Vi kommer inte backa. Ett missförstånd om feminismens målsättning.
Det verkar finnas ett missförstånd angående femininismen där ute. Framförallt uttryckt av de som själva inte är feminister. Att målet med vår rörelse skulle vara att rekrytera så många människor som möjligt.
Om ni använder den där retoriken skrämmer ni bort en massa folk!
Ni kan inte tala om män som grupp - då kommer ingen man att vilja vara feminist, och det är ju superviktigt att vi får med oss männen!!!
Feminister är alldeles för (insert random ord) - vi måste ju tänka på hur folk ser på oss!
Jag ska börja med en viktig distinktion. Den inom-feministiska kritik som finns, som ofta handlar om att priviligierade grupper inom feminismen, ofta vita medelklasskvinnor utan könsöverskridande erfarenheter, tar sig tolkningsföreträde på definitionen av feminism eller vilka frågor som ska prioriteras, är inte vad jag kommer kritisera här. Det är en nödvändig del i en dynamisk och framåtblickande rörelse. Denna kritik måste alla med maktanalys ta till sig, även om den interna kritiken inte behöver överskugga vårt gemensamma mål och det går att solidarisera och stötta även människor som inte tycker precis likadant som en själv. Vi kan prata om hur den interna debatten förs inom feminismen idag i Sverige, jag tror det behövs, men jag kommer inte göra det här.
Jag kommer prata om den externa kritiken, och den som ibland framförs även inifrån: Att feminismen måste vara snällare, stryka männen medhårs, inte prata om kön och strukturer och vara sådär obehagligt utpekande, eftersom vårt mål är att få alla att bli feminister.
Det är bullshit.
Feminismen har alltid, och kommer alltid handla om, att störta patriarkatet. Störta det system av makt som på olika sätt för olika kvinnor och transpersoner ger oss andra, ofta sämre, livsvillkor än männen. Störta den struktur som skapar mannen som norm och högre värderad i allt han gör, som ger hans tankar neutral objektivitet, som ger honom mer kapital i form av pengar och makt, som lär honom att inte bara hans kropp utan även andras är till för honom, som ger honom tolkningsföreträde på allt. I vår maktanalys ingår andra former av förtryck - de som baseras på etnicitet och rasifiering, funktionalitet, könsidentitet och sexualitet. Vi kan aldrig bortse från dessa när vi analyserar, och störtar, patriarkatet. Allt hänger ihop, och olika människors livsvillkor blir annorlunda beroende på dessa interagerande maktsystem. Att se komplexitet och lyssna på dem vars erferenheter skiljer sig från den dominerande gruppen är ett villkor för att nå vårt mål.
Att alla ska hålla med om ovanstående analys är dock inte ett villkor för vårt mål. Det vore toppen. Det vore fantastiskt om alla blev feminister. Om alla kunde lära sig om världens tillstånd och hur våra liv formas av könade strukturer, om alla kunde granska sina egna privilegier och se sin egen roll, om alla aktivt kunde arbeta för en värld där vi kan existera på lika villkor oberoende av konstruerade kategorier så som kön och etnicitet, om alla - även de män som personligen haft det tufft - ville skriva under på att "kvinnor är idag strukturellt underordnade män, och det vill jag förändra". Det vore drömmen, men det kommer aldrig hända.
Varför?
För att vissa människor, framförallt män, tjänar på patriarkatet. Och därmed tjänar på att inte erkänna dess existens.
Jag tänker att det motstånd som feminismen möter, och alltid kommer möta, bäst illustreras med ett par fula paint-bilder jag gjorde för några år sedan*. Som ni säkert vet finns det en slags magisk 30-70-regel i genus-sammanhang, där kvinnor lätt verkar få 30% av utrymmet, men inte mer. Detta är tillexempel applicerbart på skribenter i nyhetsmedia, taltid i klassrummet, höga postitioner inom universitetsvärlden (det ligger närmre 20% menmen), så denna regel får representera patriarkatet, då allt inte är så enkelt att mäta.
*nåja, tillräckligt väl, i alla fall.
De som inte vill tala om feminism, utan "bara om jämställdhet", som tror att kvinnor ska få det bättre utan att en endaste man ska behöva flytta sig en millimeter från sin bekvämlighets-zon, som är för jämställdhet men inte vill lyfta ett finger för att förändra hur vi har det idag, verkar tro att världen fungerar lite som till höger i bilden nedan.
