När hen kom med i SAOL och Sveriges argumentationselit gick loss
Ordet hen tas med i Svenska Akademiens ordlista SAOL. Detta är tydligen det mest upprörande som hänt sedan... andra världskriget, typ. Nevermind att över 800 oskyldiga människor mördats i Palestina, att Ryssland annekterar Ukrainska landområden eller att de äldre dör som flugor i sommarvärmen eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser och personal.
Såhär ser det ut på Aftonbladets facebook-sida efter att de postat nyheten:
Inlägg av Aftonbladet.
Kommentarerna fortsätter i oändlighet, och inte bara på Aftonbladets facebook, utan i alla forum med tillgängliga kommentarsfunktioner. Men dessa kommentarer verkar ändå gå att dela in i några övergripande kategorier, variationer på samma tema, som går att bemöta sakligt. Utan inbördes ordning:
1. Hen betyder redan något annat! Höna på engelska! Brynsten!
Okeeeej. Så. Svenska ord blir alltså inte upptagna för att deras stavning råkar sammafalla med ett helt annat ord på ett annat språk. Undrar hur många ord vi skulle ha kvar med den logiken? Det brukar kontras med att "barn" betyder "lada" på engelska, men exemplen är oändliga: "fall" (höst/ramla), "full" (mätt/berusad), "gem" (ädelsten/liten metallsak som håller ihop papper), "grind" (mala/öppning i staket), "slut" (slampa/avslut) och så vidare. Detsamma gäller förstås för en mängd andra språk med liknande alfabet, även om jag bara behärskar just svenska och engelska.
Brynsten. Det är tydligen en sån där sak en slipar sina knivar med. Även om vi nu faktiskt talar om ett ord på vårt språk, vilket gör det hela snäppet mer relevant, så faller ju ändå logiken när vi inser att det... ska vi säga inte alltför vanligaordet brynsten, redan har 5 synonymer. Det kanske är okej att vi lånar en av dessa till ett betydligt vanligare ord: ett pronomen.
Det finns ju dessutom redan en massa ord, som delar betydelse trots att de är vanliga: Stegen, tomten, glas, mätt osv (jag är ingen lingvist men jag är säker på att de finns hundratals). Detta är inget problem i ett språk eftersom vi har uttal och sammanhang att gå på.
Om någon säger "hen vill åka och bada" så antar jag att alla över 1 år inte tror att det är brynstenen som vill bada, utan en person... (Och de under 1 vet ändå inte vad en brynsten är såatteh)
2. Tramsigt! Pinsamt! Töntigt!
Det är ett ord. Ord är inte tramsiga i sig. (Med möjligt undantag för onomatopoetiska ord som låter som fenomentet de vill härma, typ "kuckeliku")
3. Jag vill inte använda det!
Slipp då. Det är ett ord, inte en ny lag.
Jag vill inte använda "entrepenör", så jag låter bli. Varsågod att fortsätt med "han eller hon" och "vederbörande". Enda gången du måste använda "hen" är när någon uttryckligen sagt att de föredrar det som sitt pronomen - alltså för att visa grundläggande respekt för en annan människa. Lite som att jag måste respektera att vissa kallar sig entrepenörer.
4. Det finns inte 3 kön (för i helvete)! Biologin kan vi inte komma ifrån!
Här kan jag faktiskt ge lite credd. Jag håller med om att vi inte kan säga att det finns tre kön, lika lite som vi kan säga att det finns två eller elva.
Människor kommer i alla möjliga biologiska, psykologiska, sociala, kulturella och identitetsmässiga variationer.
I vissa kulturer erkänns fyra kön, i andra tre, i några bara två. På medeltiden i Europa ansågs vi alla vara varianter på ett kön (de ena med könsdelarna utochinvända, bara). Vår sociala verklighet påverkar hur vi ser på kön, hur vi känner oss och vad vi kan och vill uttrycka. Folk kan vara superfeminina i sin klädstil, känna sig som män och ha en kropp som signallerar "man" till de flesta.
