förvisso en förbannat tunn madrass. Och så jävla ont har jag aldrig haft inuti, inte när morfar dog, inte när jag trodde att jag kanske hade hudcancer. Men den fanns där, och det var all skillnad i världen. Det var inte ett bottenlöst hål av virvlande förtvivlan inom mig: Det fanns en botten. Något jag visste att jag kunde ta sats i, när jag var redo att klättra upp igen. Från allra första sekunden fanns tillförsikten med mig.
Jag önskar inte någon denna upplevelse av plötslig och fullständig känslomässig förödelse. Jag säger inte att det var värt det. Jag önskar att jag hade sluppit vara med om det - för trots att allt blev bra snart igen och visade sig vara ett förvirrat missförstånd - tog det tid att återhämta sig och återvinna tillit.
Idag är allt detta är sedan länge förlåtet och till den grad det går, glömt.
Men en sak glömmer jag aldrig. Jag vet nu, på ett sätt jag inte hade kunnat veta utan detta ganska vedervärdiga test, att jag räcker till. Att även om livet liksom dräneras på alla färger om någon försvinner ur det, går det att överleva, och jag kommer stå kvar - med förmågan att återfå färgseendet. Jag har en djup och orubblig tillförsikt långt under ytans kaos, i alla situationer. Oavsett vilka himlastormande vågor som river upp mig värld, finns där en botten, som ingen annan kan dra undan. Jag är tillräcklig.
Och det är kanske det viktigaste jag lärt mig under hela min färd mot vuxenlivet.
/Zäta