Det funkar inte så! Vi kan inte "ta för oss" av plats som inte finns. Vi måste omfördela.
Tittar vi på de gula boxarna hittar vi svaret till varför feminismen alltid kommer möta motstånd. Det är inte alla som vill ge upp sin orättmätiga del av kakan.
Det finns en hel del som vill det. En hel drös av män som hellre lever i det jämställda samhället även om det innebär att de själva inte får den osynliga fördel det innebär att vara man i ett patriarkat. Som hellre tävlar på lika villkor än klamrar sig fast vid priviligier de tycker sig ha rätt till. Som förstår att de ingår i ett system där deras kön förtrycker andra och att de drar nytta av detta - och försöker motverka det. Precis som att det finns vita medelklasskvinnor som försöker arbeta för att inte ta mer än sin beskärda del på andras bekostnad. Detta är feminister. Det är fortfarande privilegierade människor som behöver vara medvetna om just det, men de gör vad de kan för en rättvisare värld. Heja er, heja oss.
Alla kommer inte nå denna insikt. Det är en tuff insikt att nå. Det är tufft att vara feminist, för alla. Men det är inte jämförbart med hur tufft det är att leva i ett skitpatriarkat för alla oss som förtrycks av det.
Feminismens mål är inte att alla ska bli feminister. Det är förstås bra om vi kan föra vår talan så att fler vill vara med och förstår vad det handlar om, men det finns också ett personligt ansvar i att utforska sin egen roll i de maktsystem vi lever i.
Feminismens mål är att störta patriarkatet, oavsett vad vissa tycker om det. Feminismens mål är sann jämställdhet och jämlikhet, att de förtryckta ska bli fria. Det kommer förstås vara lättare att uppnå ju fler som är på vår sida, men att precis alla håller med är inte ett krav.
Att ge alla människor samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, att skydda och uppvärdera dem som idag inte har något att säga till om - det är vårt mål. Vi kommer inte göra avkall på detta för att stryka någon medhårs. Vi kommer inte urvattna våra begrepp och analyser så att de blir uddlösa bara för att inte stöta oss med dem som har makt. Vi kommer inte låtsas att feminismen kommer gynna alla på samma sätt. Jag är övertygad om att människor av alla kön och icke-kön mår bättre i en mer jämlik värld, men vinsten kommer inte vara precis likadan för oss alla. Herrejävlar vad skön att slippa machoideal och få visa känslor som snubbe, men det är fortfarande inte riktigt samma sak som vinsten i att få bli sedd som en fullvärdig människa.
Feminismen är bra för alla, men olika bra, och på olika sätt - eftersom grundförutsättningen är ojämlikhet.
Du är välkommen in, välkommen att öppna dina ögon, lyssna på de vars livsvillkor är annorlunda än dina, välkommen att själv fundera, välkommen att göra förändringar i ditt liv som gynnar jämställdheten. Välkommen att göra fel någon gång utan att bli lynchad, välkommen att jobba med dina hjärtefrågor. Alla som är beredda att skriva under på feminismens maktanalys och göra förändringar i sitt eget liv är välkomna in. Alla.
Men du är inte välkommen att omdefiniera feminismens mål för att göra den mer bekväm för dig.
Vi kommer inte backa. Du måste backa.
/Zäta
HEJDÅ 19-ÅRIGA ZÄTA
Hej snart 24-åriga jag!
Där uppe alltså. Jag har uppdaterat min header för första gången på nästan 5 år. Detni.
Tack bästa Anna för hjälpen
och coolaste Jessica för att jag fick fota ditt broderi
och finaste Moa för att jag fick en awesome feminist-ring av dig
(och snålaste Region Skåne för lån av arbetskläder)
(Jamen jaha det funkade bara på förstasidan?!)
Kärlek och pepp från en icke längre tonåring Zäta!
