Share

Anpassning, överlevnad, protest och eget val - om skönhet i ett patriarkat

Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!


Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.

Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg. 
 
 
Kan vi enas om att det inte är särskilt radikalt, i sig, att se ut som Sara Montazami gör här?
 
...eller som jag gör, här.
.
 
 
Snygghet och fulhet är laddade begrepp, och självklart subjektiva. Men det finns en gemensam grund där vi som samhälle och biologiska varelser kommit överens om vad vi gillar, låt oss kalla det Normativ skönhet - alltså skönhet enligt normen. Denna norm har varierat över tid och plats, inkluderat allt från enorma dammiga peruker, fötter så små att de inte går att gå på, till ett smalhetsideal som de flesta måste svälta sig å de grövsta för att uppnå. Normen interagerar också med andra maktordningar så som rasifiering, klass och funktionalitet, och har dömt ut utseenden på basis av detta också. Medelklass-stilen har ansetts snyggare än arbetarklassens mode, eftersom medelklassen haft större inflytande över modet.
 
Skönhetsidealen har sällan varit "vettiga" i bemärkelsen att de går att förklara med evolutionära modeller, alltså att det skulle ge en överlevnadfördel för din avkomma att para dig med en viss stark och frisk (=snygg) person, även om dessa aspekter inte heller kan bortförklaras. Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts.
 
Feminister vill gärna ifrågasätta denna normativa skönhet. Säga att det finns fler sätt att vara snygg på, eller som Lady Dahmer, säga att snygghet inte borde spela någon roll. Och det är en utopi jag helt delar, men en verklighet vi är långt ifrån. För normativt snygga människor har det lättare. Vi har väl alla läst rubrikerna om att snygga människor lättare får jobb, bemöts snällare och antas vara mer intelligenta... framförallt har vi väl alla gått i högstadiet och sett med egna ögon vilket hårdvaluta skönhet var. Detta är också en verklighet som vuxna normbrytare och vittnar om dagligen: hur tjocka kroppar kritiseras offentligt, hur svart lockigt hår blir allmän egendom och så vidare. 
 
Samtidigt drabbas alla kvinnor, även Sara Montazami och co, av den utseendehets och de omöjliga skönhetsideal som omger oss. Även smala människor får ätstörningar, normativt vackra får kroppsdysfori och blondiner komplex för sin hårväxt. Det är en maktstruktur så tät att ingen undkommer. Dessutom finns det ju ingen människa som stämmer in i skönhetsnormen i precis alla bemärkelser.
 
Jag har en ambivalent inställning till min egen kropp och "skönhet". Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög, men jag var dessutom inte särskilt populär bland killarna eller alls, i normens och mina egna ögon, ett attraktivt barn. Men jag blev äldre och lärde mig mer, lärde mig hur jag kunde framhäva vissa och dölja andra saker. Lärde mig sminka mig. Lärde mig hur jag skulle le på bild, vilken frisyr som var mest smickrande, åt piller mot min acne. Jag växte väl också, som äldre brukar säga, i mina ansiktsdrag lite. Men framförallt lärde jag mig att anpassa mig till skönhetsnormen. Och ju längre upp i tonåren jag kom, desto tydligare blev det att fler och fler behandlade mig som en attraktiv person. Detta var länge, och är fortfarande till viss del, ett intellektuellt förhållningssätt. Jag förstår rent intellektuellt att jag är hyfsat attraktiv enligt den normativa skönhetsmallen, men känner mig inte särskilt snygg för det.
 
Och det är här jag tror att många går lite vilse när vi börjar tala skönhetsprivilegier. "Om jag inte känner mig snygg trots att jag är smal kan jag väl inte ha mer makt än någon annan." Jo men det kan du, för omvärlden skiter i dina känslor och kommer behandla dig efter utsidan. Och normativt snygga människor, må det vara i bemärkelsen smal, vackert ansikte eller tillfixat hår, blir bättre behandlade, och får som grupp mer makt. 
 
Vi ska inte heller glömma bort dimensonen att kvinnor som är snygga på vissa sätt (tex visar mycket hud) kan tas på mindre allvar och få det kämpigare i vardagen, på grund av skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten. 
 