Men även biologin varierar. Du kan vara född med XY och ha bröst, höfter och kvinnliga ansiktsdrag (androgenokänslighet), eller ha XXX, XXY, X0, XYY och så vidare. Könsorgan och kroppar finns i en oändlig variation, även om det vanligaste är klitoris-vagina-livmoder-äggstockar eller ollon-penis-pung-testiklar. Hormonhalter kan variera, med yttre hjälp så som läkemedel eller på grund av inre mekanismer. Och framförallt identifierar sig människor som allt möjligt. Återigen är "man" och "kvinna" vanligast, men många känner sig inte något kön alls, som både man och kvinna, som något tredje, som mest man men inte alltid och så vidare.
Men även biologin varierar. Du kan vara född med XY och ha bröst, höfter och kvinnliga ansiktsdrag (androgenokänslighet), eller ha XXX, XXY, X0, XYY och så vidare. Könsorgan och kroppar finns i en oändlig variation, även om det vanligaste är klitoris-vagina-livmoder-äggstockar eller ollon-penis-pung-testiklar. Hormonhalter kan variera, med yttre hjälp så som läkemedel eller på grund av inre mekanismer. Och framförallt identifierar sig människor som allt möjligt. Återigen är "man" och "kvinna" vanligast, men många känner sig inte något kön alls, som både man och kvinna, som något tredje, som mest man men inte alltid och så vidare.
Oavsett vetenskapsgren eller social arena, oavsett om du är medicinare eller queeraktivist, kommer verkligheten undgå enkla kategoriseringar. Och alldeles oavsett har väl detta ingenting att göra med införandet av ett till pronomen..? Hur språkligt performativ är din värld egentligen, kära biologist?
5. Det är skadligt att göra folk könlösa! Jag vill inte bli kallad hen!
Återigen håller jag med till viss del. Jag tycker inte någon ska prackas på en identitet de inte känner sig bekväma med. Jag känner mig tillexempel som kvinna, och vill inte bli kallad hen av folk som vet om detta. Men precis likadant känner ju de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män. De vill inte bli påprackade ett han eller hon som känns helt fel. (Sen har vi en liten maktdimension här också där det skadar mer att säga fel om någon som redan är marginaliserad än om någon som mig som är cisperson och alltid får min könsidentitet bekräftad).
Däremot är det ju inte skadligt att referera till anonyma personer, till exempel i lagtexter eller undersökningar, som hen. När könet är irrelevant eller okänt är det ju supersmidigt att ha ett ord för det.
Tillsist finns det mängder av språk som inte har könade pronomen alls. Exempelvis världens största modersmåls-språk, kinesiska. Eller våra grannar i Finland. Som ni kanske har hört har detta lett till att ingen längre gifter sig och skaffar barn där, alla är superförvirrade och skolresultaten slår i botten, och samhället är på väg mot total kollaps...
Däremot är det ju inte skadligt att referera till anonyma personer, till exempel i lagtexter eller undersökningar, som hen. När könet är irrelevant eller okänt är det ju supersmidigt att ha ett ord för det.
Tillsist finns det mängder av språk som inte har könade pronomen alls. Exempelvis världens största modersmåls-språk, kinesiska. Eller våra grannar i Finland. Som ni kanske har hört har detta lett till att ingen längre gifter sig och skaffar barn där, alla är superförvirrade och skolresultaten slår i botten, och samhället är på väg mot total kollaps...
6. Jag är kvinna eller man, så då måste ju alla andra också vara det!
"Jag älskar pannkakor så då måste ju alla andra också göra det"
Bara för att du inte kan förstå något, betyder det inte att det inte existerar. Respekt kan utövas oavsett förmåga att förstå. Jag har jättesvårt att förstå att människor tror på ett högre väsen som ser allt och kan höra våra tankar, men aldrig visar sig på något konkret sätt, men jag kan respektera att folk är religiösa och inte avfärda dem som människor för det.
Vad handlar detta motstånd om egentligen?