4 invändningar från jurister i diskussioner kring våldtäktsdomar och mina svar på tal
Varje gång det blossar upp nya brottsmåls-skandaler i våldtäktsfall som jag skriver om/länkar till, får jag samma fyra invändningar från jurister, hobbyjurister och, framförallt tror jag, juridikstuderande. Så jag tänkte svara på allihop här, så kan jag bara länka nästa gång nästa jurist säger exakt samma sak som föregående jurist.*
*Inte från alla jurister. Jag känner en massa bra (blivande) jurister. Hej på er och tack för att ni diskuterar på vettiga sätt och kommer göra världen till en bättre plats när ni blir klara! (Vill också inflika att anonym jurist S.T. i föregående inläggs kommentarsfält var ovanligt vettig att diskutera med även om vi tycker olika.)
"Det är tur att vi har domstolar som dömer - och inte låter pöbeln göra det! Folk förstår bara inte hur en rättsstat fungerar."
Jag håller verkligen med. Om att det är tur att vi har ett rättsväsende, alltså, och att den som utsatts för brottet själv inte ska utdela straffet. Jag inser vikten av att standardisera straff och låta rationalitet guida omdömet. Jag förstår att vårt rättsväsende så som det är tänkt att fungera är en hörnsten i den demokrati jag stödjer. Jag förstår att detta förvånar dig, men queer-vänster-pk-feminister är i de allra flesta fall demokrati-sympatisörer som gått ut grundskolan och däremed förstått att rättsväsende är viktigt. Det finns förstås anarkister och radiakala vänstersympatisörer som har en annan grundläggande samhällsanalys - det är också okej. De får också ha en åsikt. Men jag vet inte var i min analys du hittade spår av detta resonemang?
Jag kritiserar hur rättsväsendet fungerar i vissa fall, inte dess existens. Kritik är inte samma sak som oförmåga att förstå. Jag förstår mycket väl, och jag håller inte med.
"Beviskrav måste vara högt ställda - det viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms."
Ja och nej. Självklart måste bevisbördan vara hög, självklart är det viktigt att ingen oskyldig döms. Men är det verkligen det allra viktigaste? Är inte det att förvissa sig om medborgarnas säkerhet, både de som står åtalade och de som blivit utsatta för brott. Inte bara de åtalade. Ibland är rättsväsendet så upptaget med att klappa sig själv på axeln för sina grandiosa principer att de inte inser att "rimligt tvivel" vekar uppfyllas av de mest sciene-fiktion-inspirerade påhitt från den åtalades sida. Ett rättsväsende som aldrig dömer skyldiga är lika värdelöst som ett som dömer oskyldiga.
Av de anmälningar som går till åtal, vilket är en liten minoritet av de anmälningar som anses mest troliga att leda till en dom, leder ca 1/3 till friande domar i våldtäktsfall. I andra brottsmål är den siffran ca 5%. Dessutom har beviskraven skärpts sedan 2006, vilket lett till färre fällande domar sedan dess. Dagens juridik.
Jag tycker att detta är orimligt. Jag tycker både lagen och rättspraxis är skeva. Du får tycka annorlunda och skriva om din åsikt, jag skriver om min.
"Jag förutsätter att du läst domen."
Jag har läst domen i Lunda-målet nu senast, ja. Och jag mådde pyton medan jag gjorde det. Domen består, som du kanske förstår, av en väldigt obehaglig och ingående våldtäktsskildring, och sedan rättens tolkning av honom som trovärdig och henne som icke trovärdig - bland annat baserat på att hon tidigare lidit av lättare psykiska besvär:
Men här ska beaktas att A mått psykiskt dåligt med inslag av ångest under en längre period, vilket hon också sedan tre år tillbaka medicinerar för med Sobril. Det kan bland annat därför inte heller uteslutas att hon efter händelsen kan ha reagerat så starkt som är visat i målet, utan att händelseförloppet för den skull varit så som hon beskrivit.
Jag har läst domen, och tycker kanske också att de som ska uttala sig om en specifik dom ska läsa den, särskilt om personen har en sanktionerad maktposition såsom ledarskribent. Men du kan inte kräva att alla som debatterar kring våldtäkskultur och rättspraxis, med enskilda domar som belysande exempel, ska läsa alla domar.