Jag är fullt medveten om att jag inte är någon fotomodell. Att jag inte ens är standardsnygg med många svenska mått, men jag är samtidigt medveten om att jag faktiskt uppfyller många skönhetskriterier och anses i mångt och mycket vara normsnygg. Och som feminist tycker jag det är viktigt att erkänna, och för mig är det dessutom viktigt att inte bara lämna analysen vid "jag gör ju som jag vill". Det är inte lika radikalt att vara snygg som att vara ful. Och nu menar jag framförallt den aktiva kroppsmodifikation vi ägnar oss åt för att bli normativt snyggare (klipper oss, sminkar oss på vissa sätt, tar kort ur viss vinkel, osv osv).
 
Det är en anpassning till patriarkala strukturer där kvinnors utseende är viktigt, att aktivt sträva efter snygghet. Men det är samtidigt en överlevnadsstrategi, en protest och ett eget val. Överlevnadsstrategi just eftersom det redan är pissigt att vara kvinna i patriarkatet, och varför inte ånjuta de fördelar normativ skönhet innebär? En protest att göra sminket, utseendet, snyggheten till sin egen. En protest mot stereotyper eller mobbare. En protest mot att kvinnokropp, smink och tajta kläder skulle motsäga kompetens. Ett eget val att vägra nedvärdera det feminina, att vägra se allt utifrån ett patriarkalt filter - att få vara sig själv på egna villkor. Att våga känna sig snygg, oavsett vem som hittade på ramarna, i en värld som säger åt dig att du aldrig duger. 
 
Jag tycker diskussioner om skönhet, ideal och kroppar blir platta om vi inte tar in alla dessa dimensioner. Att enbart se selfies som frigörande självdefinition utan att erkänna att det finns normativa drag är endimensionellt, men att inte erkänna selfies som en viktig protest mot patriarkatet och uppvärderande av tjejkultur är lika dumt.
 
Att se ut som på omslaget till VeckoRevyn är inte radikalt i sig, nej. Men det kan finnas sammanhang när det blir det, eller sammanhang när radikalitet inte spelar roll utan livsnjutande, estetik eller något annat står högst på agendan.
 
Saker har så sällan bara en dimension. Människor har det aldrig. 
 
 
 
För mig är mitt utseende allt detta. En anpassning till vardagslivet i patriarkatet. Jag vet att jag hade fått kämpa mycket hårdare på min utbildning om jag inte bara hade stått ut som feminist med flickvän, utan även haft en normbrytande utseende. Samtidigt är jag ju genom detta val en av dem som fortsätter förstärka den medelklassiga utseendenormen på läkarprogrammet. Men det är också en protest mot andra normer, så som de som förekommer i mina queerkretsar, eller de som säger att kvinnor inte kan vara feminina och söta - och jävligt skarpa analytiker. En strategi för att få folk att lyssna. Ett eget val att bara vara så som jag trivs, utan att analysera sönder alla val (alltså jag vet att jag sysslar med det just nu, men jag skriver ju inte sånna här blogginlägg varje gång jag sminkar mig liksom). Det är en del i min identitet av få vara femininin och "snygg" emellanåt, liksom det är en del att inte låta denna praktik slippa undan granskande glasögon. Det är en lättnad och stolthet att lyckas känna sig vacker emellanåt, oavsett vad världen tycker och det är kul att flirta när det inträffar. 
 
Men jag tycker det är viktigt att inte relativisera och försvara sina egna val till den grad att du vägrar se att andra gör svårare val, eller har sämre förutsättningar. För låt oss vara brutalt ärliga, visst är det sant att jag lärde mig bli normativt snygg, men jag hade också vissa grundförutsättningar som inte alla har. (Och många har såklart mycket bättre än vad jag har!) Jag som icke normbrytare i denna aspekt lever inte protesten varje dag, jag har och har valt en lättare väg, och det ger mig ett ansvar att stötta de som har andra förutsättningar, som tar kampen för oss alla oavsett om det är av egen vilja eller av påtvingade förutsättningar, extra mycket. Insikten om att skönhet spelar roll ska användas för en och enkom en sak: att motverka detta faktum när till kommer till hur vi bedömer och värderar människor. Att lyfta rätten att vara ful, eller snygg, eller inte alls bedömas på en påhittad skala - på sina egna villkor.
 