Som alltid, makt. Tvåkönsnormen är bekvämt för de som passar in i det. Att förvägra införandet av ett tredje pronomen är att försöka upprättahålla ett system som vissa tjänar på, på andras bekostnad. Rädslan som många talar om är en rädsla att förlora kontroll och makt. Om jag inte enkelt kan kategorisera min omgivning i två bekväma kategorier som jag fäst en massa föreställningar och associationer vid, blir det läskigt. Vem är jag då?
Hint: Du är precis samma person, bara i ett samhälle som är lite mer accepterande gentemot nyanser och minoriteter.
Det är väl en trevlig utveckling? Plus att "vederbörande" är världens krångligaste ord.
/Zäta
Anpassning, överlevnad, protest och eget val - om skönhet i ett patriarkat
Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!
Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.
Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg.
Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.
Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg.
Kan vi enas om att det inte är särskilt radikalt, i sig, att se ut som Sara Montazami gör här?
...eller som jag gör, här.
.
Snygghet och fulhet är laddade begrepp, och självklart subjektiva. Men det finns en gemensam grund där vi som samhälle och biologiska varelser kommit överens om vad vi gillar, låt oss kalla det Normativ skönhet - alltså skönhet enligt normen. Denna norm har varierat över tid och plats, inkluderat allt från enorma dammiga peruker, fötter så små att de inte går att gå på, till ett smalhetsideal som de flesta måste svälta sig å de grövsta för att uppnå. Normen interagerar också med andra maktordningar så som rasifiering, klass och funktionalitet, och har dömt ut utseenden på basis av detta också. Medelklass-stilen har ansetts snyggare än arbetarklassens mode, eftersom medelklassen haft större inflytande över modet.
Skönhetsidealen har sällan varit "vettiga" i bemärkelsen att de går att förklara med evolutionära modeller, alltså att det skulle ge en överlevnadfördel för din avkomma att para dig med en viss stark och frisk (=snygg) person, även om dessa aspekter inte heller kan bortförklaras. Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts.
Feminister vill gärna ifrågasätta denna normativa skönhet. Säga att det finns fler sätt att vara snygg på, eller som Lady Dahmer, säga att snygghet inte borde spela någon roll. Och det är en utopi jag helt delar, men en verklighet vi är långt ifrån. För normativt snygga människor har det lättare. Vi har väl alla läst rubrikerna om att snygga människor lättare får jobb, bemöts snällare och antas vara mer intelligenta... framförallt har vi väl alla gått i högstadiet och sett med egna ögon vilket hårdvaluta skönhet var. Detta är också en verklighet som vuxna normbrytare och vittnar om dagligen: hur tjocka kroppar kritiseras offentligt, hur svart lockigt hår blir allmän egendom och så vidare.
Samtidigt drabbas alla kvinnor, även Sara Montazami och co, av den utseendehets och de omöjliga skönhetsideal som omger oss. Även smala människor får ätstörningar, normativt vackra får kroppsdysfori och blondiner komplex för sin hårväxt. Det är en maktstruktur så tät att ingen undkommer. Dessutom finns det ju ingen människa som stämmer in i skönhetsnormen i precis alla bemärkelser.
Jag har en ambivalent inställning till min egen kropp och "skönhet". Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög, men jag var dessutom inte särskilt populär bland killarna eller alls, i normens och mina egna ögon, ett attraktivt barn. Men jag blev äldre och lärde mig mer, lärde mig hur jag kunde framhäva vissa och dölja andra saker. Lärde mig sminka mig. Lärde mig hur jag skulle le på bild, vilken frisyr som var mest smickrande, åt piller mot min acne. Jag växte väl också, som äldre brukar säga, i mina ansiktsdrag lite. Men framförallt lärde jag mig att anpassa mig till skönhetsnormen. Och ju längre upp i tonåren jag kom, desto tydligare blev det att fler och fler behandlade mig som en attraktiv person. Detta var länge, och är fortfarande till viss del, ett intellektuellt förhållningssätt. Jag förstår rent intellektuellt att jag är hyfsat attraktiv enligt den normativa skönhetsmallen, men känner mig inte särskilt snygg för det.