För det första för att det kan vara oerhört traumatiserande att läsa - särskilt för någon som själv blivit utsatt tidigare, vilket tyvärr är alldeles för många. Och vad är det för debattklimat där vi utesluter överlevare ur diskussionen på basis av deras trauma? Det är en alldeles fruktansvärd inställning att ha gentemot andra människor, och vittnar om att du lever i en värld där du själv och dina vänner inte behövt genomlida våldtäkter i någon högre grad.
För det andra är det tidskonsumerande att hämta ut och läsa. Återigen tycker jag att vissa människor på vissa positioner som uttalar sig om specifika fall ska bemöda sig med detta, särskilt folk som typ har betalt för det, men alla Sveriges bloggare och aktivister - som är studenter, föräldrar, deprimerade, stressade eller bara har annat för sig också och försöker få livet gå ihop - vare sig kan eller måste läsa alla förbannade våldtäktsåtal innan de diskuterar våldtäkter.
"Jag förstår att det är svårt för dig som lekman att förstå, men låt mig som jurist förklara varför domen är riktig även om din analys visar det motsatta."
Jag förstår inte allt juridik-språk, nej. Men jag förstår ofta att tolknigen av lagen så som den är skriven var korrekt. Och, återigen, jag håller inte alltid med. Om vad lagen säger, eller om tolkningen om den var allför snäv eller hård. Det betyder inte att jag själv vill ta hagelbössan och gå skjuta av folk. Tvärt om använder jag ju det mest demokratiska av alla tillvägagångsätt - öppen debatt (vilket du ofta undviker genom att vara anonym).
Jag förstår, och håller med om, att detaljerna bör skötas av dem som har bäst förståelse för lagen - jurister. Jag förstår att allmänheten, jag själv inkluderar, ibland missförstår juridiskan. (Men inte alltid. Alla invändningar är inte missförstånd!) Jag är helt med på att en lagändring ska utformas med hjälp av jurister. Ni är ju experterna! Men jag håller inte med om att bara jurister i sin upphöjda position är de enda som är kvalificerade att diskutera lagen, rättspraxis och samhällsutvecklingen. Det lärs ut de första veckorna på juristprogrammet att samhället ändras först, sedan lagen (jag vet, för jag har gått dem). Och jag tänker vara med i den samhällsförändingen.
Precis som att alla är överens om att låta läkare diagnostisera och skriva ut medicin, är vi överens om att låta juristerna sköta det juridiska finliret, eftersom dessa yrkesgrupper är kvalificerade för uppgifterna. Men lika lite som vi (blivande) läkare kan säga åt allmänheten att hålla tyst kring frågor om hur sjukvården organiseras, vad som ska anses som friskt och sjukt i ett större perspektiv eller vad vi ska prioritera i hälsoinvesteringar på befolkningsnivå - kan (blivande) jurister säga åt folk att de inte får diskutera samhällsutveckling i relation till rättspraxis, olika bevisbördors teoretiska betydelse eller samtyckeslagar.
Jag har lika stor rätt till detta som alla samhällsmedborgare, oavsett juridisk kompetens. Därmed inte sagt att jurdisk kompetens inte är superviktigt för ett rättssäkert samhälle - men jag önskar att den någon gång ibland skulle användas till att kritisera lagen med den skarpa syn som kunskapen ger - och inte bara till att sätta "pöbeln" på plats.
Lagen existerar inte i ett vaacum. Lagen existerar i mitt samhälle. Mitt samhälle formar lagen och hur den tolkas. Jag är en del av mitt samhälle, en del av den kultur som skapar tolkningsföreträden och orimlig rättpraxis, och jag tänker försöka ändra det till det bättre. På mitt sätt. Genom att skriva.
Jag hoppas vi delar detta mål, även om våra medel kan vara olika.
/Zäta
ps. Bor du i Lund/Malmö? Kom på manifestation mot våldtäktskultur imorgon!
"Det var inte meningen att våldta" - om manligt tolkningsföreträde, samtyckeslagstiftning och jämställdhet
Kvinnan berättar i förhör om hur hon tvingades till både analt och oralt samlag samtidigt som han höll fast henne och slog henne med bland annat en örfil. – Jag visade tydligt att jag inte ville, så att han inte kunde missuppfatta det, säger hon i förhör.
Alla är överens om att han tvingade henne till sex, att hon protesterade och var mycket upprörd efteråt. De hade inte kommit överens om BDSM-sex. Men han kan inte fällas för våldtäkt.