Om ni har hängt med hela vägen hit är jag imponerad! Jag tror att ville säga ungefär det här: Skönhetsanalyser kräver många dimensioner, självinsikt utan skuldbeläggande är bra ibland, och solidaritet är skitviktigt. 

Kärlek.
/Zäta
 
 
 
 
 
 
 
 
Share



Kommentarer
Postat av: Amanda

Du är så extremt klok, älskar att läsa din blogg!

2014-07-08 @ 23:56:24
URL: http://Almhh.tumblr.com
Postat av: Elin

Hej!
Intressant paradox när du kommer till ditt eget utseende och protesten "jag kan minsann vara normativt snygg OCH smart". Så har jag ofta tänkt själv när det kommer till vikt, det yttre etc, att för att ens nå fram till en större massa kommer man, frivilligt eller inte, behöva anpassa sig till skönhetsnormerna även som feminist. Rätten att få vara tjock och ful som LD förespråkar är något jag självklart ser som något gott eftersom inte alla har möjligheten att vara normativt snygga. Jag tror att lösningen är att man i den mån man kan slutar prata utseende och inser att ens egen åsikt om någon annans utseende inte är relevant. Fortsätt med det du gör!

2014-07-09 @ 08:45:53
Postat av: Lydia

Bra skrivet!

2014-07-09 @ 11:19:38
Postat av: A

ag undrar mycket över denna formulering : "Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts." Det är ju inte första gången en läser detta, resonemanget återkommer i många olika sammanhang. Om det är sant (föreställer mig att det är ganska svårt att forska på området, rent praktiskt) så borde ju människor med asymmetriska ansikten (har dock aldrig helt fattat vad det innebär, de flesta är väl mer symmetriska än oregelbundna) ha sämre gener i övrigt och deras asymmetri vara någon form av "varning" om dålig genetisk fitness. Vidare : barn med små ögon (de flesta har ju inte skitstora ögon?) borde inte bli lika omhändertagna och älskade...? Vad jag menar är : om det nu är så att människor dras till vissa fysiska attribut så måste det ju finnas evolutionära fördelar med att ha dessa och omvänt "fula" människor ha genetiska defekter? Personligen har jag ofta fått höra att jag är ful, ofta pga min näsa. Mitt ansikte är inte heller helt symmetriskt när jag tänker efter. Resonemanget du (och många med dig) presenterar ovan får mig att tänka att det finns en genetisk "mening" bakom de sociala konsekvenser mitt utseende haft för mig. Jag menar : min stora näsa plus att jag ej är normativt vacker i övrigt vittnar om "dåliga gener" och därför reagerar folk instinktivt mot mig och andra med ofördelaktiga utseenden. Dock har min bror, en cis-man, inte fått lika mycket skit som mig, trots att vi är rätt lika.
Hur tänker du, som naturvetare, om detta? Jag vet inte själv vad som är "rätt" i sammanhanget, jag vet dock att argumenten om vad folk dras till "naturligt, oavsett socialisering" gör att jag hatar mig själv mer. Tack för en intressant blogg

2014-07-09 @ 12:04:05
Postat av: Annesdotter

Wow. Vilket fenomenalt blogginlägg. Tack! <3

2014-07-09 @ 15:06:25
Postat av: S.

Tack för ett intressant inlägg, Z!

A: Jag blir ledsen för din skull av din kommentar. För att besvara din första fråga: Ja, forskning på vad som är attraktivt är vanskligt och många börjar i fel ände genom att först ta fram bilder på ansikten som de själva anser vara vackra och sedan börja leta efter gemensamma drag. Men det finns också en del vettiga studier som visar ungefär det som Z redogör för. Men precis som Z påpekar så är de här preferenserna inte "rationella" , dvs det finns få eller svaga samband mellan skönhet och exempelvis fertilitet (som brukar anges som förklaring till varför män föredrar kvinnor med smal midja och stora bröst). På samma sätt finns det få eller inga samband mellan skönhet och bra gener i allmänhet (bortsett från övervikt och stigande ålder, som är dåligt för både hälsa och fertilitet).

Sedan är det också så att även om studier visar att vackra människor får högre lön och bättre behandling så gäller detta " i genomsnitt". Det är ingalunda omöjligt för en "ful" person att få toppjobb och så vidare, det är bara lite, lite lättare för de som hade tur i det genetiska lotteriet. Livet är som bekant inte rättvist, men man får försöka leva ändå.