Och det är här jag tror att många går lite vilse när vi börjar tala skönhetsprivilegier. "Om jag inte känner mig snygg trots att jag är smal kan jag väl inte ha mer makt än någon annan." Jo men det kan du, för omvärlden skiter i dina känslor och kommer behandla dig efter utsidan. Och normativt snygga människor, må det vara i bemärkelsen smal, vackert ansikte eller tillfixat hår, blir bättre behandlade, och får som grupp mer makt.
Vi ska inte heller glömma bort dimensonen att kvinnor som är snygga på vissa sätt (tex visar mycket hud) kan tas på mindre allvar och få det kämpigare i vardagen, på grund av skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten.
Jag är fullt medveten om att jag inte är någon fotomodell. Att jag inte ens är standardsnygg med många svenska mått, men jag är samtidigt medveten om att jag faktiskt uppfyller många skönhetskriterier och anses i mångt och mycket vara normsnygg. Och som feminist tycker jag det är viktigt att erkänna, och för mig är det dessutom viktigt att inte bara lämna analysen vid "jag gör ju som jag vill". Det är inte lika radikalt att vara snygg som att vara ful. Och nu menar jag framförallt den aktiva kroppsmodifikation vi ägnar oss åt för att bli normativt snyggare (klipper oss, sminkar oss på vissa sätt, tar kort ur viss vinkel, osv osv).
Det är en anpassning till patriarkala strukturer där kvinnors utseende är viktigt, att aktivt sträva efter snygghet. Men det är samtidigt en överlevnadsstrategi, en protest och ett eget val. Överlevnadsstrategi just eftersom det redan är pissigt att vara kvinna i patriarkatet, och varför inte ånjuta de fördelar normativ skönhet innebär? En protest att göra sminket, utseendet, snyggheten till sin egen. En protest mot stereotyper eller mobbare. En protest mot att kvinnokropp, smink och tajta kläder skulle motsäga kompetens. Ett eget val att vägra nedvärdera det feminina, att vägra se allt utifrån ett patriarkalt filter - att få vara sig själv på egna villkor. Att våga känna sig snygg, oavsett vem som hittade på ramarna, i en värld som säger åt dig att du aldrig duger.
Jag tycker diskussioner om skönhet, ideal och kroppar blir platta om vi inte tar in alla dessa dimensioner. Att enbart se selfies som frigörande självdefinition utan att erkänna att det finns normativa drag är endimensionellt, men att inte erkänna selfies som en viktig protest mot patriarkatet och uppvärderande av tjejkultur är lika dumt.
Att se ut som på omslaget till VeckoRevyn är inte radikalt i sig, nej. Men det kan finnas sammanhang när det blir det, eller sammanhang när radikalitet inte spelar roll utan livsnjutande, estetik eller något annat står högst på agendan.
Saker har så sällan bara en dimension. Människor har det aldrig.
För mig är mitt utseende allt detta. En anpassning till vardagslivet i patriarkatet. Jag vet att jag hade fått kämpa mycket hårdare på min utbildning om jag inte bara hade stått ut som feminist med flickvän, utan även haft en normbrytande utseende. Samtidigt är jag ju genom detta val en av dem som fortsätter förstärka den medelklassiga utseendenormen på läkarprogrammet. Men det är också en protest mot andra normer, så som de som förekommer i mina queerkretsar, eller de som säger att kvinnor inte kan vara feminina och söta - och jävligt skarpa analytiker. En strategi för att få folk att lyssna. Ett eget val att bara vara så som jag trivs, utan att analysera sönder alla val (alltså jag vet att jag sysslar med det just nu, men jag skriver ju inte sånna här blogginlägg varje gång jag sminkar mig liksom). Det är en del i min identitet av få vara femininin och "snygg" emellanåt, liksom det är en del att inte låta denna praktik slippa undan granskande glasögon. Det är en lättnad och stolthet att lyckas känna sig vacker emellanåt, oavsett vad världen tycker och det är kul att flirta när det inträffar.