Han kan inte fällas för att han inte tolkade hennes nej som ett riktigt nej. Förövarens verklighetsuppfattning är vad domen baseras på. Manligt tolkningsföreträde är vad domen baseras på. Det är "objektivt bevisat" att han tvingade henne till sex som hon inte ville ha, medan han höll fast henne (särskild utsatt situation, någon?), men det går inte att bevisa att han hade uppsåt att våldta - och det krävs för fällande dom.
Ett rättssystem som baseras helt på förövares uppsåt och tolkning av verkligheten är inte säkert. Jag förstår att uppsåt är viktigt, det är därför vi skiljer på mord, dråp och vållande till annans död - men det är inte så att vi låter folk som dödar andra gå helt ostraffade för att de tolkade personen som levande. Jag förstår också att ord ofta står mot ord i likande situationer och att vi inte kan dömma folk enbart på basis av någon annans utpekande, det är inte heller rättssäkert, men när ord inte står mot ord - utan alla är överens om händelseförloppet - varför ska då förövarens uppfattning väga tyngst?
För att vi fortfarande lever i en våldtäktskultur där "objektiva" män får bestämma var gränsen för våldtäkt går. Vi lär tjejer att säga tydliga nej, inte killar att vara uppmärksamma på otydliga nej.
– Hon stönade fram tunna och lätta nej. Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer, säger han i förhör och tillägger att det var väldigt tydligt för honom att hon ville ha dominanssex.
Okej, snubbis, du kanske har haft en massa ömsesidigt dominanssex förut (eller bara är en serievåldtäktsman) - det betyder inte att du avsäger dig ansvaret att kolla med en ny sexpartner om hon fungerar på samma sätt!
Eller jo, vänta, det är ju precis vad det betyder. Rätten har fastslagit det. Din verklighetsuppfattning gäller.
Förstår ni varför vi behöver en samtyckeslagsstiftning? Då skulle det räcka att hon bevisade att hon inte samtyckt, inte att hon varit i en särskilt utsatt situation och visat tydligt att hon inte ville och att han samtidigt förstått det och haft uppsåt att skada henne. En samtyckeslagstiftning handlar inte, som många tror, om att du måste bevisa att alla du ligger med vill ligga med dig* - bevisbördan ligger fortfarande på offret, på den som åtalar - men hon behöver bara bevisa att hon inte ville.
Grundsynen förskjuts alltså med en samtyckeslagstiftning.
Istället för inställningen: "Ingenting är våldtäkt om inte gärningsmannen håller med om det och femton miljarder svårbevisade omständigheter (särskild utsatthet, inte bara utsatthet) är uppfyllda",
tar vi avstamp i: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras".
ÄR DET ORIMLIGT FÖR EN RÄTTSTAT ATT HA DEN INSTÄLLNINGEN?!
Vi läser det en gång till: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras." Nej, det är för tusan det mest rimliga jag har hört på hela året.
Det här innebär inte att allt gråzonssex kommer bli våldtäkt i lagens ögon. Har två personer sex med varandra och det plötsligt känns olustigt för en av dem, som kanske stelnar till men inte säger något, är det enligt mig och alla världens feminister inte okej någonstans av den andra personen att fortsätta - för jag tycker det är folks förbannade plikt att vara uppmärksamma på personer de har sex med! Men det kommer inte vara våldtäkt i lagens ögon, för förövaren måste kunna förstå att hen gör fel. Och det kanske inte heller ska vara det. Det måste finnas en klyfta mellan utopiskt fantaistiskt ömsesidigt sex, och brottet våldtäkt som kan sätta människor i fängelse. Det ska inte vara ett brott att ha lite småtrist sex, att råka somna eller misstolka en otydlig signal, även om vi förstås ska jobba på allas ömsesidiga ansvar i sexuell sitation. Men grejen idag är att gränsen för vad som får vara våldtäkt i lagens ögon dras alldeles, alldeles för långt bort, med alldeles alldeles orimliga beviskrav.
