Vem får vara feminist? Och vad ska feminister tycka egentligen?

Feminismen i Sverige växer. När jag blev öppen feminist 2008 ryggade folk antingen tillbaka eller tittade frågande på en. Idag har vi ett blivande riksdagsparti, en nättidning, en kokande offentlig debatt och företagsledare som blir kritiserade om de inte kallar sig feminister. Men framförallt har vi en enorm gräsrotsrörelse av människor som demonstrerar för samtyckeslagar, länkar jämställdhets-siffror på facebook, står upp för egna och andras rättigheter och snackar feminism med snubbar på fester, arbetskollegor på lunchen och sina mammor och söner och gammelfastrar på släktmiddagar. 
 
Med en växande rörelse kommer växande debatter. Och inte bara från anti-feminister och oförstående "humanist räcker väl?"-folk, utan inifrån rörelsen själv. För det är inte riktigt sant att vi är en rörelse. På vissa sätt, i vissa fall, i några frågor och grundvärderingar är vi det, ja. Men överlag är det snarare flera böljande, föränderliga, ständigt framåtskridande rörelser som ibland samverkar, ibland krockar. 
 
Detta är en styrka. Diversitet är en styrka. Att fler röster får höras är en styrka. 


Men det är också en styrka som är svårhanterlig, på grund av några inneboende drag i just vår rörelse. Så som alla progressiva rörelser vill feminismen framåt. Vi vill förändra. Och för att göra detta måste vi uppmärksamma, kritisera, peka ut. Ingen förändring sker genom att vi lutar oss tillbaka och är nöjda. Feminismens omvärldsanalys baserar sig också på erkännandet av maktstrukturer, tolkningsföreträde och självidentifikation. Lyssna på oss som är underordnade, säger vi, för vår värld formas av er makt. Detta i sin tur förpliktigar, att själv vara den som lyssnar, i de situationer där du tillhör den överordnade. 
 
Men att tillhöra en kritisk rörelse innebär inte att allt ska kritiseras, och att tillhöra en makt-medveten rörelse innebär inte att se makt som något statiskt och oföränderligt som vi alltid ska förhålla oss till på samma sätt. 


 
Som nybliven (och mindre nybliven för den delen) feminist kommer du mötas av många höga röster, till synes ouppnåeliga kunskapskrav och starka, inte alltid, överensstämmande åsikter. 
 
 
- Att kommentera kvinnors utseende är alltid patriarkalt beteende!
- Selfies är frigörande och en protest mot patriarkatet!
- Vi måste alltid ha en intersektionell analys!
- Vi måste prata om patriarkatet som primär förtryckarstruktur!
- Kön finns inte!
- Könskodade personnummer är viktigt för statistiken!
- Att diskutera kroppar är fel!
- Vi måste prata om kroppen!
- I en feministisk ekonomi finns inga vinstintressen!
- Kvinnligt företagande ska uppmuntras!
- Allt är socialt konstruerat!
- Biologi är en förutsättning för allt!
- Feminister måste också vara anarkister, riv alla gränser!
- Ett demokratiskt samhälle är grunden för reell jämställdhet!
- Vi måste vara snälla mot varandra, systerskap och solidaritet framförallt!
- Vi måste vara arga, oförlåtande och inte dalta med våra förtryckare!
- Att vara "ful", inte bry sig om utsida, är det mest radikala som finns!
- Kvinnor ska få bry sig om hur de ser ut utan att nedvärderas!
- Queera personer och kvinnor som är hbtq glöms bort!
- Patriarkatet utövas framförallt i heteroförhållanden!
- Ge dem med strukturell underordning tolkningsföreträde!
- Låt alla röster komma till tals!
 
 
Ibland syns också argumentationslinjerna, mer eller mindre uttalat, att "en riktig feminist minsann ska..." och listan på krav är inte kort. Vara påläst om det mesta, allt från psykiatriska diagnoser, akademiska ord som "intersektionell" och "självindentifikation" till etiska ställningstaganden kring surrogatmödraskap. Leva som hon lär. Inkludera alla, men aldrig böja sig för en manlig norm. Vara arg, vara snäll, vara ful, vara snygg, vara stark, vara svag och visa det, vara medveten, vara modig, vara sig själv...
 
...hjälp! Hur ska jag veta vad som är rätt? Vems åsikt som är viktigast att lyssna på? Vem bestämmer egentligen vad som är feministiskt och inte?


Hur ska jag vara rätt?


Det är lätt att tro att de högsta, mest dominerande rösterna har rätt. Eller de som argumenterar skickligast för sin sak. Och visst finns det en poäng med att lyssna på mer erfarna personer, som i de flesta fall har de troligen värdefulla insikter att dela med sig av. Det finns också en än större poäng med att lyssna på folk som själva har erfarenhet av ett visst förtryck, att lita på deras upplevelser och lära sig bli en bra allierad.
 