Men jag tycker det är viktigt att inte relativisera och försvara sina egna val till den grad att du vägrar se att andra gör svårare val, eller har sämre förutsättningar. För låt oss vara brutalt ärliga, visst är det sant att jag lärde mig bli normativt snygg, men jag hade också vissa grundförutsättningar som inte alla har. (Och många har såklart mycket bättre än vad jag har!) Jag som icke normbrytare i denna aspekt lever inte protesten varje dag, jag har och har valt en lättare väg, och det ger mig ett ansvar att stötta de som har andra förutsättningar, som tar kampen för oss alla oavsett om det är av egen vilja eller av påtvingade förutsättningar, extra mycket. Insikten om att skönhet spelar roll ska användas för en och enkom en sak: att motverka detta faktum när till kommer till hur vi bedömer och värderar människor. Att lyfta rätten att vara ful, eller snygg, eller inte alls bedömas på en påhittad skala - på sina egna villkor.
Om ni har hängt med hela vägen hit är jag imponerad! Jag tror att ville säga ungefär det här: Skönhetsanalyser kräver många dimensioner, självinsikt utan skuldbeläggande är bra ibland, och solidaritet är skitviktigt.
Kärlek.
Kärlek.
/Zäta
Varför är feminister håriga? 4 argument och 5 svar
Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga? Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem! Så himla onödig och töntig grej att protestera mot? Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
Invändningarna mot att låta bli att raka bort kroppshåret på valda delar av kroppen är outsinliga. Men vill ni veta en hemlighet? Det växer där alldeles av sig självt! Jag förstår att detta kan komma som en chock, men normaltillståendet på en omodifierad människokropp efter puberteten är alltså synligt hår under armar, på underben och runt könsorganet.
Modifierade (smala, vita) kvinnoben.
Naturliga (smala, vita) kvinnoben.
Vad vi upplever som naturligt är dock en helt annan femma. Det har inte att göra med evolution, utan exponering. Och vi exponeras nästan aldrig för håriga kvinnoben. Google är som så ofta en bra illustrator.
Detta är de första resultaten när jag googlade "legs":
Inte mycket hår där inte.
Innan första världskriget hade få ens hört talas om att ta bort kroppshår som inte satt på huvudet. Men rakbladstillverkaren Gillette var inte riktigt nöjd med vinsten, och han bestämde sig för att utöka sin marknad. Här kommer nämligen ytterligare en hemlis: Efterfrågan-tillgång som den kapitalistiska logiken bygger på är inte klockren, utan företag kan skapa en efterfrågan om det passar dem. Och Gillette bestämde sig 1915 för att mans-skägg inte var nog, och tog tillfället i akt när ärmlösa klänningar blev på modet. De publicerade följande annons i Harpers Bazaar, fler följde, och redan på 1920-talet hade bortrakat hår blivit normen. Och herr Gillette tjänade en förmögenhet!
Benhårs-kampanjen tog lite längre tid på sig att slå igenom, men under 1930 blev även detta långsamt accepterat.
Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem!
Så, då har vi bockat av argumentet "kvinnor har en naturlig drift att raka bort kroppshår" - nej, detta ideal är skapat av en man vid namn King Camp Gillette pga han ville ha cash. (Och ja, innan dess av andra giriga människor bara med mindre genomslag.)
Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
Det finns väl andra, giltiga argument? Fräääääschheten, till exempel.
Håret under armarna är till för att minska friktion och hålla kvar kroppslukt. Så ja, tycker du att mänsklig kroppslukt är ofräch kan det vara ett giltigt argument. Å andra sidan svettas folk med mycket tesosteron generellt mer, och dessa personer är oftast män, och samtidigt oftast de som inte rakar sig. Så det är egentligen ett jättekonstigt argument.
Fräschhet i bemärkelsen bakterieväxt är dock ett annat kapitel. Din hud är täckt av bakterier. Fullkomligt översållad, till den grad att de bildar som ett skyddande lager över hela din hudyta - och det är oftast bra, för det är snälla bakterier som hjälper hålla andra skurkar borta! Men det som händer när du rakar dig är att du skapar hundratals små sår på huden. Och bakterier som är bra på huden är inte nödvändigtvis bra i sår. Vad tror du själv att alla de röda små prickarna som ofta poppar upp efter rakning är? Små inflammationer som är kroppens svar på en skadad skyddsbarriär (huden).