Jag tror att vi måste jobba på två fronter, som förstås påverkar varandra. Dels förändra lagen så att en rimlig mängd våldtäktsmän kan bli fällda, inte bara de som erkänner. En samtyckeslagstiftning sänder signalen att frivillighet är viktigt, snarare än att "det är dumt att förgripa sig på folk i särskilt utsatt situation medan du inser att du håller på med det", och den kan få fler att våga och orka anmäla. Men den kan inte ensam förändra våldtäktskulturen. Det måste vi göra samtidigt, på en annan front: med ett mer jämlikt samhälle där allas tolkningar väger lika tungt, där våldtäkt slutar banaliseras, stigmatiseras och bli till skämt, där överlevare respekteras och får den hjälp som behövs oavsett reaktioner efteråt, där ingen lär sig att de har rätt till någon annas kropp genom uppfostran eller ständig mediaexponering, där sexualiteten blir lika tillgänglig för alla kön och där män får lära sig lyssna på andras signaler.
Jag är helt övertygad om att jämställdhet minskar våldtäktskultur, och faktiska brott. Inte bara för att kvinnors och transpersoners erfarenheter får påverka lagstifting och offentlig debatt i högre utsträckning, eller för att fler än ett köns tolkningramar får avgöra var gränsen går - utan också för att själva grunden där någon anser sig ha rätt till någon annans kropp rimmar illa med tanken att vi alla, oavsett kropp och erfarenheter, är precis lika mycket värda.
/Zäta
*Sedan tycker jag förstås att det här borde vara den rimliga inställningen till allt sex, för alla, alltid - att du är helt säker på att alla inblandade vill. Men vore det fallet skulle vi ju inte behöva en våldtäktslagstiftning alls.
Ett år i bilder, texter och sånger.
En bild, en text, en sång, en känsla. Eller tolv då, för detta mina vänner - är min första årskrönika.
Januari
I januari förra året hade jag gått ett år på läkarprogrammet, och det kändes så himla kul att ha kommit en liten bit på väg. Och lite läskigt samtidigt.
Jag skrev om mina egna privilegier, om att vara medelklass och vad det betyder, i En medelklass-snorunges bekännelser.
Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.
Februari
I februari fyllde jag och Moa 23. Vi hade fest med musikaltema och det var helt fantastiskt. Alla var sjukt snygga, vi dansade och skrålade hela natten och fick till och med finbesök från Uppsala. Livet var gött.
Moa i drag som Danny, och jag som Sandy.
Jag lyssnade på Grease, såklart.
Jag skrev om Uppdrag granskning och näthatet.
...Och jag vet inte, påminna folk om att demokrati inte är någon självklarhet. Om att din delaktighet, dina rättigheter har varit och är en kamp. En kamp där kvinnoröster behövs.
Mars
I mars var terminen i full gång, och det som gjorde dagarna på BMC uthärdliga var Socialistiska läkare. Hjärtat var förstås rätt intressant. Och njurarna. Ja, jag gillar njurmedicin och det står jag för.
Jag skrev inte så värst mycket, men höll ett tal på en demonstration för nätverket Rädda vården.
Jag lyssnade på Asha Ali, och längtade bort.
April
Våren i Lund är fin, men jag saknade Uppsala så det värkte i ovan nämda pump.
Jag skrev om hur det var att gå på läkarprogrammet för en queer genusvetare, och fick en massa massa kärlek från er fina läsare.
Jag publicerar detta med ett dunkande hjärta och ont i magen. Jag vet att jag kommer få skit från kursare och spexare och andra försvarare av humorns frihet, för att jag öppet uttrycker de här åsikterna. Jag vänder mig mot uppenbara, upprepade och ibland grova kränkningar under nollningen. Jag vänder mig mot att kvinnokroppen används som klippdocka och våldtäkt görs till humor. Jag vänder mig mot ogenerad sexism och marginalisering - och jag är radikal.
Det är min verklighet idag. Så om något behöver jag ditt stöd. Visa mig att jag inte är galen, utan att min värld just nu är galen.
Jag lyssnade också på Qom ut av fantastiska Partiet och kände en enorm pepp efter enorm uppgivenhet.
Maj
Månadens höjdpunkt var helt klart Hallongalan, där Sveriges coolaste feminister och aktivister var samlade - och jag fick ett pris!!
Maj
Månadens höjdpunkt var helt klart Hallongalan, där Sveriges coolaste feminister och aktivister var samlade - och jag fick ett pris!!