Min poäng med ovanstånde är att det inte är någon "högre mening" med att du fått negativa konsekvenser av ditt utseende, det är din omgivning som är assholes!

2014-07-09 @ 21:18:15
URL: http://socalledscience.blogspot.com
Postat av: Glitterfitta

Du är bäst. Det är allt som behövs sägas.

2014-07-12 @ 12:00:25
Postat av: Mary Sane

Zäta: Ville bara säga att jag är så sjukt glad över att du är tillbaka med dina tankeväckande blogginlägg! Det behövs. Du behövs. Tack! Ha en fin sommar.

2014-07-12 @ 18:52:05
URL: http://marysane.blogspot.com
Postat av: JätteAlbatross-har-inte-landat-än

Orättvisor, finns det nåt så fundamentalt djupt inom hos människor?

Vad det än rör sig om för typ av. Värstaste (yepp, vet att ordet är kriminellt i språkpolisers ögon)fördelen (ja, positivt är det ju) att vara född med något fördelaktigt,
kan vara en fantastisk sångröst eller Einsteinishlikt (what a brain), pojkfödd eller ha ett bonuspositivt yttre o.s.v.
Bara som några exempel.

Men *nu ska vi se om jag får till det här!*ingen regel utan undantag, har inga vetenskapliga belägg för det jag skriver nu, det finns människor som har ett utseende som är nästan ( inget ont menat,förlåt! ta det som en väldigt överdriven, generell * måla brett med penseln*för att visa vad jag menar) skräckfilmsartad.
Ett utseende som förr kunde visas upp på cirkusar och frekshows.

Nu kommer poängen- en del har sån utstrålande personlighet, en glädjekraft i energi att de sätter alla regler ur spel, om det vackra, snygga, man bländas och ser inte det fula yttre.

Det önskar jag alla kunde odla alternativt bli blinda.*inte bokstavligen menat*
Tack för din braiga text.

2014-07-14 @ 13:22:35
Postat av: Albin

Jag tror att det här är en del av en jätteviktig diskussion som vi [den allmänt samhällskritiska formationen i stort typ] måste ha, för det känns som att alla nivåerna liksom inte är inmalda ännu. Samtidigt är väl den största utmaningen att få det till något praktiskt/strategiskt användbart. Jag menar, det går att konstatera att man är privilegierad, men vad ska man göra med bara den insikten? Kräla i stoftet och be om förlåtelse? Frågan är snarare hur man kan vända sådana privilegier mot sig själva.

Jag har också hört att det här med skönhet är en diskussionspunkt bland klassiska liberaler. Eftersom liberaler inte bryr sig om utfall (fattigdom, elände o.s.v.) utan bara hypotetiska förutsättningar och samhällskontrakt så blir det väldigt besvärligt för dem om några har orättvisa arvsfördelar, t.ex. av att vara snygga. Minns tyvärr inte hur de löste det (förutom den ena sidan som tog den lätta vägen och bara förnekade företeelsen).

2014-07-15 @ 09:36:57
URL: http://eval.nu
Postat av: ensomheterKajsa

Jag förstår helt och fullt vad du menar, eftersom jag anpassat mig åt andra hållet. Upplever att jag tas på större allvar med snaggat hår och glasögon, än innan då jag strävade efter att vara normsnygg (och lyckades hyfsat väl). Kan tycka att det är jag som tar den enkla vägen eftersom jag faktiskt slipper en hel del av obehaget i att vara allmängods som kvinna. Till det yttre är jag normbrytare, men i övrigt är jag medelklass, lever i heteroförhållande, och har på så sätt råd med att protestera genom mitt yttre.

Om något så har jag lärt mig ödmjukhet för de som inte har samma val, genom de enstaka gånger jag fått blickar som om jag vore smuts. Jag får dem för något så oväsentligt som mitt yttre, inte för min könsidentitet, vem jag är kär i, hudfärg eller funktionshinder. Jag är inte uppväxt med de blickarna, de är inte riktade mot någon viktig del av min identitet, och därför känner jag mig lite som en turist i normbrytarlandskapet.

Svar: Intressant och fin iakttagelse. Älskar mina smarta läsare!
Zettermark med Z

2014-07-16 @ 09:14:54
URL: http://prickigskurk.blogspot.se/
Postat av: Mia

"Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar."