På läkarprogrammet får vi lära oss att känna efter lymfkörtlar. De är små lokalstationer för immunförsvaret som sitter utplacerade i kroppen och kan svullna upp vid infektioner. Tillexempel om du har ont i halsen är det inte ovanligt att känna en mjuk liten bulle under huden vid halsen, vilket betyder att kroppen håller på att ta hand om bakterierna/viruset i din hals. Men om du är frisk ska det inte gå att känna några lymfkörtlar alls i kroppen (det kan också vara tecken på något allvarligare om de svullnar). De har dock reviderat instruktionerna för vår generation läkarstudenter: Svullna lymfkörtlar i ljumskarna får antas vara ett normalfynd, eftersom så många rakar underlivet och ständigt har små infektioner där.
Jag vet inte hur du känner, men "fräscht" är väl inte det första som poppar upp i min skalle här.
Så himla onödig grej att protestera mot?
Detta "argument" är så himla skenheligt. Om det nu är en så onödig sak att bråka om, varför blir folk så upprörda när vi låter bli att raka oss? Det är uppenbarligen en big deal.
Och det är en big deal eftersom de stora maktsystemen är i rörelse här. Ja, i något så litet som hårsstrån ryms något så stort som maktstrukturer. Vi har redan konstaterat att ursprunget till hårborttagningen var en kapitalistisk drivkraft att tjäna pengar. Men inte på vad som helst, utan på kvinnors osäkerhet över sina kroppar och strävan att vara attraktiv för en man. För att få någon att aktivt modofiera sin kropp på ett tidskrävande och potentiellt farligt sätt krävs ganska stora växlar.
Först måste vi ha ett system i rullning som handlar om att kvinnor framförallt bedöms utifrån sina kroppar, och är i behov av en man: Den patriarkala arvsordningen, omyndigförklarande, förhindrande av kvinnors inträde på arbetsmarknaden, obefintlig barnomsorg ch aborträtt osv - som gör att kvinnors enda handelsvara på äktenskapsmarknaden (där äktenskap är enda sättet att få ett drägligt liv) är sin kropp - CHECK!
Sedan måste kvinnors självförtroende angående att deras kroppar duger som de är ifrågasättas. "Generande hårväxt" "du vill väl inte vara manshaftig" "attraktiv i kortärmad är hårlöst!"
Tillslut måste lösningen presenteras på ett tilltalande sätt: Rakhyvlar - ett enkelt sätt att få självförtroende nog att fånga en man! (För det är ju inte så att ditt värde sitter i vem du är och vad du gör, att du kan få självförtroende av att vara en bra vän, en snabb läsare, en effektiv bilförare, en rolig förälder... nejnej, hårlösa ben är grejen!)
Ovanstående stycke skulle också kunna sammanfattas såhär: Patriarkatet.
Att protestera mot att patriarkatet i samarbete med kapitalismen fortsätter att nedvärdera kvinnor till handelsvaror på en äktenskapsmarknad - det är det minst onödiga jag hört på hela året.
Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga?
För att en rättvis värld - där ingen människa hanteras som en handelsvara på någon annans marknad, där människor av alla kön bedöms efter kompetens och personlighet snarare än behåringsgrad, där unga tjejer kan känna att de duger som de är, där ingen gubbe får tjäna pengar på att skapa kroppskomplex och folk får se ut precis som de vill - inte bygger sig själv. Det är vi som bygger den. Genom att störa din maktordning. Det kommer vara lite jobbigt för dig, ja, men himla bra för oss alla i längden.
Så, varför är feminister håriga?
För att vi inte tycker att en girig gubbe från 1910-talet ska bestämma hur våra kroppar ska se ut.
För att det inte finns några giltiga argumnet som gör borttagande av hår gynnsamt för den som sysslar med det, medan det däremot tar tid och kostar pengar.
För att protestera mot en kapitalistisk logik som gynnar en patriarkal världsordning och missgynnar oss som kvinnor.
För att en rättvis värld inte bygger sig själv.
Eller helt enkelt, som Nour sa, för att det växer där. Det var inte jag som hittade på det - det var evolutionen.