Jag skrev om kärlek, polyamori och ägandeskap.
Anledningen till att jag tog upp icke-monogami är för att det finns ett sätt att tänka på kärlek inom dessa kretsar som kan gynna oss alla, oavsett vår egen relationsform. Ett sätt att definiera kärlek i positiva termer - som något jag mår bra av, en delad upplevelse som inte förminskas av andra delade upplevelser, som något jag själv definierar och inte samhället - istället för i negativa termer, som avundsjuka, fysiska begränsningar och dåligt samvete.
Det är förstås, som sagt, upp till var och en hur de vill definiera sina förhållanden och vilka gränser som gäller. Men en sak kan vi väl enas om? Det är inte kärlek att ens symboliskt äga någon annan. Kärlek är att ha människor om kring sig som frivilligt är nära dig, vars autonomi och mänsklighet respekteras samtidigt som ni formar varandra.
Jag tror på kärlek. Jag tror på att det inte bara är förbehållet två personer (av olika kön) som vill dela boende och byta ringar, utan att det är en nyanserad känsla som kan föra oss över alla möjliga och omöjliga gränser. Jag tror att kärlek är så mycket mer än att inte sitta i knät. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre ifall vi öppnar upp för hur vi definierar kärlek, och istället för att låta det begränsa oss, låter det förena oss.
Halleluja. Nej men seriöst. Kärlek utan ägande. The shit.
Jag lyssnade på Closer av Tegan and Sara och kände varje ord pulsera genom kroppen.
Juni
Jag tror att jag hade en stor tenta? Och fick ett sommarjobb? Och säkert gjorde en massa andra viktiga saker. Allt jag minns är dock den dag, eller natt, var det väl snarare, som spenderades på andra sidan sundet.
Jag lyssnade på The Postal Service - Be still my heart, och kände precis så.
Jo, just det, jag skrev mitt livs mest lästa blogginlägg också. Din erektion är inte en komplimang. Jag fick över 10 000 besök på en dag, en massa pepp och lite skit - och det kändes jäkligt fett.
Tillsammans blir det ett system där män med makt att definiera vad som är viktigt, bestämmer att det är viktigt för kvinnor att vara sexiga för deras skull. Inte bara när de är förälskade och vill ligga. Inte bara när de ser på porr. Inte bara när det är skönhetstävling på gång. Alltid. När de skriver webbserier, twittrar, existerar. Det är din förbannade plikt att vara sexig kvinna, och min uteblivna erektion är ett bevis på att du misslyckats!
Feminismen hjälper mig att inte bry mig om huruvida mina prestationer, tankar eller kroppsdelar gör en penis hård eller ej. Såvida jag och penisinnehavaren inte för tillfället ligger med varandra, kanske. (Något jag dock för en mycket stor majoritet av jordens män håller för mycket osannlikt att vi någonsin kommer göra.)
Feminismen hjälper mig att formulera orden: Vill du ge mig en komplimang? Prata med mig. Prata om vad jag gjorde som du gillade. Prata inte om din penis. Din erektion är inte en komplimang.
Juli
Jag råkade ställa till med skandal, eftersom jag publicerade en facebook-status om min arbetsdag på äldreboendet. Den har idag delats över 13 000 gånger.
Jag skrev om tumultet efter statusen.
Det finns ju inte någon naturlag som säger att äldreomsorgen måste vara underbemannad. Det är någon någonstans som satt sig ned och bestämt detta. Det innebär att någon någonstans kan ändra på det, om vi är tillräckligt många som visar att våra äldre är något vi vill lägga resurser på. Jag har alltid varit övertygad om att förändring börjar med uppmärksammande och kritisk analys av situationen, så det var detta första steg jag ville ta.
Det talas så mycket om budget och kronor, men vi frågar oss inte vad det kostar i medmänsklighet att inte behandla de som byggt upp dagens samhälle väl. Vi stjäl från oss alla när vi bygger upp system som inte erkänner att alla människor är lika mycket värda, hela vägen fram.
Vi firade midsommar också, och jag kände mig som alltid mest som mig själv och samtidigt i full drag, som den lilla midsommarflickan.