 
Men det finns också stort värde i att våga lita på sig själv. Nej, du kanske inte har 40000 följare på twitter, några som helst högskolepoäng i genusvetenskap eller hänger med i alla tvära kast. Du kanske känner dig alldeles för mys-socialliberal eller för spirituell, för artig eller för arg för att passa in i den feministiska kanon som just nu skapas runt omkring dig. Men drabbas du av patriarkala strukturer? Är du tex kvinna eller transperson? Håller du med om att det idag finns ett strukturellt överordning av män, som drabbar kvinnor och icke-män, och att det är något du vill ändra på? Dåså. Då är du feminist och då är det din rörelse. Din att forma, din att bli stärkt av, din att höra hemma i. 


Det är inte lätt finna sin egen väg i ett gytter av åsikter, och det är viktigt att våga vara öppen inför nya tankar. På samma sätt är det viktigt att inte acceptera allt som kommer i ens väg, oavsett vem som säger det.
 
Jag vill inte vara en del i någon sekt-liknande rörelse där alla måste tycka lika och uttrycka sig lika. Har du en annan syn på saken? Våga lita på det. Våga lita på dig. Du är viktig.
 
Jag tänker ofta på att den största feministiska kampen förs i skymundan. Av de som inte säger så högt att de är feminister, men tar dusten varje gång. Av de som bara går och röstar, uppfostrar sina barn så gott de kan. Av mina vänner som räcker upp handen i klassrummet, försvarar mänskliga rättigheter på jobbet, är solidariska med de som gör andra val. Av de som inte kommer in i de feministiska finrummen. Jag känner att ni får så lite cred, alla fantastiska gräsrötter utan publika kanaler. 
 
(Är du kanske man, eller har manliga privilegier? Du kan fortfarande vara en viktig del av rörelsen, och hitta din egen väg, men på lite andra sätt. Tillexempel är det en dålig idé att säga åt kvinnor hur de bäst ska få makt över sina egna liv, det kan nämligen uppfattas som att du inte tror att kvinnor kan tänka själva, medan det är en utmärkt idé att stötta, vara en aktiv allierad (tex säga nej till hel-manliga paneler) och vara drivande mot tex macho-kultur.)
 
Vi som är gamla i gemet nu (får väl räkna mig dit som aktiv feministisk bloggare sedan 2009) blir lätt förmätna. "Om de bara hade mer kunskap skulle de förstå!" Och det är sant i många fall, att många invändningar mot feministiska argumentationer baseras på okunskap, men definitivt inte alla. Ibland håller folk bara inte med, fast de förstår. 


Ja, jag har läst Strindberg, och jag har läst om Strindberg. Och nej, jag tycker inte om hans litteratur. Det baseras inte på oförmåga att uppskatta stor skönlitteratur, det baseras på min smak och omvärldsanalys, och det samlade omdömet låter ungefär såhär: Gå och lägg dig (längst bak i en dammig bokhylla), gubbstrutt. 
 
Precis som att min aversion gentemot Strindberg gärna avfärdas med att jag inte förstår, eftersom den patriarkala kanon som lyfter upp manliga "genier" så till den grad att ifrågasättande av dem måste handla om min oförmåga snanare än deras, avfärdas ibland feminister av andra feminister för att inte vara tillräckligt kritiska. Att hitta fel hos andra som i grunden vill samma sak som en själv blir ett sätt att visa på sin egen godhet.  
 
Men hallå, det var ju inte det det handlade om. Det finns tillräckligt med folk som kritiserar kvinnor, och feminister. Självklart måste vi kunna argumentera inom rörelsen för att komma framåt, men vi måste också kunna förlåta och vara solidariska. "En riktig feminist..."-snacket kan vi lägga av med på en gång tycker jag, för det finns inga supermänniskor och det finns tillräckligt med krav. Ingen vinner på att skapa ytterligare hierarkier och kategorier av "bra" och "dåliga" feminister. Folk kan tycka annorlunda än mig och fortfarande vara feminister - jag är ingen allsmäktig domare här. 
 
För det går inte att göra rätt enligt alla. Det går aldrig att vara helt rätt. Och det är helt okej, även om det är fantastiskt svårt att inse, särskilt om du uppfostrats till att alltid vara till lags och inte ställa till med besvär.  
 
Feminismen är kamp för lika rättigheter, mot förtryck och för frigörelse. Det är en kamp som både måste vara spjutspets-radikal och inkluderande bred för att lyckas. Vi kommer aldrig komma riktigt överens om hur det här ska gå till, men vi kommer lyckas. Med din hjälp.
 
/Zäta
 





bloglovin RSS 2.0