/Zäta
PS. "Men jag är feminist och rakar mig pga *bra skäl* är jag en dålig feminist nu?"
Nej. Du är bara inte fristående från de maktordningar som styr vår värld. Det är inte någon. Det är gött att anpassa sig till dem, det gör livet enklare. Du har det redan tillräckligt svårt som kvinna i patriarkatet. Cut yourself some slack. Fokusera på dina kamper. Gör vad tusan du vill, det är ju din kropp! Men det är väl inte fel att lära sig om bakgrunderna till hårdebatten? Oavsett dina skäl är det alltid svårare att vara normbrytande än att inte vara det, så stötta dina håriga medsystrar oavsett egna val! Och har du inte gjort det någon gång sedan puberteten (extremt vanligt) skulle jag rekommendera att prova att låta håret växa ut och se hur det känns. Det växer ju där, det är en del av din kropp som kan vara kul att lära känna liksom.
Nej. Du är bara inte fristående från de maktordningar som styr vår värld. Det är inte någon. Det är gött att anpassa sig till dem, det gör livet enklare. Du har det redan tillräckligt svårt som kvinna i patriarkatet. Cut yourself some slack. Fokusera på dina kamper. Gör vad tusan du vill, det är ju din kropp! Men det är väl inte fel att lära sig om bakgrunderna till hårdebatten? Oavsett dina skäl är det alltid svårare att vara normbrytande än att inte vara det, så stötta dina håriga medsystrar oavsett egna val! Och har du inte gjort det någon gång sedan puberteten (extremt vanligt) skulle jag rekommendera att prova att låta håret växa ut och se hur det känns. Det växer ju där, det är en del av din kropp som kan vara kul att lära känna liksom.
När politiker kallar sig feminister
Det är något slags årligt jippo på Gotland denna vecka, och kombinerat supervalåret blir det ett super-jippo där partipolitiken är på allas läppar. Eftersom vi har en stark feministisk gräsrotsrörelse just nu, och ett politiskt parti med feminism som huvudfråga som har stora möjligheter att ta mandat i riksdagen i höst, är förstås feminism ett hett ämne.
Löfvén pratar om självklarheten i en feministisk politik. Fridolin menar att miljörörelsen måste vara feministisk. Till och med moderaterna försöker sig trevande på några feministiska steg, även om Reinfeldt snart erkänner att detta att vara moderat och feminist inte går särskilt väl ihop.
Och när denna nyväckta feministiska våg sveper genom politiken och får politiker att kalla sig feminister blir alla feministiska gräsrotsaktivister och skribenter... jättesura.
"Vem som helst får inte kalla sig feminist! Det måste finnas handling och inte bara tomma ord! Urvattna inte begreppet! Feminismen exkluderar en massa folk!"
Och jag håller med. Det räcker inte att kalla sig feminist, du måste agera för att försöka upphäva könsmaktsordningen också. Men jag tycker att debatten är lite ensidig. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att den starka feministiska vågen äntligen nått politiken och reella makthavare. Jag tror att det kan få en faktiskt effekt vid regeringsskiftet i höst.
Jag tänker att vi har en hållhake på politiker som kallat sig själva feminister - att vi kan ställa dem till svars om de fegar ur och till exempel tänker behålla RUT-avdraget. "Du har sagt att du är feminist, då måste du agera därefter!"
Jag menar inte på något sätt att det är oproblematiskt om politiker plockar poäng på en feministisk rörelse utan att omsätta poängen i handling som gynnar kvinnor och andra minoriteter, men jag menar att det inte bara är negativt att feminismen nått partipolitiken i Sverige. Givetvis kommer den feministiska udden aldrig att sitta i riksdagen. Vi som bryter ny mark kommer göra det underifrån. Men i ett snedfördelat maktsystem kan vi ändå få glädjas åt de små segrar som går vår väg. Det måste vi får göra.
Feminismen är en framåtrörelse, och därmed av naturen kritisk, men därmed inte sagt att feminister aldrig får vara glada. Det måste vi få vara.
/Zäta