Jag lyssnade på Kate Bush, Wuthering Heights och var alldeles svindlande lycklig långt ut på landet - ett par dagar i paradiset, liksom insvept i förälskelse och solsken, innan verkligheten på demensboendet var där igen.
Augusti
Å, augusti. Vi var på Pride, åkte till andra sidan Atlanten och träffade saknad familj och kände sommarlivet i oss på utomhuskonsert i Vitabergsparken.
Jag skrev om fittor.
Hur trist det är, inte att vara född med fitta, för jag tycker personligen att det är ett alldeles strålande könsorgan som hittills i livet gett mig all möjlig njutning och funkat utmärkt att kissa med, utan att växa upp i en värld som skiter i hur fittor mår.
Jag lyssnade på Walk the moon. You turn my head inside out.
September
Jag började plugget igen, men i Malmö, och det var så mycket bättre. Det var demo mot vinster i välfärden och feministisk fest på Moriskan och typ bästa kvällen i kvinnominne.
Jag skrev om Den kulturella boomerangen, eller vad evolutionsläran inte säger om vårt beteende.
Den kulturella boomerangen är ett begrepp som beskriver ett väldigt vanligt fenomen i jämställdhets- och genusdiskussioner - när "naturen" används för att förklara och berättiga en mänsklig handling, utan insikten att den bild av naturen vi förmedlar redan är färgad av våra kulturella föreställningar - som är könade.
Jag lyssnade på Vindvisa och kände igen mig. Å herregud vad bra. Alla borde lyssna. Nu.
Oktober
Det blev höst och jag funderade mycket på heterorelationer. Går det att bli helt jämställda, förstå varandra, älska jämlikt med så otroligt olika bilder av världen, formade av att växa upp som olika kön? Jag tror att alla feminister som då och då blir kära i män har liknande identitetskriser.
Jag skrev om HIV, medicinskt språkbruk och respekt, och till högerpolitiker.
Jag lyssnade på Rhye - Open, och kände lika delar vemod, kärlek och ängslan.
November
Plötsligt kändes det som brukade vara så lätt så tungt. Det slog mig att jag pluggat konstant sedan jag var 7 år, och för första gången någonsin kändes det inte kul. Men sådant är livet, tänkte jag, intet ont anande om att det snart skulle bli mycket, mycket värre.
Jag skrev om Transgender day of Remembrande och min älskade flickvän.
Jag skrev om Transgender day of Remembrande och min älskade flickvän.
Jag lyssnade på Paulo Nutini, och kände höstnostalgi.
December
En helt vanlig torsdagkväll i början av December, om än något blåsig, är jag och min bästa vän på väg till kören. Vi får ett träd över oss. Sådant som inte händer. De första veckorna var en dimma av smärta, tacksamhet, ångest, kärlek och utmattning. Tre dagar innan julafton satte jag mig ned med skolböckerna och förstod vad jag läste igen. Näst sista dagen på året kunde jag använda min högerhand till att skriva på datorn.
Sista dagen på året firades med denna fantastiska bästis jag har, och typ nästan alla andra jag älskar. Det var förbaskat fint.
Jag skrev om Feminismen och kärleken, lyssnade på Be OK av Ingrid Michaelson, och kände - när klockan slog 12 - ren jävla lycka.
2013 var spännande. Jobbigt, skitjobbigt emellanåt, men fantastiskt intinsivt lyckokittlande också. Politiskt önskar jag mig regeringsskifte och rosa inslag i riksdagen 2014, en fortsatt kamp mot rasisterna och att alla tjejer vågar säga ifrån, och säga ja. Personligt önskar jag... samma sak, men också kanske lite lugn och ro? Fast nä.
Jag vill att livet ska vara stort och spännande och därmed skitjobbigt och samtidigt intensivt lyckokittlande. Även 2014.
Tack till alla fantastiska läsare för detta år! Jag läser varenda kommentar och mail, och uppskattar era glada fyllekramar och blyga närmanden på stan mer än ni tror. När vi pratade om att tjäna sitt levebröd som skribent häromdagen sa jag att jag inte tjänar ett öre, men får betalt i kärlek. På riktigt. Det är därför jag orkar fortsätta.
Och någon gång ska jag tjäna en slant på jobbet också. Kanske får bli mitt nyårslöfte.
Gott nytt år!!!
/Zäta