Tror du inte detta har mer att göra med att det västerländska skönhetsidealet har spridit sig till andra delar av världen och att vi därför fått en mer enhetlig syn på skönhet? Detta skönhetsideal verkar dessutom enbart kunna appliceras på kvinnor. Män som har små hakor, stora ögon och höga pannor betraktas sällan som fagra. Är det bara män som vill ta hand om de små och gulliga? Samtidigt brukar man ju dock säga att det främst är kvinnor som har en stark modersinstinkt. Om attraktiva drag har att göra med hur lik en bebis man är, borde det då inte främst vara kvinnor som dras till män med bebisliknande drag? Eller åtminstone att både män och kvinnor dras till sådana individer?
Dessutom, om detta är sant innebär det ju att det vita skönhetsidealet är biologiskt betingat; svarta med sina breda näsor, folk från Mellanöstern med krokiga profiler och asiater med sina smala ögon kan omöjligt betraktas som vackra för att det är av naturen givet att de inte är det! Är det så?

Svar: Nä, jag refererar framförallt till studier på bebisar (och även unga djur), som har dessa drag i hög utsträckning, oavsett rasifiering. Svarta bebisar har stora gulliga ögon likväk som vita. Självklart spelar västerländska skönhetsideal in i vad vi uppfattar som vackert, men det är ett universell egenskap hos människor att vi finner vissa saker söta och att det skapar omhändertagar-instinkt. Det är ett evolutionärt faktum att vi ska vilja ta hand om vår avkomma, och inget vi kan resonera bort med kulturella förklaringsramar. Jag sa alltså inte att kvinnor är vackra när de ser ut som bebisar, utan att det enda som enkelt går att bevisa att alla människor uppfattar som fint/gulligt/positivt är just bebis-gullighet HOS BEBISAR och symmetri.
Zettermark med Z

2014-07-20 @ 21:01:22
Postat av: anki

"Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög". För mig var det aldrig så fast jag är kvinna.

2014-07-20 @ 21:20:34
URL: http://www.familyandart.com
Postat av: Erika

Zäta, du är fantastisk!

2014-07-21 @ 22:17:10
Postat av: Helene

En fundering över Mias kommentar:

"Är det bara män som vill ta hand om de små och gulliga? Samtidigt brukar man ju dock säga att det främst är kvinnor som har en stark modersinstinkt. Om attraktiva drag har att göra med hur lik en bebis man är, borde det då inte främst vara kvinnor som dras till män med bebisliknande drag? Eller åtminstone att både män och kvinnor dras till sådana individer? "

Att män skulle dras till bebisar är inget som skulle förvåna mig det minsta. Med tanke på hur relationen ofta ser ut mellan män och kvinnor. Mannen som den beskyddande, stora, starka och trygga, och kvinnan som den lilla, skyddssökande, behövande och lite korkade.

Enligt min åsikt så porträtteras kvinnor ofta som förvuxna barn. Det är ju bara att titta på en film där en erotisk scen utspelar sig. Mannen sitter bekvämt tillbakalutad i en fotölj och kvinnan kommer krypandeemot honom nere på golvet. Mannen håller en beskyddande arm om kvinnan under en otäck film. Mannen håller om kvinnan när de ligger bredvid varandra i sängen, osv... Det är ju uppenbart att män vill ha någon att "ta hand om", egentligen - någon att nedvärdera, ta ifrån den egna självrespekten och handlingsförmågan, trycka ner och förminska någon för att själva få känna sig stora, starka och behövda - allt för att stärka sitt ego helt enkelt.

2014-07-30 @ 09:57:48
Postat av: Maggiebell

Svinbra inlägg. Tycker att det är bra att du framhåller (enligt min tolkning) att man inte måste nedgradera sin kvinnlighet och att man har rätt att göra sig snygg, trots normen. Jag har ofta fått höra de typiska sakerna som att om man är feminist så ska man sluta raka sig, inte sminka sig, inte tänka på hur ens kropp ser ut... osv.. för att göra "uppror". Men jag tycker man lika gärna kan raka sig, sminka sig och vara kvinnligt klädd och vara feminist. Det viktiga är ju ändå tänket och hur man agerar.

Tack för ett bra inlägg.

2014-08-14 @ 21:56:14
URL: http://maggiebells.blogg.se



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0